Paus

Bloggen tar en paus p g a hälsoskäl.

Lördagsfråga 656: Arendal

1. Arendal, Norge. Anrik varvs- och rederistad, numer främst för badgäster.
2. "Tornet från Dahls badhus sticker muntert upp vid strandkanten i Tjällstorp, Arendal." — GP beskriver en attraktion på Hisingens södra strand, på en plats som idag domineras av asfalt, containrar och jättestora fartyg. Längre ut ser vi Nya Älvsborgs karakteristiska profil.
3. Varje Disney-film ska ju ha 1 à 2 st skojiga sidekicks och comic relief; när H. C. Andersens Snödrottningen inspirerade till Frozen/Frost blev det snögubben Olof. Hemstaden heter förresten Arendelle i original, vilket på svenska återställdes till Arendal. (Jag har inte läst berättelsen och vet inte hur pass anakronistiskt det är att placera den danske sagomästarens berättelse i Disney-Norge. Men jag säger inte att det är fel.)
4. Amiral Kuznetsov är ryska flottans flaggskepp och enda hangarfartyg. Den har tagit del i strid, men vad jag kan se har den fått sina värsta smällar i fred. Som när den var i den väldiga flytdockan PD-50 (bilden) och denna sjönk, varpå en kran föll och slog upp ett redigt hål i däcket. — PD-50 var förresten byggd på Arendalsvarvet och hade redan innan den levererats varit med om saker. (Wikipedia: PD-50)

Den satte HJ.

Enögd 3D

Vulkanen Hekla, även känd som Häcklefjäll, har haft många och kraftiga utbrott genom åren. Det första vi känner till inträffade år 1104. Det hörde inte till de största, men begravde ett antal gårdar i sot och aska. Några av dem har undersökts arkeologiskt. Ett särskilt välbevarat exemplar täcktes inte över efteråt (som man brukar göra), utan går fortfarande att studera i original. Liksom i kopia; på bilden nedan ser vi en omsorgsfullt uppförd replik av Stöng, som gården heter, så som den såg ut före utbrottet. Där man kan gå runt och se hur en isländsk gård såg ut omkring år 1100.

För bra många år sedan tog jag en planritning över Stöng och byggde upp husets interiör digitalt. Ett av resultaten inledde denna bloggpost. Just den bilden hade jag som bakgrundsbild på datorn ett tag. Och nu börjar vi komma fram till det som denna bloggpost egentligen ska handla om.

Vid något tillfälle lyckades jag göra sönder ena glaset på glasögonen. En ny lins beställdes snabbt och lätt, men leveransen tog ett tag. Under tiden fick jag klara mig utan glasögon, eller med glasögon med ett enda glas. Så småningom fann jag det senare bekvämast, åtminstone så länge jag blundade med "fel" öga (vilket löstes med en papperslapp, en "vit lapp för ögat").

Eftersom jag bara såg med ett öga såg jag inte längre tredimensionellt. Det är inget man tänker på till vardags, och det var ingenting jag tänkte på nu.

Tills den dagen jag satt framför datorn, och bakgrundbilden plötsligt fick djup. Jag såg in i huset, kittelns rundning, pelaren i förgrunden, allting fick djup och tredimensionell kropp. Illusionen var den bästa jag sett i genren, långt bättre än några bioglasögon. Ikonerna på skärmen hängde i förgrunden, som uppklistrade på en fullkomligt genomskinlig glasruta. 

Efter att ha hämtat mig och konstaterat att jag var vaken prövade jag med några andra bilder, spel och filmer, liksom att bläddra i böcker. Varje avbildning av en tredimensionell miljö fick tre dimensioner.

Jag utgår ifrån att fenomenet är känt och beskrivet, men har aldrig sett det omnämnt. Att upprepa det borde vara enkelt, på papperet: Blunda på ena ögat under tillräckligt lång tid — hur lång den nu kan behöva vara. Några timmars tid har inte räckt för mig, och redan det var besvärligt. Men någon gång så ...

Lördagsfråga 656

Blodiglar och detox — kvacksalveriets historia

- Peter Olausson: Blodiglar och detox — kvacksalveriets historia (Ordalaget 2021, planerat)

Några veckor innan det började dyka upp notiser om ett virus nånstans i Kina påbörjade jag en bok. I skrivande stund befinner den sig i första korrekturläsningen, sedan redaktören gått igenom texten och gett förf. en mängd goda anvisningar om korrigeringar, justeringar, strykningar och allt vad det är. Utgivningen är planerad till i höst. Den går att sätta under bevakning redan nu, t ex på Bokus: Blodiglar och detox. 

Givetvis går jag inte igenom allt kvacksalveri som mänskligheten tänkt ut genom åren — det bleve en encyklopedi. Men jag är rätt säker på att jag fått med de vanligaste nu (detox!) och förr, de farligaste, och åtminstone några av de knäppaste (där är konkurrensen särskilt stenhård). Samt en del relaterat material, som den långlivade diagnosen hysteri och naturligtvis det irrationella vaccinmotståndet.

Som exempel, några kapitelrubriker:

• Afrodisiaka
• Akupunktur
• Antroposofisk medicin
• Ayurveda
• Detox
• Folkmedicin och huskurer
• Homeopati
• Humoralpatologi (kroppsvätskors balanserande)
• Hårmineralanalys
• Kinesiologi
• Kolloidalt silver
• Kristaller
• Kvantmedicin
• Macchiarini
• Mumie
• Ormolja
• Patentmediciner
• Radioaktivt kvack
• THX
• Traditionell kinesisk medicin

Flummet har dragit åt höger

I ovetenskapliga kretsar har man svårt att förstå varför de egna teorierna inte tas på allvar av andra. Konspirationsteorier är vanliga som förklaring. Tendenser till konspirationstänkande finns även hos mp.

- Jesper Jerkert: Miljöpartiet och vetenskapen, Folkvett 2/2005

Miljöpartiet utmärkte sig länge för mer pseudovetenskap och svårare förvillelser än alla andra riksdagspartier ihop. En förklaring som nämns i artikeln är att det grundades av folk som gillade alternativ: alternativ jul, alternativ energi, och så vidare. "Alternativ" var ett nyckelord som öppnade många dörrar. Då är det väl inget konstigt att även förespråka alternativ medicin?

För att vissa alternativa sjukvårdsformer skall kunna utvecklas och utvärderas bör samhällsstöd ges till dessa. Samhället bör stödja seriös forskning kring alternativa behandlingsformers effekter.

