Alcyone och Morpheus, som antagit Keyx gestalt; Alcedo atthis
Fågeln är lite större än en sparv, och det mesta av dess kropp är azurblå, med lite vitt och violett i några av de största fjädrarna, medan halsen är lång och smal. Det finns en sort som är känd för sin större storlek och sång; de mindre hörs sjunga i vassruggarna. Det är mycket ovanligt att se en kungsfiskare, och det händer bara när Plejaderna sjunker nedanför horisonten, och vid midsommar och midvinter; då kan man ibland se dem vid ett fartyg, innan de omedelbart ger sig iväg.
- Plinius d.ä., Naturhistoria, bok X, kap. 47
Kungsfiskare som sagodjur? Det känns märkligt att se dem i ett sammanhang liknande drakar, enhörningar och fågel Fenix. De är och har väl alltid varit ganska vanliga, även i Europa med omnejd. Icke desto mindre tillskrevs de länge förunderliga egenskaper, i så hög grad att man ibland kan fundera på vad det egentligen var man pratade om. Är det verkligen kungsfiskare Alcedo som Plinius beskriver? Man skulle kunna säga att han beskrev ett sagodjur som var inspirerat av kungsfiskare, ungefär som beskrivningar av enhörningar skulle kunna ha inspirerats av noshörningar. Kanske skulle han inte känt igen en riktig kungsfiskare om han såg en. Kanske hade han trott att det var en helt annan fågel.
Det finns även en grekisk "skapelsemyt" om kungsfiskarna. Den finns i lite olika varianter, här är en: Alkyone var en prinsessa i myternas Grekland. Hennes far hette Aiolos, som vindarnas furste. Hon var mycket lyckligt gift med en som hette Keyx. De hade rätt höga tankar om sig själva, och kallade ibland varandra Zeus och Hera. Men även om de grekiska gudarna inte var fullt lika kitsliga som Jahve, så fanns det en gräns för vad de dödliga kunde tillåtas. Till slut dödade Zeus den högfärdige Keyx med en åskvigg. När Alkyone nåddes av dödsbudet kastade hon sig i havet. Andra gudar tyckte synd om dem och förvandlade dem till fåglar. Så blev kungsfiskarna till. Som också kallas ἀλκυών alkyon efter Alkyone – eller om det nu är tvärtom …
(Det fanns en Alkyone bland plejaderna, de sju titanska kvinnorna som så småningom hamnade på himlavalvet. Här kanske det finns ännu en sammanblandning.)
Vi återvänder till Plinius ett ögonblick:
De häckar vid midvinter, på de så kallade "kungsfiskardagarna", under vilka sjön är lugn, särskilt kring Sicilien. De gör sina reden en vecka före årets kortaste dag, och föder upp ungarna fram tills en vecka efter den.Här har vi en koppling mellan mytens Alkyone och Plinius skepparhistoria: När Alkyone ska ruva, låter hennes far (som vi villigt blandar ihop med vindarnas furste) det bli stilla på havet. Och hittar samtidigt en detalj hos sago-kungsfiskarna som överlevt fram tills idag. För med fågelns grekiska namn blir "kungsfiskardagar" på engelska halcyon days. Det är ett begrepp som inte bara är i högst levande bruk utan som även fått en vidare betydelse än antikens "stilla dagar", som storhetstid, sötebrödsdagar etc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.