2019-07-16

De förföljda backanalerna

Typisk backanal så som man tänkt sig dem i över tvåtusen år. Brueghel d.ä., början av 1600-talet.

Likt många andra framgångsrika stormakter var Rom religiöst tolerant. Man fick dyrka vilka gudar man ville så länge man var lojal mot staten och följde dess påbud. Detta var inget större problem för de allra flesta, då tidens gudar som regel inte hade anlag för svartsjuka. En sekt som vägrade underkasta sig påbuden av religiösa skäl var de kristna. Det var en anledning till att de blev förföljda, vilket de gjort en stor grej av sedan dess. Men det fanns ett gäng till som förföljdes av religiösa skäl.

Sedan länge är en backanal ett lite finare ord för en vild fest. Men de ursprungliga backanalerna var gudstjänster, skulle man kunna säga, tillägnade Bacchus. Närmare bestämt var de så kallade mysterier, hemliga ritualer som utomstående varken fick delta i eller veta någonting om. (Det fanns flera mysteriekulter under antiken.) Kunskapsläget om dem är också klent än idag. Eftersom Bacchus/Dionysos bland annat var vinets gud kan man anta att den drycken spelade en roll. Men det mesta vi trott oss veta om backanalerna kommer från en källa som är tveksam av flera skäl.

Kulten kom från Grekland till södra Italien och spreds sedan norrut. Omkring 200 f.Kr. nådde den Rom. Där fick den ett tillräckligt stort genomslag för att politikerna skulle bli oroade. Enligt historikern Livius hade goda romerska bacchiska traditioner förgiftats av grekiskt dionysiskt tankegods. De en gång så sedliga ceremonierna hade ersatts av orgier som dröp av synd och snusk. Alla tänkbara lagar bröts. Och därmed gick de för långt. Enligt Livius avslöjades inget mindre än en stort upplagd konspiration för att infiltrera och ta makten.

186 f.Kr. gick senatens påbud rörande backanalerna (Senatus consultum de Bacchanalibus) ut. Originalet förbjöds, och ersattes med en blek, godkänd kopia. Tusentals anhängare greps och avrättades –  återigen enligt Livius.

Åtgärderna mot Bacchi orden kan stämma mer eller mindre. Men de står åtminstone på bättre källkritisk grund än uppgifterna om backanalerna. När Livius beskrev det hela 200 år senare så var den samlade kunskapen om de hemliga ritualerna synnerligen låg. Man kan förutsätta att den patriotiske och moraliske Livius, som inte skrev om dået utan för nuet, inte hade någon koll, och inte heller bekymrade sig för det.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ett tidigt fall av moralpanik, kanske?