- Ur ett idéprogram från 1982

Annan "alternativ kunskap" man förordat har inbegripit virvlat vatten, irrationellt vaccinmotstånd, chemtrails (PKJonas: Riksdagsledamoten, verkligheten och den mystiska chemtrailsutredningen) ... Liksom allt som är antroposofiskt. Partiet var från början starkt hos antroposofernas bisarra sekt, tidvis har det förefallit vara antroposofins politiska gren. Från början kämpade man för att antroposofisk medicin, biodynamik och annat som man vågat nämna offentligt ska accepteras och bli en del av det offentliga.

Myndigheterna har bekämpat THX och annat som betecknats som kvacksalveri med oerhörd kraft; antroposofernas Vidarklinik har tidigare vägrats tillstånd för att injicera sina naturmedel och har tvingats slåss för varje preparat, varje piller. [...] Alternativ medicin (bl a biologisk, homeopatisk, kinesisk, antroposofisk medicin och manuella behandlingsformer som kiropraktik, naprapati m m) bör få utvecklas under stor frihet.

- Per Gahrton (1988)

Inte för att miljöpartiet någonsin varit ensamma om underliga idéer (herregud, nej). Artikeln nämner även kd, som länge var god tvåa i riksdagens pseudovetenskapliga liga; där är det främst kreationismen som spökar, en irrlära som trots många försök aldrig blivit stor i Sverige. Liksom centerpartiet, som av någon anledning — även om det inte längre är ett bondeförbund har jag en bild av ett rejält och jordnära parti — samlat flera gökar; Gunnel Wallin nämns, Anders Gernandt (kusin till hästmannen med samma namn) hade kunnat nämnas, och själv har jag bloggat om Ove Svidén (C), galning. Men länge kom som regel pseudovetenskap, konspirationsteorier och förvillelser i riksdagen från miljöpartiet.

Så är det inte längre.

Om man idag samlar de underligaste förslagen i riksdagen, liksom förvillade, pseudovetenskapliga och konspirationsteoretiska idéer över huvud taget, så dominerar Sverigedemokraterna totalt. Där finns antivaxare, klimatförnekare, konspirationsteoretiker (som beroende på falang skyller allt på muslimerna eller judarna), QAnon-sympatisörer, historierevisionister (Åkesson: "Jag vet inte vilka högernationalistpartier som haft makten vare sig i Europa eller någon annanstans i modern tid eller ens historiskt" SvD 10 februari 2019) ... Ännu tydligare blir trenden när man går till sammanslutningar i deras närområde, som partiet De Fria, öppet nazistiska NMR eller knasklubben Cui Bono (som jag bloggade om i Nazister och foliehattar, texten har även publicerats i Expo och VoF:s Folkvett). Eller alla dessa hemsidor, bloggar, kanaler och hel- och halvtidningar som betecknas alt-right; exempel torde vara överflödiga.

En gång stod högerpartier för det etablerade samhället och den etablerade kunskapen. Det var till exempel inget konstigt när Margaret Thatcher 1990 beskrev hotet från den globala uppvärmningen och prisade bildandet av IPCC. Sedan dess har någonting hänt. Hur vet jag inte, men däremot att: Flummet har dragit åt höger.

Ge järnet (med j)

- Försvarsmakten gör reklam. Här kanske finns en klurighet som jag missar. Eller så är det ett inte särskilt ovanligt stavfel.

För uttrycks uppkomst kan tre frågor ställas: När, var och hur. När uppstod uttrycket "ge järnet"?

Maxvarvad fartfilm! Dom lastar kärran med hemlagad sponken och drar på i snutspärrarna. GRABBAR SOM KAN GE JÄRNET KALLAS MOONRUNNERS!

- Typisk bioannons från 1976

I Aftonbladet 21 juli 1974 nämns "folk som skriker 'Ge järnet'"; det är det äldsta belägget jag hittat. Så småningom tog någon med det i en tidstypisk filmtitel (originalet hette förresten bara Moonrunners, och följdes upp av den kanske bekanta tv-serien Dukes of Hazzard). Där kan såväl orsak som verkan förekomma: Filmen kan ha fått sitt namn efter ett populärt uttryck (mer troligt), och uttrycket kan ha blivit populärare sedan det förekommit i en filmtitel (mindre troligt). I vilket fall så blev uttrycket snabbt vanligare mot slutet av 1970-talet. Efterhand dök varianter som "kämpa järnet" etc upp. En del har fallit ifrån, andra blivit mer eller mindre etablerade.

Av allt att döma uppstod uttrycket i talspråket ute bland massorna, för att först så småningom leta sig in i tryckta texter som finns bevarade och sökbara. Sådana uttryck och ord är därför mer svårforskade än mången lärd gammal glosa. Trots att det kanske inte är äldre än undertecknad — ett halvt andetag i språkhistorien.

Var uppstod uttrycket? Enligt Kerstin Johanson i Svenska uttryck och deras ursprung (Ordalaget 2016) är det stockholmsslang.

Hur uppstod uttrycket? Det vet jag inte, än. I Språket: Veckans språkfrågor i P1 15 mars 2021 har språkvetare Ylva Byrman ingen hypotes men resonerar utifrån karakteristiska egenskaper som hårdhet och styrka. Exempel som "järngrepp", "järnvilja" och "järnhälsa" ges. Dessa sammansättningar förekom emellertid redan på 1800-talet; jag tvivlar på att de som myntade "ge järnet" på 1970-talet tänkte i de banorna. En gissning: Kanske "järnet" syftar på en gaspedal? Kanske "ge järnet" motsvarar "plattan i mattan", put the pedal to the metal som man säger på engelska sedan 1950-talet, då bilgolven gjordes i metall. I så fall skulle "järnet" syfta på en äldre bilkonstruktion — med kraftig reservation för att det som sagt är gissningar.

Idag ingår "ge järnet" sedan länge i standardspråket. Det känns tidlöst och har bara en mycket lätt air av talspråk över sig; jämför till exempel med jämngamla "schyssta bananer" (äldsta belägg i tidningstext DN 29 juni 1974). Visserligen förekommer "ge järnet" ännu inte i regeringsförklaringar eller lagtexter. Men statsråd kan använda det i intervjuer. Tjugo år senare tror jag heller inte att exempel ens skulle förses med talspråksindikerande citationstecken.

... bonus borde omfatta alla anställda för att de ska kunna "ge järnet", som statsrådet [Britta Lejon] uttrycker sig.

