Kulsprutefonder

- SvD 10 maj 1914

Även undertecknads hemö hade ett försvarsförbund – gemensamt med den föraktade grannön, intressant nog – som skaffade kulsprutefond och, får man anta, kulsprutor. Som alltså fanns i en organisation utanför krigsmakten. (A. W. Bildt är f.ö. från den kända adelsätten; den kom från Jylland till Bohuslän under den danska tiden och blev kvar sedan trakten bytt flagg.)

"Kulsprutefond"? Tiden före första världskriget präglades i Sverige av upprop för fosterlandet och dess försvar. Två yttringar är välkända: Bondemarschen till Stockholms slott och insamlingen för den s.k. F-båten. Denna yttring är avgjort mindre känd. Själv hade jag aldrig hört talas om den förrän jag snubblade över en notis. Sådana omnämnanden fanns det gott om i pressen vid den här tiden: Upprop för insamlingar, rapporter om att den och den fonden fått så och så mycket pengar, med mera.

Inte för att den verkar ha blivit långlivad. Kulsprutefonder var en grej strax före kriget, med allra mest uppmärksamhet ödesåret 1914. När elden väl bröt ut övertogs, tänker jag mig, sådant av det offentliga; antalet omnämnanden i pressen sjunker kraftigt under 1915 och 1916, för att sedan praktiskt taget upphöra (kollat på bl.a. tidningar.kb.se).

Det kan påpekas att ksp vid den tiden var något relativt nytt och märkvärdigt. Visserligen hade det funnits kulsprutor i decennier. Men inte ens de hårdrustande nationer som lagt fantastiska summor på exempelvis örlogsflottor hade särskilt många exemplar, eller för den delen idéer om hur de bäst skulle användas. Att det kommande kriget till stor del skulle präglas av vapnet var det få som anade.

Skriften avslutas med en redogörelse över hur våra grannländer använder sig praktiskt och organisatorisk av kulsprutan. Mellan raderna ligger att vi inte får ligga efter våra grannar i användandet av kulsprutan och att frågan kommit i skymundan bakom den stora frågan om pansarbåtarna.

- Werner Stensgård kommenterar Fosterlandsvän (pseud.), Kulsprutan i försvarets tjänst (1912)