Den "romerska" handskakningen

Varför inte illustrera med ett dataspel? Vet inte vilka herrarna är men bilden kommer från Assassin's Creed Odyssey (2018).

Först en fråga om ord, som så ofta: Vad ska företeelsen kallas? Den vanligaste beteckningen en anglais, nu som förr, är roman handshake. Därefter kommer viking handshake, och sedan, ganska långt efter i söklistan, spartan handshake. Det är därför denna bloggpost fick den rubrik den fick. Jag har också fokuserat på den påstådda romerska kopplingen, utöver bilden ovan.

Själva företeelsen är alltså en "handskakning" där man inte håller i varandras händer utan i underarmarna. Den har associerats med romare, vikingar, spartaner och andra karlakarlar (och det faktoid-moraset tar vi en annan gång). Den passar den bild som många har och haft av de folken: En rejäl, manlig hälsning istället för feminint degenererad handhållning. Grejer! Så har också den "romerska" handskakningen exponerats rejält det senaste århundradet. I filmer och andra kulturyttringar (som dataspel) relativt nyligen, och innan dess på teatern.

Huvudfrågan: Hur gammal är den "romerska" handskakningen? Egentligen?

Ett namn som ofta nämns i sammanhanget är Sir Lawrence Alma-Tadema (1836–1912). Han var en nederländsk konstnär som flyttade till London och slog igenom, med råge. Faktum är att han var en av tidens mest kända konstnärer, omtalad, rik och rentav adlad. Men när smaken förändrades blev han först hånad, för att kort därefter bli bortglömd – och så har det förblivit (ett öde han delat med många). Sina motiv hämtade han ofta från antiken, från Egypten, Grekland och framför allt Rom, såväl från myter som verklighet. Även om dagens petiga historiska korrekthet inte fanns på den tiden (se bloggposten Brandskattningen av Visby för en känd super-horrör från 1882) så var Alma-Tadema otypiskt noggrann; han studerade arkitektur, kläder, seder och bruk för att få allt rätt. Men även om man kan hitta massor av korrekt återgivna detaljer i hans tavlor, så kan man även hitta massor av felaktigt återgivna detaljer.

Eftersom han var känd och kunnig konsulterades han ibland av teaterfolk som ville få sina iscensättningar autentiska (det sägs även att hans tavlor inspirerat senare filmer). Och då kommer vi in på anledningen till att han alls nämns i denna bloggpost:

It was he [Sir Lawrence] who taught us the Roman handshake, the mutual grip of the wrist …

- Percy Cross Standing, Sir Lawrence Alma-Tadema, O.M., R. A. (1905)

Han verkar inte ha fäst den "romerska" handskakningen på någon tavla, men av vittnesmål som ovanstående vet vi att han använde och lärde ut den som exempel på en faktisk romersk sed.

- Globe, 6 januari 1898

Ofta nämns en uppsättning av Julius Caesar från 1898, där Alma-Tadema bidrog med såväl kulisser som "möbler, rekvisita, kostymer och hur man bär de sistnämnda" (Pall Mall Gazette, 24 januari 1898). Samt, enligt källor, den "romerska" handskakningen.

Jag har hittat summa ett äldre belägg för handskakningen, från en annan kontinent dessutom:

… Comes out and meets all with a good old Roman handshake.

- The Somerset Herald, 28 augusti 1895 om politikern Frank P. Saylor (inte Somerset, England utan Somerset, Pennsylvania)

Men innan dess … Letar man förgäves efter "romerska" handskakningar i romerskt material (liksom i spartanskt eller för den delen grekiskt material, och vikingatida återgivningar har jag inte ens försökt att leta efter). Var Alma-Tadema och Mr Saylor lärde sig greppet är okänt.

Om vi så att säga tacklar problemet från det andra hållet, vad hittar vi väl då? Man kan tro att något så trivialt och tillfälligt sällan förevigats. Men tvärtom finns det gott om antika avbildningar av handskakningar. Gesten hade minst lika hög status som idag och återfinns på skulpturer, mynt med mera. Och det man hittar är den "vanliga" handskakningen, hand mot hand.

Denna aedicula (minitempel) är tillägnad Aglibol och Malakbel, och dateras enligt sin egen text till februari 236 e.Kr.

En denar med kejsar Vespasianus, "IMP CAES", (69–79 e.Kr.). På baksidan sädesax, en kaducé (för fred och handel, ej att förväxla med den enormade asklepiosstaven – jfr Medicinska ormstavar) och två skakande händer.

Hittills verkar ingen ha hittat några belägg, i text eller bild, av en "romersk" handskakning från antiken, eller ens bra mycket senare. Den verkar, såvitt vi vet, att ha skapats i slutet av 1800-talet.

- Detalj ur Jacques-Louis David, "Horatiernas ed" (1784)

Här är förresten en annan hälsning som, på mycket skakig grund, tillskrivs romarna, trots att den i denna form inte kan härledas längre tillbaka än just denna målning. Man kan förstå att dagens filmmakare m.fl. hellre använder den "romerska" handskakningen.

Lördagsfråga 717

 
 

 

Fria rymdbilder

Många bildbyråer har bilder från NASA. Som denna på "Buzz" Aldrins – inte Neils – fotavtryck, en av de mest berömda bilder som finns. Av vattenstämpeln kan man få intrycket att det är, i det här fallet, Shutterstocks bild. Det är det verkligen inte. Bilden saknar faktiskt copyright. Liksom det allra mesta bildmaterialet från NASA, faktiskt. (Med reservation för specialfall och detaljer och grejs, men för det allra, allra mesta är det bara att köra.)

Fritt fram!

NASA content - images, audio, video, and computer files used in the rendition of 3-dimensional models, such as texture maps and polygon data in any format - generally are not subject to copyright in the United States.

- NASA: Media Usage Guidelines

Bilden, som förresten heter AS11-40-5877, finns därmed lite varstans. Men den hittas med fördel på den fantastiska sidan Apollo 11 Image Library. Där finns alla bilder från Apollo 11, med råge: Från långt innan uppskjutningen till efter landningen, stort och smått, frukostar, presskonferenser och oändligt övande av varenda andetag under månvistelsen, anaglyfbilder (leta rätt på såna där rödgröna glasögon), animerade GIF:ar, med mera. Där kan man bli sittande hur länge som helst. Jag fick anledning att studera materialet lite noggrannare när jag gjorde sidan faktoider.nu: Det första steget på månen. Det har jag sannerligen inte behövt ångra. Och då är den samlingen ändå bara en liten flisa av Apollo Lunar Surface Journal med massor av massor av material – en av de finaste sajterna över huvud taget.

- AS11-36-5390 (hopklippt) – Fin bild på Buzz Aldrin, som ser ut som om han hälsar oss välkomna. Och vad pappersarbetet beträffar kommer man inte undan det bara för att man råkar lämna biosfären.

Utöver bilder tagna under själva expeditionen har man alltså lagt till en hel del. Däremot har man inte tagit bort något. Allt är med, även bilder som de allra flesta skulle ratat. Och det är riktigt bra, av åtminstone två anledningar.

Den ena anledningen är ett av månlandningsförnekarnas "argument", om vi för ett ögonblick intresserar oss för vad sådana tycker och tror: Att bilderna från månlandningarna är för bra, mycket bättre än vad man skulle kunna förvänta sig av amatörfotografer som inte ens kunde använda sina förvisso högkvalitativa kameror som vanligt. Visiren hindrade dem från att titta i sökarna, så när de bar hjälm fick de rikta kamerorna någorlunda rätt, hoppas på det bästa, och ta många bilder. Men de välkända välcirkulerade bilderna är en helt liten andel av hela bildmaterialet. Tittar man på helheten så … Ja, man kan sammanfatta med att materialet som är "för bra" är i minoritet.

Den andra anledningen är mer personlig. Jag tycker att de mest fascinerande bilderna i dessa samlingar inte nödvändigtvis är de som är bäst ur innehållsmässig eller ens teknisk synvinkel. Bilder som är lite off, så att säga: Oskarpa här och var, tagna i konstiga vinklar med aviga motiv, överexponerade, underexponerade … Eftersom sådana egenskaper på något sätt, tycker åtminstone jag, gör att de känns "verkligare"; de ger en närvarokänsla som det perfekta omslagsmaterialet inte kan matcha.

