Varför är sinkadusen bra?

En klassisk sinkadus slogs inte med 2T10 2T12 [!] men det var sådana jag hade till hands när jag behövde bildexemplet.

Om begreppet är bekant? Sinkadus.

Sinkadus, en femma o. en tvåa i tärningsspel

- Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok: sinkadus

Spelvärlden är och förblir en pålitlig leverantör av ord och uttryck till det allmänna språket. Här är några exempel från olika tider: Börja på ny kula, gå bet, svinhugg går igen, gask (troligen från kortspelet vira), frispel, levla ... Och så sinkadus, efter medeltida lågtyska sinke och dus. Den etymologin är lätt att hitta.

Det är svårare att ta reda på varför. Vad var poängen med en sinkadus? Varför blev en femma och en tvåa synonymt med lyckträff? Och vilken sorts spel gällde det?

Spelet ifråga är bräde (Wikipedia: Bräde (spel)). Det spelas med ett tärningspar. Varje utfall har ett namn som sägs högt när man slagit det, med det högsta värdet först. Så hette 1-1 ettor all eller essena par (samma ord som kortet), 3-2 trojadus, 5-2 sinkadus, 6-2 sex dus, 4-4 kvartaner, 5-5 sinkor all, 6-5 sex sinka, 6-6 sexor all, och så vidare.

Sinkadusens särställning försvagas när man, efter Hellquists tips, ser att en nära släkting använts på samma sätt:

... Jag betraktar det som varje människas plikt att efter förmåga trassla upp sin levnads väv och se hur mönstret är byggt. Annars blir det ju intet sammanhang, utan man lever som på en trojadus, utan hållning och stil, som vädret blåser.

- DN 10 juni 1923

Detta belägg är tämligen sent, ordet användes mest på 1800-talet. Inte för att det någonsin verkar ha varit i närheten lika vanligt som sinkadus. Det är dock intressant att ingen förklaring ges, utan läsarna förväntas förstå vad som menas (vilket visserligen framgår av sammanhanget). För fler belägg, se Ordbog over det danske sprog: Trøje-dus; kanske ordet varit vanligare där.

Om sinkadusen 5-2 aldrig haft någon särställning kanske den användes som bild om slump i allmänhet? Därav preciseringar som "en lycklig sinkadus" (1902). Det hade ju varit onödigt om sinkadusen haft ett värde i sig, som exempelvis en fin uppsättning kort i poker.

Lördagsfråga 645

Digitala tidningsarkiv: SvD och DN

Jag har en digital prenumeration på SvD. Visserligen är det käckt att slippa betalväggen, och man ska ju uppmuntra god journalistik etc, men den primära anledningen är inte det nya utan det gamla. För SvD har landets bästa digitala tidningsarkiv. Via webben kan man söka och bläddra i 135 års dagstidningar, inklusive annonser, serier, korsord och allt.

Om man inte har något annat för sig kan man bläddra i dagens tidning för 10, 50 eller 100 år sedan. Min favorit tenderar att vara den sistnämnda. Det trevligaste är när man hittar saker man inte visste att man var intresserad av. Hur många idag känner till Pelmanismen?

När jag citerar lite äldre tidningar, på twitter, i böcker och här på bloggen, så är SvD överrepresenterat. Det beror på att deras material är tillgängligast.

Redan DN:s arkiv är klart sämre. Man får ingen kontext utan får gissa sig till vilka träffar som är relevantast (en av träffarna på "sandöbron" ovan är långt intressantare än de andra; vilken?). Det är knöligare att bläddra. Och så är åtminstone en del av materialet inscannat med snäppet lägre upplösning än SvD:s vilket kan göra det finstiltaste onödigt svårläst. Fast den biten är omständligare att åtgärda än att fixa gränssnittet, vilket borde ordnats för länge sedan.

Hittar jag någon annan större och äldre dagstidning med digitaliserad lägg och bättre gränssnitt skulle jag lätt byta DN mot den.

För äldre dagstidningar än omkring sekelskiftet 1900 är det fritt och öppet att bläddra i KB:s tidningar.kb.se. Men det visste väl alla redan.

I Honolulu blommar hibiskusen

YS: Flyger det flygplan dagligen?

MM: Ja, det är många som är igång.

YS: Stora plan?

MM: Ja, de är rätt stora.

[...]

YS: Vet du något om USA:s örlogsflotta?

MM: Nej, jag vet ingenting om deras flotta. Eftersom vi försöker att undvika att prata om sådant, så vet vi inte mycket om örlogsflottan. Hur som helst så verkar den liten. Det verkar som om de flesta fartygen har lämnat platsen.

YS: Är det så? Vilka blommor blommar just nu på Hawaii?

MM: Nu blommar det minst på hela året. Hibiskus och julstjärna blommar just nu.

YS är Yomiuri Shimbun, som 2021 är och 1941 var en av Japans största tidningar. MM är Motokazu Mori, tandläkare och framstående medlem i den japanska kolonin på Hawaii. På eftermiddagen den 5 december 1941 blev den senare uppringd av de förra via radiolänk och pratade en stund. Det hade varit mindre märkvärdigt om det varit hans fru Ishiko, som skrev i tidningen, som blivit uppringd. Men Motokazu hade ingen koppling till dem.

Samtalet avlyssnades och hamnade hos underrättelsetjänsten på Hawaii. De blev genast intresserade. Det kan poängteras att interkontinentala telefonsamtal över radio kostade mycket, liksom att varje tidning — särskilt de viktigare — i militärdiktaturens Japan kunde betraktas som en representant för staten. Och när en sådan tar kontakt med en landsman, som händelsevis bor nära en stor amerikansk militäranläggning, för att diskutera blommor..! Ja, då fattar man ju att det garanterat inte är blommor de talar om. Icke desto mindre tyckte en general som dagen efter fick se en översatt avskrift att det hela såg normalt ut. Trots att militära ting avhandlades i klartext, liksom förmodligen i kod.

Dagen därpå var den 7 december 1941. Om datumet är bekant? Då togs bilden ovan. För det var då Japan angrep flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Och nu förstod även den tjockskalligaste general att Motokazus samtal uppenbarligen inte handlat om blommor. Familjen Mori greps. Deras landsmän hamnade i förvar över hela landet, men Motokazu var dessutom misstänkt för spioneri. I krigstid är sådant belagt med dödsstraff.

Motokazu fick behålla livet. Han och Ishiko återvände till Honolulu i december 1945. Han avled 1958.

Ungefär samtidigt som Yomiuri Shimbun basunerat ut den ärorika segern över imperialisterna hade de med en högst fredlig artikel om Honolulu. De hade intervjuat en vanlig japan i staden (utvald av deras korrespondent Ishiko Mori), som beskrev vardagligheter som den myckna flygtrafiken, flottbasen som präglade staden, och vilka blommor som blommade för tillfället.

Källor:

• Densho Encyclopedia: Motokazu Mori
• David Kahn, The Codebreakers (1967) som dock tillskriver samtalet Ishiko istället för Motokazu

Vita handskar och gamla böcker

- "Rare book being held by person wearing white gloves" — här passade det bra med en bildbanks-bild, från alamy

I historieprogram hanteras ibland gamla ömtåliga böcker. Då har det, särskilt på senare år, blivit allt vanligare att de medverkande bär tunna, vita bomullshandskar. Men inte i alla program — vilket verkar underligt. Böckerna är ju sig lika. Hur går det till på riktigt, när man inte gör historiska tv-program? Vad säger fackkunskapen?

Fackkunskapen säger för det första att det finns olika sorters material där man behöver tänka på olika saker. Oftast nämns fotografier, av gamla analoga framkallade slag. Där kan även ytterst små mängder kemikalier, som kan överföras via huden, reagera på oönskade sätt. Där är man sedan länge helt ense: Då är det handskar som gäller. Ett annat är metaller, som ju förekommer på vissa böcker. För att inte tala om böcker med arsenik och andra giftigheter ... Även då är det handskar som gäller.

Men när det gäller hantering av "vanliga" ömtåliga böcker så rekommenderas sällan handskar. Det är tvärtom vanligare att man inte ska bära handskar.