- Mats Johansson, Majoriteten beviljar sig förtroende?, SvD 4 april 2002

Vad "ge gärnet" beträffar är felstavningen av det annars lättstavade "järnet" vanligare än jag velat tro. Vad ett "gärn" är vet jag inte, förmodligen inte felstavarna heller.

Fallet med den överviktige journalisten

Liam Thorp är politisk redaktör på tidningen Liverpool Echo. Härom året gick han på en hälsoundersökning. Bland annat uppmättes hans längd till 188 cm. Eller 6 fot 2 tum på engelska. Varför läkaren, något tankspridd kan tänka, angav längden till 6 och 2. Vilket det metriska datasystemet utan protester tolkade som att Mr Thorp var 6,2 cm.

Eftersom hans vikt angivits korrekt gav det honom ett BMI på 28000. Jag antar att det är världsrekord. Inte för att Body Mass Index är oomstritt, men det är enkelt att räkna ut och med. Enligt 1177/NHS ligger gränsen för övervikt overweight på 25, fetma obese på 30. Den som har en BMI på 28000 är definitivt mycket, mycket överviktig.

Vi vet numer att överviktiga är särskilt sårbara för corona-viruset. Därför såg systemet till att prioritera Mr Thorp för en covid-vaccination. När han fick detta budskap blev han först glad, därefter misstänksam.

I was under the impression that when offered a vaccine you should always accept, so I booked an appointment straight away.

But the more I thought about it and spoke to others, the more I felt uneasy about the situation, with so many more vulnerable groups yet to be offered a jab.

So I rang my GP to ask if there had been a mistake and was told that I had been placed into Group 6 of the priority list because of my weight. [...]

What followed was one of the more bizarre phone calls of my life.

- Liam Thorp: I was invited for a covid vaccine because the NHS thought I was 6 cm tall, Liverpool Echo 27 februari 2021

Nu klarades allting upp. Ingen stor sak trots allt — det värsta som hade kunnat hända hade varit att någon som inte tillhör en riskgrupp hade blivit vaccinerad.

Det är ett större problem att medicinska system uppenbarligen inte har några rimlighetskontroller. Säg att någon får ett recept där läkaren blandat ihop dosen (antal tabletter) med styrkan (mängd aktiv substans i läkemedlet). Om exempelvis 2 tabletter/dagen förväxlas med styrkan 500 mg så torde varje utbildad sjuksköterska eller apotekare, eller vem som helst förresten, reagera — 500 Alvedon om dagen är uppenbarligen orimligt. Men om styrkan på läkemedlet istället är 10 mg? Då kan man få en till synes rimlig dos som icke desto mindre är på tok för hög.

Lördagsfråga 655: Amerikanska frihetskriget

1. "Flaggskeppsbutiken" för kedjan Lexington, "inspirerad av amerikanska östkusten i kombination med skandinavisk tradition", på Birger Jarlsgatan. Plåtad, som synes, av Google Maps.
2. Cockpiten i en Concord(e) — för en sammanfattad dragning om stavningen, se Wikipedia: Concorde#Naming. Herrn är ingalunda pilot utan politikern Ronald Thomas. Anledningen till fotomiljön är att han i olika sammanhang representerade Bristol, där mycket av Concord-byggena utfördes.
3. Hobbitarna rusar för att hinna med färjan över Baranduin, eller Brandywine som de kallar floden.
4. W inleder "We", som inleder "We the people", som inleder den amerikanska konstitutionen.

Slagen vid Lexington (som lätt kan klassas som skärmytsling) och Concord — de brukar nämnas i samma andetag — ägde rum den 19 april 1775 och innebar att det amerikanska frihetskriget bröt ut. I en helt annan storleksordning ligger slaget vid Brandywine 1777, som förresten utgjorde ett tillfälligt bakslag för amerikanerna. Då hade för övrigt självständighetsförklaringen skrivits och undertecknats. Tio år senare blev det dags för självaste grundlagen, "We the people".

Den satte Hans-Jörgen efter lite trixande. Och en av de finare "felaktiga" lösningar som förekommit här, när folk listat ut andra samband än de undertecknad tänkt sig.

Korven som blev en kolv

... Känd som en mutkorf ...

- GHT 8 februari 1841

Alla vet väl vad en mutkolv är. Men hur har ordet bildats? Vad har en kolv (vare sig det är av motor- eller majs-varianten) med mutor att göra?

Svar: Ingenting. Kolven är en ombildad korv.

Följdfråga: Vad har då korvar med mutor att göra?

Följdsvar: Ingenting, men "korv" är ett gammalt ord för folk man ogillar. SAOB nämner vaktknektar och polismän, med belägg ända sedan förra delen av 1700-talet minsann.

De betydelserna går ihop något i följande exempel, men jag tycker mig förstå att även folk som man inte hade något särskilt emot (eller?) kunde kallas "korvar" ifall omskrivningen låg tillräckligt nära deras faktiska beteckning.

Korfgardet (jfr korf) i Stockholms folkspråk är en ombildning av corps de garde. Uttrycket har sedan föranledt, att korf fått betydelsen "gardist".

- Adolf Noréen, Folketymologier (1888): korfgardet

Belägget visar även att den humor som numer anses vara särskild för Göteborg även förekommit i Stockholm.

Lördagsfråga 655

Datorer i ord och bild

Det är fel att tro att vi [ingenjörer] är utrustade med elektronhjärnor

- SvD 30 november 1946

Det första belägget för ”elektronhjärnor” i svensk press använde datorer som en liknelse (artikeln handlar om huruvida ingenjörer ska avgöra politiska utnämningar).

Detta är komponenterna i det moderna kontoret, här illustrerat av den omfattande apparatur som går under namnet Univac. Det är en av de första "elektronhjärnorna" för kommersiellt bruk, och allt tyder på att sådana matematikmaskiner snart kommer till användning i även mindre företag. Grundtanken är: Låt maskiner göra rutinarbetet och frigör människor till att överväga och fatta beslut.

... Med hjälp av en central datamaskin och räknemaskinliknande expeditionsapparater i telexförbindelse [idag skulle vi kalla dem terminaler] med centralen på La Guardia-fältet ...

- DN 7 september 1956.

Det första belägget för ”datamaskin” i svensk press är från artikeln ovan. I samma text kallas de även ”elektroniska räknemaskiner”, ”matematikmaskiner”, ”maskiner för elektronisk databehandling”, ”elektriska bokhållare” ... Och, som synes, ”elektronhjärnor”. Det stod klart att de allt vanligare och viktigare maskinerna behövde ett enhetligt och bättre namn.

