Hur jag skriver

I färd med ännu en bok (återkommer om detaljerna) så kanske det kan intressera hur jag lägger upp skrivarbetet generellt. Skönlitteratur har jag aldrig ägnat mig åt och har inte en aning om hur de författarna gör – mer än att det finns otaliga metoder. När det gäller facklitteratur finns det naturligtvis också otaliga metoder för att fylla arken med nedslag. Här är den som jag använder.

Det mesta jag skrivit kan ses som artiklar, om inte annat så kan jag se dem som sådana: Texter på några få tusen nedslag upp till kanske 30 000, som handlar om ett specifikt ämne. Det var det format som jag först blev publicerad i, och som jag sedan vant mig vid. Om det ska vara betydligt längre så delar jag upp ämnet i bitar lagoma för artikel-långa texter.

Sedan vidtar insamlande av stoff. Jag läser in mig, analogt som digitalt, tittar på filmer, frågar folk, besöker platser ... Jag upprättar också ett kladd-dokument. När jag hittar något intressant, drar någon slutsats, kommer på något jag vill undersöka närmare, eller på annat sätt vill lägga något på minnet, så skriver jag upp det i kladden. Där skriver jag också sammanfattningar, formulerar frågeställningar, etc. Så småningom börjar jag att behandla kladden mer och mer som ett utkast, där påbörjade stycken med skriven text läggs in bland citat och lösryckta snuttar.

Förr eller senare kommer en struktur att börja kristalliseras i kladden – den har åtminstone gjort det hittills ... Jag kan komma underfund med vilka frågor jag vill ta upp, i vilken ordning de ska komma, hur inledning och avslutning ska se ut, illustrationer som ska vara med, och så vidare.

När jag börjar kunna se den färdiga texten framför mig så tar jag nästa steg: Jag börjar från början. Ett nytt rent dokument upprättas där artikeln skrivs ned. Kladden utgör nu ett skafferi från vilket jag kan hämta utvalt material, textsnuttar i olika längder, påbörjade eller kanske färdigslipade formuleringar. Dessa redigeras ihop och kompletteras med nya texter.

Det finns en god regel som säger att skrivande och redigerande är helt olika sysslor, två olika sätt att tänka, och som därför ska separeras så långt det är möjligt. Det är en god regel som jag ibland följer.

En ännu bättre regel säger att när skribenten anser sig vara "färdig" med en text, så ska den läggas undan en tid; allra minst några dagar, gärna några veckor. När man sedan återkommer till texten så kommer man att se bemängder med fel och brister. Felen och bristerna har naturligtvis funnits där länge men man har vant sig vid dem; efter ett tillräckligt långt uppehåll ser man texten med nya ögon, och då blir de desto tydligare. En annan metod för att komma runt denna irriterande "hemmablindhet" är att då och då byta typsnitt och grad; när ord- och textbilder blir annorlunda så kan dittills osynliga fel och brister plötsligt bli nog så synliga. Ännu en metod för att se texten på ett nytt sätt, och som dessutom har andra fördelar, är att skriva ut texten och gå igenom den manuellt. Gäller det lite viktigare texter är det steget obligatoriskt.