En anledning är att den som bär handskar får sämre "känslighet" i händerna; det är lättare att tappa volymer. En annan är att tyget lätt fastnar i kanterna på gamla fnasiga, tunn-tunna pappersark, eller drar med sig färgpartiklar från själva sidorna. Det finns en uppfattning om att huden, liksom i fallet med fotografier, kan överföra kemiska ämnen som kan skada material på lång sikt, men de som letat efter belägg (Baker & Silverman) hittade just ingenting; det verkar vara en nischad vandringssägen. Bomullshandskar skyddar inte mot svett, tvärtom. Och de är mycket effektiva på att dra åt sig smuts.

Sådant destilleras till följande i den handledning som vårt eget Kungliga Bibliotek länkar till:

Vid hantering av vissa föremålstyper är det absolut nödvändigt att bära bomullshandskar. Detta gäller till exempel fotografiskt material. I andra sammanhang kan handskar däremot utgöra en risk, bland annat vid hantering av papper med trasiga kanter, då fragment kan fastna i bomullen. Fördelen med att använda handskar måste vägas mot de risker som kan uppstå.

- Att bevara — en handledning för bibliotek (PDF)

Men riktlinjerna varierar. Den som vill bläddra i gamla volymer i Vadstena landsarkiv ska ha vantar på.

Bomullsvantar ska användas och finns att låna.

- Välkommen till Riksarkivet — hanteringsregler vid besök i läsesalarna (2014)

Skillnaden verkar bero på vilka organisationer arkiven hör till, snarare än att det skulle vara någon skillnad på ömtåliga böcker i Stockholm och Vadstena. Hur man kommit fram till de olika besluten återstår att se. Naturligtvis skulle jag inte drömma om att käfta emot eller bryta mot reglerna. Men nog verkar det som om det finns något att styra upp.

En institution som hanterar väldiga mängder oersättliga verk, och som dessutom skrivit informativt och lättläst om hanterandet, är Smithsonian. Där är det, för såväl personal som besökare, rena, torra händer som gäller för den som ska hantera ömtåliga böcker. Handskar ska inte bäras.

Smithsonian Libraries Special Collections stipulates that staff and readers have clean, dry hands when handling books.

- Alexandra K. Alvis: No love for white gloves, or: the cotton menace, Smithsonian 21 november 2019

Den bloggposten, som rekommenderas, länkar till vad som verkar vara huvudkällan i frågan: Baker & Silverman. Artikeln är långt läsbarare än man kan tro om ett paper i en vetenskaplig journal, och rekommenderas redan därför. Bland mycket annat konstaterar de att seden med vita bomullshandskar verkar ha spridit sig under 1990-talet, och nog inte är mycket äldre än så. De citerar några kolleger som vägrar att låta läsare hantera ömtåliga böcker med handskar — och jämför med samma budskap i citat från sekelskiftet 1900.

White cotton gloves provide no guarantee of protecting books and paper from perspiration and dirt, yet they increase the likelihood of people inflicting physical damage to collection material. Implementing a universally observed, hand-cleaning policy is a reasonable and effective alternative to glove-use, and it follows the standard protocol employed by book and paper conservators before handling the very same material.

- "Conclusion"; Cathleen A. Baker & Randy Silverman, "Misperceptions about white gloves", International Preservation News [PDF] (december 2005)

Halvsnödagen och Bondepraktikan

Plockar du fram Bondepraktikan, den här gamla folkboken från 1600-talet med bland annat väderleksspådomar, och så bläddrar du dig fram till 25 januari. Då står det där att det är "halvsnödagen", ett ordspråk från Sörmland som innebär att hälften av vinterns snö, den ska ha kommit nu.

- Nu firar vi halvsnödagen, Sveriges radio P4 Dalarna 25 januari 2019

Uppdaterat: Har skrivit om denna bloggpost eftersom dagen visade sig ha historisk förankring.

Om man faktiskt plockar fram ett exemplar av "folkboken" och bläddrar fram till 25 januari så hittar man ingenting om någon halvsnödag. Bara typiska klokskaper i den här stilen:

Skijn Solen S. Pauli Dagh klaar (then 25. Januarij.)
Thet betyder wisst ett fruchtsampt Åhr.
Men blifwer thet Regn eller Sniö
Då få wi ett medelmottigt Åhr at see.

- Bondepraktikan (1662), första svenska utgåvan

Några ord om Bondepraktikan ... Många tror att den är en förträfflig källa för kunskap om gamla traditioner och uppfattningar. Det är den inte. Bondepraktikan är en ursprungligen tysk text från 1500-talet som först översattes till danska, och därefter (utifrån den danska förlagan) till svenska. Några småbitar har lagts till ur svenska folktraditioner, men det allra mesta är importerat gods. Till exempel kommer dess medicinska delar mestadels från den medeltida skriften Regimen sanitatis, som gavs ut av den medicinska skolan i Salerno — mycket mindre folkligt blir det inte. Bondepraktikans rykte har gjort att många uppgifter som "känns" som om de kommer från den tillskrivs den, trots att de inte alls kommer från den. Se t.ex. Bondepraktikan om fruntimmersveckan.

Icke desto mindre har det funnits en uppfattning på sina håll om att vintern skulle vara halvgången på Paulusdagen den 25 januari (eller kanske Henriksdagen 19 januari; förmodligen har fler alternativ funnits). Då ska hälften av vinterns snö ha fallit, björnen vänder sig i sitt ide, och vad annat man tänkt ut. Men i Bondepraktikan letar man förgäves efter såväl uppfattningen som ordet.

För "halvsnödagen" är en modern konstruktion. Efter lite gräv hittar jag det första belägget på archive.org:s arkivering av temadagar.se den 26 mars 2011. Närmast tidigare arkivering är den 23 november 2010 och då fanns ordet inte med.

Se även Mattias Axelsson: Vad är "halvsnödagen"? Högtider och traditioner, 25 januari 2021

Lördagsfråga 644: Memer

• Elissa Slater i Big Brother 2013 (YT).
• Chloe i bilen på väg till Disneyland 2013 (YT).
• Kayode Ewumi som "Roll Space" i hittepådokumentären Hood Documentary 2016 (YT).
• Drew Scanlon på spelsajten Giant Bomb, 2013 (YT).

Bilderna ovan är de som visats tallösa gånger på det världsvida nätet (fast oftast animerade då). Bilderna nedan är de från lördagsfrågan.

Frågan sattes så småningom av anonym förmåga.

Att tre av memerna kommer från samma år var ett sammanträffande — en god årgång, helt enkelt. Bortsett från #1 tycker jag att det är svårt att spå någon större framgång för någon av dem. I synnerhet #4 var i original så subtil som tänkas kan; hur kom någon alls på idén att plocka ut och giffa till klippet?

"Svea rikes lag" heter den inte

- Sveriges Rikes Lag, "gillad och antagen på riksdagen år 1734", därefter stadfäst den 23 januari 1736.

Boken Sveriges Rikes Lag, den berömda i blått med guldtryck, är inte fullt så märkvärdig som man kan tro. Norstedts Juridik väljer ut ett antal lagar och andra författningar i Svensk författningssamling SFS och ger ut dem, i stort sett som vilken bok som helst. "Huvudverket" är SFS. Den var det visserligen länge sedan man kunde klämma in på några ordinära bokhyllor, så lagboken i "fickformat" är nog så användbar.

Frågan är vad den hetat?

Här tänkte jag först vara tvärsäker och påstå att den alltid, överallt, hetat just Sveriges Rikes Lag och inget annat. Namnet Svea Rikes Lag har förvisso förekommit som skriv- och tankefel, liksom på en teaterföreställning och vad annat folk hittat på. Men inte på lagboken.

Fast om det spridda småfelet verkligen är ett fel, så borde det väl vara busenkelt att hitta ett förtydligande ... Eller? Tycker jurister och juridikhistoriker att det är ett så trivialt fel att det inte är värt att uppmärksamma? Eller vad?

Men tills inget annat framkommit så utgår jag ifrån att Sveriges Rikes Lag aldrig hetat något annat än just så, och att de flesta exemplen på "Svea rikes lag" nog beror på att man tycker att ålderdomliga ordval passar i sammanhanget.