Det såg dagens ljus strax efter mitten av 1960-talet. Svensk Ordbok anger ”sedan 1967”, men som vanligt var det inte svårt att hitta ett äldre belägg för ordet "dator", som inte ens är i ett tekniskt sammanhang. Att ordet är nytt indikeras av de för oss märkliga böjningarna, som artikellöst ”visionen skildrar dator som ...”, plural ”datorna”, sammansättningen ”den fördatiska tiden” m m.

- DN 4 november 1966

Ordet ”dator” ska (enligt NE) ha myntats av Börje Langefors. Det måste vara ett av de mest lyckade konstruerade nyord svenska språket sett. De data, som ju är själva poängen med maskinerna, kombinerades med -or, ”ändelse som betecknar den eller det som utför en handling” (SO). Kort och lätt att skriva och säga, passar friktionsfritt i svenska böjningsmönster — skulle åtminstone snart — och det kan ses som en form av det gamla förledet ”data-”, som det då tio år gamla ”datamaskin”, eller rentav det ”datatänkande” som ing Sundström var inne på ytterligare tio år tidigare. Ordet slog snabbt rot i svenskan, blev allmänt brukat och förstått, och därvid har det blivit.

Det kan nämnas att ”Olof Johannesson” var en litterär konstruktion: En framtida historiker som blickar tillbaka på det förflutna. Den som stod bakom pseudonymen var ingen mindre än Hannes Alfvén, som förresten fick nobelpriset 1970 (i fysik).

*

Nu hade man ett användbart ord för maskinerna. Man hade också fått en användbar bild.

- Ovan urdatorn ENIAC, nedan en ALWAC III-E (med svensk koppling: ALW står för Axel Leonard Wenner-Gren) från 1955

De allra första elektronhjärnorna var hopplösa att återge i bild, fotograferat eller tecknat. Antingen fick man se ett oheligt trassel med sladdar, reläer och rör, eller så doldes dessa i skåp som kunde se ut som vilka el- eller städskåp som helst.

Men redan i DN:s bild av "den omfattande apparatur som går under namnet Univac" ser man lösningen.

UNIVAC:ens manöverbord (här med självaste Grace Hopper), med sin imponerande samlingar med lampor och knappar, var inte så dumt. Men inte ens det, tusen gånger star-trekkigare än ALWAC:ens el-Halda ...

... Gick upp mot de sekundärminnen som utgjordes av rullar med magnetband. Med lite fantasi kan man se rullarna som ögon — datamaskinen hade fått ett ansikte! Det blir ännu effektivare när man ser dem i drift (vilket visserligen få gjorde), med "ögonen" som de enda rörliga delarna, än snurrandes hit, än dit, och med varierande hastighet.

Dessa hårddiskarnas föregångare (här tillhörandes en Burroughs 5000 ca 1960) blev snart synonyma med datorer. De syntes på film, serier, teckningar — varhelst man ville visa upp en dator.

- The New Yorker, 11 februari 1961 — välkänt omslag, dock inte riktigt med "ansiktsstuket"

- Time, 2 april 1965

- Staffan Lindén i SvD, 5 maj 1971

När datorer på 80-talet började bli vardag för fler och fler ersatte dåtidens standard-burkar — lådor med tjock-tv-skärmar — de gamla sekundärminnena även i bild.

*

Som avrundning en fin passus i DN 1956:

Tyvärr har den litet väl mycket av Dale Carnegies hurtighet [förf till självhjälpsboken nr 1, Hur du vinner vänner och inflytande (1936)]. Problemet hur det t ex ska gå för äldre kontorister, som en företagsledning inte gärna tänker sig att omskola för, berörs bara i största korthet.

När samer förespråkade rashygieniska undersökningar

Därefter antogos en del resolutioner i bosättningsfrågan, i vilka bland annat kräves att större uppmärksamhet ägnas de icke renskötande lapparna samt att för detta ändamål företaga undersökningar av statistisk och rashygienisk art.

- SvD 9 februari 1918

Den 5–9 februari 1918 hölls ett samiskt landsmöte i Östersund, eller Staare som det heter på sydsamiska. Mötet har fått en hel del uppmärksamhet i samisk historia. Samiskt informationscentrum har en gedigen sida där man kan läsa många märkliga ting. Som uttalandet i "bosättningsfrågan" av den s k lappfogden gjort:

... [J.O. Holm] hade framhållit det som ett problem att lappar i Västerbotten slagit sig ner på sommarbetesplatser, uppfört stugor och börjat bryta mark. Det hade gjort renskötseln "slapp" och inte så rationell som den borde varit. Därför ansåg han att man borde införa ett förbud mot att uppföra nybyggen ovanför odlingsgränsen.

- samer.se: Landsmötet i Staare 1918

Det verkar inte som om det blev något av bosättningsförbudet.

En detalj som inte tas upp på hemsidan är den som nämns helt kort i SvD:s notis. Jag vet att renskötande och icke-renskötande samer haft och har en del oplockade gäss (för att sammanfatta något gruvligt). Men att de ena skulle skicka skallmätare på de andra, det var nytt för mig.

Fler japaner som vägrade att ge upp

- SvD 20 april 1946

När Japan förlorade andra världskriget så fanns det ju några japaner som inte fick reda på det — sade de  åtminstone efteråt — utan fortsatte kriga. Den mest (ö)kände var Hirō Onoda, som jag beskriver i bloggposten Japanen som aldrig gav upp. En annan var Shoichi Yokoi som upptäcktes 1972, ytterligare en Teruo Nakamura som greps i december 1974; han var den siste.

Men det hade funnits många fler. Särskilt i Brasilien. Inte soldater utan civila, även om en del av dem ägnade sig åt sabotage och lönnmord. Och även om de inte var bokstavligt strandsatta ute i djungeln så kan man säga att de var det i bildlig bemärkelse.

- Brasilien-japaner i Bastos utanför São Paulo (1930)

Sedan 1900-talets början hade en hel del japaner emigrerat till Brasilien. Det fördes tydligen ingen statistik så uppgifterna varierar, men vid krigsutbrottet ska de uppskattningsvis ha varit minst 200 000, möjligen uppemot 300 000 (hela landet hade då en befolkning på drygt 40 miljoner). De slog sig främst ner i São Paulo med omnejd. De beblandade sig inte med lokalbefolkningen utan bildade kolonier där de höll sig till de sina, sitt språk och sin kultur. Likadant gjorde brasilien-tyskarna, liksom immigranter från flera andra länder. (Den svenska emigrationen till Brasilien var aldrig stor och fick en allvarlig knäck 1911.) Den brasilianska staten var naturligtvis inte särskilt förtjust i detta. Och den var inte överdrivet mjuk i nyporna. Det är talande att man 1938 utfärdade en rad hårda bestämmelser riktade mot inrikes utlänningar: Man fick inte tala utrikiska offentligt, tidningar på utrikiska var tvungna att översätta alla texter till portugisiska (vilket fick många av dem att lägga ner eftersom det blev för dyrt), radiosändningar på annat än portugisiska förbjöds helt, med mera.

