Saigon Bob

Under Irakkriget 2003 var Mohammed Said as-Sahaf informationsminister (tidigare hade han bl.a. varit ambassadör i Sverige). I jobbet ingick att hålla regelbundna presskonferenser där han uppdaterade de samlade journalisterna om läget. Eller vad han nu gjorde ... Efterhand blev gapet mellan verkligheten och hans "information" allt större, från uppenbar propaganda till det rent galghumoristiska. Han fick öknamnet "Bagdad Bob", vilket påminde om tidigare förmågor i gebitet som Koreakrigets "Seoul City Sue" (född amerikanska som var gift Suh och övergått till Nordkorea) eller Vietnamkrigets "Hanoi Hannah" (som inte alls hette Hannah): Propaganda som spottar verkligheten i ansiktet. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt! Ser ni de amerikanska trupperna bakom mig? De är på flykt undan det segerrika republikanska gardet!

Det fanns även en amerikansk motsvarighet. Under Vietnamkriget höll USA:s militär regelbundet presskonferenser på Rex Hotel i Saigon. När kriget gick allt sämre så undvek de i det längsta att återspegla verkligheten. När gapet mellan verkligheten och deras "information" blev allt större så tappade journalisterna snabbt respekten, och skämtade öppet om påhitten. Eftersom konferenserna alltid började klockan fem fick de namnet "Five O'Clock Follies".

When the briefings ended after the cease-fire of 1973, Richard Pyle, the Saigon bureau chief of The Associated Press, characterized them as "the longest-playing tragicomedy in Southeast Asia’s theater of the absurd."

- "Barry Zorthian, U.S. Diplomat in Vietnam, Dies at 90", New York Times, 5 januari 2011

Segermakten gjorde naturligtvis en poäng av begreppet. Än idag gör Rex Hotel i Saigon reklam för sig med att det minsann var här "five o'clock follies" utspelades: När det var imperialisternas tur att blåljuga utan att någon tog det på allvar.

Lördagsfråga 614: "Found footage"

1. Örnen har landat ... Andrées olycksaliga expedition gick upp i luften och försvann 1897. Man hittade den först 1930, inklusive bilder som framkallades efter 33 år.
2. Så här berättades det: Två amerikaner, en historiker och en militär, gick runt bland ojämnheterna i Luxemburg och letade spår efter andra världskriget, i synnerhet Battle of the Bulge. Man gjorde ett riktigt spännande fynd: En kamera med film. Kamerans ägare identifierades, anhöriga kontaktades, och givetvis framkallades bilderna och publicerades. – Men mycket snart hörde folk av sig som kände igen bilderna; de kom inte från någon hittad kamera utan från böcker. Man måste säga att förfalskarna gav sig in på fel ämne, för det finns kanske inget jämförbart område som har lika många experter, proffs som amatörer, med järnkoll på materialet, som genast kan avgöra om exempelvis en bild publicerats tidigare eller inte.
3. Vulkanen Unzen i södra Japan fick 1991 ett utbrott. Journalister, vulkanologer och nyfikna samlades. Under utbrottet inträffade ett s.k. pyroklastiskt flöde – en glödhet, snabb och oerhört destruktiv lavin av vulkaniskt material – med en storlek och intensitet som överraskade. 43 personer dödades. Fjorton år senare hittade man en videokamera där flödet gått fram, i ömkligt skick såklart men tillräckligt välbevarad för att man skulle kunna ta del av den sista filmen den tog. Den kan ses här på Youtube. Jag har aldrig sett något så odramatiskt som samtidigt varit så otäckt.
4. Vulkanen Ontake, även den japansk, fick ett utbrott 2014. En av de omkomna hette Izumi Noguchi. Bilden kommer från hans kamera.

"Found footage" brukar förknippas med spelfilmer, där man låtsas att filmen kommer från en upphittad videokamera. Greppet slog, så vitt jag vet, igenom med The Blair Witch Project och har sedan dess använts i myriader B-filmer. Det gör det inte mindre drabbande när man stöter på det i verkligheten, vilket naturligtvis är anledningen till att skojare lockas till försök.

Det svaret hittade Tricky.

Älvor av Doyle, d.ä.

Det är välkänt att Arthur Conan Doyle, den skarpsinnige Sherlock Holmes upphovsman, i verkligheten kunde vara mer lättlurad än rentav Watson. Det mest ökända exemplet är när han föll för två småflickors lek med en kamera, och skrev The Coming of the Fairies (1921).

Vad som är mindre känt är att även fadern ägnade sig åt älvor. Alla bilder här är äkta Doyle, inte Conan men Charles Altamont Doyle (1832–1893). Denne var en konstnär som illustrerade en mängd böcker, som till exempel förstaupplagan av sonens A Study in Scarlet (1888). Så småningom tappade han greppet om verkligheten – alkoholism torde ha bidragit – och tillbringade sina sista år på mentalsjukhus. Han fortsatte in i det sista att teckna och måla, och åtskilliga av bilderna från den tiden föreställer älvor.

I vilken mån A. C. tänkte på C. A. när han kungjorde älvornas ankomst är svårt att säga. Men han var åtminstone inte omedveten om sambandet, tvärtom. Exempelvis ordnade han en utställning med faderns konstverk 1924.

Wikipedia: Charles Altamont Doyle

Lördagsfråga 614

Slaget vid Maiden Castle

In the battle for Maiden Castle, the Durotriges, armed with only slings and stones, were massacred by the far superior forces of the Roman Army.

- Roman Ballista Bolt from Maiden Castle, A History of the World, BBC

The idea that an invading Roman army brought about the end of hillforts in southwest Britain, using artillery fire to demoralize and defeat their enemy, is one of the most powerful narratives in British archaeology, being a constant element in both academic literature and public discourse.

- Miles Russell: Mythmakers of Maiden Castle: Breaking the Siege Mentality of an Iron Age Hillfort, Oxford Journal of Archaeology 23 juli 2019

På 1930-talet grävde arkeologparet Sir Mortimer och Tessa Wheeler ut järnåldersborgen Maiden Castle. Arbetet finansierades av insamlingar från allmänheten, vilken betydelse det nu kan ha haft för att dramatisera resultaten. De hittade en begravningsplats som beskrevs som en krigskyrkogård: Kropparna hade de gruvligaste skador från hårda strider, och de hade begravts snabbt och i oordning. Vilka de slagits mot, och heroiskt förlorat mot, var ingen hemlighet: Romarna.