- AS11-36-5292 – Michael Collins, en dryg timme sedan starten.

- AS11-37-5439 – Ankomsten brukar inte illustreras med bilder som denna, med oskärpa, reflexer och allt.

- AS11-37-5528 – Neil Armstrong, lite svettig och dan, men säkert lättad efter den lyckade månvandringen. Bara resten kvar …

Nu höll jag på att glömma vad jag började skriva om, men källa för och impuls till denna bloggpost är bloggposten Apollo 11 and the Copyright Connection.

Telegrafberg

Inte på ett berg men väl på Gärdet: Optisk telegraf enligt Edelcrantz förbättrade system med bitar (sic!) istället för semaforer

I september 1853 öppnades en telegraflinje Stockholm–Uppsala.* Då kunde man första gången någonsin kommunicera mellan de städerna fortare än en rask ridtur. Det var bara början på ett nätverksbyggande över hela landet: Linjen Stockholm–Göteborg togs i bruk i juli 1854, i september hade man hunnit till Helsingborg och Malmö, och Haparanda uppnåddes 1857. Den orten är särskilt intressant eftersom den ju på den tiden gränsade till Ryssland, vilket längre fram skulle få stora konsekvenser. Emellertid kopplade man inte ihop sig med tsarens telegrafer förrän 1860. Och så vidare.

Här i Swerige, der man hittills, liksom i flera andra länder, ansett telegrafkommunikationer uteslutande tillhöra krigstider, hafwa de anstalter, som dertill då blifwit begagnade, nästan kommit ur bruk, intill dess i år försök, på Regeringens befallning, blifwit anställde med en telegraflinie mellan Götheborg och Marstrand.

- Telegrafen (!) i Wexjö, 26 oktober 1835, hopklippt från olika sidor

Men vad är då detta? Telegrafkommunikationer 1835? Vad är det för telegraflinje som "anställts" mellan Göteborg och Marstrand?

Enkelt: Det var optiska telegrafer. Jag har tagit upp den fascinerande tekniken minst en gång tidigare på bloggen, i 1794 års kilobit. Principen är busenkel, och hade mycket väl kunnat införas hundratals, för att inte säga tusentals, år tidigare: Mekaniska semaforer eller andra visare som signalerade meddelanden. 

Exempel på semaforerande från faktoider.nu: sjömännen signalerar N resp D genom att hålla armarna i olika vinklar

Folk på telegrafstationerna fick hålla koll på grannarnas stationer; så fort ett meddelande dök upp, replikerades det så grannarna åt andra hållet kunde vidarebefordra det. Busenkelt, som sagt – i princip. Att hålla igång verksamheten, ja, det innebar desto mer meck, och inte så små kostnader. Man kan förstå att man prioriterade rikets försvar, och att linjer som uppfördes och bemannades under krig snabbt förföll efter freden. Näten var naturligtvis inte rikstäckande – undras om någon så mycket som vågat försöka räkna på vad en sådan linje för exempelvis Stockholm–Göteborg skulle ha gått på, i uppförande eller, bevare oss, drift – utan gick mellan orter där den sortens kommunikation var motiverad: Vid Stockholm, Göteborg och Karlskrona, från respektive skärgård in till staden.

Sådana telegrafstationer placerade man naturligtvis inte i gropar eller ute i skogen. Höga, rena berg skulle det vara. Och även om bergen dittills kallats något annat, så fick många av dem snabbt och naturligt ett nytt namn sedan de krönts med telegrafstationer. Jag vet inte om det på någon av platserna finns några märken i berget eller liknande spår av den optiska telegrafin. Vad vi har istället är namn, ting som ibland är skörare, ibland långt hållbarare än några fysiska minnesmärken. Svenska Wikipedias förgreningssida Telegrafberget listar hela tolv Telegrafberg i Stockholms län (flera verkar för övrigt vara heta på bostadsmarknaden). Samt ett uppe i Älvkarleby – jag tvivlar på att det fått sitt namn på samma sätt som de andra eftersom det ligger långt utanför det aktuella "nätområdet".

Sillvik, Hisingen; berget ovanför de två husen i bildens "mitt" (räknat på x-axeln) är traktens Telegrafberg – bild från Google Earth, jag försökte inte ens att hitta något fotografi som återger den önskade geografin

Dessutom finns det, enligt mina enkla trålningar, åtminstone ett Telegrafberg i Göteborgstrakten, närmare bestämt på västra Hisingen, i närheten av Torslanda (en gång hem för Hisingens flyghamn) en god bit ut mot skärgården. Jag har inte hittat något Telegrafberg vid Karlskrona.

Dessa namn är vad som i dagens samhälle återstår av den optiska telegrafi-epoken. Vackert så.

En grann bild av vad jag antar är världens mest berömda Telegrafberg: Telegraph Hill, som synes i San Francisco. Vad jag kan läsa mig till ingick den visserligen aldrig i något nätverk; så får ju också de stackarna klara sig utan skärgård. Dess telegrafister noterade inkommande fartyg, och semaforerade sedan ut deras sort till stadens många nyfikna ögon (och de voro legio, tro mig): Var det ett lastfartyg, en fiskebåt, ett örlogsfartyg eller så.

The pole-and-arm signals on the Telegraph Hill semaphore became so well known to townspeople of San Francisco that, according to one story, during a play in a San Francisco theater, an actor held his arms aloft and cried, "Oh God, what does this mean?", prompting a rogue in the gallery to shout, "Sidewheel steamer!", which brought down the house.

- Wikipedia: Telegraph Hill, San Francisco

En ensam station, men förvisso gjorde den nytta, inte tu tal om den saken; måhända översteg dess nytta, hur man nu mäter sådant, den som de svenska näten presterade. Jag vet inte om något av dem satt avtryck i krigshistoriken. Det hade varit intressant att få reda på.

* Svenska Wikipedia: Telegrafi uppger att Sverige fick sin första elektriska telegraf 1850, ett påstående som jag just försåg med "[källa behövs]".

Brant inlärningskurva

Nu ska vi lära oss något! Vad är egalt; kanske ska vi tälja barkbåtar, laga tänder, flyga stridsplan, lösa ekvationssystem  … Något är det, och det är det vi ska lära oss. Vi sätter oss i skolbänken eller motsvarande, och får lektionstimmar; mängden undervisning representeras här av den liggande x-axeln. Den stående y-axeln visar utbildningens resultat, hur mycket vi lärt oss, uttryckt i någon käck enhet; vi förbigår här detaljerna. Efter 1 lektion har vi uppnått kunskapsnivån 1, efter 2 lektioner (vi förutsätter enhetliga studieinsatser från vår sida) kunskapsnivå 2 osv. Så är det förvisso sällan i verkligheten, oavsett hur vi definierar det ena eller andra.

Ibland är det mer i den här stilen. Efter lektion 1 har vi knappt uppnått kunskapsnivån 0,5. Efter 2 har vi knappt en hel enhet innanför färdighetsbältet. Oavsett detaljerna så känner väl alla igen sig: Vi tar till oss grunderna någorlunda snabbt, men sedan blir det desto tyngre. Kunskapen ökar långsamt. Och så håller det på … Ända fram till 6:e lektionen nånting, då ökningsgraden (tillägnad kunskapsmängd per lektion) börjar närma sig 1. Vid 8:e lektionen har det definitivt lossnat.

 

Ännu ett exempel (det sista, lovar). Detta är motsatsen till det andra exemplet: Från första början skjuter resultaten i höjden. Redan efter lektion 1 har vi uppnått kunskapsnivå 3. Efter lektion 2 har vi kunskapsnivå 5. Tjosan! Men nu är verkligheten sällan så ordnad, att snabba färder upp i ämnesbemästrandets högre rymder kan fortsätta hur länge som helst. Vid lektion 4 har ökningsgraden sjunkit till 1 och förbi; nu lär vi oss långsammare än under förra exemplets lektion 6, även om vi befinner oss på en högre nivå. Och sedan planar det ut. Varje lektion ökar bara kunskapsnivån lite grann.