Det blev inte lättare för japanerna 1942, när Brasilien gick med i kriget på de allierades sida. De sattes inte i läger som i USA, men hade det inte särskilt mycket bättre. Till exempel fick de inte längre ha radioapparater. Nu kunde de inte ens lyssna på sändningar från moderlandet, annat än i smyg.

Vid den tiden bildades Shindo Renmei, en organisation där brasilien-japaner gjorde vad de kunde för moderlandet. Man saboterade och terroriserade. Japaner i landet uppmanades till aktivt eller åtminstone passivt motstånd.

I juli 1945 började ryktet gå: Japan hade vunnit! Om det låter som ett märkligt rykte vid den tiden — även om man naturligtvis inte kände till atombomberna på förhand så höll landet uppenbarligen på att förlora och kunde rimligtvis inte hålla ut i många månader — så bidrog det att den japanska kolonin var svältfödd på nyheter, särskilt sådana som inte kom från Japan. Ett sådant vakuum är perfekt grogrund för rykten och skrönor.

Several hundred Japanese from the interior of Brazil gathered today in the inland city of Sao Paulo for a "victory" celebration, apparently ignorant of the complete defeat of their homeland.

- Evening Star, 7 oktober 1945

Det är därför begripligt, på något sätt, att när Japan kapitulerade så vägrade ledningen i Shindo Renmei att tro på det. De hävdade att Japan tvärtom var på god väg att segra, eller rentav redan hade gjort det. Utöver propaganda från Japan litade man på förfalskade eller feltolkade fotografier, med Churchill med böjt huvud på ett japanskt krigsfartyg, eller en stående general MacArthur vid sittande japansk general som sades ta emot hans kapitulation.

Man delade raskt upp brasilien-japanerna i två grupper: De som insett Sanningen var "segrarna", resten var "förrädare" eller "mörka hjärtan". (Här fanns även en klassdimension: De som hade det bättre ställt tenderade att ha bättre koll på omvärlden, och därmed att tillhöra den senare gruppen.)

"Förrädarna" motarbetades på alla sätt. Dödslistor med särskilt mörka hjärtan sattes upp; först beordrades de att begå självmord, och om de inte lydde ordnade Shindo Renmei resten. Sammanlagt mördades ett trettiotal brasilien-japaner för att de visste att Japan förlorat kriget.

"Segrarna" kunde däremot se fram emot härliga tider. Ett japanskt slagskepp, eller varför inte hela den segerrika japanska flottan, skulle snart lägga till vid Brasiliens kust, ser ni, ledd av ingen mindre än den legendariske amiral Yamamoto. Sedan resterande mörkhjärtade avrättats skulle segrarna få åka med till hemlandet. — Här hade den redan överspända nationalismen övergått till det religiösa. (Flera beskrivningar av Shindo Renmei nämner kraftiga inslag av shinto i kulten.) Att Yamamoto dödats 1943 var det minsta problemet.

Flera hundra japaner i Sao Paolo i Brasilien, vilka alljämt inte tror att Japan besegrats, vägrade vid ett möte i går att acceptera svenske ministern [envoyén] R[agnar] Kumlins ord på att deras land kapitulerat till de Förenta nationerna. [inte efterkrigstidens FN utan de allierade]

- SvD 21 juli 1946

Detta vansinne pågick i över ett år. Först i december 1946 undertecknade Shindo Renmeis ledare en deklaration där de erkände att de allierade besegrat Japan.

Inte för att berättelsen tar slut där. Shindo Renmei var länge ett infekterat sår i Brasiliens japanska koloni. Hur det är idag vet jag inte.

Wikipedia (eng.): Shindo Renmei

"Tafsardagen"

Bilden är ren utfyllnad och har ingenting med någonting att göra

Det har kommit till vår kännedom att det i flera kommuner i Sverige cirkulerar ett digitalt kedjebrev adresserat till främst pojkar. I brevet uppmanas pojkar att "tafsa" på tjejer och filma. Vi vill med detta brev uppmärksamma er på detta och uppmana er att prata med era barn om det allvarliga i att röra någon mot dennes vilja samt att filma utan tillstånd och dela på sociala medier.

- Brev från bekymrade vuxna på administrativa poster i svensk kommun till föräldrar i densamma

Dessa "digitala kedjebrev", som man kallar det — begreppet tyder inte på högsta graden av s k koll på läget — har ännu inte kunnat uppvisas. Hittills tyder allt på att "tafsardagen" är en ny form av den vita skåpbilen (bloggpost): En inbillad variant (skåpbil respektive "tafsardag") av ett verkligt hot (fula gubbar som försöker lura med sig barn respektive pojkar av varierande ålder men utan folkvett eller hut).

En skillnad är att varningar för "tafsardagen", såvitt jag kan föreställa mig, knappast kan drabba någon oskyldig, vilket definitivt är fallet med vita skåpbilar.

"Just nu uppmanas ..." enligt Polisen minsann. Några belägg för sådana uppmaningar har, som sagt, ännu inte kunnat uppvisas.

Allt annat i deras inlägg är riktigt och bra. Men varför bygga det på ett löst rykte?

Lördagsfråga 654: Svartvitt

1. Black & White (2001) är ett dataspel som skapades av den i branschen berömde Peter Molyneux. Det var oerhört om- och uppskrivet långt före lanseringen. När det väl kom fick det mycket lovpris. Några år senare betecknades det som ett av de mest övervärderade spelen någonsin.
2. Satt verkligen folk ända fram till 1978 och tittade på vita som spökat ut sig med blackface? Jomen: The Black and White Minstrel Show sändes på BBC 1958–1978. Det hade en säker plats i tablån och var åtminstone tidvis mycket uppskattat.
3. Videon till Michael Jacksons Black or White (1991) var inte den allra första gången man fick se s.k. morphning (när det ena huvudet övergår till det andra), men det var då den nya tekniken blev känd och omtalad.
4. Svartvit munia, Spermestes bicolor.

Den färglösa frågan satte Tricky.

