Decennier

A YouGov poll was conducted on December 2, 2019, asking 13,582 Americans whether the following decade would begin on New Years Day 2020 or New Years Day 2021. Results show that 64 % of Americans answered the next decade will begin on January 1, 2020, and will end on December 31, 2029. 19 % of the Americans surveyed replied they are unsure, while 17 % answered the next decade will begin on January 1, 2021, and will end on December 31, 2030.

- Wikipedia: Decade

Ibland sägs det att 2020 "egentligen" inte är det första året i sitt årtionde, utan det sista. Det beror, som så ofta men sannerligen inte alltid, på hur man räknar.

Själv räknar jag utan tvekan 2020 som det första året i det nya 20-talet. Det beror inte bara på att jag alltid hört talas om det glada 20-talet och är nyfiken på hur ett sådant kan te sig, utan även på att jag använder "årtionde" i den gängse betydelsen. (Jag misstänker att svenskar i en väl utformad enkät skulle svara 1/1 2020 i ännu högre grad än de 13 582 registrerade "amerikaner" på YouGov som klickade i dagens webbundersökning 2 december 2019.)

Det andra sättet att räkna utgår ifrån det första året i vår tideräkning, år 1 (eftersom år 0 ju aldrig funnits). Då blir det första decenniet e.Kr. år 1-10, det andra 11-20, osv. Och räknar man fram ytterligare tvåtusen år så hamnar man på det tvåhundratredje decenniet 2021-2030.

Finns det någon någonsin någonstans som räknat med sådana årtionden 1-10 till vardags, eller för den delen om historiska sammanhang? Det finns det säkert, men metoden verkar, på något mystiskt sätt, enbart låta höra om sig när entalet, samt ev tiotalet, samt mycket ev hundratalet, går mot noll. Det har uppenbarligen inte varit tillräckligt ofta för att den breda allmänheten ska ta till sig den.

Lördagsfråga 588: Midsommar

1. Teaterråttan Emma på en kringdrivande (faktiskt) teater, som muminfamiljen stöter på i Farlig midsommar.
2. Är denna dam bekant? Caroline Graham har bl a skrivit några deckare som utspelas i countyt Midsomer. Vilket blivit en tv-serie. Och den torde vara bekant.
3. I Shakespeares En midsommarnattsdröm råkar vävaren och amatörskådespelaren Nick Bottom ut för en malör när hans huvud förvandlas till en åsnas.
4. Florence Pugh som Dani Ardor ska fira svensk midsommar i filmen Midsommar (som stavas just så även i original). Den spelades f ö in i Budapest.

Lätt? Vet inte. Otidsenligt? Så mycket det kan bli, med midsommar som rätt svar på decenniets sista lördagsfråga. Den satte Christian Henriksson med sin referens till St Hans, dvs midsommarhelgonet Johannes döparen.

Zonterapier

En sak kan man säga säkert om zonterapi: Det är kvacksalveri. Men i övrigt är det ett förvirrat begrepp.

Begreppet zone therapy lanserades av William H. Fitzgerald (1872-1942) i USA 1913. (Som vanligt tillskrivs zonterapin en mångtusenårig historia vilket man, som vanligt, lugnt kan ignorera.) Läran utvecklades av honom och den sedermera ökände skojaren Edwin F. Bowers (1871-?), samt Eunice D. Ingham (1889-1974) på 1930- och 1940-talen – vi återkommer strax till Ingham.

I den ursprungliga zonterapin, eller reflexologin som senare blev dess vanliga namn på engelska och i översättningar, delas kroppen in i tio vertikala zoner, fem på var sida. Zonerna går från var sin tå upp utmed hela kroppen ända upp till hjässan. De gör även en avstickare från bröstkorgen ner utmed armen till var sitt finger. Den första zonen löper sålunda mellan stortån och tummen. Även tungan och munhålan är indelad i de tio zonerna.

Hemligheten består i att man genom att trycka på lederna i en tå eller ett finger – med rätt tryck, på rätt sätt och under tillräckligt lång tid – kan lindra smärta eller problematik över huvud taget i hela den zonen. Behandlaren kan trycka med sina fingrar eller använda mekanismer som gummiband eller klädnypor (med anpassat tryck, hoppas jag). Denna zonterapi påminner om en mycket förenklad akupunktur, där meridianerna reducerats till tio och punkterna till finger- och tåleder.

Hur man slipper tandvärk: Pressa en kam mot rätt finger. Tummen gäller för de första tre tänderna (räknat från käkens mitt), pekfingret nästa två tänder, långfingret nästa två, och visdomständerna av ring- och lillfinger.

Denna ursprungliga zonterapi verkar inte vara särskilt vanlig idag. Den är åtminstone betydligt ovanligare än en senare version av läran; begreppsförvirringen gör det inte enklare att snabbt avgöra vad som är vad.

Det var Ingham som bidrog med det som de flesta idag associerar med zonterapi: Kartor över händerna och framför allt fotsulorna med så kallade reflexzoner för kroppens alla organ. Genom att massera eller trycka på en reflexzon ska man kunna läka sjukdomar i det organ som representeras. Reflexzonerna kan även användas för diagnoser, genom att patienten kan känna smärta i en reflexzon vars organ är sjukt; eller ”överbelastat”, eller ”i obalans” eller "i behov av avgiftning", som utövarna kallar det.

Lördagsfråga 588

K-märk hembränning!

När hembränt förekommer i rubrikerna så är det som regel, och en regel med få undantag dessutom, inte hemdestillerad sprit som avses, utan brännvin som säljs under olagliga former. En del sådan är industrisprit, vilket gett upphov till halvmyten om giftigt hembränt; träsprit, metanol, är giftigt och utomordentligt olämpligt för konsumtion, men säljs ibland av samvets- och/eller aningslösa för just det ändamålet. Hembränt som utgörs av destillat kan smaka nog så illa av finkel, men det ska mycket till innan det blir direkt olämpligt att dricka. Eller olämpligare än brännvin är till att börja med ... Men denna bloggpost ska handla om faktiskt hembränt, säger hemgjord destillerad sprit.

Är det någon som fortfarande, i nådens år 2019, bränner hemma? I så fall så vore det, givetvis med reservation för att det är strängt förbjudet att tillverka sprit i hemmet, nättopp en kulturgärning. För den sortens klassiskt hembränneri är på väg att dö ut.

Förra året [2018] polisanmäldes 56 fall av olovlig sprittillverkning i Sverige. Det är en radikal minskning jämfört år 2000 då 936 polisanmälningar gjordes, visar Brottsförebyggande rådets statistik.

- Den hembrända spriten snart ett minne blott, SVT 26 januari 2019

Redan öltillverkning är ett slabb och meck, som snabbt får billig ljus lager att framstå som ett ytterst gott köp redan på bolaget; för att inte tala om färjan, gränshandeln eller nätet. Tillverkar man öl hemma torde man höra till de som inte är intresserade av billighetsöl till vilket pris som helst utan vill experimentera med humle och malt i avancerade ipor, apor och allt vad det är.

Vem tillverkar då sprit hemma? När det är dyrare och krångligare än sprit på olaglig, eller rentav laglig, väg? Det skulle väl vara någon som, i likhet med öltillverkarna, är så intresserad av slutproduktens finare kvalitéer att man tar sig tid och besvär med mäsk, destillering i omgångar, rening, lagring och allt vad det är. Men även om den duktige hembryggaren kan konkurrera i kvalitet med ölfabrikerna (där mången fabrikant börjat som hembryggare), så vet jag inte om situationen på spritsidan går att jämföra. Hur ställer sig Skogsstjärnan jämfört med bolagets renat? Går det att göra kvalitetswhisky hemma?

När husbehovsbränningen förbjöds 1860 var den ett mindre problem än den varit några decennier tidigare. För på sistone hade fabriksspriten börjat konkurrera med det hembrända allt mer framgångsrikt, inte bara beträffande kvalitet och bekvämlighet utan i allt högre grad även beträffande tillgänglighet och, faktiskt, pris. Folk brände allt mindre hemma eftersom köpespriten bland annar var såpass bra och rimlig i pris.

Hur skulle det bli om man tillät hembränning för husbehov idag? Hur många skulle skaffa utrustning och börja röra ihop mäsk? Det finns säkert en problematik som jag inte känner till, men sysslan i sig skulle nog bara attrahera ett fåtal. Lite som de som ger sig ut att slå ängar med lie eller köra bil med gengas. Inte för att det är enklare eller billigare, för det är det inte, men för att känna hur våra förfäder hade det.

Alika, full som en

Tordmule Alca torda, sannolikt spik nykter

En alika kan man tydligen vara full som. Vad är då en alika?

I Danmark och Norge har man observerat den pingvin-liknande alkefågeln tordmule och dess vaggande, till synes osäkra gång. Den har man jämfört dem med berusade personer; sålunda kunde man bli "full som en alk” eller ”allike”. I Sverige har vi inga ”allikor”. I södra Sverige finns dock dialektala alikor som är helt andra fåglar, nämligen kajor. Så har den danska ”allikan” blivit en skånsk "alika”, alltså en kaja. Uppdaterat: Kajor heter allikor på danska – enkelt konstaterat redan i länken till WP (da.): Allike – så tordmulen behöver inte ha passerat skånskan för att bli till en kaja.