Vilken av dessa grafer är det som uppvisar en brant inlärningskurva?

Ja, om vi fokuserar på den inledande fasen är svaret givet: Det är naturligtvis exempel 3 som uppvisar brantast inledande inlärningskurva. Det intressanta här är att det är rena motsatsen till hur uttrycket används. När folk till vardags talar om en "brant inlärningskurva", så avses en krävande läroprocess à la inledningen av exempel 2, där inlärningskurvan är flack: varje lektion ger ett ringa utbyte i kunskapsnivåns ökande. Det syftar på något besvärligt. Hur har det blivit så här?

Den förklaring som ligger närmast till hands är att man jämför med fysiska aktiviteter. Den som vandrar i skog och mark och stöter på en "brant kurva", i uppåtgående riktning då, har ett styvt jobb framför sig, åtminstone ett styvare än den som stöter på en "flack kurva", det vill säga en svagare lutning uppåt (när det talas om inlärningskurvor är de "branta" oerhört mycket vanligare än de "flacka").

Det kan även nämnas att engelska learning curves är föremål för samma tvärtom-tolkning. En enkel slagning ger gott om utläggningar i den här stilen, som förklarar att en steep learning curve egentligen är motsatsen till det den brukar beskriva.

Inlärningskurvorna, åtminstone den branta, må vara nästintill vardagsspråk idag, men var det sannerligen inte från början. Inom pedagogik, psykologi och ekonomi har man länge talat om learning curves. I svenska tidningstexter hittar jag det första belägget från 1924. Varianten "brant inlärningskurva" dyker upp 1991. Det måtte underlätta att begreppet är fixt och färdigt; jag kommer inte på några nämnvärda varianter som skulle kunna krångla till dateringen. Däremot krånglas den till av en helt annan anledning: Belägget finns i SvD:s Stockholmsedition den 31 mars 1991, men lyser med sin frånvaro i de riksutgåvor som KB digitaliserat sin fina lägg tidningar.kb.se.

Det är först 1997 som den branta inlärningskurvan dyker upp igen i den korpusen (vilket visserligen visar att begreppet inte var i närheten lika använt som det är idag). Det är dock i ett såpass intressant sammanhang att jag citerar lite mer:

Deras uppgift var att skapa en webbsida för galleriet och lägga ut hela konstsamlingens 91 000 verk på nätet, från början enbart i textform. Dessutom skulle de göra en slags informationskiosk, en bildskärm med ljud där besökarna kunde få en försmak av galleriet redan i receptionen med hjälp av enbart sina pekfingrar. Med futtiga tre månader till sitt förfogande var det en brant inlärningskurva, berättar Nina [Spannari].

- "Sitt hemma och 'gå på' konstrunda i Australien ", SvD 4 februari 1999

Här är ju båda betydelserna aktuella: Gänget måste inhämta massor av färdigheter på kort tid, vilket naturligtvis var en betydligt större utmaning än om de fått flerdubbla tiden på sig. Den branta inlärningskurvan i exempel 3 är behaglig eftersom samtliga exempel "förutsätter enhetliga studieinsatser från vår sida". Hur lätt eller svår den australiensiska utmaningen var är en annan fråga, men det är självklart att ett visst studieresultats uppnående inom tiden x blir jobbigare ju kortare x är. Kanske bidrog sådant användande till att skapa den märkliga omvända definitionen av "brant inlärningskurva" vi nu får dras med? För en sak verkar säker, och det är att begreppet är så etablerat i den betydelsen att någon rättning av kursen är omöjlig.

Finrummen

Han öppnade. Tablå! Det var »finrummet»! Med ekmöbel, schagg [sammetstyg], nysilverbricka etc. Och halvneddragna gardiner.

På övre botten funnos ett kök, ett större rum och en skrubb. Däruppe voro de tolv barnen inhysta, sju i det större rummet, två i köket, tre i skrubben.

Men finrummet nere, som var störst, stod låst. Mitt inne i skogen. Det var den hemliga skatten. Det var motsvarigheten till stamtavlan i trappuppgången på de grevliga och baronliga slotten. Det var familjens själ. Det var barnens arv. En gång skulle de kunna gå ut i världen och väcka avundsjuka genom att kunna säga:

 - Hemma hade vi sal!

- Ludvig Nordström, Lort-Sverige, kap 4

Under några generationer, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, skulle man ha finrum, sal, stort rum eller vad man kallade det. Där "man" var arbetarklass och liknande, med anspråk på hyfsning. Och där finrummet var en stolthet, ett arv och en själ. Man använde det alltså enbart för särskilda ändamål, som begravningar, dop och finbesök. Annars var det låst, ouppvärmt och oanvänt. Och detta även i aldrig så trångbodda hus. Kunde man ha finrum, så hade man finrum.

- Jag ska bara fråga en sak till: finrummet? Försvinner det i de nybyggda hemmen? 

- Finrummet! Försvinna! Då kan lika gärna solen försvinna från himlen. Det sitter som beck! Och låt det sitta! Ta inte den fattiges lilla lamm! Nog kan trångboddheten ordnas ändå!

- Ludvig Nordström, Lort-Sverige, kap 11

Men försvann gjorde de ju ändå. En generation eller två efter Lubbes inventering var de borta. "Sitter som beck" är relativt; när man sitter i det tillfälliga, kan det kännas evigt.

 

Wikipedia: Finrum 

 

sedan Svenska Wikipedia illustrerar sin artikel om arbetarnas finrum med en interiör från Hallwylska vilket är så befängt att jag inte ens törs länka. blivit inaktuellt

Lördagsfråga 716: Hitchcock syns

1. Utpressning (Blackmail, 1929)
2. Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, 1943)
3. Livbåt (Lifeboat, 1944)
4. En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966)

Ett av Alfred Hitchcocks standardgrepp var att dyka upp i filmer han regisserade; det verkar inte finnas något svenskt begrepp men på engelska heter det ju cameos (vilket förresten är samma ord som smyckesvärldens kamé, se etymonline: cameo). Exemplet från 1929 är tidigt, ovanligt långt, och även ovanligt på så sätt att han agerar. I nästa tågkupé, där AH:s profil nätt och jämt anas, frågar läkaren mittemot om han mår bra. I nästa klipp ser man anledningen till hans nervositet: hans hand utgörs av idel spaderkort, vilket i vissa kortspel ska vara en sällsynt och superstark hand. I filmen från 1944 kunde han inte göra ett vanligt inspel; den utspelas i sin helhet på en livbåt, och samtliga skådespelare exponeras ordentligt under lång tid. Istället glimtar han fram i en tidningsannons. Och så till sist det extra charmiga inspelet från 1966: På ena knät har han ett litet barn, som han sedan, av någon anledning (…) flyttar till det andra.

Det sägs att Hitchcock så småningom lade sina uppdykanden tidigt i filmerna. Eftersom folk satt i spänd väntan på dem, tittade på folk i vimlet och så, och sålunda kunde gå miste om intrigen. Detta motsägs inte av studier som gjorts – givetvis har studier gjorts. Och givetvis finns det en artikel (som inte bara utgör en enkel lista) på Wikipedia om fenomenet: List of Alfred Hitchcock cameo appearances.

Den satte Tricky.

Ett rågat mått

Detta är ett rågat mått. Om man stryker bort rågen får man ett struket mått. Så är det med det.

extra tillagd kvantitet som går ut­över visst mått av något fin­fördelat, mätt i ett mått som är öppet upp­till

- Svensk Ordbok: råge (2021)

Många ord och begrepp man diskuterar och har olika uppfattningar om är akademiska och sällan nyttjade i dagligt tal. "Råge" och "ett rågat mått" är inte sådana. De syns sällan i studier och papers, desto oftare i vardagens bestyr. Läser man recept eller följer andra anvisningar kan rätt definition kanske göra skillnad mellan succé och meh. Så det är lite märkligt och opraktiskt att just de har blivit föremål för osäkerhet och förväxlingar.