Lördagsfråga 644

Att genomskåda ett trick

Sibyllans hemligheter är en sann klassiker som inte kan rekommenderas nog. Den bukiga volymen börjar som en magisk encyklopedi som detaljerat beskriver illusioner av alla de slag, från close up mynt- och kortmagi till scenbyggen à la itusågade damen. Därefter kommer en encyklopedi i spådomskonst och liknande, med utförliga beskrivningar av hur man kan spå med kort, i kaffesump, händer, stjärnor och allt vad det är. Här kan man även lära sig analyserande villoläror som grafologi, frenologi, fysiognomik (exempel: den som ser ut som en kossa, beter sig som en kossa) och liknande. Till sist en blandad avdelning med fysikaliska och andra experiment, räknegåtor, med mera. — Boken har sedan 1905 getts ut många gånger. Den är väl representerad på landets antikvariat och kan erhållas för en hundring eller mindre, om man inte är intresserad av bibliofila exemplar.

Magidelen är som sagt detaljerad; den som lär sig alla handgrepp där har kommit långt. Jag lärde mig definitivt inte alla handgreppen, men prövade åtminstone på några. Som det som 1905 kallades tvåhandsvolt, numer the (classic) pass: En dold kupering. Eller lite mer precist: Man håller i smyg ett finger instucket i leken, vilande på ett kort man vill komma åt (t.ex. det som nån i publiken just dragit och fått lägga på minnet). Efter kuperingen hamnar kortet ifråga överst i leken och blir därmed lätt åtkomligt för vidare hanterande. För ännu mer detaljer finns det gott om klipp på Youtube:

När jag först försökte mig på manövern blev det, givetvis, klumpigt och långsamt. Snart gick det bättre, och efter ytterligare en del gnetande gick det väldigt mycket snabbare och smidigare än när jag började. Nu började jag komma någon vart, tyckte jag.

Senare samma dag gick ett avsnitt av en serie korta magiprogram på tv. En magiker med gäst visade och berättade om olika trick — man avslöjade lite grann, men verkligen inte mycket. Den här gången gällde det korttrick, lustigt nog. Ett par sådana gicks igenom. Vid ett tillfälle bytte magikern några ord med gästen samtidigt som han höll leken i sina kupade händer. Jag tittade på leken. Det blinkade till — ett ögonblick, bokstavligt talat. Hade jag blinkat samtidigt hade jag missat det. Efter en stund insåg jag vad det var: Det där var en tvåhandsvolt. Det är så det ska se ut. Jag insåg att det inte räckte att titta på rätt ställe för att avslöja tricket, man behövde även veta vad man skulle hålla utkik efter. Och inte blinka vid fel tillfälle.

Det är den enda gången jag är säker på att ha sett något i en trolleriuppvisning som det inte var meningen att jag skulle se. Det var heller ingen amatör som höll i korten utan John Houdi, en av landets främsta. Den lilla glimten minskade inte respekten för tricket eller hantverket, tvärtom. Möjligen kan aningen om hur mycket träning, tid och talang som krävs för att verkligen komma någon vart ha avskräckt en smula.

Hur länge ska man debunka?

- En gammal bild som visar vad folk trodde om jordens form? Nej, en modern bild från 1888 som visar vad man då trodde att folk förr trodde.

Att jorden är platt är en vanföreställning man slentrianmässigt tillskriver folk "förr". Inte minst kyrkan. En som skulle ha motarbetat den var Columbus, som fick övertyga skeptiska sjömän att de inte skulle segla ut över en jättekant ute på Atlanten ... Allt det är fel. Sedan antiken och in i våra dagar har det alltid funnits en obruten, allmän insikt om att jorden är klotrund (faktoider: Jorden är platt). Kyrkan var ett tag inne på att solen kretsar kring jorden, det är en komplicerad historia som åtminstone inte har med jordens form att göra. Uppfattningen att folk "förr" trodde att jorden var platt är lustigt nog ungefär lika gammal som företeelsen att gå runt och vifta med övertygelsen som ett demonstrationsplakat, eller sedan början/mitten av 1800-talet.

- SvD 1933

Slagrutor har avfärdats otaliga gånger. Som t.ex. av nobelpristagaren Arrhenius, som 1914 redogjorde för de helt negativa resultaten av en undersökning i Humlegården (bloggposten Slagrutor). James Randis stora pris söktes många gånger av rutgängare (Example of a test (dowsing)). Alla var ärliga, alla var förhoppningsfulla, många övertygade om att de skulle lyckas, och de intressantaste stannade inte där: De var förvånade över att slagrutor räknades som något paranormalt. Ger man sig ut och frågar folk på gatan kommer man att få exempel på samma förvåning, från folk för vilka slagrutors påstådda funktion är vardagsfysik. Trots över hundra års debunkande.

- Komplett med växter och prylar som signalerar äkthet, genuint ...

Homeopati kan vara det näst mest kända kvacksalveriet, efter akupunktur. Många tror att det rör sig om naturmedel, gammal beprövad folkmedicin. Den som hänger på denna blogg vet att homeopati är det utspädda vattnets kvacksalveri (se t.ex. bloggposten Snabbkurs i homeopati). Det är varken gammalt eller sprunget ur de breda folklagren, utan uppfunnet av en ensam tänkare ca 1800.

Hur länge ska man behöva påpeka hur det egentligen ligger till? Den som idag känner till homeopati, intresserar sig för det och kanske rentav tar kurer då och då, men som ändå inte känner till dess grundprinciper — är inte en sådan person bortom all räddning? Det måste väl krävas aktivt förnekande för att 2021 vara okunnig om något som är så vida spritt och allmänt känt? Eller vad det nu är.

*

James Randi talade om "unsinkable rubber ducks": Folk som vägrar att låta sig övertygas, oavsett hur många och goda fakta de får ta del av. Det är ett problem. Men hur kommer man åt de som inte ens kommer så långt? Som år efter år lyckas hålla sig borta från varje påpekande om att det och det är villfarelser, hittepå och fel? Och som aldrig hört talas om ... Allt vad det är.

Intressant beskrivning av QAnon

When I saw QAnon, I knew exactly what it was and what it was doing. I had seen it before. I had almost built it before. It was gaming’s evil twin. A game that plays people. (cue ominous music)

- Reed Berkowitz: A Game Designer's Analysis of QAnon, medium.com 30 september 2020

Här på bloggen tipsar jag sällan om längre artiklar. Nu tipsar jag om en längre artikel. För Berkowitz beskrivning av QAnon är inte bara annorlunda, när han jämför dess mekanismer för att locka nyfikna och behålla dem med grepp i dataspel och rollspel, film och litteratur. Det är även den intressantaste beskrivning av QAnon jag sett.

Konspirationsteorin QAnon har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Jag vet inte riktigt varför. Kanske fenomenet är lite väl vrickat? Kanske för att det är en omfattande och komplicerad konspirationsteori, som kräver såväl grundläggande kunskaper i USA:s inrikespolitik som koll på dagsläget för att komma till sin rätt? I vilket fall som helst har jag aldrig fångats av den. Det har jag väl inte nu heller, men det känns allt som om jag kommit den ganska mycket närmare. För Berkowitz går inte så mycket in på de otaliga detaljerna, i synnerhet teorins omfattande terminologi, utan fokuserar på de mekanismer som gjorde att just denna konspirationsteori blev 2020 års viktigaste. Det gör framställningen begripligare och mer tilltalande än något annat jag sett om QAnon, och förresten det mesta jag sett om konspirationsteorier i allmänhet.

Och inte minst: Den beskriver även kommande konspirationsteorier. För är det något man lär sig av att studera konspirationsteorier, så är det att konspirationsteoretiker lär sig av varann. Framgångsrika recept återkommer.

NE:s ouppdaterade ordbok

Norstedts randiga ordböcker är klassiska. De övertogs 2015 av Nationalencyklopedin NE, som fortsätter att ge ut och uppdatera materialet. Utgivningen är såväl digital som i form av fysiska pappersböcker. Det sistnämnda är sannerligen inte självklart; vi får se hur länge det kommer att fortsätta.

