Fler japaner som vägrade att ge upp

- SvD 20 april 1946

När Japan förlorade andra världskriget så fanns det ju några japaner som inte fick reda på det — sade de  åtminstone efteråt — utan fortsatte kriga. Den mest (ö)kände var Hirō Onoda, som jag beskriver i bloggposten Japanen som aldrig gav upp. En annan var Shoichi Yokoi som upptäcktes 1972, ytterligare en Teruo Nakamura som greps i december 1974; han var den siste.

Men det hade funnits många fler. Särskilt i Brasilien. Inte soldater utan civila, även om en del av dem ägnade sig åt sabotage och lönnmord. Och även om de inte var bokstavligt strandsatta ute i djungeln så kan man säga att de var det i bildlig bemärkelse.

- Brasilien-japaner i Bastos utanför São Paulo (1930)

Sedan 1900-talets början hade en hel del japaner emigrerat till Brasilien. Det fördes tydligen ingen statistik så uppgifterna varierar, men vid krigsutbrottet ska de uppskattningsvis ha varit minst 200 000, möjligen uppemot 300 000 (hela landet hade då en befolkning på drygt 40 miljoner). De slog sig främst ner i São Paulo med omnejd. De beblandade sig inte med lokalbefolkningen utan bildade kolonier där de höll sig till de sina, sitt språk och sin kultur. Likadant gjorde brasilien-tyskarna, liksom immigranter från flera andra länder. (Den svenska emigrationen till Brasilien var aldrig stor och fick en allvarlig knäck 1911.) Den brasilianska staten var naturligtvis inte särskilt förtjust i detta. Och den var inte överdrivet mjuk i nyporna. Det är talande att man 1938 utfärdade en rad hårda bestämmelser riktade mot inrikes utlänningar: Man fick inte tala utrikiska offentligt, tidningar på utrikiska var tvungna att översätta alla texter till portugisiska (vilket fick många av dem att lägga ner eftersom det blev för dyrt), radiosändningar på annat än portugisiska förbjöds helt, med mera.

Det blev inte lättare för japanerna 1942, när Brasilien gick med i kriget på de allierades sida. De sattes inte i läger som i USA, men hade det inte särskilt mycket bättre. Till exempel fick de inte längre ha radioapparater. Nu kunde de inte ens lyssna på sändningar från moderlandet, annat än i smyg.

Vid den tiden bildades Shindo Renmei, en organisation där brasilien-japaner gjorde vad de kunde för moderlandet. Man saboterade och terroriserade. Japaner i landet uppmanades till aktivt eller åtminstone passivt motstånd.

I juli 1945 började ryktet gå: Japan hade vunnit! Om det låter som ett märkligt rykte vid den tiden — även om man naturligtvis inte kände till atombomberna på förhand så höll landet uppenbarligen på att förlora och kunde rimligtvis inte hålla ut i många månader — så bidrog det att den japanska kolonin var svältfödd på nyheter, särskilt sådana som inte kom från Japan. Ett sådant vakuum är perfekt grogrund för rykten och skrönor.

Several hundred Japanese from the interior of Brazil gathered today in the inland city of Sao Paulo for a "victory" celebration, apparently ignorant of the complete defeat of their homeland.

- Evening Star, 7 oktober 1945

Det är därför begripligt, på något sätt, att när Japan kapitulerade så vägrade ledningen i Shindo Renmei att tro på det. De hävdade att Japan tvärtom var på god väg att segra, eller rentav redan hade gjort det. Utöver propaganda från Japan litade man på förfalskade eller feltolkade fotografier, med Churchill med böjt huvud på ett japanskt krigsfartyg, eller en stående general MacArthur vid sittande japansk general som sades ta emot hans kapitulation.

Man delade raskt upp brasilien-japanerna i två grupper: De som insett Sanningen var "segrarna", resten var "förrädare" eller "mörka hjärtan". (Här fanns även en klassdimension: De som hade det bättre ställt tenderade att ha bättre koll på omvärlden, och därmed att tillhöra den senare gruppen.)

"Förrädarna" motarbetades på alla sätt. Dödslistor med särskilt mörka hjärtan sattes upp; först beordrades de att begå självmord, och om de inte lydde ordnade Shindo Renmei resten. Sammanlagt mördades ett trettiotal brasilien-japaner för att de visste att Japan förlorat kriget.

"Segrarna" kunde däremot se fram emot härliga tider. Ett japanskt slagskepp, eller varför inte hela den segerrika japanska flottan, skulle snart lägga till vid Brasiliens kust, ser ni, ledd av ingen mindre än den legendariske amiral Yamamoto. Sedan resterande mörkhjärtade avrättats skulle segrarna få åka med till hemlandet. — Här hade den redan överspända nationalismen övergått till det religiösa. (Flera beskrivningar av Shindo Renmei nämner kraftiga inslag av shinto i kulten.) Att Yamamoto dödats 1943 var det minsta problemet.

Flera hundra japaner i Sao Paolo i Brasilien, vilka alljämt inte tror att Japan besegrats, vägrade vid ett möte i går att acceptera svenske ministern [envoyén] R[agnar] Kumlins ord på att deras land kapitulerat till de Förenta nationerna. [inte efterkrigstidens FN utan de allierade]

- SvD 21 juli 1946

Detta vansinne pågick i över ett år. Först i december 1946 undertecknade Shindo Renmeis ledare en deklaration där de erkände att de allierade besegrat Japan.

Inte för att berättelsen tar slut där. Shindo Renmei var länge ett infekterat sår i Brasiliens japanska koloni. Hur det är idag vet jag inte.

Wikipedia (eng.): Shindo Renmei