Det finns en annan förklaring av fyllekajan som går ut på att de skulle vara särskilt begivna på sprit. Det är ett faktum att kajor hållits tama, kanske har en del gjort sina kajor berusade (genom att mata dem med brödbitar som doppats i brännvin), kanske har en del fåglar utvecklat en smak för och rentav beroende av sprit ... Men även om sådant kan ha bidragit till begrepp som ”fyllekaja”, så är själva ursprunget den felöversatta tordmulen.

Fyllkaja finns belagt sedan mitten av 1800-talet, ”full som en alika” något senare” — vilket inte på något sätt hindrar att begreppen kan ha nyttjats innan de skrevs ned i bevarad text.

Sprit och matsmältning

Sprit har ju den förnämliga egenskapen att det spjälkar fettet och på så vis bildar små tomrum i magen så att gästen kan njuta av ännu en bit mat.

- BRÄNNVIN: Livgivande droppar som underlättar matsmältningen, HD 13 november 2003

De där små tomrummen är den fånigaste varianten jag sett av ett mycket vanligt påstående: Att alkohol befrämjar matsmältningen. Är det sant?

När jag letar nu hittar jag på sin höjd vaga och obekräftade påståenden om att små mängder kan stimulera i liten grad. Desto mer handlar om att alkohol stör tarmarnas slemhinnor, och att det är en anledning till att magen kan vara knasig dagen efter. Liksom att större mängder alkohol kan påverka matsmältning och relaterade processer negativt.

Men om vi pratar om mindre till moderata mängder sprit. Några snapsar och öl till julbordet, den stilen. Skulle man, för att ta ett enkelt exempel, smälta maten bättre, sämre eller oförändrat om man skippar snapsarna? En enkel fråga i den stilen har jag inte sett besvarad.

Dr Bachs blomstergrogg

Om du fryser, ta på en tröja. Om du är hungrig, ät. Om du saknar självförtroende, ta några droppar lärkträd.

- Dr Edward Bach

Dr Bachs blomsterdroppar är en stapelvara hos välsorterade kvackare: 38 små söta flaskor med mysiga förtroendeingivande namn som Kaprifol, Klematis och Vildros (på engelska/latin).

Vad är de, egentligen? Blir någon förvånad om jag säger att de inte innehåller många molekyler av de växter som står på etiketten? Däremot innehåller de desto mer av en annan växtbaserad substans med garanterad och välkänd effekt.

Dr Edward Bach var läkare på Royal London Homeopathic Hospital (idag Royal London Hospital for Integrated Medicine). På 1920-talet började han utveckla blomsterdropparna. Han tänkte sig att alla växter har en själ eller, för att använda ett modernare ord i branschen, energi som kunde påverka människans energier. Dessa tänkta energier tänktes dra ut av solljus för att sedan ansamlas i vatten. Bachs första droppar utgjordes av dagg som samlats från växterna. När efterfrågan steg lade han istället växtdelar i källvatten och lät solen skina på det hela; det är fortfarande den vanligaste metoden. Några preparat tillverkas genom att koka växtdelar. Till denna "växtessens", som kanske bara berörts av blommor och blad, tillsätts ett konserveringsmedel i form av 25-40 % brandy. Det finns även alkoholfria versioner med glycerin; jag misstänker att de har sämre placeboeffekt. Eller effekt över huvud taget ...

It is impossible to overdose with the Bach Flower Remedies, they are 100% natural and safe. You can drink a whole bottle of Remedies and not "overdose.".

- bachflower.com: FAQ

Längre ner lägger de dock till att "however do consider the alcohol content if you plan on drinking several bottles". Lätt att missa ...

Exempel på vad blomsterdropparna ska vara bra för:

Elm (alm): depression
Aspen (asp): rädsla och oro av okänd anledning
Mimulus (gyckelblomster): rädsla och oro av känd anledning
Vervain (järnört): iver, arrogans
Honeysuckle (kaprifol): nostalgi, hemlängtan
Heather (ljung): självupptagenhet
Larch (lärkträd): brist på självförtroende
Wild Rose (vildros): apati

Dr Bach gav tydliga instruktioner för dropparnas tillverkning, och även deras antal. De 38 sorterna var vad mänskligheten behövde, varken mer eller mindre; deras antal skulle aldrig utökas. Det har naturligtvis inte hindrat folk från att lägga till allehanda preparat med allehanda tillskrivna effekter, men påfallande många anhängare har hållit sig till de 38 dropparna.

Att Bach var homeopat har fått många att associera dropparna till homeopatika. Men utöver den homeopatiska dosen så är det helt olika läror. Substansen på etiketterna behöver aldrig ha mer än berört vätskan, ingen potentiering (utspädning och den så viktiga skakningen) utförs, medlen har inte tagits fram genom att jämföra symptom, den tänkta mekanismen är något helt annat än Hahnemanns princip om att lika botar lika, osv.

Dr Bach uppvisar en sorts kvackarheder när han förklarar hur han avgjorde vilka växter som var bra mot vad. Istället för att hänvisa till ”mångtusenåriga traditioner” eller någon diffus vetenskap så förklarade han att han avgjorde frågan med sin intuition och "känsla", punkt. Det är ungefär så mycket man kan begära i den här branschen. Särskilt om man får en liten lättgrogg också.

Lördagsfråga 587: Star Wars stars

1. Carrie Fisher (t h) i Shampoo (1975).
2. Harrison J. Ford i A Time for Killing (1967). I den första film där Forden fick credit begåvades han med ett mellan-J. Desto märkligare som han inte har något mellannamn, på J eller någon annan bokstav ... Poängen var att skilja honom från den dittills mest berömde Harrison Ford (1884-1957) filmduken sett. Bland annat hade denne en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Harrison Ford d.y. lär ha upptäckt sin namne när han oförhappandes stötte på gat-stjärnan med sitt eget namn.
3. "Alvkungen" Sean fick röst från Mark Hamill, i den besynnerliga filmtrippen (Ralph Bakshi!) Wizards (1977). Obs året; den hade premiär tre månader före nån rymdfilm som Mark var med i, ifall nån minns den.
4. Miss Piggy i Mupparna får sin röst från Frank Oz. Denne gör ju även röst åt Yoda; lyssna så hör du snart att det är samma röst.

Vi har alltså Leia Organa, Han Solo, Luke Skywalker och Yoda i sina första "krediterade" roller, som Tricky så småningom insåg.

Kvicksandens guldålder

Från kvicksandens guldålder och mot dess slut: Lawrence av Arabien (1962) och Den oändliga historien (1984).

For now, quicksand has all but evaporated from American entertainment—rejected even by the genre directors who once found it indispensable.

- Daniel Engber: Terra Infirma - The rise and fall of quicksand, Slate 23 augusti 2010

This trope is a Discredited Trope nowadays

 - tvtropes.com: Quicksand

En gång i tiden var kvicksand ett standardinslag på film och tv. Om filmen utspelades i djungel, öken eller annan exotisk landsbygd så var en scen eller två med kvicksand närmast obligatoriskt. Men nu är det annorlunda; när såg man senast en nyproduktion med kvicksand? [ Uppdaterat: I The Rise of Skywalker, som hade premiär några dagar innan denna bloggpost! ]

Några frågor infinner sig: Hur farlig är kvicksand egentligen? Varför var det så vanligt i film och tv, hur vanligt var det egentligen, och varför ser man det nästan aldrig idag?

Hur farlig är kvicksand egentligen?

Inte så värst.

In truth, quicksand (while real) isn't terribly common, and exerts none of its movie counterpart's mythical "sucking" power and isn't nearly the Sticky Situation the movies made it look like. In fact, real quicksand is so dense that you can't sink in it; the usual advice for someone who finds themselves caught in deep quicksand is to simply relax and float on their back.

 - tvtropes.com

Eftersom kvicksand är en blandning av sand och vatten är den tyngre än vatten. Man flyter alltså bättre i kvicksand än i vatten. Det är svårt att tro om man är uppvuxen med filmens kvicksand, som man inte bara sjunker i utan som även uppvisar en mystisk sugande kraft. Däremot kan det bli besvärligare att ta sig upp ur massan. Att scenen från Lawrence 1962 kräver inte bara en utan två personer för att hindra offret från att sjunka är typiskt verklighetsfrämmande, men mer relevant om man ska försöka få upp densamme.

Mythbusters tog 2004 upp frågan om Hollywoods kvicksand: ”Absolutely busted. No such thing.” Jamie påpekar också att när folk och fä dött i kvicksand – helt ofarlig är det sannerligen inte – har det som regel inte berott på att de drunknat utan på att de fastnat och sedan dött av törst. Det går också utmärkt att fastna på havsbotten vid lågvatten för att sedan dränkas av tidvattnet.

Kvicksandens farlighet är en ofta avslöjad myt. Engbar nämner tidskriften Nature som 1910 nämnde att "a certain amount of unnecessary mystery seems to surround this matter", med många fler exempel genom åren.