När det gäller uppdaterandet av materialet ... Så finns det några frågetecken. [Uppdaterat: Som nu rätats ut, se längst ner i bloggposten]

Här är tre ord som jag slagit upp på deras hemsida, www.ne.se (gemensam för uppslagsverk och ordbok):

biodynamisk — som endast använder naturliga gödselmedel och allmänt naturenliga metoder; om odlingssätt ~t jordbruk [...] HIST.: sedan 1942

påskhare — ett (harliknande) fabeldjur som spelade en viktig roll i gammalnordiskt påskfirande. HIST.: sedan 1901

mödomshinna — hinna som (delvis) täcker slidans mynning hos en kvinna som inte har haft samlag och vanl. brister vid första samlaget. HIST.: sedan 1734

Dessa definitioner kan jämföras med de som NE lagt in i sitt uppslagsverk, här lätt hopredigerade:

biodynamisk odling — form av ekologisk odling, där man avstår från fabrikstillverkade, lättlösliga gödselmedel och kemiska bekämpningsmedel samt sätter särskild tilltro till "kosmiska inflytanden", bl.a. vid framställning av komposter, vartill s.k. biodynamiska preparat utnyttjas.

påskhare — barnfiktion: en hare som lägger ägg eller kommer med ägg till barnen, parallell till julens tomte. Känd från sent 1600-tal i Pfalz och Elsass, lanserades efter 1850 över hela Tyskland av sötsaks- och leksaksindustrierna som påsksymbol för barn.

mödomshinna → slidkrans — slemhinneveck som utgår från slidmynningens bakre kant och som delvis täcker slidöppningen [...] har spelat en viktig roll som bevis för en bruds kyskhet.

Det där var olika bud. Bitvis väldigt olika. Och uppslagsverkets texter är inte bara längre utan korrektare. Bortsett från uppgifterna om de tidigaste beläggen (där jag snabbt hittar belägg från/uppgifter om 1939, oförändrat 1901 resp. 1682) är ordboken snett ute eller har helt enkelt tvärfel. När jag skriver detta i januari 2021 är jag heller inte den förste som påpekar det.

När det gäller biodynamisk odling framställer man den som om den vore identisk med ekologisk odling (hopblandningen är inte ny, jämför bloggposten Biodynamik hos Svenska akademien m fl). Nog borde man ta med något om den ockulta aspekten? Och åtminstone nämna konstruktörens namn, som här i NE: "Biodynamisk odling har sin idémässiga utgångspunkt i Rudolf Steiners antroposofiska åskådning."

Det första exempel jag hittat där någon påpekat för Norstedts, som på den tiden fortfarande stod för driften, att de är snett ute med biodynamiken gäller inte den helsvenska ordboken utan den svensk-engelska, där organic översattes till "biodynamisk" istället för korrekta "ekologisk".

Jag kontaktade då er om saken - jag vill minnas att första gången var 2007. Därefter har jag gjort det några gånger till, men har alltså fått inga eller knapphändiga svar. Och översättningen organic - biodynamisk står fortfarande kvar.

- Anders Lindqvist: Öppet brev till Norstedts ordboksredaktion, bloggen vemihelvete februari 2013

Chefen svarar och hälsar att organic minsann översätts till "ekologisk" sedan en tid tillbaka, såväl i deras orddatabaser som på papper, och att den felaktiga bara finns kvar i deras största engelska ordbok "Professionell".

Det kommer naturligtvis att korrigeras även där — om det kommer en ny tryckt upplaga. Det som gäller nu är ju främst det digitala.

- Håkan Nygren, chef Norstedts Ordbok, februari 2013

När jag just nu, i januari 2021, går till ne.ord.se och slår upp organic föreslår ordboken icke desto mindre översättningen "biodynamisk".

Om företeelsen påskhare skrev folklivsforskaren följande inför en tidigare påsk:

I anknytning till påskhelgen vill många dagstidningar ge läsarna information om våra påsktraditioner. Till exempel om påskharen. Därvid har det hänt att man har förlitat sig på Nationalencyklopedins ordbok. Det borde man inte ha gjort. Där kan man nämligen läsa: [se ovan] I denna definition har praktiskt taget allt blivit fel.

- Bengt af Klintberg: Mysteriet med haren som började värpa, SvD 28 mars 2013

Jag vet inte när den "gammalnordiska" epoken inträffade — ordet finns inte med i NE:s ordbok — men nog får man ett intryck av hedendom. NE:s uppslagsverk berättar att de kom till Sverige efter sekelskiftet 1900 vilket är korrekt. Varifrån kommer idén om "gammalnordiska" påskharar? Det närmaste jag hittat är när Jacob Grimm (en av bröderna) 1835 föreslog en koppling till den germanska gudinnan Ostara/Ēostre (se även bloggposten Påsk, Ishtar och okunnighet). Men påskharen fanns inte på hennes tid. Det är som om man skulle försöka reda ut Kalle Ankas roll i medeltidens julfirande.

Till sist ordet mödomshinna och dagens överlägset tyngsta faktoid. För sagan om det påtagliga intyget på kvinnans oskuld är det sannerligen inte bara Norstedts/NE som spridit. Men nu har tiden sedan länge runnit ut för en av de mest klassiska myterna över huvud taget. Vi vet, eller borde definitivt veta, att hinnan i sin klassiska betydelse inte finns och aldrig har funnits. Däremot har tron på den ställt till det något ofantligt genom seklerna. Även en mycket kort beskrivning av ordet bör därför snudda vid såväl den närmaste medicinska motsvarigheten som begreppets historik. Så som man gör i NE. Men som man inte gjorde i Norstedts ordbok, och fortfarande inte gör i NE:s ordbok.

- @dunkels konverserar med @norstedts på Twitter i oktober 2015

En som bevakat Norstedts, numera NE, på denna punkt är Elza Dunkels. Efter den första påstötningen ovan blev det fler. Men inte har det räckt.

En uppenbar fördel framför en tryckt encyklopedi är naturligtvis uppdateringshastigheten. Det tycks dock inte bara ha med mediet att göra, det finns även en inbyggd tröghet i de gamla systemen. Hur skulle vi annars kunna förklara att Norstedts ordbok även i sin app har en urmodig och helt felaktig definition av mödomshinna? En app som uppdateras ideligen borde kunna ha lika aktuell information som Wikipedias uppslagsord.

- Elza Dunkels: Wikipedia fyller 20 år, bloggen Nätkulturer 15 januari 2021

Ja, hur skulle vi kunna förklara det?

*

Att uppdatera digitalt material av den här sorten är rent tekniskt ett ögonblicks verk. Men det är ju inte det som tar tid, utan att bestämma sig för vad där ska stå. I dessa fall — kanske många fler? — måste det dessutom finnas någonting annat. Det vore kanske intressant att få reda på vad det en gång i tiden var som hindrade Norstedts från att fixa uppenbara fel när de blev tipsade om dem, och vad det är som än idag hindrar dem.

*

Uppdaterat: Fick, till slut, en förklaring. NE:s ordbok är på väg ut. Den uppdateras inte längre, ens officiellt. (Vilket visserligen inte förklarar tidigare års orubblighet.) Ersättaren Svensk Ordbok (finns på oundgängliga svenska.se) har tagit över mycket material — bland annat definitionerna av biodynamisk, påskhare och mödomshinna — men där är en ny upplaga på väg. Den ska bli intressant att läsa. Och framför allt att se om inlämnade korrigeringar blir till faktiska uppdateringar.

Lördagsfråga 643: Wiki

1. Loggan för hemsidan WikiWikiWeb som startades av Ward Cunningham 1995. Det speciella var att vem som helst kunde uppdatera den, en egenskap som fick heta "wiki" efter originalet.
2. Kapten Davidoff med den lilla roboten W1K1 "Wiki" i Jason of Star Command (1978).
3. Hawaiis internationella flygplats har en terminalbuss som heter Wiki Wiki Shuttle. Wiki betyder "snabb" på hawaiiska, wiki wiki "snabbare"; en komparering med så kallad reduplikation.
4. Wanda Opalinska spelade en tid Wiki Dankowska i evighetssåpan Coronation Street.

Även Wikipedia, som ju fyllde år i fredags, godkänns. Den satte Tricky och ögonblicket därefter Tomas.

Swingpjattsupploppet 1942

- Se 20–27 mars 1942 med swingpjatten Reinhold Österberg

Kanske är han favorit hos enstaka exemplar av det täcka könet, ty det finnas ju avarter där också. Kanske är det hela inte så mycket att bråka om, ty varje tid har ju sina äckel.