Idén rotade sig genast i det allmänna medvetandet: Ur-britter (hur man nu definierar sådana) som med förtvivlans mod kämpar mot övermakten i fornborgar utmed engelska sydkusten ... Och förlorar. Det spelar nog in att rapporten släpptes 1943, då hotet från kontinenten åter var aktuellt. Men så fort de första nyheterna släpptes så utbröt något av en fornborgs-mani, där den ena platsen efter den andra grävdes ut på jakt efter spåren av invasionen; och med den starka bilden i minnet bekräftades den, om och om igen.

Men sedan åtminstone 1980-talet har bilden ifrågasatts. Beläggen för en episk sista strid vid Maiden Castle är inte alls så odiskutabla som Wheelers framställde det. Av kropparna på begravningsplatsen hade visserligen många (3/4) skador, men de hade begravts under ordnade former. Men framför allt var de olika gamla, från första århundradet före och första efter Kr.

Det mest kända enskilda fyndet från Maiden Castle är det som BBC skrev om ovan. Men var det verkligen en skäkta från en romersk ballist? Sådana hade pyramidformade spetsar för att gå genom rustning. Men det här exemplaret ser mer ut som en vanlig spjutspets, och kan mycket väl ha varit av inhemsk produktion.

it is clear those living in the southern British Iron Age were quite able to inflict multiple forms of body horror upon one another without the assistance of Rome.

- Ibid.

Det tyngsta belägget mot Wheelers idé är att Maiden Castle vid tiden för den romerska invasionen (år 43 e.Kr.; Caesars hundra år tidigare är en annan sak) inte längre användes. När Claudius generaler angrep Durnovaria (Dorchester) i närheten var Maiden Castle en urmodig och övergiven försvarsanläggning.

Paret Wheeler bedrev arkeologi intensivt och hela tiden med ett öga på historiska händelser deras fynd kunde kopplas till. I synnerhet Mortimer verkar ha haft talets gåva och sinne för att göra det förflutna levande. Dock verkar han inte ha varit främmande för att göra en god historia bättre. Och hans talanger bidrog till att den tacksamma myten om sydkustens försvar blev en del av Englands historia.

Amelia Earhart på History Channel

The History Channel som den såg ut i juli 2017, arkiverad på archive.org och The Wayback Machine.

The History Channel, vars namn syftar på att de en gång fokuserade på historia, gjorde 2017 ännu ett program om Amelia Earhart. Som vanligt handlade det mindre om hennes liv och verk i övrigt än om hennes berömda försvinnande 1937. Och framför allt tog man upp nya spännande uppgifter, som på något sätt ständigt kommer fram i fallet.

Den här gången rörde det denna bild. Earhart skulle vara den sittande personen med ryggen mot oss, Noonan en av de till vänster. Den Earhart-teori som åberopas är att de 1937 skulle ha tagits till fånga av japanerna, misstänkta för spioneri.

According to HISTORY’s upcoming investigative special “Amelia Earhart: The Lost Evidence,” airing Sunday, July 9, retired federal agent Les Kinney scoured the National Archives for records that may have been overlooked in the search for the lost aviator. Among thousands of documents he uncovered was a photograph stamped with official Office of Naval Intelligence (ONI) markings reading “Marshall Islands, Jaluit Atoll, Jaluit Island, Jaluit Harbor.” In the photo, a ship can be seen towing a barge with an airplane on the back; on a nearby dock are several people. Kinney argues the photo must have been taken before 1943, as U.S. air forces conducted more than 30 bombing runs on Jaluit in 1943-44. He believes the plane on the barge is the Electra, and that two of the people on the dock are Earhart and Noonan.

- The History Channel (2017) (arkiverad)

Jag har inte sett att det synnerligen suspekta sällskapet TIGHAR (The International Group for Historic Aircraft Recovery) är inblandat här. Annars brukar de alltid stå bakom när nya "belägg" för Earharts öden dyker upp. Jag har skrivit om dem och Earhart förr: Amelia Earhart och källkritiken. Trots att det skrevs året därpå, 2018, hade jag inte med något om bilden eftersom jag hade missat den historien. Det berodde på att en japansk bloggare direkt efter "dokumentären" gjorde det som tydligen ingen på The History Channel gjort: Grävde i ett japanskt arkiv, fritt tillgängligt på nätet. Enligt hans egen uppgift tog det en halvtimme att leta reda på en trycksak där bilden fanns. Och av fyndet framgick direkt att bilden var utan intresse i sammanhanget, oavsett vilka personerna på den var.

However the photograph was first published in Palau under Japanese rule in 1935, in a photo book; Motoaki Nishino (西野元章) , "Umi no seimeisen : Waga nannyou no sugata." (海の生命線 我が南洋の姿) , Palau: Futabaya Gofukuten, 1935.

- Kota Yamano: The Lost Evidence Photo published 2 years before Amelia Earhart's disappearance, 11 juli 2017

Bilden hade tagits minst två år innan Earhart och Noonan försvann. Så var det med det scoopet, och pratet om "lost evidence".

Dokumentären sändes aldrig mer i The History Channel. De tog också bort allt material om bilden på sin sajt.

Lyssna på sig

Jag är inte mycket för talböcker eller poddar. Men kan göra undantag. Som när det är mina texter som läses upp.

Då och då läser jag mina egna böcker, sällan från pärm till pärm men enstaka kapitel. Det har blivit detsamma med talböcker (de ovan är ur Storytels sortiment, med de två till höger inlästa). Det är en mycket speciell känsla att höra sina egna texter upplästa av en vilt främmande människa, som gör betoningar och pauser och över huvud taget behandlar materialet på sitt sätt. Delvis ack så välbekant, delvis nytt.