Lördagsfråga 716

Vad "gänga" betyder

gänga sig 1 passa i varandras gängor 2 ⟨vard.⟩ gifta sig

- SAOL (2015): ²gänga verb

För det intima könsumgänget anger Holmberg ett ord som måste vara nytt i Göteborgskan. Det så att säga klassiska ordet är gänga, ett på sin tid verkligen runt ord som man aktade sig noga för att använda med föräldrar eller lärare inom hörhåll. När jag var nyinflyttad i Stockholm fann jag att ordet gänga häruppe inte alls hade den vulgära innebörd det hade i Göteborg. Det betydde – och betyder kanske fortfarande – att gifta sig, möjligen även sammanbo.

- SvD:s "i marginalen"-sida skriver om Bengt Holmbergs Språket i Göteborg (Esselte studium 1976), 4 april 1977

40 år senare tillskriver SAOL som synes begreppet "Stockholmsbetydelsen" ovan. Sporadiska slagningar och frågor till blandade brukare indikerar att Göteborgsbetydelsen är nog så vanlig, inte sällan dominerande. Ordlistan borde kompletteras med såväl 2 "möjligen även sammanbo" som 3 den grövre betydelsen.

Kungsfiskare och deras dagar

Alcyone och Morpheus, som antagit Keyx gestalt; Alcedo atthis

Fågeln är lite större än en sparv, och det mesta av dess kropp är azurblå, med lite vitt och violett i några av de största fjädrarna, medan halsen är lång och smal. Det finns en sort som är känd för sin större storlek och sång; de mindre hörs sjunga i vassruggarna. Det är mycket ovanligt att se en kungsfiskare, och det händer bara när Plejaderna sjunker nedanför horisonten, och vid midsommar och midvinter; då kan man ibland se dem vid ett fartyg, innan de omedelbart ger sig iväg.

- Plinius d.ä., Naturhistoria, bok X, kap. 47

Kungsfiskare som sagodjur? Det känns märkligt att se dem i ett sammanhang liknande drakar, enhörningar och fågel Fenix. De är och har väl alltid varit ganska vanliga, även i Europa med omnejd. Icke desto mindre tillskrevs de länge förunderliga egenskaper, i så hög grad att man ibland kan fundera på vad det egentligen var man pratade om. Är det verkligen kungsfiskare Alcedo som Plinius beskriver? Man skulle kunna säga att han beskrev ett sagodjur som var inspirerat av kungsfiskare, ungefär som beskrivningar av enhörningar skulle kunna ha inspirerats av noshörningar. Kanske skulle han inte känt igen en riktig kungsfiskare om han såg en. Kanske hade han trott att det var en helt annan fågel.

Det finns även en grekisk "skapelsemyt" om kungsfiskarna. Den finns i lite olika varianter, här är en: Alkyone var en prinsessa i myternas Grekland. Hennes far hette Aiolos, som vindarnas furste. Hon var mycket lyckligt gift med en som hette Keyx. De hade rätt höga tankar om sig själva, och kallade ibland varandra Zeus och Hera. Men även om de grekiska gudarna inte var fullt lika kitsliga som Jahve, så fanns det en gräns för vad de dödliga kunde tillåtas. Till slut dödade Zeus den högfärdige Keyx med en åskvigg. När Alkyone nåddes av dödsbudet kastade hon sig i havet. Andra gudar tyckte synd om dem och förvandlade dem till fåglar. Så blev kungsfiskarna till. Som också kallas ἀλκυών alkyon efter Alkyone – eller om det nu är tvärtom …

(Det fanns en Alkyone bland plejaderna, de sju titanska kvinnorna som så småningom hamnade på himlavalvet. Här kanske det finns ännu en sammanblandning.)

Vi återvänder till Plinius ett ögonblick:

De häckar vid midvinter, på de så kallade "kungsfiskardagarna", under vilka sjön är lugn, särskilt kring Sicilien. De gör sina reden en vecka före årets kortaste dag, och föder upp ungarna fram tills en vecka efter den.

Här har vi en koppling mellan mytens Alkyone och Plinius skepparhistoria: När Alkyone ska ruva, låter hennes far (som vi villigt blandar ihop med vindarnas furste) det bli stilla på havet. Och hittar samtidigt en detalj hos sago-kungsfiskarna som överlevt fram tills idag. För med fågelns grekiska namn blir "kungsfiskardagar" på engelska halcyon days. Det är ett begrepp som inte bara är i högst levande bruk utan som även fått en vidare betydelse än antikens "stilla dagar", som storhetstid, sötebrödsdagar etc.

Hånbait

Denna teppanyakihäll kränges å ginza.se för 549:-, och är sannolikt inte den som nämns i inredningsreportaget

Begreppet flamebait kan definieras som följer (Wiktionary): "Content in an online forum, such as a newsgroup, with the intent of provoking anger, resulting in flames and sometimes flamewars." Min markering av det centrala: Skribenten kanske eller kanske inte tycker det hen skriver, men det är inte det som är poängen; poängen är att göra folk förbannade.

Vindsvåningsägarna som intet ont anande öppnade dörren för läsarna har oförtjänt fått utstå en massa ilska och elakheter. För egen del tar jag kraften i mediestormen på allvar och drar mina lärdomar av den.

- Sara Trus: Vi nätlynchades för vindsvåningen, Aftonbladet 4 november 2010

Trus skriver om hennes mest lästa och omtalade reportage någonsin (hittills?): "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva", publicerad i DN Bostad 8 oktober 2010. Texten är inte lång, men skriven med ett märkligt svulstigt språk och späckad med varumärken. Som en bloggare som ska produktplacera minsta lilla penna från Bic. Mycket har sagts om reportaget, väldigt mycket faktiskt, men det kanske bästa sättet att beskriva den är att hänvisa till en parodi – även om många nog skulle invända att inredningsreportaget är en parodi på sig självt.

Den påhittige Börje vänder ner pyttipannan i en tom pepparkaksburk från tillverkaren Annas, då han inte "orkat diska tallriken". Den ilsket röda färgen från en flaska med ICAs sockerfria ketchup får fullborda verket. Han sväljer ner en tugga med c-vitaminbrus med smak av hallon; "det är mycket billigare än läsk och nyttigt".

- Andrahandsetta i närförort har blivit ett sätt att leva, Dagens Svenskbladet 11 oktober 2010

Reportaget blev, som det heter, en snackis. Folk roade sig högt och lågt åt den. Och här, misstänker jag, drog man en lärdom: Hån drar.

Flamebait går som sagt ut på att väcka ilska. Men vad ska man kalla texter som skrivs för att folk ska håna dem? För det, misstänker jag, har blivit en genre.

Elisabet Höglund tvingas sälja två av sina fastigheter.

- Stina Dahlgren, "Elisabet Höglunds ekonomiska kris – tvingas sälja sina boenden", Aftonbladet 10 juli 2022

Stackars fattigpensionären! Att tvingas från hus och härd! Åtminstone två av tre! "Blanda du till hälften bark i brödet" sade bonden Paavo; "Det är med djupt vemod och med sorg i hjärtat som jag fattar det här beslutet" skrev journalisten Höglund. Och så vidare … Ja, man inser ju hur folk reagerade. Länken delades friskt Inte för att man tyckte synd om eller intresserade sig för huvudpersonerna, men för att förfasa sig och förundras över dem, och framför allt skratta ut och håna dem.

– På Instagram känns det som om folk är utomlands hela året, jag förstår inte när de hinner vara i Sverige.

En semesterbostad i Marbella är en annan populär trend, enligt Andra Farhad.

– Det känns som om halva Sveriges befolkning har flyttat till Marbella.

- Ida Yttergren, "Andra 'Börshajen' Farhad: Svindyra köttbullar på Sturehof är en statusmarkör", DN 16 juli 2022

Även denna artikel har fått reaktioner som är så lätt insedda att de uppenbarligen är planerade. Jag vet inte vad syftet annars skulle ha varit.