Varför var det så vanligt på film och tv?

Quicksand once offered filmmakers a simple recipe for excitement: A pool of water, thickened with oatmeal, sprinkled over the top with wine corks. It was, in its purest form, a plot device unburdened by character, motivation, or story: My god, we're sinking! Will we escape this life-threatening situation before time runs out? Those who weren't rescued simply vanished from the script: It's too late—he's gone.

- Slate

Enkelt att göra, enkelt att få in i manuset, given dramatik. Så fort man upptäckte grejen var det rätt självklart att den skulle sprida sig.

Hur vanligt var det egentligen?

Det här låter som en fråga som kan få ett ungefärligt men knappast exakt svar. Men vi vet faktiskt med oanad precision hur vanlig kvicksand var när den var som vanligast: På 1960-talet fanns de med i 3 % av alla filmer.

Att vi vet det beror på ännu en liten och udda rörelse på nätet. Folk som gillar kvicksand, på ett eller annat sätt (man kanske inte vill fråga för mycket här), även den dramatiska orealistiska sorten, har katalogiserat alla filmer de kunnat hitta som innehåller sådana scener. Det är med den databasen som diagrammet ovan skapats för Engbers artikel. Som för övrigt är mycket läsvärd och innehållsrik, ett fint exempel på hur intressant en otippad fråga kan bli om man grottar ner sig tillräckligt i den. Riktigt så man fastnar …

Varför ser man det nästan aldrig idag?

Detta verkar faktiskt vara den lurigaste frågan. Engber lägger fram flera förslag. Den enklaste är väl också den som jag skulle sätta mina pengar på: Att folk och filmare helt enkelt tröttnat på klichén, att den användes allt för flitigt under 1960-talet, så att den idag snarare framkallar fniss och associationer till B-filmer än ångest. Ett förslag som jag inte tror på är att myten avslöjats för ofta, för är det något folk är immuna mot så är det förklarade myter.

Ett mycket, mycket tidigt exempel på tropen, långt innan den blev sliten kliché: hic Harold Dux trahebat eos de arena, "här drog hertig Harald [Godwinson] upp dem ur sanden", Bayeux-tapeten, 1070-talet

Lördagsfråga 587

Vetenskapligt försök 1835

Nürnberg, 1835. Det finns en homeopat i staden. Det går riktigt bra för honom, bland annat har han flera patienter ur stadens ledande skikt. En representant för skolmedicinen skriver en syrlig inlaga om geschäftet. Homeopaten svarar med en utmaning: Här är det homeopatiska preparatet Natrium muriaticum C30, säger koksalt utspätt 100 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 gånger. Ta det och känn skillnaden! Skeptikern antar utmaningen. Så småningom kommer han fram till att man borde göra ett lite större, ordentligare försök.

Nu tog man sig för en utvärdering av ett homeopatiskt preparat, men så genomtänkt och vetenskaplig som få om några försök vid den här tiden.

Så här gick försöket till

100 glas numrerades, blandades och delades slumpmässigt upp i två grupper. Den ena fylldes med destillerat vatten, den andra med Natrium muriaticum C30 (plats för lustigheter om den obefintliga kemiska skillnaden). En lista över vilka glas som innehöll vad gjordes upp och förseglades. Därefter delades glasen ut till frivilliga försökspersoner, i ett stormöte hållet den 19 februari 1835; 54 glas delades ut och innehållet dracks upp. På en lista antecknades vilka personer som fått vilka behållare.

Den 12 mars återsamlades man. Försökspersonerna fick rapportera vad de känt efter att ha druckit respektive lösning (att ta veckor på sig för att känna efter eventuella symptom är helt enligt de homeopatiska rutinerna). Man fick ihop 50 svar. Bara 8 av dem rapporterade något ovanligt; redan det bådar illa för homeopatin. Slutligen öppnades den första listan, den som angav vilka glas som innehöll vad, och jämfördes med den andra listan och svaren. Det visade sig att av de 8 som haft något att rapportera hade 5 fått Natrium muriaticum, 3 absolut rent vatten. Men det stod också glasklart att av alla som fått det homeopatiska preparatet hade de allra flesta inte känt någonting. Försöket hade gett ett tydligt utslag mot homeopatin.

Vi har alltså följande:

1. Försöksprotokollet (hur man skulle gå till väga) utformades omsorgsfullt och gemensamt i förväg och gjordes offentligt innan man började.
2. Relativt många försökspersoner medverkade.
3. En kontrollgrupp fick placebo.
4. Uppdelningen testgrupp/kontrollgrupp var slumpmässig.
5. Försöket var dubbelblindat, dvs varken deltagare eller försöksledare som delade ut glasen visste vad de innehöll.
6. En enkel statistisk jämförelse gjordes.
7. Avvikelser antecknades omsorgsfullt, som att sju glas delades ut efter stormötet, att fyra deltagare inte återkom med rapporter, samt en person som fick ett onumrerat glas med Nat. mur. och därför inte ingick i försöket.

Det här är riktigt bra; klart bättre än månget veckotidningsförsök idag, och riktigt, riktigt bra för att vara 1835. Faktum är att Nürnberger Kochsalzversuch är en vetenskaplig milstolpe som borde uppmärksammas och firas, varför inte den 12 mars.

Hur homeopaten reagerade? Några personangrepp, samt att man inte förstod sig på homeopatin. Detta följer helt de homeopatiska rutinerna, sekel efter sekel.

Källor

• Stolberg M (2006). Inventing the randomized double-blind trial: The Nürnberg salt test of 1835. JLL Bulletin: Commentaries on the history of treatment evaluation
• Homöopedia: Nürnberger Kochsalzversuch

Hur jag skriver

I färd med ännu en bok (återkommer om detaljerna) så kanske det kan intressera hur jag lägger upp skrivarbetet generellt. Skönlitteratur har jag aldrig ägnat mig åt och har inte en aning om hur de författarna gör – mer än att det finns otaliga metoder. När det gäller facklitteratur finns det naturligtvis också otaliga metoder för att fylla arken med nedslag. Här är den som jag använder.

Det mesta jag skrivit kan ses som artiklar, om inte annat så kan jag se dem som sådana: Texter på några få tusen nedslag upp till kanske 30 000, som handlar om ett specifikt ämne. Det var det format som jag först blev publicerad i, och som jag sedan vant mig vid. Om det ska vara betydligt längre så delar jag upp ämnet i bitar lagoma för artikel-långa texter.

Sedan vidtar insamlande av stoff. Jag läser in mig, analogt som digitalt, tittar på filmer, frågar folk, besöker platser ... Jag upprättar också ett kladd-dokument. När jag hittar något intressant, drar någon slutsats, kommer på något jag vill undersöka närmare, eller på annat sätt vill lägga något på minnet, så skriver jag upp det i kladden. Där skriver jag också sammanfattningar, formulerar frågeställningar, etc. Så småningom börjar jag att behandla kladden mer och mer som ett utkast, där påbörjade stycken med skriven text läggs in bland citat och lösryckta snuttar.

Förr eller senare kommer en struktur att börja kristalliseras i kladden – den har åtminstone gjort det hittills ... Jag kan komma underfund med vilka frågor jag vill ta upp, i vilken ordning de ska komma, hur inledning och avslutning ska se ut, illustrationer som ska vara med, och så vidare.

När jag börjar kunna se den färdiga texten framför mig så tar jag nästa steg: Jag börjar från början. Ett nytt rent dokument upprättas där artikeln skrivs ned. Kladden utgör nu ett skafferi från vilket jag kan hämta utvalt material, textsnuttar i olika längder, påbörjade eller kanske färdigslipade formuleringar. Dessa redigeras ihop och kompletteras med nya texter.

Det finns en god regel som säger att skrivande och redigerande är helt olika sysslor, två olika sätt att tänka, och som därför ska separeras så långt det är möjligt. Det är en god regel som jag ibland följer.

En ännu bättre regel säger att när skribenten anser sig vara "färdig" med en text, så ska den läggas undan en tid; allra minst några dagar, gärna några veckor. När man sedan återkommer till texten så kommer man att se bemängder med fel och brister. Felen och bristerna har naturligtvis funnits där länge men man har vant sig vid dem; efter ett tillräckligt långt uppehåll ser man texten med nya ögon, och då blir de desto tydligare. En annan metod för att komma runt denna irriterande "hemmablindhet" är att då och då byta typsnitt och grad; när ord- och textbilder blir annorlunda så kan dittills osynliga fel och brister plötsligt bli nog så synliga. Ännu en metod för att se texten på ett nytt sätt, och som dessutom har andra fördelar, är att skriva ut texten och gå igenom den manuellt. Gäller det lite viktigare texter är det steget obligatoriskt.

Folklorens hämnd

Denna jämförelse borde ha fler exempel. Men när jag hittade det andra kunde jag, av lätt insedda skäl, inte låta bli att ställa upp dem bredvid varandra så här. Kanske någon läsare känner till ytterligare exempel på folklorens hämnd?