Not, de inlästa titlarna är boken Kungar och drottningar i Sverige uppdelad. Det historiska kapitlet är en mycket, mycket komprimerad historik över Sverige, tar en kvart med en avslappnad uppläsare.

Lär man sig bättre av att skriva för hand? M.m.

In three studies, we found that students who took notes on laptops performed worse on conceptual questions than students who took notes longhand.

- Mueller och Oppenheimer: The Pen Is Mightier Than the Keyboard: Advantages of Longhand Over Laptop Note Taking (2014)

Denna studie fick mycket stort genomslag. Man kan se uppgiften återgiven högt och lågt, ofta kompletterad med egna mer eller mindre vetenskapliga analyser om varför det är bättre att skriva för hand. Behöver det sägas att man ofta och gärna går betydligt längre än de som gjorde studien? Jag säger det ändå.

We show that whereas taking more notes can be beneficial, laptop note takers’ tendency to transcribe lectures verbatim rather than processing information and reframing it in their own words is detrimental to learning.

- Ibid

En av vetenskapens hörnstenar heter replikering, eller upprepning. Har forskargänget X genomfört studien Y som visat Z? Det kan vara nog så intressant, men behöver ingalunda innebära att frågan är avgjord. Låt forskargänget X' genomföra en studie Y' med samma upplägg och se om de kommer fram till samma sak! Eller om deras slutsats Z' har några intressanta likheter och/eller skillnader jämfört med Z.

Replikering är olika viktigt i olika vetenskaper. I "hårda" vetenskaper som fysik kan (obs! kan) det vara lättare att konstruera vattentäta experiment och tolka utfallen. I "mjukare" vetenskaper, som medicin och psykologi, är ingen studie, om aldrig så stor och välgjord, utslagsgivande; varje studie är en röst för eller emot.

Här är det läge att flika in en uppgift som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet utanför de berörda fälten:

The replication crisis (or replicability crisis or reproducibility crisis) is, as of 2020, an ongoing methodological crisis in which it has been found that many scientific studies are difficult or impossible to replicate or reproduce.

- Wikipedia: Replication crisis

För att sammanfatta: När man gått igenom studier – många av dem klassiska studier, välkända inom sina respektive gebit, vars slutsatser haft betydelse i världen vi lever – och upprepat dem (vilket man borde ha gjort för år eller decennier sedan) har man inte kommit fram till samma resultat. Ens efter flera försök.

För att sammanfatta sammanfattningen: Det finns aktiv vetenskap byggd på lösan sand.

Ett problematiskt område är psykologi. Och för att bara ta ett enda av otaliga exempel, så har Mueller och Oppenheimers intressanta, omskrivna och flitigt citerade studie från 2014 hittills inte låtit sig replikeras.

Based on the present outcomes and other available evidence, concluding which method is superior for improving the functions of note-taking seems premature.

- Dunlosky och Rawson, How Much Mightier Is the Pen than the Keyboard for Note-Taking? A Replication and Extension of Mueller and Oppenheimer (2014) (2019)

Deras abstract är vetenskapligt försiktigt formulerad. I sammanhanget kan den läsas som att studien den replikerar är ute och cyklar.

Lördagsfråga 613: Sabrinor

1. Hertigen av Buckingham upptäcker 1483 att floden Severn, likt varje år så dags, är full med vatten, vilket slår mot hans planer för att gå mot Rickard III. Englands längsta flod fick, av någon anledning, heta Sabrina hos romarna, och gav därmed namn åt resten av denna lördagsfråga.
2. St Trinians är en fiktiv flickskola där eleverna bedriver skörlevnad och värre med glad och ilsken frenesi. I filmen Blue Murder at St Trinian's (1957) ses dåtida kändisen Sabrina i en kort statistroll.
3. Ön Sabrina dök upp sommaren 1811. Den förklarades brittisk av britter trots att den var en del av portugisiska Azorerna, och Storbritannien och Portugal vid tillfället krigade tillsammans mot Napoleon. Sedan försvann ön, vilket nog var lika bra.
4. Sabrina Sidney (1757–1843) var föremål för ett aktivt uppfostrande à la Rosseaus Emile för att bli den perfekta hustrun. Eller Pygmalion, som kanske – borde? – ha inspirerats av den märkliga historien. Se WP: Sabrina Sidney

Den satte Tricky.

Concordski

Notera vingarna i höjd med cockpit. De aktre landningsställen har betydligt fler hjul. Åker dessutom bromsskärmarna fram vid landning är det ännu ett tecken på att detta inte är någon Concorde.

Något praktiskt utnyttjande av Concorde kan det knappast bli fråga om förrän tidigast om tre år. Men det hindrar inte att bortfallet av Boeing SST ändrar situationen med en gång och att marknaden bör räcka till för såväl Concorde som Tupolev 144, anser chefen för Aerospatiale.

- SvD 26 mars 1971

När överljudshastighet blev vardagsmat för militärplan sågs det som en tidsfråga innan detsamma skulle hända med passagerarflyget. I USA hade Boeing börjat utveckla sin rejält tilltagna 2707 SST (SuperSonic Transport) på 1950-talet. I början av 1960-talet slog sig brittiska och franska förmågor ihop för att skapa Concord(e) – man grälade länge om stavningen innan den franska med e på slutet spikades. Inte för att allt gick som smort; folk oroade sig för ljudnivåer och påverkan av ozonskiktet. I flygbranschen insåg man att den ökade bränsleförbrukningen skulle göra överljudsflyg mindre givande per mil än deras långsammare motsvarigheter. Men vad spelar sådant för roll när man ändå är överens om att överljud är framtiden?

Chocken kom just när 1968 övergick till 1969:

Sovjetunionen genomförde på nyårsaftonen världens första provflygning med ett trafikplan av överljudstyp och distanserade därmed sin brittisk-franska konkurrent Concorde med flera månader.