Hackspettars stötdämpning

- Van Wassenbergh et al inleder sitt paper med en illustration som jag naturligtvis vill dela med mig av

Förklaringar i den här stilen har alla nyfikna kunnat ta del av sedan jag vet inte hur länge:

Hackspettens hjärna sitter tätt inpackad i en typ av halvmjukt, segt och nästan svampartat ben inne i skallen. Skyddsbenet dämpar smällarna effektivt eftersom det är elastiskt. I hackspettens huvud finns också speciella muskler runt hjärnan som snabbt drar ihop sig vid varje hack och hjälper till att ta upp smällen.

- faktabanken.nu: Får inte hackspettar hjärnskakning?

Hur dom gör detta utan att dra på sig hjärnskador är bland annat att pressa sin tunga mot halsvenen och på så vis sakta ner blodflödet som är på väg ut från kraniet, vilket då ska fixera hackspettens hjärna så att den inte kastas från "vägg till vägg" inne i kraniet.

- Vad jag antar är en halvdan översättning i sportartikel i Aftonbladet, 10 december 2017

För att undvika hjärnskakning har hackspettens hjärna extra stötdämpning som skydd.

- Martin Emtenäs, Svenska fåglar – Jämför och lär känna 40 arter (Rabén & Sjögren, 2020)

Sen så kan man ju kontemplera det faktum, att förklaringarna varierar; utöver svamp-benen nämns ofta någon sorts gummisnoddar som hjärnan ska hänga i, vilken verklighet den liknelsen nu återger. Och förklaringen med blodflödet har jag aldrig sett förrän nu.

Min favorit-hackspett gröngölingen, Picus viridis

Sam Van Wassenbergh med kolleger tog en ordentlig titt på hackande spettar, med höghastighetskameror, mini-tomografi och magnetkameror, detaljerade datamodeller och simuleringar och grejer. Jag läste särskilt metodbeskrivningarna. För hur undersöker man hur exempelvis hjärnan beter sig under arbetet i fråga? Genom att titta på ögonen:

Since the eyes are tightly packed in the skull’s orbits, which fill the space in between the frontal spongy bone and the anterior side of the braincase (Figure 1), eye deceleration will closely approximate the deceleration of the anterior side of the braincase.

Notera spongy bone: att hackspettar har "svampartat ben inne i skallen" ifrågasätts inte.

Jag är inte helt på det klara med hur effektiva mätmetoderna är. Men så är jag heller inte professor i funktionell morfologi, specialiserad på biomekaniska analyser.

Rapportens sammanfattning är lite lång att citera, men såpass heltäckande att jag gör det ändå.

The skull of a woodpecker is hypothesized to serve as a shock absorber that minimizes the harmful deceleration of its brain upon impact into trees and has inspired the engineering of shock-absorbing materials and tools, such as helmets. However, this hypothesis remains paradoxical since any absorption or dissipation of the head's kinetic energy by the skull would likely impair the bird's hammering performance and is therefore unlikely to have evolved by natural selection. In vivo quantification of impact decelerations during pecking in three woodpecker species and biomechanical models now show that their cranial skeleton is used as a stiff hammer to enhance pecking performance, and not as a shock-absorbing system to protect the brain. Numerical simulations of the effect of braincase size and shape on intracranial pressure indicate that the woodpeckers' brains are still safe below the threshold of concussions known for primate brains.

These results contradict the currently prevailing conception of the adaptive evolution of cranial function in one of nature’s most spectacular behaviors.

- Summary ur Van Wassenbergh, Ortlieb, Mielke, Böhmer, Shadwick och Abourachid, Woodpeckers minimize cranial absorption of shocks [pdf, komplett – ta hem och läs!], Current Biology 32, 1–6, 25 juli 2022

Ett frågetecken: "any absorption or dissipation of the head's kinetic energy by the skull would likely impair the bird's hammering performance". Jag kan förstå att dämpare i näbb eller käkar skulle minska effektiviteten, absolut. Men en hjärna försedd med stötdämpare påverkar väl inte hack-kraften? Uppdaterat: Sedan Håkan förklarade förstår jag bättre. Om man studerar ett enda hack så torde hjärn-dämpningen inte spela någon roll, men man är ju heller inte intresserad av ett enda hack. Hackar man många gånger, snabbt, så kommer trögheten hos dämpade delar att påverka hela systemet.

Hur som helst. Konklusionen är att hackspettarnas hjärnor inte är skyddade på något särskilt sätt eftersom det inte behövs. De är mycket mindre och därmed tåligare än exempelvis våra stora klunsar. Å andra sidan – hur vet vi att de inte får ont i huvudet?

But woodpeckers may not be immune to head trauma after all. A new study shows that a protein whose abnormal buildup is considered a sign of human brain damage also accumulates in woodpecker brains.

- Katie Langin, Could woodpeckers teach the NFL how to prevent brain injuries? Science 2 februari 2018

Om Van Wassenberghs resultat stämmer så är hackspettarnas stötdämpar-hjärna en myt, därtill en av de mest spridda och välrotade i zoologin.

Lördagsfråga 715: Magiskt

1. I de första "generationerna" av kortspelet Magic: The Gathering fanns ett kort som hette "Black Lotus". Det blev känt som ett mycket starkt kort (tre mana av valbar färg till priset av noll mana), så till den grad att det är förbjudet i flera sammanhang. Men mest känt är det som det dyraste Magic-kortet; i fjol gick ett signerat kort för över en halv miljon dollar.
   
2. Howard Stern gästar Earvin "Magic" Johnsons tv-show The Magic Hour. Även den som är komplett ointresserad av talkshows etc kan finna besöket intressant: Den hämningslöse radioprataren hade kritiserat showen i flera veckor, tills han till slut bjöds in. Väl där talade han, som vanligt, fritt ur hjärtat, och kritiserade en rad aspekter av showen och Johnsons insats. Inte för att det hjälpte … Att året är 1998 behövde jag inte slå upp, för det var det enda året som showen sändes.
   
3. På samlarsidan Olympic Collection kan man läsa att vinterspelen i Albertville 1992 först skulle ha en chamois, gems eller stenget, som maskot. Av någon anledning ändrades det till den oerhört mycket fulare stjärnkubs-gnomen Magique.
   
4. "Magiska rondeller", Magic Roundabouts, är en grej i Storbritannien. De ser ohyggliga ut men lär, med lite vana, vara betydligt mindre utmaningar än man kan tro. En av idéerna med dessa superrondeller lär vara att man kan ta olika vägar genom dem, så att risken för stopp minskar.
   

Det troll-temat satte Martin Lagnerö först.

Den ofödda Helena

Uttrycket ab ovo, "ur ägget", tolkas "från början" och syftar på att trojanska kriget på sätt och vis började med ett ägg

Helena, prinsessa av Sparta och senare av Troja. Notera hjässan. Är det en tonsur? Eller någon sorts platshållare för en huvudbonad? Bysten är visserligen skulpterad av Antonio Canova i början av 1800-talet. Men den kanske har en antik förlaga, då sånt kanske var en grej? Jag känner inte till något sådant. Men i vilket fall som helst så är detta något helt annat. Helena har ett äggskal på huvudet.

Bakgrunden är, i likhet med 2/3 av den grekiska mytologin, att Zeus blev pilsk. Den här gången var det en viss Leda som föll honom i smaken. Av någon anledning valde gudarnas konung att först förvandla sig till en svan. Sedan våldtog han Leda.

Det finns massor av senare framställningar av episoden – motivet sålde tydligen – men jag tar hellre en från "perioden": Cypriotisk mosaik från 300-talet e.Kr.

Det gav också resultat. Barnen levererades dock inte på det för människor vanliga sättet, utan enligt mytens logik i form av … Ägg.

Cesare de Sestos tavla från 1500-talet blir väldigt mycket mer intressant när man får reda på att det är en kopia av en förlorad Leonardo. Som visserligen aldrig blev färdigt, i likhet med flera andra av hans projekt, men ändå.

