En intressant grupp av faktoider är böcker som utger sig för att vara något annat än de är. Och som, skall tilläggas, gör det på ett sådant sätt att man faktiskt kan luras (så Dan Brown utgår). Ett "problem" är att det verkar finnas rätt få som gjort ett ordentligt avtryck i det allmänna medvetandet, fast det får väl ses som en fördel ...
Här är några påhittade böcker. Ordnade efter originalens utgivning.
Pauline Kohler, Jag var Hitlers kammarjungfru (Federativ 1940)
En levande beskrivning av livet på Hitlers Berghof*, med otaliga fantasifulla, slippriga, och garanterat påhittade detaljer. Mycket läst på sin tid, hade vart fullkomligt glömd idag om det inte vart för att åtminstone en uppgift levt kvar, som detalj i den större faktoiden om Hitlers intresse för astrologi.
Slavomir Rawicz, Flykten från Stalins läger (Historiska media 2005)
En polsk soldat blir fångad av ryssarna och skickas till ett Gulag-läger djupt inne i Sibirien. Därifrån lyckas han och några kamrater fly - till Indien. Sträckan, som motsvarar Stockholm-Göteborg tur och retur sju gånger, går genom ödsliga vildmarker som Gobi-öknen och Himalaya. Boken är spännande, bitvis mycket osannolik, men tyvärr inte sann. 2006 hittades dokument som visade att Rawicz hade släppts tillsammans med många andra polska fångar 1942.
Tisdag Lobsang Rampa, Det tredje ögat (Bonnier 1959)
Författaren är en tibetansk munk som beskriver sitt liv, med många häftiga eller direkt övernaturliga inslag - munkar som flyger i drakar, snömän, eller öppnandet av det tredje ögat (en mycket fysisk process involverande borrande i pannbenet). Fast egentligen hette han Cyril Henry Hoskin och kom från Devon i England. Han hade aldrig varit i Tibet och kunde ingen tibetanska.
Liza Marklund, Gömda (Piratförlaget 2000)
Skildrar pseudonymen Mia Erikssons (medförf.) flykt undan en kvinnomisshandlare. Vid närmare eftertanke kallar Marklund boken för "en dokumentär roman, berättad ur offrets perspektiv". Vilket kan tänkas förklara åtminstone några skillnader mellan det som beskrivs och det som inträffat.
James Frey, Tusen små bitar (Bonnier fakta 2003)
Boken skildrar kampen för att bli fri från alkohol- och drogmissbruk. Den väckte stor uppmärksamhet och sålde stora upplagor. Så småningom avslöjades att många detaljer var grovt överdrivna, som till exempel när några timmar i häkte blev till 87 dagars fängelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Och glöm inte "The Amityville Horror", en av mina favoriter som tio-tolvåring. Den var ju baserad på en verklig händelse!
Och allt som skrivits av JT Leroy såklart.
Vad sägs on Marco Polos "Beskrivning över Världen"? Den kanske inte platsar i kategorin, men de är ett bara faktoidtips.
Amityville: Jag kände igen namnet (fattas bara när de gjort dussinet filmer) men inte historien bakom. Intressant.
Marco Polo: Ujuj, det där är en intressant och svår debatt. Jag har tagit det av den men inte vågat skaffa mig en särskild uppfattning, än. - Frågan är alltså hur mycket av MP:s beskrivningar som är autentiska. Diskrepanserna är inte så få. (En annan titel på boken är "Il Milione".)
Var det därför han kallades "herr Miljon"? Det finns faktiskt historiker, som hävdar att Marco Polo aldrig var i Kina. Argumentet är att han missade viktiga saker, som snörda fötter och tedrickande. Dom uppgifter som faktiskt stämmer, skulle han i ha fått från arabiska och persiska reseskildringar, som han hade läst. Om araber och perser var vana vid kaffe, kanske dom inte tyckte te var så konstigt. Snörda fötter kan Marco helt ha enkelt vägrat tro på. Senare västerlänningar i Kina blev trots allt förfärade, över den sedvänjan.
Boktiteln kommer antingen av de många stora siffror som lär förekomma i den, eller från Polos "family nickname", Emilione. Den senare förklaringen är ny för mig, ej insatt i källkritiken.
Det finns fler egendomligheter än te och snörskor. Som att han blev utsedd till ambassadör, och guvernör för en hel stad.
En anmärkning om kulturella egenheter: när Polosarna träffade Kublai Khan, så är det Djinghis sonson - mer mongol än kines, kantänka.
Han kanske kände sej som en mongol, även om han inte kunde mongoliska. Tänk bara på alla svenskättade amerikaner, som kallar sej för svenskar... :-)
Förreste, vad menar du med "family nickname"?
Hämtat från artikeln på Wikipedia, "smeknamn inom familjen" blir det väl.
Angående Slavomir Rawicz så komer jag att tänka på en annan flyktingsaga som filmats, Papillon. Den lär ju inte heller vara helt sanningsenlig... eller åtminstone inte allt hänt en och samma person.
Papillon (WP) ser onekligen intressant ut. I det fallet tror jag slutresultatet hur som helst blivit bättre än någon av de övriga.
Vad gäller Marco Polo så kan hans utelämnanden om kinesiska fenomen i viss mån förklaras med att i väldigt hög grad var mongolernas gäst. Dem beskriver han detaljerat och korrekt såvitt jag kan förstå. Han verkar inte ha umgåtts så mycket med vanliga han-kineser.
Bland han-kiseserna förstår jag att det där med snörda fötter slog genom först på 1600-talet.
http://en.wikipedia.org/wiki/Lotus_feet
Sensemaker
Cracked.com har en lista på löjliga lögnhistorier som publicerats som sanna.
http://www.cracked.com/article_17003_the-5-most-ridiculous-lies-ever-published-as-non-fiction.html
Otroligt vilken smörja folk går på. Här ligger Sveriges rikslögnerska Liza Marklund i lä.
Sensemaker
Skicka en kommentar