Lördagsfråga 375: Sossar

1. En Palm Pilot, 90-talets smartphone utan phone eller internet.
2. Agnes Branting var verksam i Handarbetets Vänner, särskilt beträffande såväl nytillverkning av liturgiska textilier som konservering av gamla. (Huruvida det, som det står i Wikipedia-artikeln, är p.g.a. henne som Svenska kyrkan har de liturgiska färger den har ska jag låta vara osagt.)
3. Ann-Louise Hanson årgång 1963.
4. Svenskar som deltog i kriget i Finland har man ju hört talas om. Men före vinterkriget fanns Svenska brigaden, frivilliga som deltog på den vita sidan i inbördeskriget (eller vad man nu valt att kalla "händelserna"). Den mest namnkunnige som deltog hette faktiskt Olof Palme, farbror till den mer kände. Han stupade i Tammerfors den 3 april 1918.

Denna kvartett ledde åtminstone Pölsa Dums tankar till de ledande socialdemokraterna August "Mäster" Palm, Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och Olof Palme d.y.

Före Rosa Parks

Här är fyra personer som man sällan hör talas om.

In 1942, he boarded a bus in Louisville, bound for Nashville, and sat in the second row. A number of drivers asked him to move to the back, but Rustin refused. The bus was stopped by police 13 miles north of Nashville and Rustin was arrested. He was beaten and taken to the police station, but was released uncharged.

- Wikipedia: Baryard Rustin

In 1944, the 27-year-old Irene Morgan was traveling to Baltimore, Maryland when she was arrested and jailed in Virginia for refusing to sit in a segregated section on an interstate Greyhound bus. Although interstate transportation was supposed to be desegregated, the state enforced segregated seating within its borders.

The bus driver stopped in Middlesex County, Virginia, and summoned the sheriff. When he tried to arrest Morgan, she tore up the arrest warrant, kicked the sheriff in the groin, and fought with the deputy who tried to pull her off the bus. She was convicted of violating state law for segregation on buses and other public transportation. Morgan pled guilty to the charge of resisting arrest and was fined $100. However, she refused the guilty plea for violating Virginia's segregation law.

- Wikipedia: Irene Morgan

When Sarah Keys departed her WAC post in Fort Dix, New Jersey on the evening of July 31, 1952 for her home in the town of Washington, North Carolina, she boarded an integrated bus and transferred without incident in Washington, D.C. to a Carolina Trailways vehicle, taking the fifth seat from the front in the white section. When the bus pulled into the town of Roanoke Rapids, North Carolina, however, a new driver took the wheel and demanded that she comply with the carrier's Jim Crow regulation by moving to the so-called "colored section" in the back of the bus so that a white Marine could occupy her seat. Keys refused to move, whereupon the driver emptied the bus, directed the other passengers to another vehicle, and barred Keys from boarding it. An altercation ensued and Keys was arrested, charged with disorderly conduct, jailed incommunicado overnight, then convicted of the disorderly conduct charge and fined $25.

- Wikipedia: Keys v. Carolina Coach Co

On March 2, 1955, she was the first person arrested for resisting bus segregation in Montgomery, Alabama, preceding the more publicized Rosa Parks incident by nine months.

- Wikipedia: Claudette Colvin

Även om alla händelserna är intressanta fastnade jag för Sarah Keys; här är en artikel om när hon, efter över tre år, hade vunnit sitt mål (klicka för större version).

The commission ruled in her case against the Carolina Coach Company of Raleigh, N. C. It ruled that separating the races in passenger conveyances operating in interstate commerce "subjects passengers to unjust discrimination, and undue and unreasonable prejudice and disadvantage" in violation of the Interstate Commerce Act.

[...]

The N. A. A. C. P., [National Association for the Advancement of Colored People] commenting on the ruling, said yesterday "we consider it a most significant step in our efforts to eradicate compulsory racial segregation from all phases of public life in America."

- Winner Acclaims Decision by I. C. C., New York Times, 27 november 1955

Fyra dagar senare tog Rosa Parks bussen i Montgomery, Alabama.

Lördagsfråga 375

Kloroform

Use of chloroform as an incapacitating agent has become widely recognized, bordering on clichéd, due to the popularity of crime fiction authors having criminals use chloroform-soaked rags to render victims unconscious. However, it is nearly impossible to incapacitate someone using chloroform. It takes at least five minutes of inhaling an item soaked in chloroform to render a person unconscious.