Enligt vissa versioner (sådana här legender finns ofta i många varianter) lade Leda två ägg med två barn i varje. Ett av barnen, vars gudomliga/mänskliga påbrå kan diskuteras, hette Klytaimnestra; så småningom skulle hon gifta sig med Agamemnon. Två av dem var tvillingar, de mest kända och synliga som finns: Castor och Pollux. Och den fjärde var Helena. Som alltså inte var född utan kläckt. 

Jacob de Backer, "Paris i Helenas sovrum", ca 1590

Man vet att en avbildning av Helena inte är på riktigt när hon har en navel …

Måste lägga med denna bonus: I ett släktträd över grekiska hel- & halvgudar & -gudinnor återfinns Zeus på ett halvdussin ställen.

Lördagsfråga 715

Kokosolja: SPF 0

Minnesvärd och övertygande bild från Johanna och Ulrika Forsmans blogg Nyponros: Hallonfröolja – Solskydd eller inte? (6 september 2017). I artikeln och hela bloggen granskar de, utifrån sina bakgrunder inom biomedicin och molekylärbiologi, "naturlig" och "giftfri" skönhetsvård och relaterat. Rekommenderas!

Det finns huskurer som har önskad effekt; de är inte många, men de finns. Det finns huskurer som är problematiska, riskabla eller direkt farliga; återigen är de inte många, men de finns (till exempel ska blödarsjuka undvika ingefära, och johannesört minskar effekten hos p-piller). De flesta huskurer gör varken från eller till. Den största risken med dem är om de blir värdelösa surrogat, alltså om folk tar dem istället för evidensbaserad medicin, ifall de får för sig att det räcker med gurkmeja, kolloidala silversmörja eller vad det nu är.

En sorts huskurer är ett särskilt "bra", eller åtminstone tydligt, exempel på hur ett värdelöst surrogat kan göra skada: Icke-fungerande solkrämer. Som olivolja, hallonfröolja eller den evinnerliga kokosoljan (när kommer folk att tröttna på den?). Inom den öppensinnade branschen rekommenderas samtliga som solskydd, och samtliga har noll effekt.

Byt ut solkrämerna mot kokosolja som innehåller det naturliga ämnet tiosol, som naturligt har solskyddsfaktor 15.

Tiosol utvunnet från kokosolja används ofta som ingrediens i ekologiska, naturliga solkrämer.

Kokosolja skyddar mot solens strålar och motverkar oxidation i huden.

- Påståenden som cirkulerar i lite olika varianter

Tiosol är pulvriserad titandioxid i olja. Det finns garanterat inga meningsfulla halter av titandioxid i kokosolja. Hur "naturlig" en olja med tiosol/titandioxid är kan diskuteras, men det går rakt emot hur det förvisso gravt misshandlade begreppet "naturlig" brukar användas.

Och vadå solskyddsfaktor 15? Kokosolja saknar solskyddsfaktor. Så gör även hallonfröolja och olivolja. Det var de tre "alternativa" solskydden som nyponrosorna prövade, på ett enkelt, lättbegripligt och konkret sätt. Så blev också resultatet enkelt, lättbegripligt och konkret: Kokosolja, hallonfröolja och olivolja är värdelösa som solskydd. Och det är sämre än ingenting.

På tal om …

Naturligt fysiskt solfilter baserat på finkornig titandioxid (naturmineral).

Det är intressant att se hur flexibelt begreppet "naturlig" kan vara. Annars har ju många en kraftig allergi mot allt som betecknas som "kemiskt". Men så dyker plötsligt begreppet "naturmineral" upp. Vad är det? Allt hitom plutonium?

Exonym III: Vitryssland/Belarus

Ena t.v., andra t.h.

Ett land som heter Vitryssland, vad tänker man om det? Att det låter som en del av "egentliga" Ryssland, eller "Storryssland" som det ju kallats (och kallas, gubevars) på sina håll. För att inte tala om "Lillryssland", som är ett gammalt namn på … Ukraina.

Sådana associationer uppmuntras givetvis livligt på sina håll. Men namnens etymologier är, för att sammanfatta brutalt, komplicerade och omdiskuterade. Är Rus i Беларусь Belarus, samma rus som i Россия Rossija? Jo, ja, men det ordet har också en historia. Det lilla ordet är nog samma stavelse som man ser i Roslagen och finska Ruotsi – oerhört intressant så klart, men det innebär inte att Ryssland "är" Sverige eller Roslagen, på något som helst sätt. Och Vitryssland "är" inte Ryssland, på något som helst sätt.

Redan längden på Wikipedia-artiklarna Names of Rus', Russia and Ruthenia och Etymology of Belarus indikerar omfattningen av de rent språkliga utmaningarna. Även om man lyckas hålla politik och dagspolitik utanför.

Men det var just politik, inte enbart men till stor del, som fick folk att länge diskutera vad landet skulle kallas på svenska: Vitryssland eller Belarus?

Många svenskar uppfattar inte Vitryssland som ett självständigt land, med ett eget språk, utan som en del av Ryssland. Hur kan vi uppmärksamma svenskar på de stora demokratiska problemen i Belarus när få ens vet att landet existerar?

- Birgitta Ohlsson (fp), ställer en skriftlig fråga i riksdagen den 30 juli 2009

Främmande stater har ofta försvenskade namn. Namnet Vitryssland används i Sverige av hävd och får till skillnad från namnet Belarus anses ingå i normalt språkbruk. Språkrådet bedömer inte att andra språks namn för Vitryssland är skäl nog för ett byte.

- Utrikesminister Carl Bildt (m) besvarar en skriftlig fråga i riksdagen den 18 augusti 2009

Debatten fortsatte. Och den "belarusiska" sidan fick allt fler anhängare. I november 2019 förklarade Utrikesdepartementet att de hädanefter skulle kalla landet för Belarus även på svenska. Inte för att den myndigheten har någon särskild språklig tyngd. Viktigare var att den så kallade Mediespråkgruppen, där såväl Språkrådet som flera drakar ingår, året därpå rekommenderade sina skribenter att använda Belarus. En motivering var att det är mer praktiskt att ett land har ett namn än två, vilket är visst och sant. Andra motiveringar gick in på politik. Och de var skakigare 2020 än de varit 2009:

Namnet Vitryssland har inte uppstått ur rysk imperialism, men vi ser att det ändå ofta förknippas med icke-önskvärda historiska kopplingar till Ryssland. Genom att använda benämningen Belarus på svenska, minskar risken för sammanblandning med Ryssland, och namnet uttrycker tydligare den självständighet gentemot Ryssland (språkligt, kulturellt och historiskt) som många belarusier vill lyfta.

- Vitryssland blir Belarus, Språkbrevet 2020:2 (språkliga råd för medarbetare vid Sveriges Radio, SVT och UR)

Problemet, som går långt utanför ett ordval, är att den nuvarande regimen i Minsk gör det lättare för varje dag att blanda ihop Ryssland och Vitryssland, helt oavsett vad belarusier/vitryssar i och utanför sitt land tycker.

Något påbud till svenska brukare i allmänhet har inte gått ut i denna fråga. Till exempel är än idag Vitryssland det enda namnet som står i SAOL. I svensk dagspress under perioden 2000–2021 har också Vitryssland 150 000 belägg, Belarus 33 000. Men om vi tittar på det enda året 2021 (landet har ju också blivit mer omtalat på sistone) hittar vi motsatsen: 1 600 Vitryssland, 21 500 Belarus. Den "nya" formen har slagit stort – få se om den etablerar sig.

Här är de två andra artiklarna i denna lilla serie: Peking/Beijing, Bombay/Mumbai.

Exonym II: Bombay/Mumbai

Google Earth trasslar till det ytterligare. Inte så mycket genom att kalla staden Bombay som för att de kallar nybygget (relativt sett, dopattesten är från 1992) Navi Mumbai = "Nya Mumbai" på andra sidan floden för "Nya Bombay (Mumbai)" …

På kartorna […] står i allmänhet de inhemska namnen, men för till exempel Bombay står vårt svenska namn inom parentes efter Mumbai.

