Under Irakkriget 2003 var Mohammed Said as-Sahaf informationsminister (tidigare hade han bl.a. varit ambassadör i Sverige). I jobbet ingick att hålla regelbundna presskonferenser där han uppdaterade de samlade journalisterna om läget. Eller vad han nu gjorde ... Efterhand blev gapet mellan verkligheten och hans "information" allt större, från uppenbar propaganda till det rent galghumoristiska. Han fick öknamnet "Bagdad Bob", vilket påminde om tidigare förmågor i gebitet som Koreakrigets "Seoul City Sue" (född amerikanska som var gift Suh och övergått till Nordkorea) eller Vietnamkrigets "Hanoi Hannah" (som inte alls hette Hannah): Propaganda som spottar verkligheten i ansiktet. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt! Ser ni de amerikanska trupperna bakom mig? De är på flykt undan det segerrika republikanska gardet!
Det fanns även en amerikansk motsvarighet. Under Vietnamkriget höll USA:s militär regelbundet presskonferenser på Rex Hotel i Saigon. När kriget gick allt sämre så undvek de i det längsta att återspegla verkligheten. När gapet mellan verkligheten och deras "information" blev allt större så tappade journalisterna snabbt respekten, och skämtade öppet om påhitten. Eftersom konferenserna alltid började klockan fem fick de namnet "Five O'Clock Follies".
When the briefings ended after the cease-fire of 1973, Richard Pyle, the Saigon bureau chief of The Associated Press, characterized them as "the longest-playing tragicomedy in Southeast Asia’s theater of the absurd."
- "Barry Zorthian, U.S. Diplomat in Vietnam, Dies at 90", New York Times, 5 januari 2011
Segermakten gjorde naturligtvis en poäng av begreppet. Än idag gör Rex Hotel i Saigon reklam för sig med att det minsann var här "five o'clock follies" utspelades: När det var imperialisternas tur att blåljuga utan att någon tog det på allvar.
Jag minns hur outsägligt fånigt och komiskt vi tyckte att Bagdad-Bob flagranta osanningar var, typiskt för diktaturer och kanske särskilt för diktaturer i Mellanönstern. Ett dylikt suveränt förakt för verkligheten skulle omöjligt funka i upplysta västvärlden trodde vi inbilskt. Så sa alla européer och amerikaner jag talade med och så sa även jag själv. Nu häver Donald Trump vid ett helt normalt offentligt framträdande ur sig ungefär lika mycket uppenbara osanningar som Bagdad-Bob i högform. O tempora o mores.
SvaraRaderaSensemaker
Har du övervägt möjligheten att den senare tror på vad han säger?
SvaraRaderaDet ligger inom det möjligas gränser att Donald Trump tror på rätt mycket av det han säger, i andra fall är han slarvig med sanningen till likgiltighetens gräns. I flera fall är det dock uppenbart att han vet att han har fel såsom när någon frågar om han verkligen menar något han sagt och Donald Trump svarar med att gå till personangrepp mot frågeställaren eller fråga varför de inte ställer frågor om den eller den av hans motståndare (helst "crooked Hillary"). Så beter sig inte en människa som tror att hen har sanningen på sin sida.
SvaraRaderaBagdad-Bob trodde nog också på en del av det han sa.
Sensemaker
Jag har fått intrycket av att snubben hatar hela journalistkåren. Han hatar dem enbart för att de i regel säger saker som inte han vill höra. Vad är det han vill höra? Sådant som journalister i allmänhet inte kan tro är sant. Då menar jag hets mot folkgrupp, konspirationssnack och en vidskeplig syn på medicin.
SvaraRadera