Kulkrock vid Gallipoli

Efter västfrontens besvärligaste bitar fanns det ingen krigsskådeplats under första världskriget där det krigades så intensivt som vid Gallipoli.

Våren 1915 invaderade franska och brittiska trupper (däribland många australiensare och nyazeeländare, för vilka Gallipoli än idag är särskilt viktigt) halvön norr om Dardanellernas sund, främst i hopp om att avlasta västfronten. Det gick nu inget vidare, vare sig med det syftet eller något annat. De lyckades inte ens att avancera särskilt långt i den besvärliga miljö som försvararna sett till att göra ännu besvärligare för dem. När 1916 började skeppades de sista britterna därifrån. Men under tiden hade man hunnit avfyra fantastiska mängder ammunition, och fått minst lika mycket i retur.

Om det inte går att beskriva intensiteten i sådan krigföring med ord, så kan man göra det i bild. Som den ovan: En kula som träffat en annan kula! Det är verkligen en oerhört effektiv bild; inte att undra på att den delats flitigt. Utan ett ord förmedlar den omedelbart en vision av kulregn som förmörkar himlen. — Fast den är "osann", på så sätt att den feltolkas.

Notera de intryckta märkena på kulan t h. Sådana bildas när kulan pressas genom gevärspipan. Notera även frånvaron av sådana märken på kulan t v. Vad vi ser är alltså inte två avfyrade kulor som krockat i luften, utan en avfyrad kula som träffat en oavfyrad kula. Om den nu suttit i ett magasin, legat i en låda ...

Ett annat exempel, där inte mindre än fyra patroner träffats av samma kula.

Lördagsfråga 654

När försvann Sveriges floder?

- Tre svenska icke-floder (numer): Nissan, Klarälven och Ume älv

om större rinnande vatten i allmänhet; om enskilda större vattendrag nästan blott om dylika utanför Sverge [sic!]

- SAOB: FLOD (tryckår 1925)

Sverige har, som bekant, inga floder. Åtminstone inte nu för tiden. Men länge var "svenska floder" inget konstigt:

... I medlersta Sverige är gestalten en annan [än i Norrland]. Der emellan landryggarne, i de stora öpna dalbottnarne ligga de stora sjövattnen Mälaren, Hjelmaren, Wenern, Wettern; till dessa stora förvaringsrum samla sig floderna från landryggarnes höjder, sjön är medelpunkten, floderna äro såsom funnos de för sjöarnes skull.

- Wilhelm E. Svedelius, Studier i Sveriges statskunskap (1875)

... Denna älf, den största af Sveriges floder, är segelbar för större fartyg till Nyland och för mindre fartyg till Sollefteå.

- Nerikestidningen överskattar Ångermanälven en aning den 26 juli 1901

Sveriges längsta flod är, om man frånser Klarälfven–Göta älf, Dalälfven (455 km.); dess vattenrikaste flod är sannolikt Ångermanälfven.

- Eller kanske den ansågs störst, eller "vattenrikast", då — Nordisk familjebok (1908): Flod (som f ö inte har med ett ord om att floder skulle vara osvenskt eller så)

Halmstadlax heter det sedan sekler. I fyra former — färsk, saltad, rökt, gravad — kom delikatessen från någon plats vid de fyra floderna, Nissan, Lagan, Ätran eller Viskan.

- Ewa Sterner, "Lax och kraft", i Svenska Turistföreningens årsbok 1933

Att de där åarna kallas "Hallands floder" är idag ett undantag. Men det undantaget är återstoden av en regel.

När, hur och varför blev svenska floder åar, älvar och ingenting däremellan? Det vet jag inte. SAOB:s "nästan blott om dylika utanför Sverge" från 1925 visar att antipatin är äldre än så.

Beläggen för "svenska floder" i svensk dagspress (från tidningar.kb.se så klart) visar ingen tydlig trend över huvud taget — glesa belägg från 1850 till idag (spiken 1906 är en tankenöt som publicerades i flera tidningar). Glesheten kan demonstreras med att en fras som "Hallands åar" ger ungefär lika många träffar som "Sveriges floder"; redan "Norrlands älvar" ger betydligt fler. Så Sverige kanske aldrig haft särskilt många floder.

Önskas: Digitaliserade gamla skolböcker

På nätet finns det massor av digitaliserade texter av alla de slag, främst men sannerligen inte enbart tidningar och böcker. Av de större luckorna är det särskilt en jag gärna hade sett åtgärdad: skolböcker, i synnerhet lite äldre.

Ett arkiv med digitaliserade lite äldre skolböcker. Det borde inte vara omöjligt? Även om tryckta skolböcker på sistone fått längre liv än någon trodde var möjligt eller önskvärt så är väl böcker från, säg, millennieskiftet och tidigare kommersiellt stendöda. (Med reservation för att jag inte har en aning om vilka hoptejpade inkunabler som nyttjas ute på fältet.)

En sådan samling skulle kunna utnyttjas på många sätt. För min del tänker jag på två sätt, framför allt det ena: Att ta reda på vad som faktiskt lärdes ut vid en viss tidpunkt.

I vitt skilda sammanhang kan det hänvisas till vad folk lärde sig, alternativt aldrig hörde talas om, i skolan. Då blir det svårt att fortsätta eftersom ingen närvarande kan kolla vad som stod eller inte stod i historieböckerna 1973, OÄ-böckerna 1989, SO-böckerna i mitten av 1990-talet, eller vad det nu gäller.

En annan fråga är alla dessa jämförelser som görs mellan då och nu. Skolan är ju något i stort sett alla är experter på, de har ju själva varit där gubevars. Att då ta upp vad som minsann lärdes ut i geografin 1966 eller svenskan 1981 leder till samma återvändsgränder som ovan.

Ris i saltkar och mobiler i ris

Gammalt knep: Lägg några risgryn i saltkaret. Eftersom riset drar åt sig fukten så kommer saltet inte att göra det, och man slipper därmed saltklumpar som inte går genom ströarens små hål. Tillämpas mest överallt. Säkert även hemma hos många av er.

Fungerar det?

Nyare knep: Om mobilen hamnat i vatten ska man lägga den i okokt ris. Då kommer riset att dra åt sig fukten så risken minskar att den förstörs.

Fungerar det?

Nu skulle jag gärna vilja komma med något mer än påståenden och lösa belägg. Den mest övertygande sortens belägg var han som tog ett mått okokt ris, vägde det noggrannt, och sedan placerade det på en fuktig plats. Ett par dagar senare vägdes riset igen ... Och hade inte ökat i vikt, åtminstone inte i någon nämn- om ens mätbar skala.