- DN om Bonniers handatlas, 19 oktober 1961

Det där är ett tidigt belägg för Mumbai i svensk dagspress. Då var Bombay utan vidare stadens "svenska namn".

Men hur är det idag? Och hur är det om man går utanför svenskan? Heter staden Bombay eller Mumbai? Eller både och?

Namnparet har en knepig historia. Redan nästa belägg i samma tidning, ett kvarts sekel senare, har en del att analysera:

Indiska regeringen har sagt nej till stadsfullmäktige i Bombay som vill döpa om sin stad till Mumbai, som den hette innan de brittiska kolonisatörerna kom dit och hörde fel.

Missuppfattningen är nu så etablerad att den inte går att ändra, anser indiska regeringen.

- "Nej till Mumbai", DN 10 mars 1986

Beskrivningen av ursprunget är rätt och fel. Staden hette Mumbai, som nog kommer efter Mumbadevi ("gudinnan Mumbā,") som är lokal skyddsgudinna och inkarnation av en hinduisk moder jord. Men felhörningen gjordes långt innan britterna anlände. Känner man till områdets historia aldrig så lite så blir man inte förvånad av att de första beläggen för b-stavningar är på portugisiska. Och vad sägs om att staden än idag kallas Bombaim (WP-port) på portugisiska? Det blev Bombay på engelska – så visst finns där en brittisk koppling. Kanske ordet påverkades av folketymologin bôa bahia (portugisiska) eller bonne bai (franska) = "god bukt", som inte har ett dugg med namnets historia att göra.

Att missuppfattningen var för etablerad för att kunna ändras höll i sig fram till november 1995. Då fick staden officiellt namnet Mumbai.

Man kan få för sig att det bara är europeer som lever kvar i kolonialtiden som fortfarande kallar staden Bombay. Men namnet lever även kvar i Indien. På hindi, Indiens största språk, kan den kallas Bambai. På marathi heter den däremot Mumbai. Och marathi är huvudspråk i delstaten Maharashtra, vars huvudstad är Bombay/Mumbai … Det blir inte enklare av att namnbytet drevs igenom av ett hindunationalistiskt parti.

Det är inte bara engelska som kan ses som överhetens språk.

Is it a crime to refer to one of India's finest cities as Bombay instead of Mumbai? Certainly not. But it is certainly a crime to threaten people with violence if they refer to the city as Bombay.

- Soli J. Sorabjee: Mumbai vs Bombay, Indian Express 11 oktober 2009

Sedan dess verkar de hetaste känslorna ha gått över. Med reservation för att indisk nationalism är ett växande fenomen, vars konsekvenser kan få och får oerhört mycket större konsekvenser än att folk funderar på vilket namn som är mest problemfritt att använda.

Vad bruket i etablerad svenska beträffar så uppvisar KB:s digitala lägg 56 000 träffar av "Bombay" under perioden 2000–2021, 18 400 för "Mumbai" – men där den senare ökat från och med 2020. I ett område vars språkbrukare ofta har en intressant konservativ tendens skriver Hufvudstadsbladet "Bombay (Mumbai)" just så – som i Bonniers handatlas 1961, fast tvärtom.

Har något påbud utgått? Det enda som kan tolkas i den vägen är bra svagt:

Både Bombay och Mumbai förekommer alltså och kan användas, men vi rekommenderar Mumbai i första hand.

- Institutet för språk och folkminnen, Frågelådan: Heter de indiska städerna Bombay eller Mumbai […]

Å andra sidan hänvisar Nationalencyklopedins uppslagsord Bombay till Mumbai. Jag skulle säga att det är en aningen starkare rekommendation än ISOF:s.

Här är de två andra artiklarna i denna lilla serie: Peking/Beijing, Vitryssland/Belarus.

Exonym I: Peking/Beijing

exonym (av exo- och grekiska o'nyma 'namn'), geografisk namnform som avviker från den inhemska.

Exempel är svenska Köpenhamn för København, engelska Gothenburg för Göteborg och tyska Mailand för Milano.

- NE

Exonymer är fascinerande. Hur kommer det sig att en enda svensk stad har en etablerad exonym på engelska, och varken fler eller färre? När började folk att säga Nice istället för Nizza? Ska man använda exonymer eller inte?

Fast den sista frågan tycker jag är lätt besvarad: Exonymer är en spännande kulturyttring som ska uppmuntras och användas. Även när det snarare rör sig om anpassade stavningar än "riktiga", egna namn. Som här:

Peking/Beijing

Det här känns lite som ett sånt där Mandela moment för min del. Jag har vagt för mig att jag någonstans, någon gång, sett ett påbud från överheten om att nu ska vi inte säga eller skriva Peking längre utan Beijing. När, var och hur meddelades detta? Om det alls ägt rum?

Nu blir det ett långcitat. Av en snart femton år gammal text dessutom. Men det är det värt, för här reds hela frågan ut.

Kinesiska namn bör i princip återges med det så kallade pinyinsystemet som är det transkriberingssystem som används av kineserna själva när de skriver kinesiska med latinsk skrift, säger Nathalie Parès på Svenska språk-rådet, som är Sveriges officiella språk-vårdsorgan.

Enligt detta är den korrekta återgivningen av den kinesiska huvudstaden Beijing [北京, "norra huvudstaden", jfr södra Nanking]. Men för en del äldre kinesiska namn förekommer fortfarande en äldre stavning.

– Så är fallet med Beijing, där den äldre stavningen Peking ofta används i dagspressen, säger Nathalie Parès.

Varför det då?

Lotta Cramne är språkvårdare på GT, Expressen och Kvällsposten:

– Vi anser att geografiska namn som sedan länge är etablerade i svenskan ska få behålla sin ursprungliga stavning, säger Lotta.

Hon är medlem i Mediespråksgruppen, en samarbetsgrupp för språkvårdare inom press, radio och tv. Gruppen möts regelbundet för att utfärda rekommendationer i  aktuella språkfrågor, och just denna fråga var uppe för ett par veckor sedan.

– Den dyker upp med jämna mellanrum och vi försöker då känna av om tiden eventuellt är mogen för att gå över till stavningen Beijing, berättar Lotta Cramne. Men trots att alltfler vet vad Beijing står för, känns det fortfarande naturligast för svensktalande i allmänhet att säga Peking. Vi skriver ju inte Köpenhamn eller Lissabon som de uttalas i respektive land heller!

- Peking eller Beijing?, Expressen/GT 13 december 2007

Slagningar på tidningar.kb.se för perioden 2000–2021 visar också att de dagstidningar som tagits med där använt Peking nästan 250 000 gånger, Beijing knappt 70 000. Med reservation, så klart, för eventuella felkällor, vilka de nu skulle kunna vara; till exempel tror jag inte att förekomster av pekinganka stör statistiken nämnvärt.

Men något Beijing-påbud har aldrig gått ut. Och folk använder i vilket fall Peking mycket oftare än Beijing. Vilket jag inte hade trott men där ser man, eller åtminstone jag. Så var det med den saken.Inte för att Peking/Beijing är den enda kinesiska staden med omtvistade namn. Men här tar vi en sak i taget.

OK, en historisk glimt:

För första gången i Sverige används i Mehnerts bok [Klaus M., Portarna öppnas] Pinyinsystemet vid transkribering av kinesiska namn. Det står Beijing istället för Peking och man skriver Mao Zedong, Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek), Guangghou (Kanton), Liu Shaoqi (Liu Shao-chi) etc. För den ovane är det mer störande än epokgörande. Det är visserligen kineserna som påbjudit pinyin, men innan de själva övergår till det systemet i sin information och propaganda till bl. a. Sverige kommer det nog inte att slå igenom.

- Ingmar Lindmarker: "Nyfiken i Kina", SvD 23 maj 1972

Här är de två andra artiklarna i denna lilla serie: Bombay/Mumbai, Vitryssland/Belarus.

Lördagsfråga 714: Found footage

1. När Andrées expedition 1930 hittades på Vitön var de mest spännande fynden deras dokumentation: Dagböcker, här på den tröja i vilken de virats in tillsammans med gräs, och oframkallade fotografier. Var för sig, men särskilt tillsammans, berättar de en historia som man aldrig tröttnar på.
   
