Så ska batterier laddas

[Det finns] en långlivad myt om att telefonen ska laddas ur helt innan den laddas. Den uppfattningen lever kvar från den tid när mobilerna hade en äldre typ av batterier kallade NiMH [nickel-metallhydrid].

– Med dagens batterier är det precis tvärtom. De ska aldrig urladdas, säger Carlos Lopes ["senior rådgivare" för energieffektivisering på Energimyndigheten].

- Ladda smart – så får du mobilbatteriet att hålla längre, DN 28 september 2020

Nu vet vi det: Ladda mobilen ofta så håller batterierna längre. Hellre några gånger under dagen än hela natten; mellan 20–80 % är optimalt.

Faktum är att uppfattningen som nämns går längre tillbaka än NiMH. Batteriminne fanns i ännu högre grad hos de ännu äldre NiCd-batterierna (nickel-kadmium):

Både NiCd och NiMH-batterier har en inbyggd minneseffekt, dock ej så markant uttalad hos NiMH-systemet. Fenomenet kan förklaras med att om ett batteri upprepade gånger överladdas och samtidigt ej helt urladdas (ner till 1 Volt/cell) kan batteriet bygga upp en s.k. kallad minneseffekt, vilket gör att kapaciteten minskar. Detta kan oftast avhjälpas genom att cykla batteriet några gånger, dvs upprepade fullständiga laddningar och urladdningar.

- Batteriföreningen: Egenskaper NiCd och MiMH-cellen

Fenomenet batteriminne går ut på att om man t.ex. använder batteriet till 50 % kapacitet innan man laddar om det, och upprepar detta några gånger, så kommer batteriet så småningom att endast ge energi fram till den nivån. Lite som att det minns att "nu kommer jag att laddas om så varför bry sig".

Att ta hand om uppladdningsbara batterier är något av en konst som många lagt på minnet. Det är inte konstigt att sådant lever kvar även sedan tekniken gjort kunskaperna passé. Det är också en sorts "batteriminne", som kan vara svårare att cykla bort än batteriernas minnen.

Det komplicerade fallet med heavy metal

Bild: Sjöberg bildbyrå

Etymologi, läran om ords ursprung och historia, är ett mäkta fascinerande ämne. Det finns förvisso gott om utmaningar i själva forskandet. Men en av de klurigaste är att veta vilka ord som är mest spännande att forska i.

Som det här: "Heavy metal". Hur låter det, alltså från ett etymologiskt perspektiv? Jag kan inte se något med just detta uttryck som indikerar att det skulle kunna vara intressantare än genomsnittet.

Det gjorde inte Deena Weinstein heller. Hon är professor i sociologi i Chicago, har forskat rejält i populärmusik i allmänhet och heavy metal i synnerhet, och bland annat gett ut två böcker om genren. I slutet av 1980-talet hade hon praktiskt taget skrivit klart en akademisk avhandling om heavy metal, då hon en månad före deadline insåg att hon inte hade något att berätta om själva namnet, vem som myntade det och varför. Det fick ju åtgärdas! Kan väl inte vara så svårt?

Hon hittade snabbt inte mindre än tre förklaringar. En, två eller alla tre återgavs överallt där begreppet "heavy metal" förklarades.

1. Uttrycket kommer från Steppenwolfs Born to be wild (1968). Det var första gången det förekom i musik, sades det, och det som på ena eller andra sättet övergått till att beteckna en musikgenre.
2. Uttrycket kommer från William Burroughs roman Naked lunch (1959, i USA 1962) där det syftar på tortyr.
3. Uttrycket kommer från musikkritikern Lester Bangs, som använde det om en sorts rock i tidningen Creem Magazine 1972 (ofta skrivet CREEM, dock inte här).

(Spoiler: Ingen av dem stämmer.)

Nu var inte Weinstein den som tog ett påstående för givet.

1) Hon skrev till låtens författare, Mars Bonfire (artistnamn för Dennis Edmonton). Tjugo år efteråt mindes han överraskande mycket om hur han tänkte kring just orden "heavy metal thunder". Han visste inte hur musikgenren fått sitt namn, men var absolut säker på att han inte fått uttrycket från Burroughs.

2) Weinstein gjorde något som kanske ingen som spritt påstående #2 gjort: Hon läste Naked Lunch för att se exakt var Burroughs använde det. Hon läste den rentav två gånger, men utan att hitta det. Hon kontaktade Burroughs agent som hänvisade till en annan bok där en viss "Uranian Willy The Heavy Metal Kid" förekommer. Inte för att denne har någon som helst koppling till musik eller tortyr för den delen. Däremot jämför Burroughs i en tredje bok heavy metal med droger: "What we call opium or junk is a very much diluted form of heavy metal addiction" – The ticket that exploded (1962). Någon koppling till Steppenwolf, Bangs eller musik gick inte att hitta.

3) Bangs var den som nämndes oftast. De som tog med två eller tre av förklaringarna ovan menade att han tagit ett uttryck från 1 eller 2 och applicerat det på musiken. Det här var också den förklaring som Weinstein fick gräva mest i. Vad hon kom fram till? Det står i artikeln ...

Stycket där Weinstein lyckas hitta det aktuella numret av Creem är det finaste i hennes skildring:

I was in luck. A reference librarian at my university said that Northwestern’s library, about a dozen miles from where I lived, had copies of early Creem in their stacks. I went there the next day, and, indeed, that article was there. I was given the first two years of that magazine’s output. Rapidly I turned to the June 1972 issue, and found the piece on Black Sabbath written by Lester Bangs. Bingo! I carried it to the public Xerox machine, put in coins, and copied the whole article. My companion suggested that I make sure that the phrase was actually in the article before returning the magazines to the librarian. I rapidly read the magazine itself while he looked through the Xeroxed pages. Neither of us could find the magic words, “heavy metal.” Before giving up, we noticed that this was only the first half of the article, the other part was in the July issue. After getting dollar bills converted to coins, Xeroxing, and then reading it, our double diligence confirmed the awful truth—the term was not there either. How could all of those authors’ claims be wrong? And they were wrong.

- Deena Weinsten: Just So Stories: How Heavy Metal Got Its Name – A Cautionary Tale, 12 november 2013

Jag vet inte hur många gånger jag grävt efter någon text, eller annat material, i något obskyrt (åtminstone för mig) sammanhang, grävt och grävt, och till slut hittat den..! För att sedan konstatera att det jag letade efter inte fanns där. Att folk, såväl allmänhet som auktoriteter, haft fel. Eller hur många gånger "etablerade sanningar" visat sig vara mer etablerade än sanna.

Weinsteins text är ganska lång. Jag satt som klistrad tills den var slut, för den beskriver just sånt som jag håller på med: Tröttsamt grävande i gruvan, guld som visar sig vara kattguld, sidospår som förgrenar sig igen och igen, och inte minst hur besatt man kan bli av att följa upp allihop tills man kommit fram till sanningen. Som mycket väl (gäller förvisso inte för Weinstein) kan röra något jag dittills inte varit det minsta intresserad av. Som etymologin för heavy metal.