Någon gång i början av 60-talet kom ett team av nordiska specialister till norra delen av Kenya, där man skulle projektera och bygga en väg, finansierad av den nordiska biståndsorganisationen. De nordiska experterna beslutade sig efter att ha gjort sina mätningar för att låta den projekterade vägen följa en linje som bl a gick rakt igenom en liten kulle utanför en landsby. Under arbetet med projekteringen uppsöktes vägbyggarna av landsbyns medicinman, som allvarligt varnade dom för den planerade linjeföringen: jordens gud Nzo hade nämligen sin boning i just den kullen, som man hade tänkt plana ut – och Nzo skulle naturligtvis ta mycket illa vid sig av en sådan förolämpning och hämnas på de vita experterna! 

De nordiska vägbyggarna skrattade gott åt detta exempel på afrikansk vidskepelse – och byggde naturligtvis sin väg med hjälp av stora bulldozers rakt genom kullen. 

Några månader efter att vägbygget hade färdigställts på denna sträcka inföll regntiden och vägen underminerades och sköljdes helt enkelt bort på ett område av ett par hundra meter alldeles intill Nzos boning. De nordiska vägbyggarna fick börja om från början, välja en helt ny linjeföring av vägen – och medicinmannen i landsbyn hade fått rätt i sina förutsägelser!

- Frants Staugård, Den folkliga medicinen (Liber förlag 1979)

Det andra fallet är hämtat från Eugene N. Andersons bok Ecologies of the Heart (1996):

Ett av de fall han tar upp gäller ett sjukhus som 1965 skulle uppföras på en bergssluttning i Hong Kong. När man skulle gräva ut marken för den djupa grund som var nödvändig för byggnadsprojektet berättade några äldre kineser för Anderson att det var ett dåligt val av plats, eftersom det bodde en drake i berget. "Konstruktionen har skurit av drakens pulsåder", sa de. Och har man sett, strax därpå drog en tyfon med regn och hårda vindar fram över den dåvarande brittiska kronkolonin. Den sönderskurna marken förmådde inte hålla emot vattenmassorna och rämnade i ett stort skred som begravde ett par hus vid bergets fot, varpå de gamla kineserna samstämmigt förklarade att det är precis så det går om man skär av drakens pulsåder.

- Thomas Malm, Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4

En snabbtitt i Anderson ger ytterligare detaljer som tydligt visar att det han beskriver verkligen var självupplevt. Sjukhuset byggdes på en kulle med utsikt över Castle Peak Bay, där hans familj bodde.
Men nog är det lustigt att berättelsen från Kenya stammar från samma tid, med praktiskt taget identiskt förlopp och sens moral?

Ren homeopati

42-årige direktören John Daniel Wallin och hans maka Rut Loreley Wallin erkände på torsdagseftermiddagen inför kriminalpolisen att de sedan omkring fyra år tillbaka sålt vanliga sockerpiller som "potentierad" homeopatisk medicin.

- Storsvindel i homeopatmedicin, SvD 27 juli 1951

Varför är homeopati så litet i Sverige jämfört med andra länder? Är vi så mycket klipskare här? Nej, oavsett hur det ligger till med den saken så har intelligens och bildning tyvärr mycket lite med vårt val av alternativmedicin att göra. Varför homeopatin längre tillbaka aldrig fick riktigt fotfäste här vet jag inte. Men i början av 1950-talet inträffade något som för lång tid framåt fick folk att förknippa det med kvacksalveri och fusk.

Sommaren 1951 ertappades en rad stora företag i branschen med att ha sålt vanliga sockerpiller som homeopatika, utan att ha duttat på astronomiskt utspädda tinkturer. (Se bloggposten Snabbkurs i homeopati vid behov.) De åtalade försvarade sig med att det ju ändå bara var sockerpiller, att hela effekten ändå är placebo-effekt, och inte minst att andra homeopater gjorde likadant. Varför krångla till det?

Som effektiviserande åtgärd måtte överhoppandet av potentieringen ha gjort underverk. Man slapp inte bara den tidsödande proceduren (även om det är maskiner som skakar och hamrar så tar det ändå tid) utan även att behöva lagerhålla myriader preparat, vart och ett i en rad olika potentieringar. Tänk att istället bara ta en burk med lämpligt antal sockerpiller ur det stora sockerpillerförrådet, förse den med efterfrågad etikett, och ge till kunden!

(Om den fuskande homeopaten dessutom anser sig kunna undvara studier i ämnet så är kanske än mer vunnet; tycker undertecknad efter korta prövningar av Hahnemanns Organon eller, Gud hjälpe oss, Materia Medica.)

Homeopati: Burken kostar mer än pillren

Man kunde hoppas att det hela gjorde att folk fick upp ögonen för den homeopati som även korrekt utförd är trams. Men när jag ögnar igenom pressmaterialet får jag ett starkt intryck av att den allmänna reaktionen främst präglades av harm över själva fusket. Hade homeopaterna sett till att potentiera medlen som de skulle — en process som man inte bekymrade sig så värst mycket över — så hade det varit en helt annan sak.

Nej, intelligens och bildning är klart överskattat.

Hur skulle nu domstolen döma mellan rena sockerpiller och rena sockerpiller? Man valde att inte ta ställning till det medicinska utan fällde de inblandade för det bedrägliga beteendet. Samt skattebrott, som alltid varit långt enklare att hantera. En enda person blev benådad, och det var den ende som inte erkänt sig skyldig. Herbert Kant hade suttit i styrelser och haft god procent på försäljningen av icke-potentierade sockerpiller. Han var vid tillfället ordförande i Svenska homeopaternas riksförbund, sekreterare i Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati och redaktör för Tidskrift för Homeopati. Samtliga poster innehade han även långt efter skandalen med sockerpillren. Så kan det gå till.

Det kan även nämnas att direktör Wallin var son till Beda Wallin, en av Sveriges mest kända "kloka gummor". I början av 1930-talet hade hon en mottagning på Drottninggatan i Stockholm där hon utövade handpåläggning och tjänade grova pengar. Så småningom fälldes hon för kvacksalveri i en uppmärksammad rättegång. Hon var inte inblandad i sonens företag, men man kan förstå om denne fick alternativmedicinska idéer av moderns framgångar. Som att inte krångla till saker i onödan; den viktigaste magin sker i patientens huvud.

Lördagsfråga 586: Babblare

1. Baba au rhum, en kaka mättad med rom.
2. Benjamin Netanyahu, kallad Bibi av de närmaste.
3. Gorillan Bobo (1951-1968) var på sin Seattles mest kända invånare.
4. "Originalet" till Marcel Duchamps Fontän (1917), en av dadaismens mest kända "skulpturer". Om "originalets" öden, och huruvida en ready-made alls kan vara ett original, har förts en lång och besynnerlig debatt.
5. Evelyne Didi och André Wilms i Kaurismäkis Bohemernas liv, eller La Vie de Bohème som den heter i original (detsamma som ett äldre och betydligt mer känt verk).
6. En dodo är en dront, men dronten Dodo är en figur i Alice i underlandet. Den ska ha baserats på författaren Carroll/Dodgson själv, och namnet är en ledtråd: "Dodo" efter den stammande "Do-do-dodgson".

Med lite justerat uttal blir det Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo, säger de sex kulörta Babblarna som är Sveriges för närvarande mest populära figurer i sin nisch. Två anonyma förmågor satte ledtrådarna, varefter en tredje insåg kopplingen.

Argument för vaccinering 1881

Våren 1881 publicerades en lista där en viss dr Fonsagrives lade fram 33 argument för vaccination. Den börjar så här:

1. Vaccination har sparat och fortsätter att spara otaliga liv.
2. Antalet blinda och döva har minskat kraftigt under vaccinets påverkan.
3. Vaccin skonar människors skönhet.
4. När anklagelserna mot vacciner sammanfattas finner man att de saknar grund.
5. Vaccination förorsakar inte svaghet eller förstör hälsan.
6. Vaccination gör inte tyfoidfeber vanligare.
7. Vaccination ökar inte antalet tuberkulösa [consumptives].
8. Vaccination överför inte skrofler [barntuberkulos].
9. Det är bara farligt i händerna på okunniga och inkompetenta utövare.
10. Vaccination är så ofarlig att den i många länder är obligatorisk.
11. Vaccination är inte ofelbar.

Punkterna därefter är mer specfika gällande tidens vaccin. Det var ju ett vaccin mot smittkoppor; därav punkter som nr 3 "skonar människors skönhet" dvs man slapp de fula koppärren.

Att argumenten alls lades fram visar att det fanns ett vaccinmotstånd även på den tiden. Även bland de som såg vaccinationernas högst konkreta effekter fanns det de som inte riktigt kunde skaka av sig misstankarna som låg och grodde här och var, då som nu. Det är därför inte så märkligt att det än idag finns förvillade antivaxare här och var.

Faktoiden ifråga är att vaccinmotståndet de senaste åren skulle vara någonting helt nytt, aldrig tidigare skådat, fött och uppvuxet på sociala medier. Att så inte alls är fallet har jag tagit upp några gånger förut, t ex i bloggposten 200 år av vaccinmotstånd.

