Välmenande råd till dig som har cancer

Jag har tillbringat en tredjedel av livet med att reda ut faktoider: myter, missuppfattningar och halvsanningar av alla de slag. Mer eller mindre organiserad pseudovetenskap är en nära släkting som jag gett åtskillig uppmärksamhet dessutom. Av alla pseudovetenskaper ligger kvacksalverierna i särklass när det gäller att skada och döda folk. Och det finns ingen sjuka som är hälften så intressant i kvackarskrået som cancer. Det finns ingen sjuka som den drabbade får hälften så många välmenande tips och råd mot som cancer; ibland av kvackarna själva, men oftast av aningslösa medlöpare. Ofta motiverar dessa sina 100 % välmenande råd med berättelser om egna eller andras goda erfarenheter, eller så nämner de bara att alternativen finns ("jag har hört att man i Mexiko ...").

Hittills har jag bara fått några enstaka sådana tips. Jag har förstått att jag utgör ett undantag, milt sagt.

Hur är det med folk som inte gjort karriär på att motarbeta pseudovetenskap och kvack? Vars vänner och bekanta (med några få undantag) vet precis var man står i sådana frågor? Som föreläst och skrivit böcker om och mot myter, kvack och blaj, varit ordförande i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning, med mera? Det vet jag mycket väl: De får välmenande råd i överflöd.

För tillfället är jag i den vanliga svenska skolmedicinens vård. Jag mår oförskämt bra med tanke på att jag har cancer och därtill behandlas med cytostatika, "cellgifter" (den riktiga forskningen har revolutionerat det som för bara några futtiga år sedan kunde vara rena skräckupplevelsen). Jag har ännu inte varit i närheten av den desperation, flankerad av smärtor och illamående, som genom åren fått otaliga annars rationella människor att lockas av kvackarnas fagra löften, och i värsta fall ersätta verksamma behandlingar med värdelösa, kanske så kostsamma att de behöver finansieras av släkt, vänner och sålda hus.

Det sägs att det inte finns ateister i skyttegravar ("there are no atheists in foxholes"). Även om det inte är sant (för det är det inte) så ligger det mycket i det. När döden flämtar en i nacken så är det djupt, måhända fundamentalt, mänskligt om den under ordnade förhållanden aldrig så skeptiskt och rationellt sinnade börjar sätta sin lit till krucifix eller bakpulver, nämligen om de presenteras som den enda fungerande vägen från lidande och död.

Hur skulle jag reagera om jag, peppar peppar, hamnade i ett sådant foxhole? Det enda ärliga svaret är att jag inte vet.