- Kar de Mumma citerar "ung studentska i Uppsala" om företeelsen, SvD 19 september 1941

Kar de Mumma lanserade ordet swingpjatt våren 1941 (sedan han först arrangerat en tävling där folk fick skicka in förslag, varefter han utkorade sig själv till segrare). Det var ett nytt ord på en ny företeelse som en del unga män tog till sig: Långt hår, bredaxlade överdimensionerade kavajer, underdimensionerade byxor, låga, bredbrättade hattar, ljusa strumpor och gulbruna skor med kraftiga sulor — idel fel och konstigheter, särskilt under ransoneringens tygbrist. I USA kallades klädstilen zoot suit och tros ha kommit hit via London (även under brinnande krig fortsatte ett visst flöde av absolut livsviktiga ting som kaffe, tobak och modeinfluenser). Den slappa stilen gick igen i swingpjattens hållning, med händerna i fickorna, framskjutet huvud och cigaretten slappt dinglande i den buttra munnen. Det enda tillfället då swingpjatten stramade upp sig var på dansgolvet. Sammantaget räckte de ett bildligt (det var ju ändå 1940-tal) finger åt tidens normer och ideal. Och spiken i kistan, det som gjorde att man inte ens kunde ignorera dessa skamliga uppenbarelser, var att swingpjattarna kom från arbetarklassen. Det var det som främst skiljde dem från överklassens kortklippta nalensnajdare (efter stamlokuset Nalen på Regeringsgatan), mer än några egenheter i utseendet.

"Undrande landsortstös" skriver och begär att få en beskrivning (helst illustrerad) på de mångomtvistade swingpjattarna på Skansen. Svar: Går det inte lika bra med någon bild från apburen?

- Kar de Mumma, SvD 26 augusti 1941

När fenomenet beskrivs tar man alltid upp en kuriös händelse våren 1942. Den var inte historisk på samma sätt som en del andra världshändelser det året. Men den satte sig i det allmänna medvetandet, särskilt i Stockholm, och kunde nämnas långt efteråt i olika sammanhang. Kanske finns det än idag de som minns den?

Swingpjatt vållade stor folksamling

En 17-årig swingpjatt från Nynäshamn, som under söndagen rest upp till Stockholm för att visa sin elegans, väckte ett så stort uppseende, att han vid ett tillfälle på Drottninggatan hade en svans av bortemot 300 personer efter sig.

Ynglingen började sin promenad på Sveavägen, där en del söndagsvandrare visade honom en allt närgångnare uppmärksamhet. Han blev till slut besvärad av intresset och beslöt i hörnan av Drottninggatan och Bryggargatan att försöka göra sig kvitt sin uppvaktning och försvann in i hörnhuset för att strax efteråt komma ut på Bryggargatan, där åskådarna emellertid till hans förskräckelse redan väntade honom. Om vad som sedan hände förmäler ett rykte, att några "nalensnajdare" råkat i häftig ordväxling med honom och att folkmassan tagit parti för de förstnämnda. Ett annat rykte vill veta att polisen, som i radiobil kom till platsen, måste dra blankt för att skingra folkmassan. Faktum är att ynglingen erbjöds åka radiobil till Södra station, något som han tacksamt accepterade, och härifrån tog han första tåg tillbaka hem till Nynäshamn.

- SvD 16 mars 1942

När den fina tidningen Kapten Stofil tog upp swingpjattens historia i en lång, fin artikel var upploppet naturligtvis med. Där noterar man variationer i rapporteringen:

Tidningsrapporterna dagen efter skiljde sig något från varandra, i synnerhet vad gäller händelsens allvar. Dagens Nyheter refererade polisens uttalande att uppträdet haft en ganska godartad karaktär. "Man fick snarast den uppfattningen att folk hade omåttligt roligt åt den underliga uppenbarelsen", skrev DN. Aftonbladet citerade däremot ett vittne som menade att "det var rena turen att inte swingpjatten blev sönderslagen av en massa yngre element". Svenska Dagbladet var mer svävande, men intrycket av deras notis var att situationen var ganska hotfull. Likväl kunde tidningarna inte låta bli att se hela episoden som en lustig anekdot, trots att flera hundra människor jagat en sannolikt skräckslagen 17-åring.

- Martin Kristenson: Bland babsgossar och slashasar — Några kapitel ur swingpjattens historia, Kapten Stofil 9/2002

Hur såg då den yngling ut, vars blotta utseende mobiliserade stockholmarna som vore de moralens väktare i någon byhåla? Bildtidningen Se ryckte ut och gjorde ett bildreportage om Reinhold Österberg — det var så han hette. Till skillnad från ovan nämnda tidningar så tar de avgjort ställning för gossen. Han beskrivs inte som någon samhällsfara, utan är en käck brottare som inte ens röker. Men åtminstone några läsare var av en helt annan åsikt. Och nu blir det riktigt intressant, särskilt för de som fått för sig att grova ord medmänniskor emellan är någonting nytt:

"Vad skall det föreställa? Det är ju det rena äcklet. Inget försonande. Är det en svensk grabb? Fy f-n! Att släppa lös en sådan gosse! Han verkar ju hermafrodit. Vill han nu på något vis göra sig märkvärdig, så låt hans mamma gå ut och gå med honom men kopplad. Inte lös på egen hand. Det leder ofelbart till katastrof. Människor tål ej att se allting. Helst en nykonstruktion av hela charmiteten. Han skall klippas, kläderna hängas i malpåse med fönster i, man unnar honom att se på dem emellanåt. Så skall han lägga av det där äckliga s. k. leendet, och sen skall han läras, att han är en svensk grabb, som skall göra nytta, och stå beredd att försvara sitt fädernesland. Sen kan han komma upp till Stockholm igen, och han skall trivas."

"Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn, vilken illustrerades i SE nr 12. Att han sedan vill påskina att han är brottare och med ett leende poserar inför kameran med sin 'Tarzanfigur' gör honom ännu äckligare. En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. Att sedan en så bra tidning som SE kan sympatisera med honom är ofattbart. Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!"

"Edert reportage av ynkedomen från Nynäshamn kallar jag smörja med stort S och troligen har många i likhet med mig fått avsmak för SE härigenom. [...] Det här sista med Swingpjatten var så motbjudande bedrövligt att jag nu definitivt slutar köpa edert alster."

Upploppet var en mild föraning om det som skulle bryta ut året därpå i Los Angeles. Där samlades soldater från hela landet för att skeppas ut till krigsskådeplatserna i Stilla havet. Medan de väntade kunde de reta sig på ungdomar, särskilt men inte enbart mexikanska — där var subkulturens klassaspekt ännu starkare — i zoot suits. Hårda ord utbyttes, handgemäng utbröt. Och i juni 1943 kulminerade det, när man under en hel veckas tid gick ut och jagade swingpjattar. Inga dog, men ca 150 misshandlades.

Nej, fullt så illa gick det inte på Drottninggatan. Fast vem vet hur det hade kunnat gå.

Lördagsfråga 643

Wikipedia 20 år

Den andra loggan användes fram till 2003. Texten kommer från Hobbes Leviathan.

Många har en avfärdande inställning till det stora användarredigerade uppslagsverket. Efter en lång tids flitigt bruk och kritisk granskning finner jag den i stort sett orättvis — under förutsättning att man vet vad det är man har att göra med. Wikipedia i sig är ingen källa. Det är en samling av påståenden, som ofta är korrekta men som inte behöver vara det. Det känns särskilt svårt att vara fullkomligt negativ när facklitteratur och Wikipedia anger olika uppgifter — och det är den senare som, vid ordentlig kontroll, visar sig stämma.*

Men det bästa är att man inte behöver bli, eller ska behöva bli, påmind om vad det är man läser, något som även den bäste annars kan glömma bort. Ska man utnyttja Wikipedia på vetenskapligt allvar, får man se till att dubbelkolla uppgifterna; alla uppgifterna. Det är ett bra ställe att börja på och ett dåligt att sluta på. Att kontrollera den diskussionssida som alla artiklar är försedda med är också att rekommendera. Ofta får man avslöjande uppgifter där, ibland rentav intressantare än de som finns i själva artikeln.

Referenserna är, med tanke på ovanstående "samling av påståenden", ibland det värdefullaste i Wikipedia; om de alls finns, och om de utgörs av pålitliga källor (att idka källkritik utmed kedjor av källor är en tidkrävande syssla). I synnerhet omstridda och infekterade frågor har den fördelen att de är bevakade av folk från olika sidor. Jag tar hellre del av en sådan artikel än någon om ett bortglömt ämne, där stolliga uppgifter kan ligga kvar i åratal utan att någon reagerar.