Lördagsfråga 627: Geologiska perioder

1. Dovers såväl bildligt som bokstavligt kritvita klippor.
2. Creux du van – jag är osäker på hur namnet ska översättas – är en naturlig amfiteater i kolossalformat, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen.
3. En silurian (silur?), en humanoid reptil som då och då dykt upp i Doctor Who. Det här är, givetvis, den första upplagan, som svårligen förväxlas med de långt snitsigare och tråkigare moderna.
4. Jag vet inte vad puben heter, men det är klart som korvspad att den ligger i Wales. Eller Cymru, som Wales blir på walesiska. Eller rentav Cambria, som Cymru blir på latin.

Krita, jura, silur och kambrium. Den satte Pölsa Dum.

Krita är ju ämnet som bl.a. avlagrades under perioden ifråga. Silurerna var ett folk i Wales, vilket tillsammans med kymriska kambrium minner om de walesiska berg som kommer från perioderna ifråga och som inspirerade namngivarna. På samma sätt som Jurabergen gav namn åt juraperioden.

Har påven en lustig hatt?

Såväl Franciskus som hans senaste föregångare ses/sågs oftast med vit basker. Det kan inte vara den man menar.

Den här då? Den så kallade mitran bärs av biskopar (även biskopen av Rom, som synes) och ska symbolisera eldslågorna som hovrade ovanför församlingsmedlemmarnas huvuden på den första pingsten (beskrivet i bloggposten Elddop och stålbad). Men en så relativt vanlig modell kan det heller inte vara.

Nej, när man pratar om påvens lustiga hatt är det den här man menar: Tiaran (samma ord som används om diademet). Den rituella huvudbonaden har tre "våningar", varför den också kallas trippelkronan eller triregnum, sedan 1300-talet. Då symboliserade de kanske den tyska, den lombardiska och den romerska kronan i ett, säger den världsliga makt som kyrkan därmed samlade i en krona och person. Eller någonting annat, men helt säkert något djupt.

"Rituell" som sagt. Från 1143 blev påvarna vederbörligen krönta, i början av perioden med en enklare konstruktion och så småningom en sån här. Den senaste påven som använde den var han på bilden, Paulus VI (påve 1963–1978). Han bar den på kröningen och en tid därefter. När det andra vatikankonciliet (som man varken behöver vara katolik eller ens kristen för att intressera sig för) avslutades så tog han av sig tiaran för att aldrig mer ta på sig den. Hans efterföljare Johannes Paulus I (mest känd för att ha varit påve i 33 dagar) avstod från kröning och tiara, vilket också hans efterföljare gjort.

Icke desto mindre används tiaran fortfarande som symbol för påven, den heliga stolen och Vatikanen, som här, på två ställen dessutom, på kyrkonationens officiella hemsida www.vatican.va.

Den förment retoriska frågan "har påven en lustig hatt?" kan alltså besvaras nekande. Jag vet inte hur gammal den är; om den började ställas efter 1963 har den alltid kunnat besvaras nekande.

Wikipedia: List of papal tiaras in existence med hela 23 exemplar – den senaste en gåva som Franciskus fick 2016 men som aldrig använts

Lördagsfråga 627

Elddop och stålbad

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.

- Matteus 3:11

Begreppet elddop kommer från Johannes döparens beskrivning av Jesus. Man har funderat över hur den där elden ska tolkas. Kanske den första pingsten, då den helige ande kom på besök och i form av "tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en"? (Ovan framställt av El Greco.) Eller kanske när hot om helveteseld får folk att döpa sig? Eller när odöpta martyrer bränns, där bålets eld måhända skulle kunna räknas som dopvatten?

- Stockholms-Posten 5 mars 1824

Jag vet inte riktigt hur detta belägg ska tolkas. Det skickades in anonymt till SP och är, om inte det allra första belägget för ordet "elddop" i svenskan, åtminstone äldre än det som nämns i SAOB (Wallin 1831, där martyrens eld avses). För sedan ordet kom in i svenskan tog det inte lång stund för det att börja användas om soldatens första eldstrid. Den sortens högst konkreta "elddop" är också den betydelse som ordet främst har idag, så till den grad att den bibliska fallit i glömska.

Idag används elddop synonymt med stålbad. Det ordet har en osäkrare härstamning, delvis eftersom det avser helt olika saker. Länge användes stål- eller järnbad om bad i vatten som berikats med mineraler, som i belägget från SvD 1886. Men det kan även avse den flytande metallen. Vilken betydelse som gett upphov till dagens allmänna, "svår men härdande prövning", vet jag inte. Den har dock åldern inne, som hos Tegnér 1831 där det är vattenbadet som avses: "Sjelfva den fasta oböjligheten af [latinets] språkformer kan sägas verka stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet."

Korvspad, klart som

Lånade lite korvspad från nätet

"Klart som korvspad" – nog är det ironiskt att detta ordspråk är oklart. För även om vi använder det oironiskt, om saker som verkligen är genomskinliga i överförd bemärkelse, så kan ju faktisk korvspad vara allt annat än "klar som korvspad".

Hur har det använts tidigare?

Det allittererande ordspråket finns belagt sedan 1700-talet, närmare bestämt i den handskrivna, veterligen aldrig tryckta, Sambling aff swenske ordspråk som Nils Celsius (far till Anders, världshistoriens meste Celsius) skrev ner i början av det seklet. Hur det användes då får vi nog aldrig veta med säkerhet. Men eftersom folk då, liksom förr och senare, hade full koll på hur korvspad ser ut, så känns det tryggt att utgå ifrån att det (även?) användes ironiskt.

Efter att ha gått igenom vad som åtminstone känns som en god del av alla historiska belägg som finns för ordspråket har jag hittat ett (2) belägg för att det använts åtminstone delvis ironiskt:

32. Klart som korvspad (om dåligt kaffe).

I Carl-Herman Tillhagens monumentala Stockholmsminnen, nedtecknat under förra delen av 1900-talet, finns ordspråket med sin ironiska betydelse upptaget som nr 32 och 240 av 992 (volym I). Bevarade stockholmarna en ironisk touch i tvåhundra år?

Kan även nämna att beläggen i tidningarna (som ju inte bara utgörs av artiklar utan även följetonger, reklam m.m.) håller sig till 1900-talet med en klar ökning på 1920-talet, och inte ens i andra sammanhang hittar jag så värst mycket tidigare än sent 1800-tal.

Varför september är nionde månaden osv

The history of the Roman calendar prior to Caesar's reform is, due to the confusion in the tradition, one of the most contested areas of ancient chronology.

- Hans Hauben, "Some observations on the early Roman Calendar", Ancient Society 1980/1981

Årets sista månader heter ju september, oktober, november och december. Med lite latinskills ser man orden septem, octo, novem och decem, det vill säga sju, åtta, nio, tio. Rena räkneramsan! Men på fel månader. Vad hände här?