- DN 2 januari 1969

Den ryska utvecklingen hade försiggått under radiotystnad. Med forcerat arbete, industrispionage och en del tur lyckades man få upp sin Tupolev Tu 144 två månader före den första testflygningen med Concorde, och därmed knipit ännu en medalj i den högteknologiska tävlan där rymdkapplöpningen bara var en gren av flera. Vid det laget sades amerikanernas SST ligga sex år bort; som notisen överst visar gav man upp innan dess. (Det finns spännande uppgifter om att Concorde-byggarna med flit gjort felaktiga ritningar o.dyl. som de ryska spionerna nappat på, och att dessa åtminstone delvis skulle ligga bakom kommande driftproblem. Inte för att sådant går att bekräfta ...)

Om marknaden räckte för Concorde och Tu 144? – Tja ... Två år senare, när man fortfarande körde "reklamflygningar" inför de förestående breda lanseringarna, bröt oljekrisen ut. De där extra litrarna för överljudspassagerare blev plötsligt ett betydligt större problem. Inte hjälpte det att en Tu 144 kraschade på en flyguppvisning samma år.

Och det hjälpte sannerligen inte att Tu 144 hade en mängd problem som inte syntes utifrån. Som att överljudshastigheten krävde efterbrännkammare, som alltså var på hela tiden. Det gav en ljudnivå på över 90 dB i kabinen; då börjar det bli läge att ha hörselskydd om man vill undvika skador, och att föra ett vanligt samtal låter sig inte göras. Passagerarna vande sig vid att kommunicera skriftligt med varandra. De var nog skonsamt ovetande om de större problem som fanns. Som sprickorna som ideligen uppstod i planen, även vid påfrestningar långt under de vid överljudsfärd. Med mycket mera.

During 102 flights and 181 hours of freight and passenger flight time, the Tu-144S suffered more than 226 failures, 80 of them in flight.

- Wikipedia: Tupolev Tu-144

Liksom Concorde hölls Tu 144 i luften av nationell prestige, inte ekonomiskt förnuft. I Sovjet hade man visserligen en annan syn på flygsäkerhet. Men även om man kunde undvara folk i sig så bekymrade man sig desto mer för den prestigeförlust varje krasch med det flygande flaggskeppet innebar, i synnerhet om man hade utlänningar ombord. Det var därför som Tu 144 under flera år enbart flög post. Och när den andra Tu 144:an kraschade 1978 tröttnade landets ledning definitivt på den vita elefanten.

Allt som allt tillverkades 16 Tu 144. Den togs ur kommersiell drift 1983.

Wikipedia (eng.): Tupolev Tu-144

Lördagsfråga 613

Tandfen och tannfén

en áðr en þau Melkorka skilðisk, selr hon í hendr Óláfi fingrgull mikit ok mælti: "Þenna grip gaf faðir mann mér at tannfé, ok vænti ek, at hann kenni, ef hann sér.."

innan han for fick Olaf en tung armring [finger-?] i guld av sin mor Melkorka, som sade, "denna skatt fick jag av min far som tandgåva, och väntar mig att han känner igen den när han ser den".

- Ur Laxdalingarnas saga, 1200-talet

Tandféer blev avgjort till på 1900-talet. De blev stora i USA i mitten av 1900-talet och har letat sig hit under de senaste decennierna.

Mindre känt är att det för länge sedan funnits en nära skandinavisk motsvarighet, inte minst fonetiskt. Den hette tannfé, tandgåva. Ordet "fé" är samma ord som fä, boskap, och i överförd bemärkelse rikedom. "Tandpengar" helt enkelt; rentav mer rakt på sak än sena tiders tandféer. En sådan tandpeng fick ett barn när det fick sin första tand. Oftast var det säkert enkla ting, men det finns även beskrivningar av nog så furstliga tandgåvor, och det inte bara i sagorna.

Wikipedia (sv.): Tandfe (med mer info om tannfé än tandfen)

Straight Dope: What's the origin of the tooth fairy?

Punch recenserar "Tre män i en båt"

Fr.v. Carl Hentschel (Harris), George Wingrave (George) och Jerome K. Jerome (J). Hunden Montmorency var uppdiktad.

Tre män i en båt torde vara den bok jag läst flest gånger från pärm till pärm. Bland allt annat som utmärker boken från 1889 är att den inte känns särskilt daterad; detaljer som att de enda motorbåtarna är ångdrivna eller att en cab är hästdragen glöms lätt bort.

Det kan man inte säga om all humor. Som den mest (?) kända brittiska humortidningen Punch, utgiven 1841–1992 (och återupplivad 1996–2002 men det är en annan sak). Den hade jag hört talas om långt innan jag fick det tveksamma nöjet att bläddra i den; man kan gå igenom bra många uppslag innan man så mycket som drar på munnen, och det även i årgångar som är jämnåriga med Three men in a boat.

Humor beror på tider, trender, personligheter och säkert en hel del därtill. Det finns hur många exempel som helst på saker som först lockat få skrattare, därefter desto fler, för att efter ännu ett tag glömmas bort. Därför känns det inte alls märkligt att läsa följande:

To be specific, the reviews ranged from the vitriolic to the merely hostile. The use of slang was condemned as "vulgar" and the book as a whole abused as a shameless appeal to "'Arrys and 'Arriets" – sneering critical terms for working-class Londoners. The magazine Punch dubbed Jerome K Jerome "'Arry K 'Arry".

- Robert McCrum: The 100 best novels: No 25 – Three Men in a Boat by Jerome K Jerome (1889), Guardian 10 mars 2014

Men hur var det med den saken, egentligen? En tacksam källa för uppgifterna är JKJ själv, och han var aldrig främmande för att göra en bra historia bättre.

Jag grävde fram recensionen ur Punch. Även om det är en recension så är den helt i tidningens stil. Hur underhållande den är får läsaren bedöma.