2. Samma år som Örnen lyfte – 1897 – gav Bram Stoker ut en roman där en transsylvansk greve spelade en huvudroll. Texten har en speciell karaktär: Den börjar med en viss Mr Harkers skildring, för att sedan väva in fler och fler berättelser av olika slag från fler och fler personer. (Omslag från första upplagan i USA eftersom den första ö h t var oillustrerad.)
   
3. Cannibal Holocaust (1980) är italienskt splatter som gav upphov till ett hyfsat rabalder på sin tid; filmen förbjöds på flera håll, några av förbuden gäller än. En stor del av filmmaterialet man får se uppges ha hittats i djungeln, de enda spåren efter en försvunnen expedition.
   
4. The Blair Witch Project (1999): En dokumentärfilm ska spelas in, om en påstådd häxa, eller legenden om en häxa. Ett litet team beger sig in i skogen där hon sades hålla till … Och hörs aldrig mer av. Året därpå hittar man några spår av dem, bland annat filmmaterialet som vi nu får se.
   

Found footage är ett narrativt grepp som återupptäcktes av allmänheten i och med The Blair Witch Project. För det var givetvis inte nytt, ens inom filmen. Jag hittade ingen tacksam ledtråd för Poes MS found in a bottle (1833), som annars varit given … Däremot ett exempel från verkligheten, som lätt överträffar vilket hittepå som helst.

Den satte Mattias.

Rizla kors

Besynnerlig annons för Le Riz Bleu av Leonetto Cappiello (1913). Deras blå variant tillverkas än idag.

I Frankrike tillverkade släkten Lacroix – namnet utläses la croix, "korset" – papper mycket länge. När de började är osäkert. Det sägs att en viss Pierre Lacroix redan 1532 ska ha bytt en pappersbunt mot en flaska fin champagne, och på så sätt fått upp ögonen för branschens möjligheter. Om nu den anekdoten är sann … (Det äldsta belägget för bubbel från Champagne är från 1531, så oavsett allt annat så var det knappast frågan om sådant vin.) Det är däremot säkerställt att de höll på fram till 1978, då de sålde verksamheten.

"Alla årskullar [classes] röker Riz la +" – småbarn, soldater och GVC (Garde des Voies de Communication, ett värn för vägar, järnvägar, telegrafilinjer m.m. inrättat 1890 som röken visar) (1917)

På 1800-talet prövade Lacroix med att blanda ris i pappersmassan. Resultatet blev ett fint, tunt papper, som passade för cigaretter. De kallade papperen riz la croix, det kan läsas "Lacroix-ris" eller "korsets ris". När de 1886 ersatte croix med ett litet kors blev det Riz la +, hopskrivet Rizla+ eller bara Rizla, som vi känner märket än idag.

Osäker på ålder, men gissar att även detta varuprov kommer från förra delen av 1900-talet. Notera standardvarningen (på franska, upp och ner) för efterapningar.

Så kom världens mest berömda cigarettpappersmärke till. För att inte säga det enda allmänt kända? Inte för att jag har minsta koll på branschen … När jag gjorde en slagning fick jag upp Rizla, några kända tobaksmärken som även kränger papper, samt en bunt jag aldrig hört talas om.

Finns det någon faktoid om dem? Utöver Pierres tveksamma butelj?

En anekdot, här återgiven på rizla.com, berättar om hur den blivande kejsar Napoleon gav familjen Lacroix tillstånd att tillverka cigarettpapper åt hans soldater. Men det går inte ihop med historiska fakta: Lacroix började inte tillverka cigarettpapper förrän på 1860-talet.

Lördagsfråga 714

 

Georgia f.d. Guidestones

Färdigguidat: Georgia Guidestones, i sin krafts dagar och morgonen den 6 juni 2022. Senare samma dag tog myndigheterna bort resten, av säkerhetsskäl.

Den 22 mars 1980 invigdes ett monument på Georgias landsbygd. Det var över sex meter högt, och utgjordes av sex rejäla granitblock täckta med texter på olika språk. De viktigaste texterna utgjorde tio "budord", uppmaningar till mänskligheten – eller till vilka det hela nu är riktat. Mest uppmärksamhet fick det första, som gick ut på att världsbefolkningen bör hållas på under 500 miljoner. (För närvarande är vi knappt 8 miljarder människor.) 

Dessutom fanns en separat sten med "förklaringar" intill, och monumentets "motto" och namn: Let these be guidestones to an Age of Reason.

Vilka som uppförde stenarna är ingen hemlighet: Det var en stenfirma i trakten. De dokumenterade stolt det ovanliga knäcket i sin branschtidning:

- Elberton Graniteer, vintern 1979

Argo Trucking Company trucks transported the huge slabs from plant to site, and Argo Crane Rental Owner Grady Alberston expertly supervised the placement of cables and other equipment during the setting. An expert on setting large monuments, Willie Edwards of Elberton, also assisted.

"Ever so gently!" describes how the crane and setting crew handled the sections and their enormous weight. As shown in an above photo, stainless steel dowel pins were placed in each of the granite bases and the upright sections were set on the pins.

Workmen take cables loose as the GUIDESTONES are emplaced. The rock-pitched finish on the sides are in accordance with "Mr. Christian's" instructions that the finish conform as nearly as possible to the natural state of the granite as it is quarried.

- Smakprov ur den tresidiga artikeln i Graniteer Magazine, våren 1980

Episoden där de fick jobbet är fin – och alla detaljer återgavs inte i Graniteer …

Joe Fendley of Elberton Granite assumed that Christian was "a nut" and attempted to discourage him by providing a quote for the commission which was several times higher than any project the company had previously taken, explaining that the guidestones would require additional tools and consultants. To Fendley's surprise, Christian accepted the quote.

- Wikipedia: Georgia Guidestones#History

Vem var då "Mr. Christian"? Det är vi inte helt säkra på, även om en stark kandidat dykt upp … Han sades sig företräda en grupp som önskade vara hemlig. Pseudonymen Robert C. Christian leder tankarna till psedonymen Christian Rosencreutz (CR, RC) som på 1600-talet beskrev rosenkorsarnas brödraskap, och därmed skapade det uråldriga sällskapet

Google Earth förärade stenarna några polygoner

Ända från början blev "Amerikas Stonehenge" naturligtvis föremål för rykten och konspirationsteorier. Folk som snöat in på New World Order och liknande såg det som ett monument uppfört av eller åtminstone åt "världens herrar". Folk som tror för mycket på Bibeln såg det som en satanistisk grej. Med tanke på vad som sagts i kretsarna är det märkligt att stenarna inte vandaliserats oftare och mer; hade de legat närmare någon storstad (de låg 14 mil från Atlanta) hade så säkert blivit fallet.

Kandiss Taylor är ett exempel på hur snacket kan gå. Hon gick till guvernörsval i Georgia på mottot "Jesus Guns Babies", antivax, samt bland annat att Georgia djävulska Guidestones delenda est. #TearThemDown! Hur det gick? Segraren fick 73,7 %, Taylor 3,4 %. Givetvis drog hon igång en "stop the steal"-grej, för hur kunde hon få 20 000 färre röster än hon hade frivilliga valarbetare..?

Hur var det med "Mr. Christian"? En kristen grupp, som ville avslöja stenarnas ockulta bakgrund (…), grävde fram namnet på en viss Kersten, en avliden läkare i Iowa. (Knappast någon koppling till andra världskrigets mytomane Felix Kersten.) Kersten var en känd anhängare av befolkningskontroll, och därtill vit makt, KKK och annat. Så man kan förstå att den där halva miljarden inte skulle vara vilken halvmiljard som helst. Det hela beskrivs i Brian Dunnings podd Skeptoid #837.

Men nu är det kört för stenarne. Vilka som låg bakom attentatet, eller ens om det var foliehattar, dumkristna eller någon annan grupp, kanske kommer fram, kanske inte.

Besöksinfo i behov av uppdatering