Frågan har ofta ställts och, förhoppningsvis, alltid besvarats, ty svaret är både välkänt och lätt hittat – med reservation ... Romarna hade länge den uppburne krigsgudens mars som årets första månad. Då blir september den sjunde månaden, och så vidare. Det är också därför februari har varierande längd; det var naturligt att lägga in den justeringen i årets slut.

När blev januari årets första månad? Den 153 f.Kr. Det sägs att konsulerna, som av tradition tillträtt sina ämbeten idus martii den 15 mars (läs mer om Romerska datum!), på grund av oroligheter ute i provinserna då såg sig tvingade att sätta igång redan 1 januari.

"Sägs att"? Så är det! För att åter citera Hauben: "When exactly this took place, however, remains a matter of debate." – För en modern människa kan det kännas ofattbart att en så omvälvande händelse inte är oerhört väldokumenterad och omskriven. Men Rom 153 f.Kr. var en mycket annorlunda plats; det som är viktigt för oss idag kunde visserligen vara nog så viktigt, men inte på samma sätt. Hauben funderar på om det som hände 153 f.Kr. var att byråkratin anpassade sig till ett allmänt bruk. Om man under en tid hade olika kalendrar i olika sammanhang är ingenting ovanligt; i exempelvis Aten hade man en månkalender för festivaler, en jordbrukskalender som gick efter stjärnorna, och en med tio månader med varierande längder. (WP: Attic calendar)

För övrigt har ju januari fått namn efter guden Janus. Han är känd för exakt två [och en halv] saker: Att han gett namn åt januari och har två ansikten, där det andra sitter baktill på huvudet [samt det tempel vars portar indikerade pax eller bellum, se kommentar]. Han hör inte till de mest dyrkade och beskrivna; så kan det gå när ens storhetstid ligger tidigt i den blivande stormaktens historia. Att Janus med dubbelansiktet ses som "skyddshelgon" för inledanden och övergångar är dock något som tänkts ut efter 153 f.Kr.

Kuriosa: Räkneramsan började tidigare tidigare. Då hette juli quintilis, "femte månaden", och augustus sextilis, "sjätte månaden". Quintilis fick heta juli efter Julius Caesar 44 f.Kr., sextilis augusti efter kejsar Augustus 8 f.Kr.

Adamskis UFO igen

Foto: George Adamski, enligt uppgift den 13 december 1952. Vad det nu är värt – för enligt en annan uppgift ser vi ett rymdskepp från planeten Venus. Jajamen.

Vad vi definitivt ser är den bild av utomjordiska rymdskepp, flygande tefat och (slarvigt uttryckt) UFO:n som satt sig i det allmänna medvetandet. Idag kanske den övergått till kitsch; men å andra sidan vet jag inte om den ersatts av något annat.

Men vad är det vi egentligen vi ser?

Flera förslag har lanserats. I bloggposten Adamskis UFO funderar jag på om det kan vara en tysk gatlykta. Eller är det kanske en lampa för sjukhus, en del av en glassmaskin eller en kycklingvärmare? (Som inte har med matlagning att göra.) Stämmer det att någon lyckats läsa "GE", dvs General Electric, på någon av lamporna, eller jag menar landningsställen?

Ett annat förslag tog Joel Carpenter på British Earth and Aerial Mysteries Society (BEAMS) tag i. Sällskapet verkar ha en del knepiga åsikter men i denna utredning hittar jag inget att anmärka på. En slutsats han drar är att det vi ser nog är ett hemmabygge, där delar från olika håll satts ihop. Det skulle förklara varför ingen under alla dessa år kunnat visa upp Motivet som en enda artefakt – den är inte en pryl utan flera.

Carpenter nosade runt bland kataloger och slikt på jakt efter sådana här lyktor. De var bensindrivna och med rejäla dimensioner, förekom i USA (där ju Adamski bodde) från mitten av 30-talet till början av 40-talet, var mycket vanliga, och fanns i en rad olika modeller från flera tillverkare. Carpenter letade reda på ett gäng som samlar lyktorna ifråga och fick en rad tips därifrån, liksom material som t.ex. klippet ovan från Sears vårkatalog 1935.

Bilden som inledde denna bloggpost är den välkända och överlägset mest spridda av Adamskis UFOn. Men han tog några till. På den t.v. ser man mitt i bild ett vitsvart streck – är det någon grej med oklar funktion, eller kanske en skada på tefat eller negativ? Carpenter jämförde med sin lykta t.h. och såg att det är hål genom vilka man trär handtagets fästen. Det är ingen slump att de runda hålen för att släppa ut hetluft saknas vid just det avsnittet.

Apropå hål: Jag kan inte komma förbi fästet med vilket man kan hänga upp Adamskis "tefat". Det är så dumt att det blir närmast gulligt. Att vuxna, friska och myndiga personer någonsin kunnat ta detta på allvar ... Är inte gulligt.

BEAMS: Preliminary Notes on the Adamski Scout Ship Photos (PDF) – tydligen hade Adamski reda på att tefatet ifråga var ett spaningstefat

Lördagsfråga 626: Genesis

1. Annons för Fiats småbil 508 Balilla.
2. Jorden från ovan. En sån där bild där någon bara var tvungen att lägga in en linsöverstrålning.
3. Bananplantage.
4. Jorden, månen, solen och några stjärnor. Samt linsöverstrålningar.
5. Ur Blue Planet II: Fisk fångar fågel.
6. Hieronymus Bosch tar man inte fel på – men det märks att det ljusa och trevliga inte är hans specialitet. Även när han målar Edens lustgård har den en mörk, hotande ton. Notera särskilt den tvåbenta hunden.

"Och Gud sade: Varde ljus" – fiat lux – och sen dess har det bara gått utför. Skapelsens sex dagar som de beskrivs i 1 Mos (varde ljus, himmel och hav, växter, sol m.m., fåglar och fiskar samt landdjur och folk) knäckte Magistern.

NEOM

Regionen ligger i världens vägkorsning i nordvästra Saudiarabien: 40 procent av världens befolkning kan nå NEOM inom mindre än fyra timmar; omkring 10 % av världens handel går redan genom Röda Havet. Flyger man till NEOM:s nya flygplats är London bara fem timmar bort, Dubai och Kairo två, Zürich fem och en halv.

- neom.com: What is NEOM

Jag är svag för väldiga projekt som aldrig blir något, åtminstone inget att tala om jämfört med det som målas ut i prospekten (se t ex Dubais ö-värld, en bloggpost jag fortfarande gillar att återkomma till och jämföra med den allt tristare verkligheten).

Neom [...] is a planned cross-border city in the Tabuk Province of northwestern Saudi Arabia. It is planned to incorporate smart city technologies and also function as a tourist destination.