"Bring me my books!" said the Baron, not for the first time. But on this occasion the Baron was a prisoner in bed, and likely to remain so for many days. Consequently, he required amusement. He had heard of a book, called Three Men in a Boat, by Mr. Jerome K. Jerome, some of whose observations, in a collection of papers entitled Stage-land, had caused him to laugh several times, and to smile frequently, for the subject had not been so well touched since Gilbert Abbot à Beckett wrote his inimitable Quizzology of the Drama, which for genuine drollery has never been surpassed. Anticipating, then, some side-splitters from Three Men in a Boat, the Baron sent for the work. He opened it with a chuckle, which, instead of developing itself into a guffaw and then into a fit of uncontrollable laughter, gradually subsided altogether, his smile vanished, and an expression of weariness came over the Baron's face, as after heroically plodding through five chapters he laid the book down, and sighed aloud, "Well, I'm hanged if I see where the fun of this is." The Baron may be wrong, and the humour of this book, which seems to him to consist of weak imitations of American fun, and in conversations garnished with such phrases as "bally idiot," "bally tent," "doing a mouch," "boss the job," "put a pipe in his mouth, and spread himself over a chair," "land him with a frying-pan," "fat-headed chunk," "who the thunder" and so forth – a style the Baron believes to have been introduced from Yankee-land, and patented here by the Sporting Times and its imitators, – interspersed with plentiful allusions to whiskey-drinking, may not be, as it is not, to his particular taste; and yet, for all that, it may be marvellously funny. So the Baron requested an admirer of this book to pick out the gems, and read them aloud to him. But even the admirer was compelled to own that the gems did not sparkly so brilliantly as he had at first thought. "Yet," observed the admirer, "is has had a big sale." "Three Men in a Boat ought to have," quoth the Baron, cheerily, and then he called aloud, "Bring me Pickwick!" He commenced at the Review, and the first meeting of Mr. Pickwick with the Wardle family. Within five minutes the Baron was shaking with spasmodic laughter, and Charles Dickens drollery was as irresistible as ever. Of course the Baron does not for one moment mean to be so unfair to the Three Men in a Boat as to institute a comparision between it and the immortal Pickwick, but he has heard some young gentlemen, quite of the modern school, who profess themselves intensely amused by such works as this, and as the two books by the author of Through Green Glasses, and yet allow that they could not find anything to laugh at in Pickwick.

- "Baron de Book-Worms & Co", Punch 1 februari 1890

Denna recensionen är väl inte ens merely hostile, om man inte ska läsa in mer i hur han avfärdar vad han uppfattar som fikande efter arbetarklassens gillande.

Idag förefaller boken tvärtom ganska förfinad. Om det är något som sticker ut så är det de märkliga stycken av purple prose som lätt hoppas över. Men den som tycker att Pickwickklubben är det roligaste som skrivits – jag gör det inte – kan säkert ha sina problem med den. (För övrigt kan det anmärkas rörande Harris dryckesvanor, som baronen också hade problem med, att förebilden Carl tvärtom var den ende nykteristen i gänget.)

Through Green Glasses skrevs av Edmund Downey under pseudonymen F. M. Allen. Jag känner inte till den boken. Dickens Pickwickklubben finns naturligtvis att läsa på Gutenberg, t.ex. baronens favorit Chapter IV. A Field Day and Bivouac, liksom Jeromes Three men in a boat (to say nothing of the dog).

Fel fransk revolution

Eugéne Delacroix, "Friheten på barrikaderna". Denna välkända tavla målades hösten 1830 till minne av den så kallade julirevolutionen samma år. Den revolutionen är en helt annan händelse än den stora, välkända och historiskt oerhört mycket viktigare som inleddes 1789.

Men har man en känd revolution utan tavla, och en känd tavla som återger en revolution i rätt land och någorlunda samma tid – vad är en generation eller två på håll – så går det som det går. Det är därför man då och då ser Delacroix tavla illustrera fel revolution.

För exempel och en relaterad faktoid därtill, se den förra bloggposten där jag använde tavlan: Vad trikoloren inte betyder. Syftet var att illustrera trikoloren och revolutionen – fel revolution ...

Maizena och vanillin

Maizena Majsstärkelse är en klassiker i skafferiet med lång hållbarhet.

- Coop m.fl. verkar återge tillverkarens beskrivning: Majsstärkelse (reklambilden är från 1908)

Maizena har funnits länge och väl. Denna stärkelse har ofta blandats ihop med majsmjöl, som är något helt annat – som skillnaden på potatis och potatismjöl. Fast ska man bara reda en sås så duger såväl stärkelse som mjöl.

En naturligare hopblandning är vanilj och vanillin. I naturlig vanilj finns en mängd olika ämnen som gör det praktiskt taget omöjligt att syntetisera. Man har riktat in sig på det vanligast förekommande ämnet, 4-hydroxi-3-metoxibensaldehyd, mer känt som vanillin. Det tillverkas uteslutande syntetiskt med helt andra råvaror.

Det var inga problem att hitta belägg för missuppfattningen maizena/majsmjöl även från folk som verkligen borde veta bättre. Annons från 1919.

Lördagsfråga 612: KKK

1. Flagga för Magdiwang, en utbrytargren från den filippinska frihetsrörelsen (sent 1800-tal) Katipunan. Dennas fullständiga namn på tagalog var Kataastaasan, Kagalanggalangang Katipunan ng mga Anak ng Bayan, förkortat KKK.
2. Frivillig i Kalmuckiska kavallerikåren, vilket även på tyska förkortas KKK. Stred med Tyskland under andra världskriget vilket fick Stalin att exportera så många han kunde av deras folk till Sibirien.
3. Bombi Bitt och jag, här som tv-serie (1968). Bombi Bitt och Eli stöter på filosofen Nils som inviger dem i den gruvligt hemliga Ordern, vars blotta namn är så hemligt att det bara får viskas mellan medlemmarna: "Kuck Lusk Lan". Man skymtar den tatuerade dödskallen med KLL under.
4. Statoil-mackarna pryddes av trippelflaggor. När man 2016 bytte namn till Circle K fick de nya flaggor med nya loggan, ett stort K i en vit rundel. Upp med flaggorna i triplikat, och ... Hoppsan ...

Den trippeln satte Tricky.

Blå tornet

Sa jag blå kammaren? Jag menar blå tornet där prinsen ska sova! Hos järnjungfrun!

- Styvmodern i Svanevit (utgiven 1902, urpremiär 1908)

Strindberg tillbringade sina sista år på Drottninggatan 85. Det var han som gav byggnaden, uppförd 1906–1907, namnet Blå tornet. Varifrån kommer det? Tornet är inte blått och har aldrig varit det.