Frågan gett upphov till studier. Som denna, där risets vattenabsorberande förmåga får gott betyg:

All desiccants and the white rice were effective in removing moisture from hearing aids

- Nelson et al, The effectiveness of commercial desiccants and uncooked rice in removing moisture from hearing aids (2016)

Det var inte svårt att hitta kvalificerade och motsatta påståenden:

Rice does not spontaneously nor quickly absorb water from the atmosphere nor its surroundings, unlike a truly hygroscopic material such as cotton, paper, sugar, table salt and the likes of zinc chloride and calcium chloride, oh and silica gel.

- David Bradley, Wet phone? Don't add rice?, Materials Today 9 augusti 2016

Kanske fukten inte är poängen i saltfallet? Många hävdar bestämt att salt med ris klumpar mindre än salt utan ris. Har risgrynen någon anti-klump-funktion? Eller är det så enkelt som att grynen slår sönder saltklumpar medan de är små? I så fall skulle det ju fungera med småsten. Här finns gott om möjligheter för egna experiment.

Amerikanska "egyptiska" cigaretter

- The Wheeling Intelligencer, 3 april 1914

En dromedar som kallas camel, palmer, och så pyramider på det — vad associerar det till?

Idag är det väl ingen som förknippar Egypten och cigaretter med varandra. Men när Camel lanserades 1913 (jag har inte hittat någon marknadsföring från det året) var kopplingen i högsta grad levande. Att det var i slutet av de egyptiska cigaretternas era kunde ingen veta då.

För egyptiska cigaretter var en grej från 1880-talet till världskriget, på ett ungefär. En ironisk detalj är att själva tobaken inte var egyptisk. Det superbördiga landets klimat lämpar sig inte för grödan, och vid den här tiden förekom ingen kommersiell odling alls. All egyptisk tobak var importerad, eller snarare "importerad" eftersom det delvis var samma land ... Låter det komplicerat? Vänta bara.

- "Förblanda icke dessa 'Äkta Khédive' med s. k. Egyptiska Cigaretter, tillverkade i Tyskland och Sverige" — Norrköpings tidningar 20 mars 1905

I det väldiga osmanska riket odlades tobak på flera håll. Denna turkiska tobak, som den kallades, var uppskattad, och inbringade en hel del pengar till statskassan. Sådant är ju alltid intressant, men extra så i ett land som lydde under konkursförvaltare. De europeiska stormakterna hade 1881 bildat en organisation, för att inte säga parallell byråkrati, kallad Düyun-u Umumiye (en del av dess turkiska namn) som skulle se till att skatter, tullar och andra offentliga medel i det mycket skuldtyngda landet överlämnades till europeiska fodringsägare. Bland otaliga andra ingrepp i stort och smått ingick att konkursförvaltarnas Régie-kompani (en del av dess franska namn) fick monopol på tobakshandeln.

Då blev massor av icke-Régie-anslutna tobakshandlare arbetslösa. Eller? Kanske de kunde flytta sin verksamhet någonstans? Egypten, t.ex. Det skulle faktiskt passa alldeles utmärkt.

Varför rulla cigaretter i just Egypten? För att det var osmanskt men ändå inte. För att sammanfatta ett komplicerat skede så hade bygget av Suezkanalen på 1860-talet kostat stora pengar som lånats upp i europeiska banker. När akut kris hotade sålde Egypten sina andelar i kanalen till Storbritannien. Därefter kontrollerades kanalen — och därmed, i mångt och mycket, hela Egypten — från London. Bland annat detta ledde till oroligheter som i sin tur ledde till att Storbritannien 1882 ockuperade det osmanska lydriket, eller khedivatet som det kallades. Och där skulle man förresten bli kvar ända till 1956. (Såväl ockupationen som konkursförvaltandet säger en del om varför osmanska riket beskrevs som "Europas sjuke man" vid den här tiden; det var en gammal supermakt på superdekis.)

- Annons i GHT 17 september 1897. Notera grekiska namnet Agapian och tyska Wohlfarth. Tyska handelsresande fanns jorden runt, och gjorde betydligt större lycka, på alla sätt, än de "traditionella" kolonisatörer man skickade till Togoland, Wituland och allt vad de hette.

- Nestor Gianaklis gör reklam för sina Kairo-cigaretter och varnar för efterapningar, Sporting Times 5 juni 1909

Poängen för tobakshandlarna var att Egypten fortfarande var en del av osmanska riket men att tobaksmonopolet inte gällde där. Så tobakshandlarna, som oftast om inte alltid var greker (sådana drev den mesta osmanska handeln), köpte upp tobak odlad här och var i riket, gjorde cigaretter av den i Egypten, och sålde dem sedan över världen. Det gick strålande. Det var nu som egyptiska cigaretter blev ett begrepp.

Pray take a cigarette. And you, sir? I can recommend them, for I have them especially prepared by lonides, of Alexandria. He sends me a thousand at a time, and I grieve to say that I have to arrange for a fresh supply every fortnight. Bad, sir, very bad, but an old man has few pleasures.

- Den sängrökande gamle professorn bjuder Holmes och Watson på egyptiskt; ur Conan Doyles The adventure of the golden pince-nez (1904)

Strålande affärer ger upphov till piratkopior. Sådant var långt mer ogenerat på den tiden än det är idag, och varningar för efterapningar förekom i var och varannan annons, oavsett vad som utannonserades. Vad som är reklamsnack i fallen ovan är inte gott att veta, men det var ett faktum att "egyptiska" cigaretter tillverkades i Tyskland (som mer än något annat land förknippades med billigt skräp, se Faktoider: Made in Germany), Sverige, England ... Och i USA, även innan 1913.

För det var den trenden med egyptiska cigaretter som amerikanen Richard J. Reynolds hakade på när han lanserade Camel, de färdiggjorda cigaretterna med "turkisk" och domestic tobak. På så sätt är paketen med dromedaren en droppe koncentrad historia, som speglar osmanska rikets utdragna förfall, Suezkanalens komplicerade historia, de europeiska stormakternas tid, med mera.

Lördagsfråga 654: Kryptiskt

1. Gaius Julius Caesar (100–44 f.Kr.)
2. Mihai Creţu, mer känd som Michael Cretu, framför sin första hit Samurai i ett pastellfint 80-tal. Några år senare skulle det gå ännu mycket bättre med hans grupp, eller musikprojekt, Enigma.
3. Peter DeRose (1896–1953). Kanske spelar han här sin största hit, Deep purple? Några decennier senare skulle dess namn återkomma i ett annat musikaliskt sammanhang.
4. Diodon nichthemerus, en art i ordningen blåsfiskartade fiskar, mest känd för att kunna blåsa upp sig till oätliga taggiga bollar.