 - Wikipedia: Chloroform#Criminal use

Min markering; och jag håller inte med om att kloroform på tv, film och spänningslitteratur är "bordering on chlichéd", för mycket mer kliché än så här blir det inte.

Kloroform användes på 1800-talet och långt in på 1900-talet som bedövningsmedel vid operationer och förlossningar. Dess effekter på oss, inklusive snabbheten, har studerats åtskilligt. Det övergavs på grund av riskerna för biverkningar.

Inte för att påhittade skurkar, eller i undantagsfall hjältar, behöver bekymra sig för sådant. När en person i handlingen behöver "slås ut" kan kloroform användas, eller ett hårt slag mot huvudet. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över.

... the amount required to sedate a muscular man or a large animal would kill a smaller person, with the converse also true: a dose safe for a normal person might barely faze a Big Guy. There is a reason why surgeries requiring full general anesthesia have an anesthesiologist there whose entire job is to monitor the type and amount of drugs going into the patient.

- tvtropes.org: Instant Sedation

Redan 1916 var kloroform-klichén känd från filmduken. Notera även handsken, som idag väl enbart lever kvar hos några av Disneys figurer.

Och kloroform-klichén var känd från andra sammanhang långt tidigare. Under 1800-talet cirkulerade en mängd historier om skurkar som såg till att söva ner offren innan de bröt sig in. Polisen som fäller följande kommentar har ingen koll på kriminalhistorien:

Inbrott nattetid har blivit allt vanligare, men att tjuvarna sprutar in gas är något alldeles nytt

- Inbrottstjuv sprutade in gas i Birgits bostad, Kvällsposten 18 juni 2014

Eller ens nutida händelser:

Redan 2005 kunde aftonbladet.se rapportera om gasrånen på den spanska solkusten. Den sövande gasen sprejas in i ventiler, fönster eller i luftkonditioneringen och tränger in i bostaden. De boende märker ingenting förrän på morgonen när de vaknar.

– Då har de ofta huvudvärk och mår dåligt. Sedan ser de att saker fattas i hemmet och förstår att de blivit rånade.

- Gasattack mot Dolph Lundgrens hem, Aftonbladet 19 juni 2007

Var dessa händelser ligger på en skala mellan sant och falskt är inte alltid lätt att avgöra. Här om ett uppmärksammat fall där en känd Formel 1-förare utsattes för ett inbrott under oklara omständigheter.

In response to the Home Office warning, the Royal College of Anaesthetists (RCA) released a statement saying it was highly sceptical about robbers using anaesthetic gas.

"It is the view of the College that it would not be possible to render someone unconscious by blowing ether chloroform, or any of the currently used volatile anaesthetic agents, through the window of a motorhome without their knowledge, even if they were sleeping at the time," the statement said.

And as for using it on an entire villa? More likely an urban - or Riviera - myth, according to the RCA.

"They would need massive amounts of gas," says a spokesman. "We can't rule out that some sort of agent was used, but the volume of gas and the logistics involved in delivering it make it highly unlikely that this was anaesthetic.

"You have to remember, we're talking about rendering four adults unconscious in a large villa.

"When you combine that with the fact that these gases are expensive and difficult to get hold of, we are very sceptical."

- Jenson Button Burglary: Are French burglars really using gas? BBC 7 augusti 2015

Det enda belägg jag hittills lyckats hitta som talar emot detta är från en svensk händelse. Gasen som man hittade spår efter i blodprov var hexan, en lättflyktig petroleumgas som inte ska ha kunnat hamna där av misstag. Nu har förvisso en husbil betydligt mindre volym än en lyxvilla på Rivieran, om det nu betyder något.

För första gången har polisen fått bekräftat att vägrånare använt gas för att söva sina offer.

- Vägpirater sövde sina offer, Aftonbladet 13 augusti 2003

Kloroformen på film är avgjort en myt. Inbrottsgasningar verkar däremot vara en fråga värd att utredas närmare.


Tipstack: Dag Stålhandske

Krångelsvenskans bekämpare

Älsklingsverben fortfarande omhuldade!

Det har gått 65 år sedan språkprofessorn Erik Wellander stilla undrade varför vanliga sägeverb som säga, tycka, mena, anse inte dög i betänkanden från statliga utredningar. 

Under rubriken Älsklingsorden skrev han i sin Kommittésvenska 1950:

”Besynnerligt nog anses ett så allmängiltigt ord som säga, som icke besväras vare sig av någon känsloton eller av någon vulgär klang, knappast kommittévärdigt, det heter uttala, framhålla, framhäva, betona, hävda, erinra o.d., och dessa ord användas rätt och slätt som ersättningsord för det normala säga.”