Men det finns ett historiskt blå torn: Fängelsetornet på Köpenhamns slott. Det uppfördes under dimmig medeltid och stod fram till 1730-talet. Där har ett antal berömdheter suttit inspärrade. De mest berömda svenska var kvinnliga släktingar till Gustav Vasa som spärrades in på upprorets 1520-tal; flera av dem dog där. Det blå tornet har också gett namn åt andra fängelser, torn eller inte, verkliga eller uppdiktade (sagospelet Svanevit utspelas inte på någon namngiven plats). Huruvida Strindberg såg sitt Blå torn som ett fängelse eller bara ett torn är en annan fråga; säkert är åtminstone att han visste att det inte var blått.

Lördagsfråga 612

Att snöa in på skitsaker

A friend who’s fully into the covid conspiracies sent me this post that says Captain America predicted the coronavirus outbreak in 2011, and while its obviously bs, I started fixating on that circled image on the right.

- William Mullally, @whmullaly på Twitter 11 juni 2020

Jag har snöat in på skitsaker otaliga gånger. Blivit närmast besatt av dem, på ett sätt som på intet sätt motsvarar deras faktiska betydelse, och grävt efter dem på alla möjliga sätt; och i den digitala tidsåldern är de möjliga sätten både många och mångsidiga. Tidningar och böcker, alla dessa filmsnuttar från alla möjliga och omöjliga sammanhang, Google Maps och Google Earth, fråga folk, och så vidare.

Därför känner jag direkt igen den mycket speciella låga som tändes hos William Mullally. Vad är den där taggiga bollen? Den är inte ditsatt i efterhand, så mycket är klart; den fanns på plats på Times Square när Captain America filmades. Men vad sjutton är den? Hur tar man reda på det?

Den här sortens situation har jag varit i många gånger ... Det är alltså inte frågan i sig som fascinerar, utan själva sökandet.

Naturligtvis kommer Mullally fram till ett svar. Vad det är hittar du i Twitter-tråden jag länkade till. Jag ska inte säga mer än att det inte är ett coronavirus. Inte är det direkt superspännande heller, inte i närheten lika intressant som vägen dit. För det är vägen som är mödan värd, som hon sa.

Linné grundade inte rasbiologin

I en artikel från 2016 (Lögner är ett farligt vapen mot rasism, SvD) uppmärksammar Dick Harrison affischen "Kort om rasismen" (utgiven av Arvsfonden, Interfem, RFSL Stockholm, RFSL Ungdom och Nätverket för normkritiska skolgrupper). I den nämndes ursprungligen att Carl von Linné skulle ha grundat rasbiologiska institutet. Det måste vara någon tankevurpa, eller riktigt dålig koll; det gick 144 år från Linnés död till inrättandet av SIFR.

Sedan 2016 har man sett till att uppdatera affischen. Nu står det som synes att Linnés arbete "la väl också grunden för rasbiologiska idéer". Uppdateringen har inte kommenterats.

Vad Linné gjorde var att dela upp arten Homo sapiens i undergrupper eller raser.

Kraftigt förkortat lyder Linnés redogörelse: ”Americanus α: röd, kolerisk, rak /…/ Europaeus β: vit, sangvinisk, muskulös /…/ Asiaticus γ: gul, melankolisk, stel /…/ Afer δ: svart, flegmatisk, slapp /…/ Monstrosus ε: av boplats och av konsten (förderflig skötsel)”. Den senaste inkluderar bland annat: ”vidjesmala /’sävlika’/ flickor med åtsnörd midja: Européer”.

- Mats E. Svensson, Linnés teorier banade väg för rasismen med en mer detaljerad SN än den jag klippt ur, SvD 20 februari 2013

Som synes lyckades han även få in humoralpatologin i biologin. Detta är sannerligen inte det enda i Systema Naturae som eftervärlden vägt och befunnit för lätt. Svensson gör en stor poäng av de tillskrivna temperamenten, men jag vet varken om Linné eller hans kolleger såg det som särskilt viktigt. Men Linné var sannerligen varken den förste eller siste att dela upp människor efter hur de såg ut. Med tanke på hur lite man visste om genetiska likheter och skillnader mellan folk och folk – Linné visste ju inte ens att vi är släkt med människoapor, trots att han kallade dem våra "kusiner" – hade något annat varit otänkbart, oavsett hur glimrande vetenskapsman han var.

Svensson noterar även att den europeiska rasen till att börja med placerats högst, vilket skulle vara en värdering, men att den i senare upplagor lagts under Americanus som därmed skulle ses som mänsklighetens blomma.

Trots dessa tendenser till icke-etnocentriskt tänkande kvarstår frågan i vilken grad Linnés teorier bidragit till senare rasism. Om så är fallet, vore det en mycket olycklig följd av spekulation i en föråldrad idétradition.

- Mats E. Svensson

Rasbiologin utvecklades på 1800-talet. Den byggde inte på Linnés antaganden, mer än den självklara utgångspunkten att folk i olika delar av världen ser olika ut. Rasismen står och faller inte med vad Carl von Linné tänkte på 1700-talet. Han grundade inte rasbiologin, lika lite som han grundade det rasbiologiska institutet 1922.

Svenska nationalsånger

En händelse som bidrog till att Dybecks text i vissa kretsar började få status som nationalsång var att kung Oscar II vid en promotionsmiddag på universitetet i Lund våren 1893 reste sig upp när sången framfördes.

- Wikipedia: Du gamla, du fria

Redan innan 1893 hittar man gott om belägg för "Sveriges nationalsång" i källorna. Lurigt nog anges sällan vilken sång som avses – det som tydligen var självklart i respektive sammanhang är det sannerligen inte idag.

Här är några bud jag hittat:


Aftonbladet 28 juni 1845: "Kung Karl den unge hjälte" ("han stod i rök och damm/Han drog sitt svärd från bälte/och bröt i striden fram" osv.) – Tegnérs dikt om hjältekonungen, varav flera delar levt kvar länge i språket. Han hade hand med orden, Esaias. Jag visste inte ens att dikten blivit tonsatt, men det blev den tämligen omedelbart. Resultatet lämnade åtminstone mig tämligen sval. Noterar även niofaldigt hurra.