Det finns direkt undermåliga artiklar. De är inte många, men de finns. Det finns också direkt undermåliga avsnitt, stycken och meningar i för övrigt utmärkta eller hyfsade artiklar. Sådana har den fördelen att man som läsare blir påmind om vad det är man läser, ifall det nu skulle behövas.

Ju fler granskande ögon och bidragsgivare, desto bättre — som regel. Därför har jag i detta arbete främst använt mig av engelska och tyska Wikipedia. Inte sällan ger jämförelser mellan artiklar intressanta uppslag.

- Peter Olausson, Tredje rikets myter (Forum 2011)

Istället för en vanlig tråkig källförteckning fick Tredje rikets myter ett riktigt kapitel där jag i fritext beskrev olika källor, olika sorters källor och hur jag använt dem. Eftersom jag naturligtvis använt Wikipedia tog jag naturligtvis upp den — till skillnad från fackskribenter som använder Wikipedia men låtsas som om de inte gör det.

Nu när Wikipedia blivit dubbelt så gammalt (det var den 15 januari 2001 som wikipedia.org först svarade på tilltal) tog jag fram beskrivningen. Håller den fortfarande?

Jag tycker nog att texten fungerar minst lika bra som när den skrevs. "Den avfärdande inställningen" har minskat i takt med att bruket ökat. Sedan länge är Wikipedia standardverket för att kolla åtminstone enklare uppgifter. Google visar upp utdrag ur artiklar, bilder m.m. utan att man ens behöver klicka på någon länk. Tjänster som Amazons Alexa (och, har jag för mig, Apples Siri [uppdaterat: Hade fel för mig, Siri kör med Wolfram Alpha]) kollar med Wikipedia för att besvara faktafrågor där ett uppslagsverk kommer till nytta. För många av oss var Wikipedia även 2011 en given del av nätets infrastruktur; tio år senare har den fått den rollen av hela samhället. Och det förtroendet har det sannerligen inte bara fått för att det är gratis, utan även för att det är tillräckligt bra. Inte perfekt — vad skulle vara "perfekt" i sammanhanget? — men tillräckligt bra tillräckligt ofta.

Wikipedia isn't perfect, but it's fantastic.

- Citat från någon jag glömt vem det var (och jag tänker inte gissa)

Typisk hemsida när seklet var ungt: Den första versionen av Wikipedia som archive.org sparade är från den 27 juli 2001 (länk). Titta, vi har redan över 6 800 artiklar! Grejer! Och målet är hela 100 000! Let's get to work, sannerligen ... Idag har engelska Wikipedia drygt sex miljoner artiklar.

* En oviktig detalj om en detalj, men ändå ... Ett av Tredje rikets faktiska, snarare än framdrömda, undervapen utgjordes av V1, världens första kryssningsmissil. De jetdrivna farkosterna startade utmed ramper som var utrustade med katapulter. En fråga som dök upp var om katapulterna var nödvändiga för att ge V1:orna tillräcklig fart eller bara en bonus. I pålitlig facklitteratur påstods det förra, på Wikipedia det senare. Så småningom fick jag kontakt med museet Planes of Fame i Chino, Kalifornien, där de har en fungerande motor från V1-kopian JB-2. När de drar igång den så utvecklar den tillräcklig dragkraft helt utan hjälp. Katapulterna var alltså inte nödvändiga utan en bonus. Wikipedia hade haft rätt. — Detta kom inte med i boken och kunskapen i sig har jag aldrig haft någon som helst användning av.

Hancock importerad

Few radio shows manage to survive the transition to television. "Hancock's Half Hour" last Friday, is an exception. Tony Hancock's subtle, polished humour is even more effective because we are able to see his visual expression. The round face of a simpleton, the knowledgeable rogue, the little man trying to face up to innumerable difficulties, all come wonderfully to life assisted by a really outstanding script from Ray Galton and Alan Simpson.

- The Stage, 5 februari 1959

Man hör då och då om när ljudfilmen kom till Hollywood och förändrade spelreglerna. Några skådespelare klarade sig lika bra eller ännu bättre i det "nya" mediet, andra gallrades snabbt och brutalt bort. En betydligt större omställning var när tv delvis ersatte, delvis kompletterade radio. När man fick tv-tablåer att fylla började man med att så att säga televisera de radioprogram man var vana vid. Misslyckandena var säkert många, som The Stage nämner. Andra gånger fungerade det riktigt bra. Som Lone Ranger, som började i radio 1933, tv 1946, och blev en långkörare i båda medierna. Eller det som skulle bli världens äldsta såpopera: Guiding Light gick i radio 1937–1956, tv 1952–2009.

Även om Hancock's Half Hour, som börjat i radio 1954, inte blev en succé i den klassen så gick det förträffligt med europeiska mått. Det lär ha introducerat situationskomedi i brittiska medier, som annars körde med motsvarigheter till varietéer och music hall. (Det var naturligtvis inte i närheten lika banbrytande som min stora favorit The Goon Show, vars arvtagare i tv hette Monty Python.) Huvudperson och skådespelare var Tony Hancock, som spelade en sorts överdriven version av sig själv. Manusförfattarna Galton och Simpson kanske känns igen; en annan av deras serier hette Steptoe and Son, eller Albert & Herbert som den fick heta i Sverige.

Här är förresten ett avsnitt med Tony Hancock:

Now then, where are me radio valves? — Ahh you little beauties! We'll soon 'ave the watts throbbing through you! And your filaments glowing red hot! Carrying the thoughts and words of mankind to the four corners of the world! Oh, there's nothing like a 19DS/87B!

- The Radio Ham, först sänt 9 juni 1961

Jämför med följande:

Snart skal vi sende tusner av ... Watt eller volt..? ... Tusner av WALT gjennom deg!

- Fleksnes Fataliteter: Radioten (Youtube), svensk premiär 2 maj 1976

Jomen: Marve Fleksnes är Tony Hancock på norska. Regissören Bo Hermansson var förresten svensk, och stod även för Albert & Herbert.

Det är intressant att jämföra avsnitten. Det jag tagit med här är det kanske mest välkända av dem alla, späckat med "bevingade ord" som mayday, Yoki i Tokyo ("how is wedder in Tokio?") och givetvis Fleksnes anropssignal LA8PV. Skillnaderna är inte jättestora men rätt många. Man har verkligen inte nöjt sig med att översätta utan putsat och skärpt till, på det hela taget till det bättre, tycker jag. 

Tony Hancock lär inte ha varit helt lätt att ha att göra med. Efter att ha brutit med Galton och Simpson gick hans karriär utför. Han tog livet av sig 1968, 44 år gammal.

Minnen av Alamo

President Donald Trump's niece, Mary Trump, tells CNN's Chris Cuomo that Trump is "undoubtedly" visiting Alamo, Texas, to invoke the symbolism behind the historic battle that happened there.

- Mary Trump on why Trump is visiting Alamo, Texas, CNN 12 januari 2021

Det Alamo, Texas som Donald Trump besökte är inte i närheten av den Misión de Álamo där ett mycket omskrivet slag stod. Det är det många som vet, inklusive de i klippet ovan — däremot inte den som skrev texten i nyheten. Och det är många i nyhetsflödet som blandar ihop orten med fortet i San Antonio, Texas (det är därför 1836 års Alamo skrivs med bestämd artikel, the Alamo). Vad dagens huvudperson vet är en öppen fråga. Inklusive om han, som Mary är inne på, har en aning om hur slaget slutade.

Slaget vid Alamo 1836 ingick i ett omfattande krig, där flera delar av Mexiko försökte slå sig fria. En av dem var det som skulle bli delstaten Texas. Deras sida förlorade vid Alamo, med besked; om inte alla deltagare dödades, mot slutet under former som skulle ha stridit mot Genèvekonventionen, så var det bra nära. Den militära betydelsen av slaget var begränsad. Propagandavärdet av mexikanernas slaktande var desto större. "Remember the Alamo!" blev snabbt ett slagord, och det var på så sätt förlusten bidrog till seger och självständighet. När USA:s historia berättas, särskilt på det klassiska heroiska sättet, har slaget en roll motsvarande Thermopyles i Europas (där perserna krossade en liten grekisk styrka men förlorade kriget, med potentiellt oerhört stora historiska konsekvenser). Tillsammans med Little Bighorn och Gettysburg hör Alamo till den amerikanska allmänbildningen, sådant som "alla" känner till. Åtminstone nästan alla.