- Wikipedia: Neom

Namnet Neom (som jag tänker skriva med gemener, oavsett vad de ansvariga har för sig) utgörs av grekiska neo "ny" med ett m från arabiska mustaqbal, "framtid". En ny framtid – för turister och det vackra folket förvisso, men framför allt för pigga entreprenörer och kreatörer från hela världen, som ska samlas i den kommande smarta storstaden för att bedriva sina verksamheter. En smältdegel av intellekt, framåtanda och smak för det goda livet, helt enkelt. (Man funderar rentav på att tillåta alkohol i Neom, till skillnad från resten av landet.)

Sade jag något om "väldiga projekt"? Här är den yta som man reserverat för Neom: 26 500 km² av vad som idag är öken. Befintliga naturresurser utgörs av ett ovanligt milt klimat för att vara Saudiarabien, men annars sol, sand och saltvatten.

But Saudi Crown Prince Mohammed bin Salman [familjärt förkortat MBS] didn’t see a wasteland when he landed in his helicopter here a few years ago. He saw the future— and hatched a plan for a $500 billion city-state to cover 10,000 square miles of rocky desert and empty coastline to attract the "world’s greatest minds and best talents" to the world’s best paying jobs in the world’s most livable city.

- A Prince's $500 billion Desert Dream: Flying Cars, Robot Dinosaurs and a Giant Artificial Moon, Wall Street Journal 25 juli 2019

Där fick vi en prislapp också: Femtusen miljarder spänn har man lagt undan (hur mycket som nu smält ihop efter priskriget med Ryssland på olja). En väldigt rolig detalj i sammanhanget är att en konsultfirma man anlitat heter Boston Consulting Group, världskänd i hela Sverige för sina insatser i Nya Karolinska Sjukhuset.

Flygande bilar, dinosaurierobotar och en konstgjord måne må låta som påhitt, men de är bara några av alla futuristiska under som utlovas. Vad vill vi sätta på att max en av tre blir verklighet? Mindre än femtusen miljarder spänn, alla gånger.

Jag roade mig med att ta fram Stockholm i samma skala som bilden ovan. Med omnejd, blev det ... I periferin syns Gotland, Vänern och hela Åland.

Projektet kungjordes av MBS 2017. Den första fasen ska vara klar 2025. Eller? Sedan 2018 har MBS fått sin beskärda del av rubriker i samband med mordet på journalisten Jamal Khashoggi, som kronprinsen av allt att döma låg bakom – redan det har fått samarbetspartners och investerare att dra sig tillbaka. Som om det inte räckte med projektet i sig. Fler rubriker dök upp i våras sedan man löst en konflikt med urinvånare, som hade fräckheten att bo i trakten, med att skjuta en särskilt besvärlig aktivist bland dem.

- Saudi Arabia is Building a $643-Billion, Green-Powered Megacity, VICE 25 oktober 2017

Lovprisandet på sajten VICE får en besynnerlig smak när man vet att bilden kommer från Singapore. Visst kan deras futuristiska park Gardens of the Bay ha inspirerat, men att helt sonika ta bilder från ett existerande projekt för att visa hur fint ett annat projekt är tänkt att bli..? Liksom att man lyckats stava fel till namnet ("NOEM") genom hela artikeln. Man skriver det åtminstone med versaler – alltid något.

Den senaste uppdateringen på Neoms Wikipedia-sida berättar om att MBS anlitat en PR-firma i USA för att lösa problemen. De PR-mässiga problemen, alltså. Hur det går med de flygande bilarna etc är en annan fråga.

Wikipedia (eng.): Neom

Lördagsfråga 626

Ig Nobel-prisen 2020

Ig Nobel-prisens officiella maskot: The Stinker.

Ig Nobel-priserna går, ifall det inte redan är känt, ut på att

honor achievements that make people LAUGH, then THINK. The prizes are intended to celebrate the unusual, honor the imaginative — and spur people’s interest in science, medicine, and technology.

- Improbable Research: About the Ig Nobel Prizes

Det är inte enbart en skojgrej utan en god och uppfriskande blandning av spex och allvar. Om det inte räcker att nämna Andre Geim (Ig Nobels fysikpris 2000, Nobels fysikpris 2010) så kan man ta en titt på årets pristagare i kategorin Medicinsk utbildning.

Ig Nobel-prisen delades ut första gången 1991, i "The First Annual Ig Nobel Prize Ceremony." Året därpå hade man "The Second First Annual Ig Nobel Prize Ceremony", och så vidare. Igår var det dags för jubilerande "The 30th First Annual Ig Nobel Prize Ceremony". Tio priser delades ut i ständigt varierande kategorier.

Akustik: En alligator placerades i ett utrymme med heliox; det är en blandning av helium och syre som används vid dykningar. Syftet var att analysera hur alligatorns läte blev i den annorlunda atmosfären. (Lyssna själv: Sist i studiens PDF A Chinese alligator in heliox: formant frequencies in a crocodilian finns ett inlagt ljudklipp.) En av pristagarna är Stephan Reber, ursprungligen från Schweiz men numer på Lunds universitet.

Psykologi: En metod för att identifiera narcissister på deras ögonbryn.

Fred: Indiens och Pakistans regeringar får fredspriset för att låta sina diplomater busringa på varandras dörrar mitt i natten. Ingen perfekt lösning, men avgjort bättre än att ta till kulor & krut.

Fysik: Hur förändras en daggmasks form om den utsätts för högfrekventa vibrationer?

Ekonomi (som är ett riktigt Ig Nobelpris, till skillnad från det där andra): En studie av sambandet mellan olika länders inkomstskillnader och mängden (mun)kyssande.

Management: En professionell mördare tog sig an ett "jobb", lejde det till en kollega, som lejde det till en kollega, som lejde det till en kollega, som lejde det till en kollega. Inget mord utfördes. (Låter bra likt byggentreprenader, där Skanska (...) billigaste polackerna.)

Entmologi: Upptäckten att många entmologer (insektsvetare) är rädda för spindlar (som ju inte är insekter).

Medicin: Den nya diagnosen misofoni (missljud?) = obehag av att höra andra tugga.

Medicinsk utbildning: Nu ska jag citera lite mer. För det här priset gick till inga mindre än goa gubbarna Jair Bolsonaro (Brasilien), Boris Johnson (Storbritannien), Narendra Modi (Indien), Andrés Manuel López Obrador (Mexiko), Alexander Lukasjenko (Belarus), Donald Trump (USA), Recep Tayyip Erdogan (Turkiet), Vladimir Putin (Ryssland) och Gurbanguly Berdimuhamedow (Turkmenistan) för att ha utnyttjat Covid-19-pandemin för att lära världen att politiker kan ha en mer omedelbar effekt på liv och död än forskare och läkare.

Materialvetenskap: En studie som visar att knivar som tillverkas av fruset bajs fungerar illa.

Improbable Research (som arrangerar härligheten): Ig Nobel Prize winners (hela listan!)

Riddaren i Massachusetts

Såna här har vi sett förut: När högdjur begravts har man återgett dem ovanpå graven, så besökare verkligen förstått vilka ståtliga människoexemplar vars rester de befinner sig i närheten av.