GHT 20 juli 1846: "Härliga land". Med text av Johan Vilhelm Berger: "Härliga land! Frihetens stamort på jorden! Hell dig, du drottning i Norden! Fädernesland! Fädernesland!" osv. Även kallad "Fäderneslandet", förklarligt nog. Noterar även att det "norrska" broderlandets motsvarighet, här "Mens Nordhavet brusar", kallas flaggsång; antar att nationalsång inte gick för sig i unionen.


Härnösandsposten 16 september 1893 har en insändare som tar upp den "folksång" som Kungssången ("Ur svenska hjärtans djup en gång/en samfälld och en enkel sång") tidigare kallats. Döljer sig Kungssången bakom några av de "Sveriges nationalsång" som nämnts?

Dåliga äpplen smittar

Every time a cop is caught brutalizing a black or brown person, I hear the same argument: "'Its just a few bad apples."

- Sean Illing, Why the policing problem isn’t about "a few bad apples", Vox 6 juni 2020

På sistone har poliser påfallande ofta liknats vid äpplen. Här ett svenskt exempel från ifjol.

För det första uttrycker informanterna [poliser] att det finns ruttna äpplen inom kåren, liksom i övriga samhället.

- Rasmässig eller etnisk profilering inom rättsväsendet; skriftlig fråga 2018/19:69 av Linda Westerlund Snecker (V) till Mikael Damberg (S), inlämnad 30 januari 2019

Uttrycket bad apple tolkas som regel som att man i tillräckligt stora skaror inte kan undvika enstaka rötägg. Det är också den betydelsen som verkar ha etablerats i svenskan, i den mån det förekommer. Men då har man tappat bort det viktiga efterledet. Illings artikel påminner om det:

Curiously, the people who recite this trope rarely reflect on the second half of the expression: "A few bad apples spoil the bunch."

Att ruttenhet bland äpplen smittar är ett intressant biokemiskt faktum, väl värt att lägga på minnet.

Titta till ditt fruktlager någon gång i veckan och ta bort alla ruttna äpplen. Rutten kärnfrukt kan nämligen "smitta" annan frukt. Detta beror på etylengas, en färglös gas som gör att de andra äpplena mognar snabbare och i vissa fall förstörs. Därför ska äpplen inte heller lagras med andra frukter eller grönsaker.

- Gardena: Förvara äpplen

Det ironiska är att de som tar upp bad apples, att hela poliskåren inte ska beskyllas för oprofessionellt uppträdande hos några enstaka individer, använder en jämförelse som säger något helt annat: Att problemet med rötägg är att de kan smitta ner en hel kår.

Fler ordspråk som förkortats i bloggposten Kor på isar och annat rumphugget.

Lördagsfråga 611: Påstådd död och pina

1. Mariage républicain, "republikanskt bröllop", sägs ha varit en avrättningsmetod som användes i Nantes under skräckväldet. Den ska ha bestått i att en man och en kvinna, båda nakna, bands ihop och kastades i vattnet. Källäget är skakigt.
2. Rista blodörn sägs ha varit en avrättningsmetod som användes av våra förfäder; se länkade bloggposten. Källäget är mycket skakigt.
3. Järnjungfrun är ett tortyrinstrument som uttänktes långt efter att det påstås ha använts. Inget exemplar är äldre än 1800-tal.
4. "Grymta månde grisarna" – Ragnar Lodbrok avrättas medelst ormgrop. Jag har inte sett denna tortyr- och avrättningsmetod betvivlas på samma sätt som de ovan, så jag gör det själv: Användes ormgropar verkligen på de sätten?

Alltså mer eller, framför allt, mindre välbelagda tortyr- och avrättningsmetoder. Den satte Tricky.

D-dagar

- "Snabb allierad landstigning på Peloponnesos", SvD 6 oktober 1944

Redan före den 6 juni 1944 hade begreppet "D-dagen" använts om den allierade landstigning som man visste skulle inträffa förr eller senare. Men även efteråt kunde begreppet användas om helt andra operationer, som här om angreppet mot grekiska Patras samma höst. "Dagen D" är helt enkelt den interna beteckningen för det (givetvis hemliga) datum då man drar igång det som ska dras igång. Jag vet inte i vilken utsträckning den används i dagens svenska försvar.

Det tog ett tag innan D-dagen blev synonym med operation Neptune, landstigningen i Normandie. Neptune var i sin tur "bara" inledningen av operation Overlord, slaget om Normandie. Framgångarna den 6 juni kan ha fått folk att överskatta de allierade framgångarna i stort; det dröjde till slutet av augusti innan man var helt klara. De sista tyska trupperna passerade Seine den 30 augusti.

Lördagsfråga 611

Några källor

Här är några internetresurser (i brist på bättre ord) som jag använder. Först några gratistjänster, från de allmänt kända till de lite mer obskyra:

• Wikipedia
• Google Books
• svenska.se med SAOL, SO (Svensk Ordbok) och SAOB
• archive.org, ett fantastiskt arkiv med inscannade böcker, tidningar o dyl
• Wayback machine på samma adress, nätets oumbärliga tidsmaskin
• tidningar.kb.se med svenska tidningar sen 1600-talet
• Chronicling America, USA:s motsvarighet, och bättre
• ANNO, Österrikes motsvarighet, och ännu bättre

Gratis är gott och de ovan räcker mycket, mycket långt. Men det blir inte mindre spännande när man går till tjänster man får betala för. Det behöver inte vara några betydande summor; man kan få mycket för några kronor om dagen.

• Nationalencyklopedin 
• DN:s arkiv för 1864–1992 dras med ett undermåligt gränssnitt men materialet är det inget fel på
• SvD:s arkiv 1884–nu har ett betydligt bättre gränssnitt och maxat innehåll
• JSTOR är ett arkiv med vetenskapliga tidskrifter m.m., brett och djupt

Elektriska stolen släcker lampor

- När strömmen slås på mörknar det runt Sean Connery; ur Just Cause (1995).

