The history of the Roman calendar prior to Caesar's reform is, due to the confusion in the tradition, one of the most contested areas of ancient chronology.
- Hans Hauben, "Some observations on the early Roman Calendar", Ancient Society 1980/1981
Årets sista månader heter ju september, oktober, november och december. Med lite latinskills ser man orden septem, octo, novem och decem, det vill säga sju, åtta, nio, tio. Rena räkneramsan! Men på fel månader. Vad hände här?
Frågan har ofta ställts och, förhoppningsvis, alltid besvarats, ty svaret är både välkänt och lätt hittat – med reservation ... Romarna hade länge den uppburne krigsgudens mars som årets första månad. Då blir september den sjunde månaden, och så vidare. Det är också därför februari har varierande längd; det var naturligt att lägga in den justeringen i årets slut.
När blev januari årets första månad? Den 153 f.Kr. Det sägs att konsulerna, som av tradition tillträtt sina ämbeten idus martii den 15 mars (läs mer om Romerska datum!), på grund av oroligheter ute i provinserna då såg sig tvingade att sätta igång redan 1 januari.
"Sägs att"? Så är det! För att åter citera Hauben: "When exactly this took place, however, remains a matter of debate." – För en modern människa kan det kännas ofattbart att en så omvälvande händelse inte är oerhört väldokumenterad och omskriven. Men Rom 153 f.Kr. var en mycket annorlunda plats; det som är viktigt för oss idag kunde visserligen vara nog så viktigt, men inte på samma sätt. Hauben funderar på om det som hände 153 f.Kr. var att byråkratin anpassade sig till ett allmänt bruk. Om man under en tid hade olika kalendrar i olika sammanhang är ingenting ovanligt; i exempelvis Aten hade man en månkalender för festivaler, en jordbrukskalender som gick efter stjärnorna, och en med tio månader med varierande längder. (WP: Attic calendar)
För övrigt har ju januari fått namn efter guden Janus. Han är känd för exakt två [och en halv] saker: Att han gett namn åt januari och har två ansikten, där det andra sitter baktill på huvudet [samt det tempel vars portar indikerade pax eller bellum, se kommentar]. Han hör inte till de mest dyrkade och beskrivna; så kan det gå när ens storhetstid ligger tidigt i den blivande stormaktens historia. Att Janus med dubbelansiktet ses som "skyddshelgon" för inledanden och övergångar är dock något som tänkts ut efter 153 f.Kr.
Kuriosa: Räkneramsan började tidigare tidigare. Då hette juli quintilis, "femte månaden", och augustus sextilis, "sjätte månaden". Quintilis fick heta juli efter Julius Caesar 44 f.Kr., sextilis augusti efter kejsar Augustus 8 f.Kr.
"För övrigt har ju januari fått namn efter guden Janus. Han är känd för exakt två saker..."
SvaraRaderaJag skulle nog säga två och en halv. Bland historieintresserade är det inte ovanligt att känna till att Janustemplet var öppet i krig och stängt i fred. Tydligen hade man i detta sammanhang en sträng definition av "fred" så stängning var en högst sällsynt, anmärkningsvärd och minnesvärd händelse. Augustus och Vespasianus är kända för att ha haft anledning att belåtet stänga portarna.
Sensemaker
Så det var hans tempel! Kände till det och dess portar men missat vem det tillhörde. Tack för tipset!
SvaraRaderaDet där med tidig stormaktstid är rätt intressant. Det är ju lätt att få intrycket att en mytologisk föreställningsvärld på något sätt skulle ha varit statisk, på samma sätt som en skriftbaserad religion är (eller försöker vara). Men så var det naturligtvis inte alls – de som förde de muntliga traditionerna vidare måste ha lagt till, tagit bort, anpassat, utelämnat, glömt och missförstått. På något dussin generationer blir det rätt stora förändringar.
SvaraRaderaVi har gott om exempel häruppe i Nord: Oden, Tor, Frej och Loke är välkända från de nedskrivna källorna (som ju nedtecknats av Snorre m.fl., oftast flera sekler efter att tron övergivits). Att Tyr/Ti en gång i tiden måste ha spelat en viktig roll minner nästan bara tisdagen och några ortnamn om (det kompliceras lite av att "ti" kan ha varit ett allmänt ord för "gud"). Och redan när runstenarna började resas verkar Ull och Njärd/Mjärd ha varit utkonkurrerade, trots att många gamla kultplatser ännu bär deras namn.
"Storhetstid" var det ju. Du använde "stormakt" i samma mening vilket provocerade min lilla kontaminasammanblandning.
SvaraRaderaJust sådana exempel jag hade i huvudet. Ull hade jag bäst koll på, väl belagd i ortnamn som Ultuna, Ullevi och Ullared, betydligt mindre hos Snorre. Tyr hade jag viss koll på, men minns inte att jag sett att Mjärn/Njärd (mellan Nerthus och Njord) också hör till gänget. Så den upplysningen tackar jag för.
SvaraRaderaGissar att den främsta förändringen helt enkelt är att olika gudar ibland är inne, ibland ute. Liksom musik, kläder, mat och alla möjliga kulturella yttringar kommer och går.