Källa: The Elk County Advocate den 31 mars 1881.

Lördagsfråga 586

Överhörningar

Är begreppet bekant? Överhörs det mycket? Hur mycket känns i så fall igen i följande beskrivning?

Att signalen från en ledning kommer in på en angränsande ledning eller kanal. Signalen "läcker över". Ordet användes först om telefoni och ljudinspelningsteknik, men det kan också användas om andra elektriska eller optiska signaler där man inte längre kan tala om "hörning".

- IDG, IT-ord: överhörning

Ordet har förekommit med denna betydelse sedan åtminstone 1920-talet. Numer ses det betydligt oftare i otekniska sammanhang, när man tjuvlyssnar med eller utan flit. De första beläggen hittar jag i samband med rättegången mot Christer Pettersson:

Det finns inte skäl utgå från annat är att det är riktigt som Lisbeth Palme säger att hon av rädsla eller annan orsak inte kan fritt berätta sanningen på grund av den tilldalades närvaro. Denne skall genom s k överhörning till det rum han förvarades i utom rättssalen under det inledande förhöret med Lisbeth Palme få lyssna på förhöret med henne.

- Konsekvent motstånd mot inspelade förhör: Rättens beslut, SvD 15 juni 1989

Texten tar visserligen upp inspelningar och annan ljudteknik, men det är tydligt att Christers överhörning är en annan sort än de som man åtminstone förr i tiden kunde råka ut för under telefonsamtal eller radiosändningar. Att sådana blivit betydligt sällsyntare har naturligtvis gjort det enklare för ordet att få en annan betydelse, säkerligen inspirerad av engelska overhear.

Bonus 1: En förfader till overhear är fornengelskans oferhieran som betyder att höra men inte ta till sig. En motsvarighet till overlook, alltså. Vore inte ett sådant ord nog så användbart än idag?

Bonus 2: Engelska ordet eavesdrop "tjuvlyssna" var ursprungligen en plats: Där regnet rann ner från takfoten, eave, var en lämplig plats för en tjuvlyssnare som ville höra vad som sades innanför väggen. Samma ord finns kvar i åtminstone Västergötland, där åtminstone några brukare vet vad som avses med öfsadrop.

Chefen kommer-knappen

Du sitter som vanligt på jobbet och låtsas göra nytta. Så märker du att chefen närmar sig ... Vad gör du?

Om du, som alla andra de senaste decennierna, använder du ett operativsystem med fönster, eller där man på annat sätt kan växla snabbt och enkelt mellan program, så är det inga problem. Ett klick eller tangenttryck, så får du upp en skärmfull med produktivitet.

Förr i tiden var det inte lika enkelt.

Det första spelet med en "chefen kommer-knapp", boss key, var Bezare 1981 på Apple II. Trycker man Ctrl+B så ersätts spelskärmen av ovanstående kalkylark à la VisiCalc (dåtidens Excel, ett av de vanligaste kontorsprogrammen). Man kunde inte göra någonting, men det behövdes förhoppningsvis inte. Så, nu har chefen gått vidare – Ctrl+B så kan man fortsätta spela.

Infocoms textäventyr Leather Goddesses of Phobos (1986) var definitivt NSFW, om man läste innantill ... Givetvis hade det en chefen kommer-knapp, och givetvis kunde författaren Steve Meretzky inte låta bli att skoja till det. Utseendet är hämtat från Infocoms databasprogram och superflopp Cornerstone, som kraftigt bidrog till företagets fall.

När Sierra lade in "funktionen" i Space Quest III (1989) skojade de till det ännu mer. Istället för ett kalkylark fick man en dialogruta där det stod hur länge man spelat.

Gustav Möllers förslösade skattekrona

Se här ett välkänt citat:

"Every wasted krona should be regarded as a theft from the people," Gustav Möller, the legendary Social Democrat and minister of social affairs, famously quipped. This quote has been regularly dusted off by politicians from across the political spectrum.

- 'Every wasted krona amounts to theft', The Local 18 mars 2010

Men vi ser det oftast på svenska:

Uttrycket ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” myntades av den socialdemokratiske ministern Gustav Möller på 1940-talet.

- Skattebetalarnas Förening: Om oss

Gjorde han verkligen det? I så fall är det märkligt att det idag så populära citatet inte börjar dyka upp förrän långt senare. Faktiskt först efter att den mångårige socialministern och tunga socialdemokraten i allmänhet 1970 lämnade arbetarrörelse och jordeliv. Vilket öppnar för tvivel om det alls var Möller som myntade citatet.

Här är en efterlysning från 2005 som i skrivande stund, fjorton år efteråt, ännu inte fått något svar:

Jag har hittat minst 20 andra varianter på detta citat och har inte en susning om vilket som är det rätta. Snälla hjälp mig!!!

- Magnus Ljungkvist: Vad sa Möller egentligen? bloggen Magnus tankar den 18 maj 2005

Hans varianter skulle kunna sammanfattas så här: Varje (felanvänd | förslösad | ineffektivt använd | slösad) skattekrona (som förslösas) är en stöld (från | av) (folket | de (sjuka och) fattiga).

Det första belägget jag hittat där citatet tillskrivs Möller är GT den 22 september 1989. Formuleringen som används där är för övrigt "varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga".

Den pregnanta formuleringen "förslösad skattekrona" är den överlägset mest populära, och det var länge den som jag fokuserade mina slagningar på. Det visade sig vara en fälla. För andra formuleringar, som är såväl modernare som, i mitt tycke, sämre –  som "varje krona av skattemedel som används ineffektivt är en stöld från folket" – visade sig vara äldre än den fina och till synes gammalmodiga "förslösad skattekrona".

Man kan fråga sig hur mycket man kan variera ett citat innan det blir ett annat citat. I detta fallet ska tripletten illa använd skatt + stöld + enkelt folk vara med, tänker jag. Till exempel är det mycket spridda påståendet "skatt är stöld" något annat, likaså att skattefusk är "en stöld från de hederliga skattebetalarna" (för att citera Einar Eriksson (s) i första kammaren den 26 januari 1960).

Citatet, i någon form, har också tillskrivits finansminister Ernst Wigforss (s), men han är betydligt mindre vanlig än Möller – vilket känns lite egendomligt med tanke på att Wigforss torde vara mer allmänt känd. Än märkligare är det att superkändisen Gunnar Sträng inte verkar ha förekommit alls. Hur som helst.

Här är det tidigaste belägget jag hittat för citatet med "förslösad skattekrona", med eller utan koppling till vem som helst:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

- Carin Lundberg (s), riksdagens protokoll 2004/05:99 6 april

Sedan skulle det dröja några år innan citatet började tillskrivas Möller. Men då fick det också status och därmed vingar, enligt den lag* som säger att vi vill ha våra faktoider förknippade med kända företeelser och personer.

Gustav Möller är idag praktiskt taget enbart känd för ett citat som han, såvitt jag hittills funnit, inte myntat. Det vore ett ironiskt öde som han delar med många.


Tipstack till Johan Jönsson @JohanJ och Carl Winbäck @giffengrabber som lockade in mig i detta kaninhål.

* Formulerad av mig själv, för säkerhets skull: Hexmasters faktoida attraktionslag

Kings and Queens of Sverige

Det är ett tag sedan jag blev översatt (Faktoider-bloggen: Norsk struts (2010)). Men nu var det dags igen. Kings and Queens of Sweden/Kungar och drottningar av Sverige (båda Ordalaget 2019) är min till en tredjedel, nämligen en mycket kortfattad (tolv sidor inklusive illustrationer) svensk historik samt kortfattade biografier över de tjugotvå kungarna och regerande drottningarna från Gustav Eriksson Vasa till Gustaf VI Adolf. Adrienne Bönnelyche har skrivit om dagens kungahus, och Mattias Henrikson om kungliga slott. Läs mer om den engelska utgåvan hos förlaget: Kings and Queens of Sweden.

Den här gången gavs översättningen faktiskt ut före det svenska "originalet". Det är en egendomlig känsla att läsa sig på ett annat språk, liksom med norskan ett som jag kan men naturligtvis inte lika väl som översättaren (som för övrigt heter Rachelle Puryear). Det är en egendomlig känsla att se mina välbekanta ordvändningar och formuleringar på ett annat tungomål; ibland i en form som jag också hade valt, ibland med lite andra ord och smått som avslöjar att det nog var lika bra att jag inte stod för den engelska texten.

Baby boomers

Det är "babyboom" i Amerika, där akademiker nu inte anser sig kunna ha mindre än fem. (Familjeplanering måtte gälla bara u-länder.)

- DN 7 oktober 1964

Babyboomens folk, de som föddes vid andra världskrigets slut och åren därefter, är nu uppe i 55-60.

- SvD 29 augusti 2002

Det har inträffat en rad mer eller mindre markanta baby booms i olika länder vid olika tillfällen. När man inte specificerar närmare avses för Sveriges del främst barnapuckeln under och direkt efter kriget. Men glasklart är det inte, för det finns en rad andra att välja på. I USA är begreppet mer cementerat: Där avses en något senare och mycket mer utdragen baby boom som varade från kriget fram till mitten av 60-talet.

