En googling på formuleringen "jag äro" ger i skrivande stund [2007] drygt tusen träffar. Det har aldrig varit korrekt svenska.
jag (du, han, hon...) är
vi (ni, de...) äro
Fram till mitten av 1900-talet ungefär hade svenska verb särskilda pluralformer: är-äro, gick-gingo, blev-blevo osv. De dröjde kvar längre inom vissa "högtidligare" områden som lagtexter. En tidig förespråkare för att lägga bort dem i text var förresten Selma Lagerlöf; Nils Holgerssons gäss voro ej, utan var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Än värre; under de sådär fem senaste åren har ordet "var" blivit mer eller mindre övergivet bland gemene man.
Att var står för plats och vart står för riktning har glömts bort.
"Vart är du" har blivit normalt språkbruk på kort tid, även i riksmedia, såväl i print som i etern.
Visst; i norrländskt språkbruk har man länge använt ordet "vars" för båda betydelserna.
Det må väl vara då ordet är eget och på lokalt "mål".
Kan det vara så att norrländskan håller på att ta över, tror inte det, pekar snarare mot allmän språklig utarmning.
Någon allmän språklig utarmning tror jag inte på. Däremot vet jag bestämt att språket förändras, och det vore väl mystiskt, för att inte säga naturvidrigt, om varje sådan förändring skulle vara till det sämre - alltså att språket skulle förlora i uttryckskraft.
Inlägget gick heller inte ut på att värdera olika tiders språkbruk, bara att påtala en missuppfattning om äldre tiders svenska.
Bagheera lyckades visst missa poängen helt... Selma Lagerlöf förespråkade skriftspråklig anpassning till en talspråklig -- just det, förändring. Preskriptivismens utbredning är ett större hot än att två interrogativa pronomen skulle råka sammanfalla.
...och i TV sa den skånske kändisen Tarek Taylor förnumstigt: "Du skola odla din trädgård.
Jag hade förresten en kollega - som har gett ut romaner - som sa "Jag äro..." när han ville ge eftertryck åt sina ord eller låta högtidlig. Jisses!
Om en kock inte har järnkoll på gamla oanvända verbformer så vet jag inte vad problemet är. Varför ska han ha det? En publicerad författare, om så skönlitterär, kan man däremot förvänta sig lite mer av.
Skicka en kommentar