Swingpjattsupploppet 1942

- Se 20–27 mars 1942 med swingpjatten Reinhold Österberg

Kanske är han favorit hos enstaka exemplar av det täcka könet, ty det finnas ju avarter där också. Kanske är det hela inte så mycket att bråka om, ty varje tid har ju sina äckel.

- Kar de Mumma citerar "ung studentska i Uppsala" om företeelsen, SvD 19 september 1941

Kar de Mumma lanserade ordet swingpjatt våren 1941 (sedan han först arrangerat en tävling där folk fick skicka in förslag, varefter han utkorade sig själv till segrare). Det var ett nytt ord på en ny företeelse som en del unga män tog till sig: Långt hår, bredaxlade överdimensionerade kavajer, underdimensionerade byxor, låga, bredbrättade hattar, ljusa strumpor och gulbruna skor med kraftiga sulor — idel fel och konstigheter, särskilt under ransoneringens tygbrist. I USA kallades klädstilen zoot suit och tros ha kommit hit via London (även under brinnande krig fortsatte ett visst flöde av absolut livsviktiga ting som kaffe, tobak och modeinfluenser). Den slappa stilen gick igen i swingpjattens hållning, med händerna i fickorna, framskjutet huvud och cigaretten slappt dinglande i den buttra munnen. Det enda tillfället då swingpjatten stramade upp sig var på dansgolvet. Sammantaget räckte de ett bildligt (det var ju ändå 1940-tal) finger åt tidens normer och ideal. Och spiken i kistan, det som gjorde att man inte ens kunde ignorera dessa skamliga uppenbarelser, var att swingpjattarna kom från arbetarklassen. Det var det som främst skiljde dem från överklassens kortklippta nalensnajdare (efter stamlokuset Nalen på Regeringsgatan), mer än några egenheter i utseendet.

"Undrande landsortstös" skriver och begär att få en beskrivning (helst illustrerad) på de mångomtvistade swingpjattarna på Skansen. Svar: Går det inte lika bra med någon bild från apburen?

- Kar de Mumma, SvD 26 augusti 1941

När fenomenet beskrivs tar man alltid upp en kuriös händelse våren 1942. Den var inte historisk på samma sätt som en del andra världshändelser det året. Men den satte sig i det allmänna medvetandet, särskilt i Stockholm, och kunde nämnas långt efteråt i olika sammanhang. Kanske finns det än idag de som minns den?

Swingpjatt vållade stor folksamling

En 17-årig swingpjatt från Nynäshamn, som under söndagen rest upp till Stockholm för att visa sin elegans, väckte ett så stort uppseende, att han vid ett tillfälle på Drottninggatan hade en svans av bortemot 300 personer efter sig.

Ynglingen började sin promenad på Sveavägen, där en del söndagsvandrare visade honom en allt närgångnare uppmärksamhet. Han blev till slut besvärad av intresset och beslöt i hörnan av Drottninggatan och Bryggargatan att försöka göra sig kvitt sin uppvaktning och försvann in i hörnhuset för att strax efteråt komma ut på Bryggargatan, där åskådarna emellertid till hans förskräckelse redan väntade honom. Om vad som sedan hände förmäler ett rykte, att några "nalensnajdare" råkat i häftig ordväxling med honom och att folkmassan tagit parti för de förstnämnda. Ett annat rykte vill veta att polisen, som i radiobil kom till platsen, måste dra blankt för att skingra folkmassan. Faktum är att ynglingen erbjöds åka radiobil till Södra station, något som han tacksamt accepterade, och härifrån tog han första tåg tillbaka hem till Nynäshamn.