Modebegreppet "OK boomer", om någon som antas höra till puckeln ifråga, kan alltså tolkas ganska olika.

Wikipedia (sv.): Babyboom
Wikipedia (eng.): Baby boom

Japanen som aldrig gav upp

En sak ska klargöras direkt: Hirō Onoda kapitulerade aldrig. Han gav aldrig upp.

Tyvärr, måste man tillägga.

Japanese soldier who long refused to surrender [...] refusing to believe that World War II had ended

- Hiroo Onoda, Japanese soldier who long refused to surrender, dies at 91, CNN 17 januari 2014

Berättelsen har berättats många gånger. Här kommer den en gång till.

Hirō Onoda (1922-2014) var japansk underrättelseofficer. I krigets slutskede förlades han med tre man till den filippinska ön Lubang, 15 mil utanför Manila. Ön är 125 km², som Värmdö eller Kållandsö. Även om den har nästan 30 000 invånare (hur många det nu kan ha varit på den här tiden) så har dess bergiga djungel gott om gömställen, i synnerhet när man har flera decennier på sig att leta reda på dem.

Så småningom föll Onodas kamrater ifrån. En kapitulerade ("deserterade" enligt Onoda), två dödades i strider med lokalbefolkningen (mer om dessa längre ner). Onoda kämpade ensam vidare. Flygblad och folk som ropade ut att kriget var slut avfärdade han som propaganda. Han hade fått order att varken kapitulera eller begå självmord, och då fick det bli så. Kejsarens soldat lyder order, punkt.

Den märkliga tjänstgöringen tog slut först 1974. En student, som gett sig ut i världen för att leta reda på "snömannen, Onoda och en panda", lyckades med en av sina föresatser och fick en pratstund med löjtnanten. Varför han fortsatte kriget? Mycket enkelt: Han hade inte fått någon annan order. Studenten åkte hem och lyckades leta reda på Onodas gamla befäl. Majoren, numer bokhandlaren, uppfyllde nu löftet han gett de sina 1945, begav sig till Lubang och beordrade Onoda att upphöra med striden. Och då fick det bli så.

Det finns en central fråga som avgör hur man ser på det hela: Trodde Onoda innerst inne att kriget fortfarande pågick? Den lär vi aldrig få ett slutgiltigt svar på. Det finns en tragikomisk bild av soldater på ensliga söderhavsöar som inte hört en nyhetssändning sedan 1940-talet och verkligen inte har någon koll. Den kanske är relevant för andra, men gäller inte i detta det mest kända fallet. Tvärtom ansträngde sig folk för att upplysa honom om sakernas tillstånd. Och det hade de goda skäl till.

En omständighet som sällan uppmärksammas är att Onoda och hans grupp dödade minst trettio civila filippinier. De utgjorde såväl beväpnade poliser som vanliga bönder. Jag vet inte hur krigets lagar ska tolkas beträffande kombatanter som oriktigt tror att krig pågår, men det är svårt att se hur Onoda skulle kunna frikännas från samtliga dödsfall. Och om han visste att kriget tagit slut? Då visste han också att han inte utövade strid eller ens begick krigsbrott, utan helt enkelt mördade folk.

Detta bekymrade nu inte dåvarande presidenten Ferdinand Marcos. Han fick 1974 ta emot Onodas svärd (en mycket stark symbolhandling), men återlämnade det direkt och benådade den kuriöse krigaren.

För fortsatt läsning är här den bästa svenska artikeln jag sett på nätet om Hirō Onoda.

Den 28 februari landade amerikanerna. Det tog en dag för dem att ta kontroll över ön. De få japanska soldater som inte dödades flydde ut i djungeln jagade av hämndlystna filippinier. Onodas första strid var över.

Hans uppgift var nu att hålla sig vid liv och störa fienden så länge som möjligt. Ett uppdrag han tog på djupaste allvar trots att fienden mest bestod av filippinska fiskare.

- Anders Fager: Japanen som vägrade ge upp, Militär Historia 21 april 2017

Wikipedia (eng.): Hirō Onoda


Ett särskilt hej! till Spito som tipsade om detta ämne, när det nu var

Kängu-Ru-effekten

Här har vi två av Nalle Puhs vänner. Mamman heter Kängu, barnet Ru. Kängu + Ru = Känguru. Funkar lika bra som originalets Kanga + Roo = Kangaroo.

De allra flesta som ser ordleken ser den omedelbart, och går sedan vidare i livet. Men några ser den inte. Och de blir kvar i sin okunskap, eftersom ingen som känner till den kommer på tanken att förklara något så uppenbart. Eller inte vill framstå som en besserwisser, mansplainer el dyl. Och de som inte vet kommer heller aldrig att fråga eller googla, eftersom de inte vet att det finns något att ta reda på.

Effekten är mest påtaglig när man just kommit underfund med ett sådant faktum: "Varför är det ingen som har sagt något!?" Men det är hopplöst att avgöra vilka som är dina "kängu-ruer", vilka uppenbara fakta som just du inte har koll på. Återstår att försöka göra det själv, och slå upp allt möjligt på måfå. Att slå upp självklarheter kanske låter hur tråkigt som helst men kan vara såväl intressant som bildande. Och överraskande.

Det finns en mängd fakta som är för uppenbara för att uppmärksammas. Däremot vet jag inte om det finns något ord för företeelsen, vare sig på svenska eller grekiska, latin eller engelska. Månne språkets konstruktörer aldrig tyckt att ett sådant ord behövs. Kanske de aldrig kommit på tanken?

Lördagsfråga 585: Svensktyskfranska vitgråsvarta berg

Hur komponera en nio-bilders-fråga? Till exempel så här:

1. Hasse & Tage i Svenska ords skrivarstuga, Vita bergen i Stockholm. Här skapades mången klassiker. Att Tage sitter och Hasse står reflekterar den vanliga arbetsordningen. Den avgjordes av den fina gamla stugans begränsade takhöjd och Tages längd i kombination.
2. Gävle skyddades länge av kustartilleriets Gråberget, som utgjordes av anläggningarna GE1, GE2 (här) och GE3. I större bild (som kan beskådas i fin artikel + filmer här) framgår tydligare att ett konstgjort "lock" lagts på naturligt berg.
3. Etikett från Svartbergets Fjällbryggeri, Åre.
4. Erich Weissberg stod för banjospelet i en klassisk framställning av klassikern Dueling banjos i Deliverance (1972). Låtens kompositör Artur Smith hade varken frågats om lov, fått betalt eller ens cred för detta, vilket ledde till en framgångsrik stämning.
5. Linbanestationen Nagens-Grauberg, Schweiz.
6. Kolibrin uppochner finns i Louie Schwartzbergs film, som bland annat kallats Wings of Life (2012). Temat är vad som händer med växtriket när djurriket kan ställa upp med allt färre pollinatörer, en fråga som inte blivit mindre brännande sedan 2012.
7. Den klassiska lyxpennan Montblanc.
8. Mont Gris: Iceland. Spolande till efter 5 minuter + bildgoogling bekräftar att Spitos identifiering av vattenfallet Skogafoss var korrekt. Imponerad.
9. Krigskyrkogård på franska Mont Noir, nära belgiska gränsen.

Den trippelspråkiga kluringen knäcktes till slut av Christian Henriksson efter goda gemensamma insatser.

Lördagsfråga 585

De flesta lördagsfrågornas bilder kommer inte i någon särskild ordning. Detta är ett undantag.

Om det är svårare än vanligt vet jag inte – de bästa av er är så osannolikt snabba och bra – men för att ge mer tid att samla ledtrådar, och eftersom schemat här på bloggen ändå är ur led, så väntar jag längre än vanligt med att lägga ut svaret. Inget lördagsfrågesvar på måndag m a o.

Gamla lärarkontrakt, fejk och äkta

Av alla dessa bilder som sprids på nätet utgör gamla lärarkontrakt en liten otippad kategori. Eller åtminstone påstådda sådana ... Det blir begripligare om man sett ett exempel. Här är ett typiskt sådant. (För övrigt sägs alla jag sett vara från USA, eller som här ett land som använder $.)

Miss _____ agrees:

1. Not to get married. This contract becomes null and void immediately if the teacher marries.

2. Not to keep company with men.

3. To be home between the hours of 8pm and 6am unless she is in attendance at a school related function.

Och så vidare ... Kontrakten är en undergrupp till vad Snopes kallar the way we were-document, "intended to demonstrate by comparison how much better off we are today". Det är också så de läses idag: Folk skrattar och förfasas. Ibland visas de rentav upp på utställningar. Allt hade varit helt på sin plats om de varit äkta. Men det är de sällan, om någonsin.

Exemplet ovan är definitivt fejk, vilket avslöjas av en rad detaljer. Här är några iögonenfallande.

