- New York Times, 2 april 1996 — man kan föreställa sig hur nyheten skulle uppfattas idag.
Som man läser nyheter idag, borde man alltid läsa dem. Gäller även blandade länkar i flödena.
Det sägs att aprilskämten är på nedgång. Att media, av väl kända orsaker, blivit känsligt för hittepå, fake news och allt vad det heter. Men även förr kunde skämt tagna på allvar bli djupaste allvar. Och människans behov av att skoja till det torde vara en av våra djupare drifter. Aprilskämten kanske sett en nedgång, men jag är övertygad om att den i så fall är tillfällig. Om inte annat behöver vi i dessa tider verkligen något att skratta åt.
*
För övrigt lär vi även idag få höra det svenska standardskämtet 1A, som åtminstone en del aldrig verkar tröttna på — ja, det där med strumpbyxan. Trots att det visserligen goda skämtet sedan några år inte längre är det bästa svenska.
Det hade varit intressant att veta om dessa "klassiska" aprilskämt (strumbyxor, lyfta på tankslangen när man tankar bilen m.fl.) genomgått faktoid-liknande mytbildning över tid och på vilket sätt. Alldeles säkert tror jag att man i efterhand överdrivit hur många som faktiskt gick på aprilskämten (strumbyxorna sålde slut, folk stod veckovis och lyfte på slangen vid tankning,...). Men kanske också andra aspekter som gått förlorade. När man återberättar om gamla aprilskämt ligger det, tror jag, en önskan att framställa folk förr i tiden som lite godtrogna och efterblvina.
SvaraRaderaTack för återseendet av BB-artiklen.
/Håkan