Statyn finns i Westford, Massachusetts. Den är en sorts förtydligande av en oläslig signatur, en förklaring för besökare vilket ståtligt människoexemplar, eller åtminstone avbildning av, vars rester de befinner sig i närheten av. "Originalet" finns på en stenhäll intill, skyddad för vittrande väder och vind.

Bild: J. W. Ocker, www.oddthingsiveseen.com

Så här ser den ut. Jo, faktiskt. Jag har sett (många) fler bilder, från alla möjliga vinklar, nattbilder med ficklampeljus i flack vinkel etc, men lik förbannat är det enda jag sett en vittrad stenhäll.

Det är möjligt att the Westford Knight tidigare sett mer ut som en knight och mindre än vilken häll som helst, men det torde bero på att "hjälpsamma" fyllt i och förstärkt detaljer som gett intryck av en bild av människa med svärd, sköld och doningar. Dessa förtydliganden har sedan vittrat och bättrats på i omgångar. Men i nuläget finns det just ingenting som mer än mycket, mycket vagt påminner om en gestalt. Vilket naturligtvis är en naturens nyck.

Apropå skölden så tycker sig folk med diskutabel syn men osedvanligt god fantasi rentav kunna identifiera vapnet som avbildas på den. De menar att det tillhört Henry Sinclair, en earl från Orkney-öarna, som 1398 skulle ha begett sig över pölen för att så småningom stupa i den synnerligen nya världen. Andra har räknat ut att mannen som avbildas nog är Sinclairs resekamrat sir James Gunn, som dessutom ska ha varit tempelherre minsann, trots att 2-3 generationer gått sedan orden upplösts.

The most damning fact for the story is that the rock face would have been buried under feet of soil 600 years ago when the effigy was supposedly carved.

- Atlas Obscura: Westford Knight

I USA finns det en hel liten rörelse av folk som vill påvisa att folk från Europa minsann kom på besök före Columbus, och att icke-indiansk kultur är äldre än den förkättrade etablerade vetenskapen (uttalas helst samtidigt som man snörper på munnen) vågar erkänna. Den mest kända artefakten är Kensingtonstenen (som ju nämner en skandinavisk expedition i Minnesota på 1300-talet), vars svenska koppling gett den uppmärksamhet även här. Men det finns fler. Jag har tidigare tagit upp knasbollen J. Hutton Pulitzer (Historiskt fusk i Amerika) som varit inne på de flesta idéerna i branschen. I detta pseudovetenskapliga gäng, drivet av nationalism, konspirationsteorier och förakt för alla som vet vad de talar om, återfinns the Westford Knight. Det vill säga en vanlig stenhäll.

Wikipedia (eng.): Westford Knight

Kulsprutefonder

- SvD 10 maj 1914

Även undertecknads hemö hade ett försvarsförbund – gemensamt med den föraktade grannön, intressant nog – som skaffade kulsprutefond och, får man anta, kulsprutor. Som alltså fanns i en organisation utanför krigsmakten. (A. W. Bildt är f.ö. från den kända adelsätten; den kom från Jylland till Bohuslän under den danska tiden och blev kvar sedan trakten bytt flagg.)

"Kulsprutefond"? Tiden före första världskriget präglades i Sverige av upprop för fosterlandet och dess försvar. Två yttringar är välkända: Bondemarschen till Stockholms slott och insamlingen för den s.k. F-båten. Denna yttring är avgjort mindre känd. Själv hade jag aldrig hört talas om den förrän jag snubblade över en notis. Sådana omnämnanden fanns det gott om i pressen vid den här tiden: Upprop för insamlingar, rapporter om att den och den fonden fått så och så mycket pengar, med mera.

Inte för att den verkar ha blivit långlivad. Kulsprutefonder var en grej strax före kriget, med allra mest uppmärksamhet ödesåret 1914. När elden väl bröt ut övertogs, tänker jag mig, sådant av det offentliga; antalet omnämnanden i pressen sjunker kraftigt under 1915 och 1916, för att sedan praktiskt taget upphöra (kollat på bl.a. tidningar.kb.se).

Det kan påpekas att ksp vid den tiden var något relativt nytt och märkvärdigt. Visserligen hade det funnits kulsprutor i decennier. Men inte ens de hårdrustande nationer som lagt fantastiska summor på exempelvis örlogsflottor hade särskilt många exemplar, eller för den delen idéer om hur de bäst skulle användas. Att det kommande kriget till stor del skulle präglas av vapnet var det få som anade.

Skriften avslutas med en redogörelse över hur våra grannländer använder sig praktiskt och organisatorisk av kulsprutan. Mellan raderna ligger att vi inte får ligga efter våra grannar i användandet av kulsprutan och att frågan kommit i skymundan bakom den stora frågan om pansarbåtarna.

- Werner Stensgård kommenterar Fosterlandsvän (pseud.), Kulsprutan i försvarets tjänst (1912)

Förlorare skriver historia

"Loser", som någon skulle sagt *

"Segraren skriver historien." Är det sant?

Man har gjort flera försök att knyta citatet till någon särskild person, vilket ännu inte har lyckats. Om detta ska denna bloggpost inte handla. Frågan här är om själva påståendet är sant. Är det alltid segrarens perspektiv på striden som eftervärlden tar till sig? Så är det ofta – men undantagen är nog så många och tunga. Ibland har det med kultur att göra, att man tar del av skildringar från en sida som man nog ändå skulle tagit del av skildringar ifrån, men inte alltid. (Jag fokuserar här på populärhistoria eller rentav skönlitteratur, snarare än djuplodande (militär)historiska källor.)

Vietnamkriget räcker långt ... Det finns naturligtvis framställningar, från (Nord)Vietnam liksom andra ställen, där segrarna får lägga ut texten. Men här i väst dominerar USA:s bild.

Spanska inbördeskriget är ett annat exempel på hur den förlorande sidan hörts mest. Det spelar in att skribenter (bara stjärnan Hemingway liksom) och konstnärer ofta sympatiserade med republikanerna, liksom för vår del att nära nog varenda svensk som deltog gjorde det mot Franco och nationalisterna.

Finska kriget 1808–09 ledde till förlusten av Finland, den största chock Sverige som land någonsin fått. Jag vet inte om detta lämnat några särskilda kulturella avtryck hos segrarmakten. Hos oss har vi naturligtvis Runebergs skildring, som många fortfarande kan citera stycken ur. Intressant nog beskriver flera välkända och -citerade historier bataljer vi vann, trots att de är från kriget vi förlorade. Som när Sandels satt i Pardala by/åt frukost i allsköns ro inför första slaget och segern vid Virta bro (reprisen gick sämre). Eller den synnerligen citatvänliga historien om Sven Duva, som inte släppte en djävel över bron – tills kulan visste var den tog.

Lätta brigadens anfall vid Balaklava var naturligtvis tråkigt för de som stupade men ingen stor sak för ryssarna eller kriget i sin helhet. Men för britterna var det en tragisk, heroisk händelse, värd gråt och dikt, liksom senare film.