• Hittepå-kontraktet har terminens start, skoldagens början, lärarens kön, lön och anställnings längd som "tryckta" uppgifter. Innebar det att nya kontrakt trycktes varenda termin? Och man förutsatte inte bara att lärarna var ogifta kvinnor utan även att de anställdes exakt 8 månader i taget för $75/mån?
• Däremot fick man fylla i skolans namn ... I ett pyttelitet fält. Det enda praktiska syftet för detta torde vara att försvåra efterforskningar av ett fejkat dokuments äkthet.
• County och delstat anges inte, eller har ens fylleri-fält. Det är svårt att sammanfatta hur gravt oamerikanskt något sådant skulle vara. I ett sammanhang som detta finns de uppgifterna alltid, utan undantag, angivna.

Man skulle också kunna granska utskriften; som om typsnittet är modernare än det borde vara, eller formgivningen på annat sätt avslöjar utskrift på laserskrivare, eller rentav Word/Photoshop (se även den fina demonstrations-giffen i bloggposten Killian-dokumenten). De flesta har fokuserat på reglerna i sig. Men om en enskild sådan är rimlig eller orimlig, eller rentav laglig/olaglig, kan vara lurigare att bedöma än enkla detaljer som de ovan. (En sak jag kan haka upp mig på är att whisk(e)y kan stavas på olika sätt, men knappast i samma text – särskilt inte från en skolstyrelse.)

Hur ser då hundraåriga lärarkontrakt från USA egentligen ut? Till exempel så här (se längre ner för hela kontraktet):

Detta är ett äkta Teacher's Contract från Valparaiso School City (City School?), Porter County, Indiana. Detta exemplar undertecknades av Sada G. Simms den 11 april 1924. Arbetstagaren förbinder sig att använda föreskrivna skolböcker, bidra till att hålla skolan hel och ren, ansluta sig till pensionsfonden, med mera. Arbetsgivaren förbinder sig att betala för arbetstagarens närvaro i Saturday teachers' institute, betala hennes/hans lön även om skolan stängs under vissa omständigheter, med mera. Här nämns också några skäl för uppsägning:

incompetency [sic], cruelty, gross immorality, neglect of business, or violation of any of the stipulations of this contract, or in case her license should be revoked by the County Superindentent

Det är helt enkelt ett kontrakt som ser ut som ett juridiskt dokument, snarare än en bilaga ur tidningen MAD. Det lär heller inte bli någon viral crowdpleaser att skrattas och/eller förfäras åt.

En liten svag punkt i min argumentation är att kontraktet hänvisar till skolans "rules and regulations". Där vet jag inte vad det står. Men jag tvivlar starkt på att man tog upp dubbla underkjolar, herrsällskap och liknande.

Däremot fick S. G. Simms dubbla lönen jämfört med hittepå-kontraktet från året innan. Win hela vägen!

Det ska sägas att det fanns och har funnits kontrakt i USA med hårdare och betydligt mer "personliga" bestämmelser. I Tennessee fick lärare vid samma tid inte röka. Och i Worthington, Minnesota gick varken kortspel eller dansande an. Sådant gör det svårare att slå ner på enstaka regler, oavsett hur löjliga de ter sig idag. Men de kontrakten såg ändå inte ut som det fejkade ovan; de var ju juridiska dokument, avsedda att användas i verkligheten.

Kontraktet från den 11 april 1924 i sin helhet

Källor:

• Snopes: 1872 Rules for Teachers
• Teacher's Contract and Report Book, Valparaiso IN, 1924-1926

Välmenande råd till dig som har cancer

Jag har tillbringat en tredjedel av livet med att reda ut faktoider: myter, missuppfattningar och halvsanningar av alla de slag. Mer eller mindre organiserad pseudovetenskap är en nära släkting som jag gett åtskillig uppmärksamhet dessutom. Av alla pseudovetenskaper ligger kvacksalverierna i särklass när det gäller att skada och döda folk. Och det finns ingen sjuka som är hälften så intressant i kvackarskrået som cancer. Det finns ingen sjuka som den drabbade får hälften så många välmenande tips och råd mot som cancer; ibland av kvackarna själva, men oftast av aningslösa medlöpare. Ofta motiverar dessa sina 100 % välmenande råd med berättelser om egna eller andras goda erfarenheter, eller så nämner de bara att alternativen finns ("jag har hört att man i Mexiko ...").

Hittills har jag bara fått några enstaka sådana tips. Jag har förstått att jag utgör ett undantag, milt sagt.

Hur är det med folk som inte gjort karriär på att motarbeta pseudovetenskap och kvack? Vars vänner och bekanta (med några få undantag) vet precis var man står i sådana frågor? Som föreläst och skrivit böcker om och mot myter, kvack och blaj, varit ordförande i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning, med mera? Det vet jag mycket väl: De får välmenande råd i överflöd.

För tillfället är jag i den vanliga svenska skolmedicinens vård. Jag mår oförskämt bra med tanke på att jag har cancer och därtill behandlas med cytostatika, "cellgifter" (den riktiga forskningen har revolutionerat det som för bara några futtiga år sedan kunde vara rena skräckupplevelsen). Jag har ännu inte varit i närheten av den desperation, flankerad av smärtor och illamående, som genom åren fått otaliga annars rationella människor att lockas av kvackarnas fagra löften, och i värsta fall ersätta verksamma behandlingar med värdelösa, kanske så kostsamma att de behöver finansieras av släkt, vänner och sålda hus.

Det sägs att det inte finns ateister i skyttegravar ("there are no atheists in foxholes"). Även om det inte är sant (för det är det inte) så ligger det mycket i det. När döden flämtar en i nacken så är det djupt, måhända fundamentalt, mänskligt om den under ordnade förhållanden aldrig så skeptiskt och rationellt sinnade börjar sätta sin lit till krucifix eller bakpulver, nämligen om de presenteras som den enda fungerande vägen från lidande och död.

Hur skulle jag reagera om jag, peppar peppar, hamnade i ett sådant foxhole? Det enda ärliga svaret är att jag inte vet.

Narnias turkiska konfekt

xkcd 1980: Turkish delight – obs se sajten för källans alt-text

I den mest kända, lästa och filmatiserade Narnia-boken förekommer följande nyckelscen. Edmund träffar Jadis, drottning av Narnia (och ond häxa, vilket han ännu inte vet) och hon börjar locka över honom till den mörka sidan. Hennes allra första lockbete är lite varm choklad. Och så något att äta till, såklart. Eftersom hon behärskar magi kan han välja vad som helst. Så vad väljer han?

"It is dull, son of Adam, to drink without eating," said the Queen presently. "What would you like best to eat?"

"Turkish Delight, please, your Majesty," said Edmund.

- C. S. Lewis, The Lion, the Witch, and the Wardrobe (1950)

Turkish delight, eller turkisk konfekt på svenska. Vad är då turkisk konfekt?

I korthet är lokum, som det heter på turkiska, smaksatt sockergelé. Florsockret är till för att bitarna inte ska klibba ihop. Den klassiska smaken, som förmodligen var den Edmund fick, kommer från rosenvatten (som för övrigt har en intressant historia, långt intressantare än varan i sig). Många föredrar numer andra smaker – om man nu föredrar någonting alls, men vi återkommer till den saken.

Hur det smakar?

Här borde naturligtvis bloggaren komma med ett eget omdöme. Men tills jag fått tag på prima äkta turkisk konfekt [ fixat! läs mer nedan ], rosensmakande liksom gärna andra sorter, så verkar följande snabbrecension sammanfatta den allmänna uppfattningen om turkisk konfekt, åtminstone utanför mellanöstern:

Det smakade sött, mjöligt, geléigt och rosenvatten. Ärligt talat lyckades det blanda två vidriga konsistenser med alldeles för mycket blomstersötma. Vidrigt!

- Gitto: Lita aldrig på häxor, bloggen Kärlek, mat och folköl 17 maj 2007

Det som i boken framställs som delikatessernas delikatess visar sig i verkligheten inte alls vara det, rentav "vidrigt". (Visserligen var drottningens konfekt kryddad med magi men icke desto mindre var det vad Edmund valde när han fick ett helt fritt val.) Detta har gett upphov till en fråga som ställts många gånger: Varför framställde Lewis ett tråkigt eller rentav ”vidrigt” godis på detta sätt?

The question of Turkish Delight often becomes still more perplexing when a young Narnia fan actually eats the stuff, and finds that it does not live up to Edmund’s rapturous praises.

- Leah Schnelbach: Why Was Turkish Delight the Ultimate Temptation in C.S. Lewis’ Narnia?, tor.com 8 augusti 2016

Cara Strickland har gjort vad som torde vara den definitiva utredningen av denna lilla men brännande fråga. I korthet började Lewis på en sorts utkast till The Lion, the Witch, and the Wardrobe hösten 1939, sedan några evakuerade barn från det krigshotade London placerats i hans hem utanför Oxford. Den andra och slutgiltiga versionen av boken var klar först 1949. Under tiden hade sötsaker hunnit ransoneras, med början i juli 1942. Likt många andra ransoneringar hängde den med långt efter krigsslutet, eller ända fram till februari 1953. Och man kan tänka sig, att när britterna under och efter kriget väl fick tillfälle att nyttja sina godiskuponger, så fanns turkisk konfekt sällan på hyllorna. Av oklara orsaker lär inga utländska kopior kunna mäta sig med originalen från Levanten, och äkta vara var praktiskt taget omöjlig att komma över. Det som länge varit en någorlunda tillgänglig lyx – för att försöka sammanfatta mitt intryck av prisnivå och spridning bland klasserna – tillhörde under denna tid en förlorad värld. Det var nog sådan nostalgi som var konfektens främsta krydda när Lewis lät Edmund välja den som ett förment ljuvligt förskott på sina Judaspengar.