Är hjulormen amerikansk?

- "Uncle George Washington Bings", Evening Star 1 september 1907

As other serpents crawl upon their bellies, so can this; but he has another method of moving peculiar to his own species, which he always adopts when he is in eager pursuit of his prey; he throws himself into a circle, running rapidly around, advancing like a hoop, with his tail arising and pointed forward in the circle, by which he is always in the ready position of striking.

- J. F. D. Smyth, Tour in the U.S.A. (1784), s 263

Det sista om stjärten "in the ready position of striking" syftar på att det skulle vara ormens giftiga del som den använde vid angrepp. Detta märkvärdiga djur skulle finnas i västra North Carolina (senare källor förbinder det med Blue Ridge i Georgia). Skribenten hade så när fått syn på ett alldeles äkta exemplar, om detta inte varit ofint nog att kravla (rulla?) iväg strax innan.

Citatet återges av Karl Patterson Schmidt i "The Hoop Snake Story", Natural History januari-februari 1925. Den inleds med att han uppmärksammas på fantasidjuret och börjar gräva i dess historia.

My first impression was that this must be one of the universal snake myths, and I thought of the familiar "snake" bracelet or finger ring, in which the head of the snake meets the tail. On inquiry, however, there appears to be no classical or European analogue of the American hoop snake story.

Den klassiska ormen-i-en-ring kallas Ouroboros. Den dyker upp lite varstans i historien, men alltid (?) som symbol. Jag vet inte om det fanns en nämnvärd tro på Ouroboros som ett verkligt djur. Det kan även nämnas att den i den klassiska bilden inte bara biter tag i utan äter på sig själv.

Patterson Schmidt kände uppenbarligen inte till vad som i Skandinavien sagts om lindormen. Inte den klassiska sorten, som redan asarna kände till, utan i berättelser från 1800-talet. I dem beskrivs hur de stora ormarna kunde förflytta sig genom att bita sig i stjärten och rulla fram som fruktansvärda tunnband genom terrängen.

Dessa skandinaviska hjulormar må låta som gamla skrönor, från medeltiden eller äldre. Men den huvudsakliga källan, som det ideligen hänvisas till, gavs ut av Gunnar Hyltén-Cavallius 1884. Kanske påhittet inte var så värst mycket äldre? Och kanske idén rentav hade hämtats från engelsk folklore? Måhända förmedlade genom brev från emigranter till de småländska skogarna?

Inte heller de som skrivit artikeln om hoop snakes på engelska Wikipedia verkar känna till "hjulormarna". Det kan bero på att artikeln om lindworms på engelska Wikipedia inte nämner detaljen om hjulandet, som dock nämns i den svenska versionen.

Wikipedia (eng.): Hoop snake; Lindworm

Wikipedia (sv.): Lindorm

Lördagsfråga 642: Vaccin

1. Dolly Parton och Porter Wagoner var en framgångsrik duo innan hon fick ännu större framgångar på egen hand.
2. Edward Jenners första upptäckt av rang var att det är gökungen som vräker ut värdens egna ungar, snarare än gökmodern vilket man dittills trott. Senare kom han att göra medicin av en känd egenskap hos kokoppor, nämligen att den lindriga sjukan ger immunitet mot de betydligt allvarligare smittkopporna.
3. En ko av rasen SRB, svensk röd och vit (även: rödbrokig) boskap. Det finns omkring 40 000 SRB i landet vilket gör det till ett av våra vanligaste kreatur.
4. Ett gummibandsplan av klassen F1B. Den kallas även Wakefield efter lord Wakefield som 1928 satte upp ett pris modellflygare kunde tävla om under vissa regler. Pengarna kom från företaget Castrol som Wakefield grundat, vars produkter gummibandsplan inte har så stor användning för.

Dolly Parton har på sistone fått uppmärksamhet för att ha sponsrat Moderna med arbetet på ett vaccin mot covid. Det första moderna vaccinet uppfann Jenner omkring 1800. Namnet tog han från kokopporna, eller närmare bestämt själva korna, vacca. Namnet Wakefield kommer tyvärr att för överskådlig tid vara associerat med vacciner men det är en annan sak.

Denna tydligen relativt överkomliga lördagsfråga, som gärna får sätta trenden för 2021, knäcktes allra först av Tricky.

Ramlösa förr och nu

I över 300 år har vattnet sakta runnit genom jorden vid Ramlösa hälsobrunn. Mycket har hänt sedan dess, även om just vattnet är sig likt.

- Ramlösa.se: Historia

Har man vuxit upp med den klassiska etiketten har man inetsat i minnet att Döbelius grundade Ramlösa brunn 1707. Vad som är mindre känt är att vattnet man drack då var annorlunda än det vi dricker idag.

- Folk-Tidningen 7 november 1896 (från @Hvadnytt)

"Några år sedan" innebär 1893. Det alkaliska vatten ("sodavatten") man då hittade var något annat än det järnhaltiga vatten man dittills kunnat bjuda på och byggt upp en brunnsverksamhet kring. Jag vet inte om några av de påhittade hälsoargument som brunnsvattnet (såväl det i Ramlösa som på andra ställen) tillskrivits återanvändes för sodavattnet. Jag vet heller inte hur det gamla järnvattnet smakade, men misstänker att det var en god bit från den Ramlösa vi är vana vid.

- SvD 26 november 1912

Det var först 1912 som fabriken stod klar och började leverera naturligt sodavatten. Resten är historia.

Så Ramlösa vatten är sig inte likt, vad de än påstår.

Uppdaterat: Ramlösa har bättrat sig:

[1895] Dagens mineralvattenkälla upptäcktes av en slump.

- ramlosa.se: Historia

Lördagsfråga 642

Dela inte saker som du inte vet vad det är

"Police are squabbling with protesters ... Oh, there we go! — And they just reached the Capitol again."

- Marcus Dipaola, TikTok 7 januari 2021

Det här klippet cirkulerade tidigt under händelserna. Man ser på håll uniformerad polis och aktivister på ömse sidor om en avspärrning; avspärrningen öppnas; folkmassan närmar sig. En del människor befinner sig redan på filmarens sida om avspärrningen, men sedan den öppnats är det fritt fram.

Den som delat klippet (någon annan än filmaren) har lagt dit en kommentar som gör det hela mycket intressant, men som är svår att kontrollera enbart genom att titta på klippet: "THEY LITERALLY JUST LET THEM THROUGH!" — Eftersom det var svårt att kontrollera, lät jag bli att dela klippet. Men nog kliade det i fingret.

Snart nog dök ytterligare information upp. Journalisten Justin Miller ställde några frågor till Dipaola, som också är journalist:

[Dipaola:] Around 2 p.m., protesters outnumbering cops "100 to 1" gathered on the North front of the Capitol. "The cops ran to the steps to try to form a line with their asps, got overwhelmed and pushed back up to the top."

"They definitely didn't just open the barriers, the pro-Trump rioters made a fist like they were going to punch the cops, which is why I started recording, then they backed off the barricades. Completely outnumbered, there wouldn't have been any point in fighting"

[Miller:] Did cops open the gates?

@marcusdipaola: "No, the barrier was there, protesters just pushed it aside and the cops abandoned their post."

Capitol Police were overwhelmed because their superiors didn't adequately reinforce the Capitol "hoping to avoid inflaming tensions"

- Justin Miller @justinjm1, Twitter 7 januari 2021

Miller lade senare till en film med motsvarande händelse från andra sidan av Capitolium, där poliser drar sig undan en betydligt större folkmassa, och det är enklare att avgöra vad som händer. 

När det smäller till nånstans, och massor av information av varierande kvalité yr omkring, är det oj så lockande att dela med sig av pärlor man hittat. Men eftersom det då är som svårast att avgöra vad som är sant, falskt och mittemellan, är det då man ska vara mest restriktiv med att dela på sociala medier. Vänta hellre en stund och se vad som dyker upp. Varför så bråttom?