Poltava gör mig osäker. Förvisso har man i Ryssland uppmärksammat Peter den stores viktiga seger, och det inte bara på frimärken – den betydde mycket för landet och dess historia, såväl konkret som symboliskt. Men jag har inte sett någon uppmärksamhet i nivå med den som slaget fått och fortfarande får här i Sverige.

Gallernas plundrande av Rom var en händelse som säkert blev ombesjungen hos segrarna. Dock ej omskriven, eftersom de inte hade något skriftspråk. Den biten gottgjordes dock av den eviga staden, i vars historia plundringen var en traumatisk händelse som blev långt mer omskriven än mången seger; sådana skulle man förresten omsider få fler av än någon kunde hålla reda på. (Paul Jamins tavla där Cerrus – jodå, det finns en gallerhövding med i bild – beskådar sin del av bytet är komplett ohistorisk men av någon anledning den mest kända avbildningen av händelsen.)

När förluster à la Poltava blir mer omtalade än glänsande segrar beror det kanske på ett enkelt psykologiskt faktum: Man behöver bearbeta motgångar, inte framgångar. Kan det vara därför man i England gjorde så stor affär av ett debacle som lätta brigadens anfall, trots att man vann hela Krimkriget? För att tragedier är intressantare än hjältesagor, olyckliga slut intressantare än lyckliga? Till detta kommer den mänskligare skalan hos mindre händelser: Det går att känna mer för ett slag än ett krig, för en pluton än en armé, för en individ än en stam.

* I Thailand har man sedan länge målat sina egna filmaffischer. Ibland kan de avvika rejält, inte bara från "officiella" affischer utan även själva filmens utseende och innehåll. I det här fallet har man dock kopierat omsorgsfullt.

Lördagsfråga 625: Kensington

1. Om du har en bärbar dator har den med största säkerhet ett så kallat Kensingtonlås. "Låset" är egentligen ett hål, förstärkt med metall på insidan, där man kan sätta ett lås som det på bilden. På låset sitter en kabel som man trär runt lämplig bastant möbel.
2. Prince Edward Island i östra Kanada. Här ligger bl.a. orten Kensington, eller rättare en av flera orter med namnet.
3. I Londons Kensington Gardens står Peter Pan staty. Det är ingen slump; i boken lär det stå att Peter vid ett tillfälle landade på just den fläcken. (Det finns fler avgjutningar lite varstans.)
4. Kensingtonstenen är en runsten, framställd på 1800-talet av svenskar som ville ge intryck av att förfäder var på besök i Minnesota redan på 1300-talet. Stor grej i staterna där entusiasmen inför vikingarna (som man alltid, alltid tänker och beskriver medeltidsskandinaverna som) står i omvänd proportion till kunskaper i historia och språk.

Den frågan sattes geschwint av Joakim E, vilket jag efter lite hjälp insåg.

Ramses II:s pass

Denna bild cirkulerar som "Ramses II:s pass". Det är visserligen inget inscannat pass, eftersom texten uppenbarligen lagts på i en dator. Om det inte räcker så ser man att det inte är från 1970-talet eftersom inga pass vid den tiden hade s.k. MRZ-kod ("Machine Readable Zone"), det är raderna med "<<<". Med mera.

Varför skulle en gammal avliden farao behöva ett modernt pass? Så här berättas det:

Ramses II:s mumie finns i ett museum i Kairo. På 1970-talet upptäckte forskare att mumien höll på att förstöras, av insekter, svampar och bakterier. Problemet översteg de lokala förmågornas kapacitet, så man vände sig till Frankrike, där branschens elit lär finnas. Och visst fanns där folk som var beredda att ta sig an räddningsprojektet. Mumien skickades sålunda från Kairo till Paris ... Och här dök byråkratin upp. Det lär nämligen vara så, att ska en person in i Frankrike, behövs ett pass – oavsett om personen är död eller levande. Inga problem: De egyptiska myndigheterna utfärdade ett pass för Ramses II, komplett med uppgifter som "Född: 1303 f.Kr.", "Yrke: Kung (avliden)" och ett porträtt, som knappast är det värsta som suttit på något pass.

... Fin historia. Är den sann?

Om berättelsen är sann så är det märkligt att ingen tidig källa nämner något om passet, trots att det är en kuriös detalj som gjord för media, såväl då som nu. Och inte har någon lyckats visa upp något belägg sedan dess. Det är därför passet inte nämns på Ramses II:s Wikipedia-artikel (se artikelns diskussions-sida). Vilket naturligtvis inte hindrat historien från att rapas upp på mängder av godtrogna sidor (inklusive National Geographic, som hör till dem som verkligen borde veta bättre).

I sammanhanget är det typiskt att resan förläggs till 1974 trots att den ägde rum 1976.

Häromdagen landade ett specialplan på Le Bourget, den gamla flygplatsen norr om Paris. Ett hederskompani hade utkommenderats och på plattan väntade representanter för den franska staten [...]

- SvD 12 oktober 1976

Så detta får klassas som en faktoid, tills vidare. Tills historien kan beläggas.

Att denna bild är betydligt sällsyntare än den ovan kan tolkas som att även de godtrognaste kan ha en gräns för hur klumpigt tillyxade alster man accepterar.

Här är förresten ett äkta egyptiskt pass från 1970, vars stuk användes ännu 1974 och 1976. (Bild från passexperten Tom Topol.) De som fejkade passen ovan försökte inte ens ...

Bonus: Det var när han var inlagd i Paris som man upptäckte spår av tobak och nikotin i Ramses II:s kropp. Eftersom tobak kommer från Nya världen vore det en sensation om en egyptisk farao från 1300-talet f.Kr. hade nyttjat sådant. Men tyvärr ... I modern tid har man använt tobak som konserveringsmedel, för att skydda mumier från sådant som Ramses var inlagd för. Det var spår från en sådan behandling man hittade.

Lördagsfråga 625

Corona-fria årshoroskop för 2020

- Veckorevyn: Årets horoskop 2020

Saknas för samtliga: Stanna hemma och tvätta händerna.

Vet inte hur roligt det låter att i efterhand gå igenom årshoroskop. Men jag kan säga att det är en ledsam syssla. Inte så mycket för att jag vill ha helheten snarare än horoskopen för väduren, oxen osv., utan för att det intetsägande jams som är standard är mer tröttsamt i längden än man kan tro.

Men men. Det är bara att bita ihop.

Är 2020 året ditt liv tar en helomvändning? Eller är det året då du får en ny möjlighet i karriären, inleder en ny relation eller får uppleva nya saker?

- Elle: Årets horoskop 2020

Årshoroskopen för 2020 har ett gemensamt, något som sticker ut så kraftigt att det omöjligt går att komma runt: De har inte en antydan om corona-viruset.

Det handlar mycket om vad ni gör tillsammans, fokus ligger på resor, äventyr, intressen och engagemang. Det är ett bra år för allt ifrån fester till föreningsliv.