Källor:
Cara Strickland: Why Was Turkish Delight C.S. Lewis’s Guilty Pleasure?, JSTOR Daily 3 augusti 2016
Wikipedia: Turkish delight; The Lion, the Witch and the Wardrobe

Uppdaterat: Jag fick naturligtvis se till att smaka på delighten. Hittade så småningom, prövade med smak av granatäpple samt klassiska rosenvatten. Även om det inte riktigt uppnådde graden "vidrigt" så fann jag dem helt onjutbara, i synnerhet den senare. De smakade som tvål luktar, och med tokmycket socker på.

Ord är ostrykbara

Det finns en spridd och djupt rotad uppfattning om att ord som stryks ur Svenska Akademiens ordlista SAOL därmed stryks ur svenska språket. Hur det nu skulle gå till ... Missuppfattningen är särskilt märklig att se när den till synes demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till:

I det nya numret listar Språktidningen 1 001 ord som finns med i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Sedan den utkom 2015 har de här orden använts så sällan att de riskerar att strykas i nästa upplaga. [...] I samband med att numret kommer ut lanserar Språktidningen också en adoptionskampanj. Där får läsarna chansen att adoptera ett hotat ord för att ge det bättre förutsättningar att överleva.

- Pressmeddelande: 1 001 ord som kan försvinna ur svenskan, Språktidningen 5 november 2019

Det blir ännu märkvärdigare när missuppfattningen inte bara demonstreras av folk som vet hur det verkligen ligger till, utan som även tydligt nämner hur det verkligen ligger till. Som här, i ett av flera medier som nappade på pressmeddelandet:

- Man ska definitivt inte betrakta ordlistan som ett slags facit över det svenska språket eller som en lista över "godkända" ord. Men ändå är det lite så som ordlistan ofta behandlas.

- Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen, citeras i 1001 ord riskerar att försvinna ur svenska språket, SVT 7 november 2019

Det ska påpekas att listan inte kommer från SAOL:s redaktion utan Språktidningen. Hur många av de 1001 orden som verkligen står på nedflyttningsplats är en helt annan fråga som väl bara ordlistans redaktion kan säga. Spridda nedslag (hela listan i nästa länk) indikerar att deras urvalsmetod nog kan ha sina poänger men ofta är alldeles för grov, särskilt när det gäller fackuttryck som sällan ses i exempelvis TT-artiklar men desto oftare i bara aningen smalare sammanhang.

Fast det egentliga syftet torde vara att få folk att engagera sig och "adoptera" ord. Vilket är trevlig och lovvärt, även om åtminstone ett tidigare försök (DN 2009) indikerar att den direkta nyttan åtminstone den gången var högst tveksam.

Om kampanjen hade någon varaktig inverkan på språkbruket är svårt att säga. Adopterade ord som abstrus, överantvarda, canossavandring, dagvill, redobogen och domvärjo är ungefär lika sällsynta då som nu.

- Anders Svensson: Här är orden som försvinner, Språktidningen 5 november 2019

Men åtminstone det initiala engagemanget brukar det inte vara något fel på, när folk retar upp sig på att det ena eller andra ordet ska "somna in" och "försvinna ur svenskan". För en missuppfattning som skulle kunna vara en myndighetsrespekt som närmar sig det löjeväckande, är nog snarare en ventil för att uttrycka missnöje mot myndigheter, överhet och "systemet" i allmänhet. För man hittar aldrig språkbrukare som är nöjda och glada över att en ordlista över nutida svenska görs aningen hanterligare (i pappersupplagan) när sällan använda glosor gallras. Och få ilskna språkbevarare blir påtagligt nöjdare, eller ens lugnare, när de tipsas om Svenska Akademiens ordbok SAOB, där ord aldrig stryks utan bara läggs till.

Båda ordböckerna och en tredje finns förresten på svenska.se. Den sajten är obligatorisk.

Ämnet har tidigare tagits upp i bloggposten Inte i SAOL och faktoiden SAOL: Ord som inte finns i SAOL finns inte.

Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar

- Anders von Höpken i sitt inträdestal i Svenska Akademien 1786

Cancer

Flera trogna läsare torde ha misstänkt att den sista tidens mystiskt ospecificerade sändningsuppehåll kan ha haft medicinska orsaker. Och så är det: Jag har cancer.

Det rör sig dels om en tumör på tjocktarmen, dels om metastaser i levern. Den förra har gett akuta besvär som nu är i stort sett lösta. Tumören sitter dock kvar eftersom den är för besvärlig att skära eller stråla bort. Men det som läkarna oroar sig för mest är metastaserna. De ska behandlas med cellgifter med början inom några dagar. Kanske även den store får stryk och blir mer hanterlig.

Nu tror läkarna inte på ett botande. Behandlingen går ut på att bromsa utvecklingen och lindra symptomen. Hur väl det kommer att gå återstår att se.

Jag fick diagnosen efter en längre tids besvär, som först feldiagnostiserades. Det var på sätt och vis en lättnad att få ett dåligt men dock korrekt besked.

Hemma i familjen har chocken lagt sig. Vi ser behandlingen an och hoppas på det bästa.

Bloggandet är inte slut än utan återupptas när ork finnes.

Tillfälligt avbrott

Ännu en paus! Men kortare och av mer blandade orsaker den här gången. Ber åter att få återkomma.

Gruvfåglar

En äkta fågelbur för gruvbruk. Källa: This device was used to resuscitate canaries in coal mines, bloggen Museum Crush 26 april 2018.

Canaries are still used in some coal mines for detecting carbon monoxide and are a reliable method of warning of high concentrations.

- V. S. Vutukuri och R. D. Lama: Environmental Engineering in Mines (Cambridge UP 1986)

Är fenomenet allmänt känt eller inte? Det nämns rätt ofta, som historisk företeelse eller som liknelse, men varje gång är det försett med en komplett förklaring. Så här kommer den kompletta förklaringen ännu en gång, vare sig den behövs eller inte.

Fåglar är betydligt känsligare för giftiga gaser än vi däggdjur. Därför hade gruvarbetare länge med sig burfåglar. Om halten av giftiga gaser började stiga – gaser som ofta saknade lukt, smak och färg – märktes det på fåglarna långt innan det började bli farligt för människor. De utgjorde helt enkelt ett känsligt varningssystem.

Gruvfågelburen ovan kommer från Science and Industry Museum i Manchester. När medarbetaren Lewis Pollard fick välja sitt favoritföremål ur samlingarna var valet lätt: "Kanarie-upplivaren", The Canary Resuscitator. Lewis noterar särskilt att han fått för sig att gaslarm innebar fågelns död, att det så att säga skulle ha ingått i systemet att de var förbrukningsvaror. Men även om det förvisso fanns burar av mycket enklare snitt, där fåglarna löpte betydligt större risker, så är det tydligt att firma Siebe Gorman & Co, Ltd försökt att göra de små skyddsänglarnas tillvaro så säker som möjligt. Fågeln satt innanför en dubbel lucka, den inre med ett metallgaller, den yttre med glas. Nere i gruvan är glasluckan öppen. Om fågeln börjar uppvisa ett avvikande beteende så stängs glasluckan och flaskan med syrgas (luft?) öppnas – samtidigt som gruvarbetarna evakueras.

En annan sak man kan få för sig är att bruket använts "länge". Hur länge man nu tänker sig, kanske medeltiden? Men burfåglars känslighet för gaser, och därmed deras värde för gruvindustrin, upptäcktes i slutet av 1800-talet av den skotske läkaren och mångsysslaren John Scott Haldane (1860-1936).

John i dykardräkt intill en tysk officer. "His diving experiments for the British Admiralty were carried out in top secret - the presence of the German soldier beside him is a mystery." – Scottish National Portrait Gallery

De äldsta exemplen på bruket kommer också från 1800-talets sista år (här är jag ännu lite mer än vanligt nyfiken på tidigare belägg!). Det enkla, pålitliga, billiga och ändå extremt användbara systemet spreds snabbt till kontinenten. I Storbritannien blev det 1911 obligatoriskt med minst två fåglar per gruva. Många källor anger att det var då som bruket infördes för första gången men det stämmer alltså inte.

Bruket pågick också längre än man hade kunnat tro. Åtminstone hade undertecknad aldrig kunnat gissa att de sista brittiska gruvfåglarna först 1987 ersattes med elektronisk mätapparatur.

Miners are said to be saddened by the latest set of redundancies in their industry but do not intend to dispute the decision.

- BBC On This Day, 30 December 1986: Coal mine canaries made redundant (skrivet 2005 som en "låtsas-gammal" nyhet)