Kulkrock vid Gallipoli

Efter västfrontens besvärligaste bitar fanns det ingen krigsskådeplats under första världskriget där det krigades så intensivt som vid Gallipoli.

Våren 1915 invaderade franska och brittiska trupper (däribland många australiensare och nyazeeländare, för vilka Gallipoli än idag är särskilt viktigt) halvön norr om Dardanellernas sund, främst i hopp om att avlasta västfronten. Det gick nu inget vidare, vare sig med det syftet eller något annat. De lyckades inte ens att avancera särskilt långt i den besvärliga miljö som försvararna sett till att göra ännu besvärligare för dem. När 1916 började skeppades de sista britterna därifrån. Men under tiden hade man hunnit avfyra fantastiska mängder ammunition, och fått minst lika mycket i retur.

Om det inte går att beskriva intensiteten i sådan krigföring med ord, så kan man göra det i bild. Som den ovan: En kula som träffat en annan kula! Det är verkligen en oerhört effektiv bild; inte att undra på att den delats flitigt. Utan ett ord förmedlar den omedelbart en vision av kulregn som förmörkar himlen. — Fast den är "osann", på så sätt att den feltolkas.

Notera de intryckta märkena på kulan t h. Sådana bildas när kulan pressas genom gevärspipan. Notera även frånvaron av sådana märken på kulan t v. Vad vi ser är alltså inte två avfyrade kulor som krockat i luften, utan en avfyrad kula som träffat en oavfyrad kula. Om den nu suttit i ett magasin, legat i en låda ...

Ett annat exempel, där inte mindre än fyra patroner träffats av samma kula.