- Aftonbladet: Så blir ditt 2020 – enligt stjärnorna/Jungfrun

Nej. Det är det inte.

(För övrigt ligger Expressens årshoroskop bakom betalvägg och jag har sällan känt mig så omotiverad att lösa den biljetten.)

De år då tre planeter befinner sig i samma tecken [den här gången är det Jupiter, Saturnus och Pluto i Stenbocken] är sällsynta. Det skedde några gånger under sent 1960-tal och återigen under 1980-talet, med nu har vi väntat i över 30 år och kommer definitivt känna av de energier 2020 kommer med. Och trots de mörka undertonerna från Saturnus blir det en spännande period, ett avgörande år som vi kommer vara stolta över att ha upplevt. Kanske blir det inte som vi förväntat oss eller vad många av oss skulle välja, men det lär inte bli tråkigt.

- Elle

Facit hittills: Jo, det blev jävligt tråkigt. Som bäst.

Chanser till studier eller projekt utomlands, eller med internationella influenser, ökar under 2020. En författare eller lärare som hittills haft Sverige som bas kan nu utöka sin mark.

Månförmörkelser påverkar alltid Skorpionens studie- och reseplaner då månen styr över högre lärande och internationella resor. Den 10 januari och den 21 juni för med sig nyheter som gör att Skorpionen kan tänka om gällande resor och lärande. Resor bör undvikas vid dessa tider.

- Helenas årshoroskop 2020: Skorpionen, Amelia

"Vid dessa tider ..." En av årets fyra månförmörkelser inträffade den 10 januari, en av två solförmörkelser den 21 juni. Vet inte varför de andra inte fick vara med. Men det mest imponerande är att man missade det som faktiskt hände, och som innebar att folk över hela världen fick tänka om gällande resor och mycket, mycket annat från februari nånting.

Planeterna påverkar oss alla och slår an tonen i det samhälle vi lever i. Redan vid årets start ackumuleras planeterna i Stenbockens tecken. Det är tecknet för allvar, ansvar, seriositet, karriär och ledarskap. Alla är högaktuella ämnen denna period.

- Allas: Årshoroskop för 2020

Astrologen Brian Teglgaard skriver ännu luddigare än de flesta kollegerna – en prestation – men det är däremot glasklart att även han lyckas missa den största "händelsen" på mycket länge.

Är du Lejon kan du se fram mot ett riktigt ekonomiskt uppsving år 2020. Det sker med början i mars, strax efter planeringskonferensen där du gör ett bejublat framträdande på temat "99 sätt att planera en planeringskonferens". Föredraget filmas av någon i smyg och redan efter 24 timmar har du fått 27 miljoner visningar på Youtube. Talarförmedlingarna står i kö och du kan lägga till titeln "Inspirationsföreläsare" på ditt visitkort. Grattis!

- LinkedIn: Chefens horoskop 2020

Bland allt strunt fanns några guldkorn. Som när Pia Juhlin Åstrand på LinkedIn anlitade Spåforskningsanalysinstitutet SFAI för att analysera 2020 i förväg. Det måste sägas ha varit en god investering. Inte ett ljud om corona här heller men där var det ju ändå dött lopp. Ett av årets bästa horoskop, helt enkelt. Grattis!

Inte för att astrologerna, utbildade eller inte, blivit sämre på sistone. Som jämförelse hade inget årshoroskop för 2001 minsta antydan om att det skulle hända någonting synnerligen speciellt framåt september.

Hästskors håll

- Exempel på nedåtvänd hästsko från Hälsingland, fotograferad 1964 (källa: Digitalt museum HMM80175)

Det fanns en gång en smed som hette Dunstan. En dag fick han besök av självaste Djävulen, vars häst behövde en sko åtgärdad. Dunstan såg genast vem kunden var men låtsades inte om det. Han accepterade jobbet, men istället för att spika fast skon på hästen spikade han fast den på Djävulens fot (hur det nu gick till). Det gjorde naturligtvis fantastiskt ont och Djävulen bad Dunstan att bli av med skon. Visst, svarade smeden; men då måste den onde först lova att aldrig gå in i ett hus med en hästsko ovanför dörren.

Så berättas det. Bland annat; det finns fler historier om S:t Dunstan, som var ett populärt helgon, en historisk person och verksam i England på 900-talet. Dessutom arbetade han verkligen som smed, visserligen med silver snarare än hästskor, men nu ska vi inte vara småaktiga. Låt oss istället fokusera på hästskon, vars exorcerande funktion sedan länge (kanske redan innan episoden ovan började cirkulera?) ersatts av en allmän höjare av lycka och välstånd.

Men då kommer vi till kärnfrågan: Åt vilket håll ska hästskon sitta?

Enligt en teori ska hästskon placeras uppåtvänd för att "samla upp" lycka, som tydligen regnar ner från himlen. Enligt en annan genererar skon lyckan som ett annat ymnighetshorn, och därför ska den, som på bilden ovan, placeras nedåtvänd så lyckan överöser stuga och invånare. De olika skolorna är lika tvärsäkra på sin resp åsikt, och det går svårligen att kompromissa. Ibland föreslås att sätta upp två hästskor åt varsitt håll, men det kan lika gärna ge nollresultat när skorna motverkar varandra.

Jag känner inte till att man genomfört dubbelblindade randomiserade försök med hästskoplaceringar och lyckomätningar. Diskussionen lär fortsätta tills vetenskaplig evidens lagts fram, och kanske rentav längre än så.

Frågan kan dessutom kompliceras ytterligare: I Tyskland har det åtminstone funnits en tradition av att placera hästskor med undersidan inåt väggen (Robert M. Lawrence, "The Folk-Lore of the Horseshoe", The Journal of American Folklore nr 9/1896). Orsakssambandet är lite oklart men här finns en möjlighet att fördubbla frågans komplexitet: Utöver uppåt-nedåt-tvisten kan vi gräla om huruvida skon ska placeras uppåt/inåt, uppåt/utåt, nedåt/inåt eller nedåt/utåt.

Detta är en efterkälke

Timmerkälke, bakkälke. Användes till att dra stockar efter häst. Stomme av blåmålat trä. Beslag av järn och järnskodda medar. Över medarna en tvärgående banke med låga stöttor vid ändarna. Denna lades stockarnas bakände på. Denna kälken som är en bakkälke användes tillsammans med en framkälke, KLM 45149, som dubbelkälkar. Längst fram en sprint där en anordning fästes för att binda samman de båda kälkarna.

- Kalmar läns museum: KLM 45150

Och här har vi KLM 45149, framkälken. Tillsammans med bak- eller efterkälken blev det ett enkelt men effektivt sätt att transportera timmerstockar i vinterskogen.

En s.k. getdoning från Kristina Selberg, Hästen i skogen (1994). I denna lösning från Hälsingland är bakkälken som synes betydligt längre än i Kalmar. Beträffande namnet så kunde framkälken kallas bock, efterkälken get.