- SvD 16 mars 1942

När den fina tidningen Kapten Stofil tog upp swingpjattens historia i en lång, fin artikel var upploppet naturligtvis med. Där noterar man variationer i rapporteringen:

Tidningsrapporterna dagen efter skiljde sig något från varandra, i synnerhet vad gäller händelsens allvar. Dagens Nyheter refererade polisens uttalande att uppträdet haft en ganska godartad karaktär. "Man fick snarast den uppfattningen att folk hade omåttligt roligt åt den underliga uppenbarelsen", skrev DN. Aftonbladet citerade däremot ett vittne som menade att "det var rena turen att inte swingpjatten blev sönderslagen av en massa yngre element". Svenska Dagbladet var mer svävande, men intrycket av deras notis var att situationen var ganska hotfull. Likväl kunde tidningarna inte låta bli att se hela episoden som en lustig anekdot, trots att flera hundra människor jagat en sannolikt skräckslagen 17-åring.

- Martin Kristenson: Bland babsgossar och slashasar — Några kapitel ur swingpjattens historia, Kapten Stofil 9/2002

Hur såg då den yngling ut, vars blotta utseende mobiliserade stockholmarna som vore de moralens väktare i någon byhåla? Bildtidningen Se ryckte ut och gjorde ett bildreportage om Reinhold Österberg — det var så han hette. Till skillnad från ovan nämnda tidningar så tar de avgjort ställning för gossen. Han beskrivs inte som någon samhällsfara, utan är en käck brottare som inte ens röker. Men åtminstone några läsare var av en helt annan åsikt. Och nu blir det riktigt intressant, särskilt för de som fått för sig att grova ord medmänniskor emellan är någonting nytt:

"Vad skall det föreställa? Det är ju det rena äcklet. Inget försonande. Är det en svensk grabb? Fy f-n! Att släppa lös en sådan gosse! Han verkar ju hermafrodit. Vill han nu på något vis göra sig märkvärdig, så låt hans mamma gå ut och gå med honom men kopplad. Inte lös på egen hand. Det leder ofelbart till katastrof. Människor tål ej att se allting. Helst en nykonstruktion av hela charmiteten. Han skall klippas, kläderna hängas i malpåse med fönster i, man unnar honom att se på dem emellanåt. Så skall han lägga av det där äckliga s. k. leendet, och sen skall han läras, att han är en svensk grabb, som skall göra nytta, och stå beredd att försvara sitt fädernesland. Sen kan han komma upp till Stockholm igen, och han skall trivas."

"Det är bedrövligt att det verkligen finns sådana svenska pojkar som vill spöka ut sig på ett så osmakligt sätt som swingpjatten från Nynäshamn, vilken illustrerades i SE nr 12. Att han sedan vill påskina att han är brottare och med ett leende poserar inför kameran med sin 'Tarzanfigur' gör honom ännu äckligare. En verklig idrottsman skulle aldrig bära sig så dumt åt att bara för nöjes skull reta gallfeber på en god del av det svenska folket. Att sedan en så bra tidning som SE kan sympatisera med honom är ofattbart. Det är väl verkliga karlar med härdade nävar vi nu behöva och icke några gelébetonade swingpjattar. Fy skäms!"

"Edert reportage av ynkedomen från Nynäshamn kallar jag smörja med stort S och troligen har många i likhet med mig fått avsmak för SE härigenom. [...] Det här sista med Swingpjatten var så motbjudande bedrövligt att jag nu definitivt slutar köpa edert alster."

Upploppet var en mild föraning om det som skulle bryta ut året därpå i Los Angeles. Där samlades soldater från hela landet för att skeppas ut till krigsskådeplatserna i Stilla havet. Medan de väntade kunde de reta sig på ungdomar, särskilt men inte enbart mexikanska — där var subkulturens klassaspekt ännu starkare — i zoot suits. Hårda ord utbyttes, handgemäng utbröt. Och i juni 1943 kulminerade det, när man under en hel veckas tid gick ut och jagade swingpjattar. Inga dog, men ca 150 misshandlades.

Nej, fullt så illa gick det inte på Drottninggatan. Fast vem vet hur det hade kunnat gå.