Old-timers in Huntsville, Texas, like to tell tales of public hangings and lynchings at the turn of the century and to reminisce about how, on execution nights at The Walls state prison, the lights would often flicker and dim across town, a signal that the electric chair on the hill was doing its work yet again.

- Richard Woodbury, Dispatches, Time 24 juni 2001

När folk avrättas i elektriska stolen på film ser man ofta hur lampor i närheten tappar lyskraft. Det har blivit en trop, som jag dock inte hittar på tvtropes.org.

Stämmer det? Vad jag förstått får elektriska stolar sin ström från en särskild generator. Det är för att man inte ska riskera att avrättningen sinkas eller värre på grund av strömavbrott; kanske spelar det även in att kraftbolag slipper att utpekas som medverkande till fångens död. Men om strömmen inte tas från nätet så kan de ju inte påverka lampor i byggnaden (än mindre i resten av staden, även om uppgiften från Huntsville torde vara en skröna).


Dagen innan Ted Bundy avrättades intervjuades han av James Dobson, psykolog och kristen aktivist. Vid ett tillfälle mörknade lamporna i ca 20 sekunder. Det berodde på att man testade stolen ... Men var det för att den drog ström eller för att man växlade över till fängelsets egen generator?

Silverryggar och silverrävar

Gorillorna lever i flockar med högst ett tjugotal medlemmar. Sammansättningen är antingen en silverrygg, en vuxen hane, med ett antal honor, eller flera hanar av vilka minst en silverrygg, med flera honor. Dessutom finns "ungkarlsflockar" av hanar som inte lyckats skaffa sig något harem.

- Staffan Ulfstrand, Så fick gorillan sitt erkännande, Forskning & Framsteg 1 januari 2003

Order silverrygg finns inte med i SAOL/SO/SAOB. Men det är bara en tidsfråga. Jag vet inte hur länge det använts i överförd bemärkelse om mänskliga hanar. Men en del år är det, det har blivit väl inarbetat och är idag ett uttryck man förväntas känna till.

– Snart öppnas ett ypperligt tillfälle för en silverrygg att positionera sig, säger statsvetaren Jenny Madestam.

- "Partiledarna blir allt yngre", SvD 2 september 2011

Fast det har fått konkurrens konkurrerar med ett annat begrepp: silverräv. Det används, såvitt jag kan se, synonymt med silverrygg, trots att den gråsvarta varianten av vanlig rödräv inte har några särskilt macho egenskaper. Gissningsvis beror det på en enkel felhörning av någon som inte känner till gorillornas mognadstecken men som av sammanhanget ändå förstår vad som avses. Det är nog inte alls en felhörning av silverrygg som jag först var inne på, utan ett etablerat – rentav äldre? – begrepp för det som också kallats de grå tinningarnas charm.

Sven-Bertil är för övrigt alla eleganta silverrävars elegantaste silverräv.

- Citat från twitter 2014 där det är absolut glasklart vad som avses

Scunthorpe-syndromet

Börjar med en helt vanlig talgoxe, Parus major. Eller great tit som den heter på engelska. Tit används om små föremål, i synnerhet djur, och är släkt med svenska ordet tita.


Sen ett litet klipp från Wikipedia: Scunthorpe problem. Användarnamnet "ScunthorpeM181" har underkänts eftersom maskinen tolkat det som "misleading, promotional, offensive or disruptive". Gissa vilket som är aktuellt här?

En mängd tjänster på nätet filtrerar bort material som man av en eller annan anledning inte vill ha igenom: spamfilter, porrfilter och allt vad det är. Ett sätt att skilja på getterna och fåren är att leta efter nyckelord. På sådana listor ligger alla m.e.m. runda ord högt – men deras grad av snuskighet beror ofta på sammanhanget. Och när spammarna m.fl. förvränger orden på olika sätt, så att de fortfarande är läsbara för folk men svårare att hitta för programmen, så får filtermakarna hänga efter. Då är det ännu lättare att förstå att det kan bli konstigt ibland.


Det är därför som filter kan rensa ut helt legitima mail från någon stackare som heter Dick i förnamn (så var fallet första gången jag hörde talas om problemet), eller andra möjliga grovheter som inte alls är det. Som när det 1996 var dags för den trettionde Super Bowl XXX, eller den anrika kanadensiska historiska tidningen The Beaver som 2010 bytte namn (etymonline anger "the gynecological sense" till brittisk slang redan 1927). Eller när någon försöker använda det hederliga ortnamnet S-cunt-horpe, som fått ge namn åt fenomenet.

När språk krockar kan det också bli fel. Som när folk med vad som kan tolkas som möjliga snuskigheter i sina namn vill registrera sig. Eller när man vill ta reda på saker om den japanska svampen shitake (kanske delvis därför stavningen shiitake blivit dominerande?), eller talgoxar. Med mycket mera.

Den enklaste lösningen är ofta att vitlista ord som är OK, som Scunthorpe. Andra gånger är det klurigare. Eftersom det finns en mängd olika filter som är olika bra på att hantera sånt här lär vi få gott om exempel även i fortsättningen.

Lördagsfråga 610: Uppkallade kläder

1. Balaklavor används i vitt skilda sammanhang, från skidbackar till terrorism och antiterrorism. I vilken mån brittiska soldater värmde sig med dem i Krimkrigets Balaklava är inte helt säkert; åtminstone verkar ordet inte finnas belagt om plagget förrän ett par decennier senare.
2. Rex Harrison och Julie Andrews i My Fair Lady (1964). Begreppet "higginskofta" förekom en tid men idag använder vi åter begreppet cardigan. Det blev känt under Krimkriget sedan earl Cardigan lett en stor del av lätta brigaden i döden vid Balaklava.
3. En s.k. raglanärm. Namnet efter plagget efter lord Raglan, vars enärmdhet (minne från Waterloo) den till viss del skulle ha maskerat. Raglan är mest känd som de engelska truppernas befälhavare under en del av Krimkriget.
4. En ulster, så som de såg ut vid förra sekelskiftet (klädbeteckningar kan skifta snabbt och mycket). Namnet kommer efter råvaran, yllet från Ulster, Irland.

Den lätte tog Pölsa Dum.