Bakkälkar är det inte många som använder numer, om det alls förekommer. Synonymen efterkälkar är desto vanligare, åtminstone i språket. Det finns belägg ända sedan 1600-talet på att folk som inte är med i täten sägs "hengia på efter Kelkan", och uttrycket lever i högsta välmåga än idag. Trots att få av oss så mycket som sett en efterkälke.

När Ingo blev Zingo

Smeknamnet hittar jag från 1954: "Ingo Johansson som Ingemar kallas internationellt" (Aftonbladet 12 november). Men det var naturligtvis sommaren 1959 som Ingemar Johansson verkligen, och för evigt, blev Ingo med svenska folket. Och en här av pigga försäljare hakade på.

Det har blivit för mycket Ingo-snack, Ingo-läsk, Ingo-bälten, Ingo-miljoner, Ingo-byxor, Ingo-pennor, Ingo-köttbullar. Tro mej gubbar, herr Johansson är boxningens Snoddas och han dansade visst en sommar också.

- Insändare i SvD 23 juni 1960

Den apelsinsmakande Ingo-läsken lanserades av Vattenfabriken Sefyr AB i Stockholm. Jag vet inte hur långt ut den såldes men har åtminstone fått indikationer på att den inte fanns över hela landet. På den här tiden tillverkades öl och läsk i hundratals lokala småfabriker, vilket bland annat innebar att utbudet kunde se helt olika ut i olika delar av landet (med undantag för några märken som Coca-Cola).

Insändaren ovan publicerades fyra dagar innan Ingos världsmästartitel skulle ha fyllt ett år, men tre dagar efter Floyd Pattersons hårda revansch. Den utslagne svensken i ringen var en plågsam motbild till fjolårets triumf. I november gick Ingoläsk (som tydligen var ett eget bolag) i konkurs. Efter det tredje mötet i mars 1961, då Ingo åter förlorade på KO, var det definitivt slut på det myckna "Ingo-snacket". (Folkhumorn sägs ha deklarerat att "Ingo-läsken förvaras helst liggande".) Vid det laget hade försäljningsdirektör Carl-Axel Hellqvist, som jobbat mycket med Ingo, sålt rätten till den nyss så säljande läsken till Apotekarnes Mineralvatten AB (ett av få märken som överlevt till våra dagar).

De andra Ingo-prylarna är bara minnen, om ens det. Men läsken finns faktiskt kvar. Fast den har inte hetat "Ingo-läsk" på länge.

- "Försvinnande god – ZINGO smakar lika gott som den luktar friskt: Pressade apelsiner. Framförallt använder vi sicilianska apelsiner. ZINGO är försiktigt kolsyrad: Lätt så att den inte tynger, rund så att den inte sticker. Nu i butiker, kiosker och serveringar! /Apotekarnes, Stockholm" – DN 16 november 1962

När Zingo lanserades kallades den ursprungligen Ingo-läsk, uppkallad efter boxaren och legenden Ingemar "Ingo" Johansson. Drycken döptes sedan om till Zingo.

- Carlsberg: Zingo Apelsin

Så gick det till när man varken ville behålla eller kasta bort varumärket: Ingo blev Zingo.

Lördagsfråga 624: Sagan om Ringen

1. Cecilia Frode, skådespelerska. Efternamnet kanske betyder "den fruktsamme" eller möjligen "den vise" och kommer från fornnordiskans Fróði. På latin skrivs det Frotho eller Frodo.
2. Roboten och maskoten Sam vid en Sam Coupé, en anakronistisk hemdator som byggde på (och vidareutvecklade) 80-talsteknik men släpptes 1989 vilket naturligtvis var alldeles för sent. "Kupén" syftade på att datorn, med sina fyra fötter, sedd från sidan avlägset påminde om en bil.
3. Merry, fruktsodornas original (namnet myntades av tillverkaren Bjäre) och – som jag minns den – betydligt godare än Sprite, 7-up och allt vad de heter.
4. På 1990-talet ville även Apple vara med i konsoll-branschen. Deras försök hette Pippin, baserades helt på Mac-teknik men fick absolut inte kallas "dator", kostade som Apple-prylar brukar, och floppade hårt. Bilden kommer från en gravt vanskapt och epilepsi-framkallande reklamfilm; se den här, på egen risk.
5. Spelet Strider utmärktes främst av att man ibland gick på lutande underlag.
6. Två stjärnor på 80-talet: Legolas (t.v.) och Carola.
7. Det amerikanska bandet, bildat 1965, hette först Rahgoos (om det betyder någonting ö h t antar jag att det har med knark att göra). Så småningom bytte det namn till långt mer säljande Gandalf; jag har inte sett att JRR-koncernens många och flitiga advokater haft något att invända. Intressant nog ska deras enda album (bilden) först ha levererats med fel skiva, vilket inte hjälpte karriären.
8. Den amerikansk-litauiske boxaren Jack Sharkey, världsmästare 1932–33.
9. Det finns en hel liten rad med astronomiska objekt som kallas "eye of Sauron". Den här tycker jag nog förtjänar namnet bäst: M 1-42, en nebulosa i stjärnbilden Skytten.

Frodo, Sam, Merry, Pippin, Strider (Aragorns tillnamn blev Vidstige hos Ohlmarks, en tolkning som Andersson behållit; se en fascinerande nördig utläggning om översättningen på Tolkien på svenska: Strider), Legolas, Gandalf, Sharkey (som Saruman kallades när han skickade folk att jävlas med hobbitarna i Fylke; hos Ohlmarks blev det Hajen, och se åter Tolkien på svenska: Sharkey) och Sauron. De nio (ej att förväxla med de dödliga/som köttets väg ska gå) knep Löjliga familjen, precis före Pölsa Dum som dock var inne på ett lite annat spår.

Vad IKEA betyder och hur det skrivits

- 1950 års katalog hette "ikéa-nytt", med gemener och accent; från excellenta samlingen IKEA-historia: IKEA kataloger

Japp, de första åren stavades "ikéa" med en accent. Det sägs ha berott på att Ingvar i ett svagt ögonblick ville ge firman en förfinad touch, kanske inspirerad av något franskt märke. Lyckligtvis kom han några år senare på bättre tankar.

- IKEA: Vårt arv

Bokstäverna står, som kanske inte alla vet, för Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd. Av någon anledning har jag fått för mig att det allra, allra först stod för adressen, då brevbärarna höll reda på var folk bodde och postnummer inte behövdes. Men fiskande även i de äldsta källorna har bara gett den ännu enklare adressen "Ikéa, Agunnaryd", nästan lika enkel som telefonnumret.

Det finns en fin bild (här beskuren) av vad som sägs vara Ikeas första kontor, även om det mer ser ut som en utbyggd brevlåda. Intressant nog hittade jag ett exempel (här från schweiziska artikeln Ikea-gründer Ingvar Kamprad verlässt die Schweiz, Handelszeitung 27 juni 2013) där accenten av någon anledning retuscherats bort.

Lördagsfråga 624