Man kan också formulera det så här: Ju mer jag vill dela, desto viktigare är det att inte dela just precis nu. (Jag kallar den "tumregeln" eftersom tummen ofta är "delningsfingret".) I det här fallet skulle man även kunna uttrycka det som "dela inte saker som du inte vet vad det är".

Arkivera nuet

MEGATHREAD: Archiving the Capitol Hill Riots

Archiving videos before potential removal from various websites...

Send or comment links of videos you need downloaded. Currently going through POV livestreams/replays.

- u/AdamLynch: MEGATHREAD: Archiving the Capitol Hill Riots, reddit 6 januari 2021

Upploppen i Washington D.C. hade nog blivit ännu vildare om inte folk varit upptagna med att vifta med sina mobiler ... Mängder av bilder och filmer togs, mycket lades ut direkt. Åtskilligt lär raderas under de kommande dagarna, när tokarna inser att det kan användas som bevismaterial och bidra till straff för såväl dem själva som deras "kolleger". Sådant har inträffat när det hettat till tidigare. Och därför finns det de som ser till att samla ihop relevant material, innan det försvinner.

Mycket finns att säga om USA:s inhemska terrorism, och vad som förhoppningsvis blev deras högsta nivå inom överskådlig tid. Men först får man se till att bevara källmaterialet.

Hur Ivar blev Ivar Lo

Sedan Gösta Berlings saga har en sådan debut som Adolf Johanssons De röda huvudena icke förekommit — Vårt land har fått en ny diktare. En skildrare som endast få. En stor och ursprunglig talang med sin egen röst och sin egen framställningskonst.

- Thore Blanche i Aftonbladet (1917)

Idag är bröderna Adolf och Gustaf Johansson från Oskarshamn tämligen bortglömda. För hundra år sedan var det tvärtom. De var inte bara kända utan berömda och sålde stora mängder, i synnerhet De röda huvudena som Bonnier gav ut i ett tjugotal upplagor. Så de går nog att jämföra med självaste Selma Lagerlöf beträffande kvantiteterna. Vad gäller kvalitéerna ... Verkar det vara en annan historia. Jag har inte sett något som tyder på att bröderna blivit orättvist bortglömda, om man säger så.

Att "Johansson" var såväl inmutat som förknippat med sämre litteratur var två anledningar till att Ivar Johansson ville ha ett annat efternamn. Det hävdade åtminstone Lars Furulund, som kände Ivar länge och väl. Men det nom de plûme han antog 1923, och som han fortfarande är känd som, var inte det som han fick officiellt godkänt. "Lo" underkändes eftersom det var upptaget av en annan släkt.

Efter flera avslag bad han 1926, året före debuten med ”Vagabondliv i Frankrike”, att få namnet Loson inregistrerat. Även det avslogs. Men den 8 april 1927 godkändes namnet Loe.

- Hans O. Alfredssson: Ivar Lo-Johansson hette egentligen Loe, SvD 23 februari 2010

"Karl Ivar Loe" är ingen man känner till. Men det var så han "egentligen" hette.

Ivar själv hävdade alltid att "Lo" burits av en gammal släkting. Om det stämt hade det nog varit enkelt, eller åtminstone ganska enkelt, att visa. Men hittills har så inte gjorts.

Det har förgäves letats i arkiven efter statarsläkten Johanssons gamle båtsman Lo, som Ivar Lo åberopat i en av sina skrifter och även omnämnt i inlagor till Kungl. Maj:t angående nytt släktnamn.

- Lars Furulund, "Hur Ivar Johansson blev Ivar Lo", Ivar Lo-sällskapets medlemstidning Ivar Lo 2010

Det förefaller som om båtsmannen var påhitt, uppfunnen av Ivar. En annan förklaring till valet av "Lo" som lanserats rör jägare som den unge Ivar beundrade, och som han så småningom ville ha en association till. Furulund tvivlar på den historien och det är inte svårt att hålla med.

Var det så att Ivar helt enkelt valde ett namn som lät bra? Proletärförfattaren, som många säkert ser som motpolen till image-medvetna bästsäljare och influencers, ägnade ju namnfrågan en hel del energi. Berodde det på att det var en central del av hans "varumärke"?

Karl XII skriver brev

Den 26 november 1702 befinner sig Karl XII i byn Novizize utanför Sandomierz ("Sandomir"), i vad som åtminstone idag är sydöstra Polen (kanske det var det även på den tiden). Fälttåget mot August II pågår för fullt. 

Kungen skriver brev till Magnus Stenbock. Han är en av krigets nyckelpersoner, som fått flera viktiga uppgifter och utfört dem till belåtenhet.

Så måste I ock förfara med alla de andra, som I kan räckia til, så at de antingen blifva tvungne nolens volens [mot sin vilja] följa med oss eller ock blifva så förstörde, at de kunna minnas, at en Måns Bock hafver varit der. De orter, som är anslagne til Cron-Armeens qvarter, dem måste I intet skona utan taga af dem til vår Armees nytta, så at det intet blifver stort för de andra igen.

För tillfället arbetar "Måns Bock" med att få fram anhängare och inte minst kontributioner; "skadestånd", det vill säga plundrande. Ibland krävdes hårda tag. Ibland brändes hus och hela samhällen ned. Det är en bister verklighet som beskrivs.

Jag vill nu intet längre uppehålla eder utan recommendera[r] eder Contributions skyndsamma indrifvande och Partiets conserverande och at de utskrifna Svenska ryttare och knecktar, som äro på partiet, måtte alla blifva upmuntrade. Och jag förblifver min herr[es] välvillige Carolus.

Att ligga i fält innebär mycket korresponderande. Det skötte kungen självt, utan sekreterare märkligt nog. Breven skrevs sällan under optimala former, oftare i hast, i befintligt väder, mot husväggar, sadlar, soldatryggar ... Och då kunde det inte hjälpas att en del bokstäver och ord blev oläsliga, markerade med "...". 

P. S. Våra vitiner [grundgående båtar av mycket enkelt slag] och Pråmar äro nu redan mäst alla förbi Sandomir och ... en del redan hint til Casimir. Ved Sandomir ärnar jag låta en del af Armeen och marchera på andra sidan om strömmen, för ... beqvämlighet skull.

Fast börjar det inte bli väldigt många "..." nu..?

Den soldaten I sidst skref om vara .... dömd från lifvet, för det han supit sig full och blifvit som döder efter ... marchen, ... afstraffa med 9 gånger gatulopp.

Här får vi förklaringen:

Vassment [holländsk svordom, ung. "fan också"], jag slog bläck på papperet nu, men jag ijss [ids] intet skrifva om. I lärer väl kunna läsat ändå.

Brevet finns bevarat på Riksarkivet. Direkt under fläcken, på ömse sidor om pappersvecket, ses orden "slog blek". På sätt och vis är det ett av landets finaste historiska dokument: Inte renskrivet och tillrättalagt, utan i befintligt skick.

Text från Konung Karl XII:s egenhändiga bref: Magnus Stenbock (utgiven av Ernst Carlsson 1893). Den källan kan inte rekommenderas nog. Caroli brev är betydligt mer lättlästa och tillgängliga än man kan tro, trots att man bara justerat stavningen en aning.

Lördagsfråga 641: Stenmos

• Aurore Dupin (1804–1876), betydligt mer känd som George Sand.
• I denna eleganta stråhatt har halmen satts ihop med silkestrådar på något klurigt sätt. Metoden uppfanns av Mary Dixon Kies, som 1809 tog patent på den. Därmed blev hon den första kvinnan i USA att ta ett patent.
• En 45-varvsadapter, singelpuck, eller vad man nu kallade dem: Grunkan man sätter på skivspelaren för att sedan sätta dit singelskivan med stort centrumhål.
• Hålet i spaden är inte en skottskada utan ett titthål. Spaden är nämligen till för att även kunna användas som skydd. Konstruktionen prövades av kanadensarna under första världskriget och fick så småningom tummen ner: Även en spade vars blad är så tjockt att den blir sämre att gräva med och onödigt tung är inte mycket till skydd mot finkalibrig eld. Uppkallad efter idégivaren, sekreteraren Ena MacAdam.

Sand, grus (Kies på tyska), singel och makadam ger temat för (lör)dagen. Den satte Magistern.