Caesar är känd för ett mycket enkelt chiffer — det enklast tänkbara? — som icke desto mindre gjorde stor lycka under lång tid. Den tyska chiffermaskinen Enigma är allmänbildning, nog mest tack vare historien om dess knäckande i Bletchley Park. Purple var det amerikanska kodnamnet för en japansk maskin som användes flitigt före och under kriget. Slutligen är blowfish en krypteringsalgoritm som togs fram på 1990-talet och som, trots vissa svagheter, fortfarande används på sina håll. (Att använda fisknamn i sammanhanget var något man, efter en tysk impuls, började med redan på Bletchley Park — se där en fin skrå-tradition!)

Den frågan, snäppet mer kryptiskt än vanligt, satte Tricky.

Ett omöjligt telegram

Petersburgs telegrambyrå meddelar:

På senare tider har engelska pressen innehållit s.k. telegram om oroligheter i Ryssland. Dessa telegram innehåller antingen vanställda fakta eller är alldeles gripna ur luften. Sålunda meddelade Daily Chronicle från Petersburg att 6 000 reservsoldater, som låg i garnison i Peterhof, gjort myteri och att lugnet fått återupprättas med andra trupper. Detta meddelande är uppdiktat från början till slut. Situationen i Ryssland är absolut ej av den beskaffenhet, att sådana händelser över huvud taget är möjliga.

- Göteborgsposten 7 februari 1905

Peterhof är en väldig palatsanläggning utanför (S:t) Petersburg. Jag är inte tvärsäker på om något faktiskt myteri ägde rum där och då. Men sådana händelser avgjort högst möjliga, beroende på "situationen i Ryssland". Den skulle i så fall ha följt på den så kallade blodiga söndagen den 22 januari (nya stilen), då folk som protesterat mot tsaren beskjutits. Åtminstone hundratals — uppgifterna är högst osäkra — dödades eller skadades.

Här är förresten telegrammet ifråga, återgivet i Irish Independent 6 februari 1905.

En sak gör att förnekelse-telegrammet ovan ser lite gammeldags ut: Det återger alla sakuppgifter man menar vara desinformation, och hjälper därmed till att sprida dem. Sådana oskickligheter ses numer sällan hos de tyngre desinformatörerna. Så nog har det skett en utveckling även i denna sektor.

Lördagsfråga 654

Påsklamm

- Tidigt belägg för svenskt påsklamm (som kötträtt äten i Sverige, nu (eller då, då)); ur Stockholms-Tidningen 15 april 1897

Fåret och lammet är populära symboler, associerade med en mängd betydelser. I judendomen kopplar man pesach-lammet till det fårblod som israelerna i Egypten skulle stryka på dörrposterna för att slippa den tionde och värsta plågan. När kristendomen övertog och omtolkade högtiden fick lammet stå för Guds lamm Agnus dei, det lamm man offrade för att rena mänskligheten från synd, det vill säga Jesus. Vartill kommer icke-högtidsbunden symbolik som fårhjorden med sin herde, getterna och fåren, med mera. Sådant har folk i trakten nyttjat sedan tvåtusen år som fromma förevändningar för att äta upp de påsklamm som förresten ändå var slaktfärdiga vid den tiden, för jude liksom grek.

Men det är vid Medelhavet, det. Hyperboreiska herdar har ett annat årsschema:

Traditionellt i Sverige lammar alla tackor på våren och lammen slaktas på hösten. En del lammkött har man då fryst in. Fryst svenskt lammkött har mycket svårare att konkurrera med importerat lammkött. Idag föder svenska bönder därför upp – baserat på efterfrågan från konsumenterna – färskt lammkött året runt. [...] De olika produktionstyperna kan delas in i: Vårlamm som föds på vintern och slaktas på våren vid 3-5 månaders ålder

- #SvensktKött: Så funkar det med svenskt lammkött

Detta gav för några år sedan upphov till sura miner när folk insåg att de bor i Sverige:

Färskt svenskt lammkött på påskbordet? Det finns skäl att tänka om. Vårlammet har aldrig betat utomhus, är uppvuxet på kraftfoder och slaktas efter bara tre månader — och är heller inte lika nyttigt som höstlammet.

- Max Byström: "Påsklammet helt fel i tiden", SvD 18 april 2014

Det nämns också att man "förr" frös in lammköttet under säsong för att plocka fram vid påsk. Hur gammal en tradition nu kan vara som kräver en frys.

Betr "kötträtt" i bildtexten oven — innan svenskarna började äta påsklamm åt man andra påsklamm, nämligen av godis. Obs oskadligt (giftfritt)! (Varför man nu ansåg sig behöva förklara ordet "skadliga" — kanske uppslag till en bloggpost.) GHT 29 mars 1977

Jag hör vad du säger

Jag hör, mumlade herr Markurell. Det ryckte i hans ögonlock, men han slöt ögonen ännu hårdare och skakade på huvudet.

Jag hör, vad du säger. Men jag tror inte.

- Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping (1919)

Nog har vi hört den passivt-aggressiva, till intet förpliktigande, frasen alldeles för många gånger. Men hur många vet att självaste Hjalmar Bergman använde den? Jag är inte säker på att han rentav myntade den — men omöjligt är det inte. Exempelvis dyker belägg i tidningstext upp först 1930.

Källkritikens dag

- New York Times, 2 april 1996 — man kan föreställa sig hur nyheten skulle uppfattas idag.

Som man läser nyheter idag, borde man alltid läsa dem. Gäller även blandade länkar i flödena.

Det sägs att aprilskämten är på nedgång. Att media, av väl kända orsaker, blivit känsligt för hittepå, fake news och allt vad det heter. Men även förr kunde skämt tagna på allvar bli djupaste allvar. Och människans behov av att skoja till det torde vara en av våra djupare drifter. Aprilskämten kanske sett en nedgång, men jag är övertygad om att den i så fall är tillfällig. Om inte annat behöver vi i dessa tider verkligen något att skratta åt.

*

För övrigt lär vi även idag få höra det svenska standardskämtet 1A, som åtminstone en del aldrig verkar tröttna på — ja, det där med strumpbyxan. Trots att det visserligen goda skämtet sedan några år inte längre är det bästa svenska.

Västerbottens-Kuriren levererade 2010 fyrbarnspappan: det hittills roligaste aprilskämtet i svenska medier.