Om Wellander kunnat läsa exempelvis domar i dag, skulle han säkert ha blivit besviken. Personer som förekommer där brukar sällan säga, mena, anse, tycka, påstå, önska, vilja eller begära något. Nej, de anför, uttalar, uppger, påtalar, framställer, uttrycker och yrkar nästan alltid allting.

Märkligt, kan man tycka. 

Men kanske Wellander blir bönhörd om några år. Mycket händer på domstolarna, och nya riktlinjer och förebilder tar förhoppningsvis över vanans makt. Då kanske också andra svårbegripliga verb som vidhålla, vidgå, bestrida, förplikta, åberopa, vitsorda, påkalla, förebringa, ankomma, förfalla, åligga, ådömas, stadgas och vederlägga ersätts av mera normalspråkliga.

- Barbro Ehrenberg-Sundin, Språkrådets bulletin Klarspråk, nr 2015/2

Är Erik Wellander bekant? Det bör han vara. Han fanns före Fredrik Lindström, Lars-Gunnar Andersson, Anna-Lena Ringarp, Catharina Grünbaum och Bertil Molde; han var, såvitt jag vet, den förste riktigt kände språkvetaren och -vårdaren, en sådan som man vände sig till för att få besked om man kan, bör eller ska säga si eller så.

Erik Wellander blev redan 1939, då Riktig svenska först gavs ut, den ledande språkvårdaren i Sverige, både praktiskt och teoretiskt. Denna position behöll han oomstritt och utan att egentligen själv ägna en tanke åt saken ända in i det sista, ända tills han av sjukdom i februari i år tvingades upphöra med den språkspalt i Svenska Dagbladet som han skrivit varje måndag sedan i december 1942 – inalles omkring 1 800 veckor.

- Vem var Erik Wellander? - Bertil Molde, en av Wellanders arvtagare, skriver mästarens dödsruna i Språkvård 4/1977

I en kommentar av en tidigare bloggpost, Inbillade språkregler, nämnde jag ett av Wellanders mindre genomtänkta påbud, rörande valet mellan innan och före. Där var han fel ute; det går alldeles utmärkt att säga "innan jul". Och, givetvis är jag frestad att skriva, har just den regeln, som saknar stöd i språkbruket, efterföljts och lärts ut; säkert av samma personer som istället för att säga saker uttalar, framhåller och framhäver.

Vad gäller just domstolarnas språk så är jag osäker på vad som är tradition och slentrian och vad som är yrkestermer; om en åklagare yrkar något har det ju en mycket speciell betydelse som inte går att ersätta med ett enkelt säga. Å andra sidan kan även fackfolk blanda ihop nödvändigt precisa yrkestermer med tradition och slentrian.

Bältespännarmyten

Bältespännarna av Johan Peter Molin (1814-1873). Efter att ha visats i andra sammanhang slog den, så att säga, igenom i Berlin 1862. Den gjorde särskilt stor lycka på den stora världsutställningen i London samma år (och inget annat). Den har också framställts i ett antal exemplar. På bilden ovan ser vi den som står utanför Nationalmuseum i Stockholm. Den förmodligen mest kända idag står i Bältespännarparken, ungefär så centralt som man kan komma i Göteborg.

Vad är det då vi ser? En form av duell, lika dramatisk och bildmässig som, med all förmodan, mytisk. Den fornnordiska inramningen (med runor på sockeln m.m.) till trots så finns det hela veterligen inte belagt det allra minsta, vare sig från den epoken eller någon annan. Det vi har är följande beskrivning:

Utmaningen skedde därigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende "huru långt han tålde kallt järn i lifvet". Svaret lydde gemenligen [vanligtvis]: "jo, jag tål så långt som du". Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif med den vilda hotelsen: "jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i" [fetstilat av ingen särskild anledning]. Härefter blefvo knifbladen nedom märket virade med skinnremmar, [osäker på poängen med detta; kunde kombatanterna bestämma hur långa och farliga knivblad som skulle nyttjas?] tröjorna afkastades, och kämparna med upplyftade armar och knifvarna i högsta hugg fattade hvar med vänster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade [detta nämndes särskilt] och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte, som spändes rundt om dem bägge eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med vänster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man själf sökte frigöra sin högra hand för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes, tills någon af kämparna föll, och blef segervinnaren sedan "väldig aktad bland de andra". Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått banesår, innan man skilde dem från hvarandra.

- Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Värend och virdarna (1868)

Denna duellform mellan höger- eller vänsterhänta cirkulerade, uppenbarligen, i nationalromantiska kretsar innan den gavs ut i 1868 års tryck. Men en saga och sägen är den likafullt. Några starkare belägg än Hyltén-Cavallius beskrivningar verkar inte ha uppbådats; och vad Hyltén-Cavallius beträffar så har han förvisso gett eftervärlden mycket att glädjas åt, så länge man haft vett att läsa det för vad det är. Som när han beskrev kvarlevor av hednisk kult i Småland på 1800-talet, eller lät efterlysa lindormar, döda eller levande, mot belöning; anekdoter i mängd strömmade in, dock ej fysiska spår.

De runor som finns att beskåda på diverse skulpturer har kanske gett en och annan intryck av hednisk järnålderssed. Men de har noll och intet med historien att göra; det finns inte ett spår av bältespännande från den tiden.

Däremot hade skulptören i mitten av 1800-talet (som utan tvivel var långt mer avslappnad i den här sortens frågor) en del problem med att leta reda på lämpliga runrader att återge på sin skulptur. De som till slut nyttjades lär ha varit hämtade från den äldre Eddan, utan särskild koppling till skulpturen ifråga: "Ensam jag blivit, som asp i skogsbacken, fränder från mig fallit, som från furan kvistar" (Poetiska Eddan: Sången om Hamder Hamðismál, stycke 5).

Här är förresten de modeller Johan Peter Molin nyttjade för sina bältespännare, åtminstone — sägs det — huvudena: Gunnar Wennerberg och Hans Forsell. Forsell blev senare finansminister (det hade gjort succé i tidens skandalblaskor) och gjorde en pionjärinsats inom svensk ekonomisk historia. Wennerberg ligger dock på ett långt högre plan än någon minister kan aspirera på: Det var han som skapade Gluntarne! Ja!

Och vad finns att säga Johan Peter Molins fortsatta bana på skulptörernas himmel? Tja; han gjorde en staty av Karl XII som står i Stockholms Kungsträdgård, pekandes österut. Ifall den är bekant.

Skräptidskrifter

World Multiconference on Systemics, Cybernetics and Informatics är en årlig konferens om datorer och grejs som hållits sedan 1995. Den tog länge emot bidrag utan att granska dem. Däremot tog de betalt för att infoga dem i programmet. När arrangörerna dessutom lagt sig till med den fula ovanan att spamma alla adresser de kunde få tag på, så tog tre forskare i området sig för att skicka in följande artikel.

ABSTRACT
Many physicists would agree that, had it not been for congestion control, the evaluation of web browsers might never have occurred. In fact, few hackers worldwide would disagree with the essential unification of voice-over-IP and public/private key pair. In order to solve this riddle, we confirm that SMPs can be made stochastic, cacheable, and interposable.

- Jeremy Stribling, Daniel Aguayo och Maxwell Krohn: Rooter: A Methodology for the Typical Unification of Access Points and Redundancy [PDF]

Texten hade egentligen tagits fram av dataprogrammet SCIgen, "An Automatic Computer Science Paper Generator". Vid en mycket, mycket ytlig granskning kan den se OK ut, med riktiga ord och termer i grammatiska meningar. Läser man innantill ser man snart vad det handlar om: Gallimatias. Men läsa innantill var just vad arrangörerna inte gjorde.

Två andra forskare, David Maziéres och Eddie Kohler, stod bakom ett betydligt grövre trollande av samma konferens vid samma tillfälle. De skrev en "forskningsrapport" med den talande titeln "Get me off Your Fucking Mailing List". Innehållet var inte mindre talande, då det utgjordes av samma mening om och om igen.

Arrangören av konferensen har numer lagt om sina rutiner för godkännande av papers.

I fjol surnade professor Peter Vamplew till på tidskriften International Journal of Advanced Computer Technology som körde samma race: Allt som skribenter skickade in och betalade för gavs ut, ingen kvalitetsgranskning gjordes, och spam spam spam. Han bestämde sig för att skicka in Maziéres och Kohlers "rapport" till dem.

Spammande känner vi till. Men vad är det för påhitt att ta betalt för att publicera artiklar? Utan att, som det verkar, ens läsa dem ordentligt?

När forskare ska konkurrera om medel och tillsättningar så gäller det att visa upp sig. Man ska inte bara bedriva forskning och beskriva den, man ska ha blivit publicerad också. Helst i Nature, Science, The Lancet eller vilka journals av första magnituden som är aktuella. Men i dem ryms inte många. När man inte heller blir publicerad i andra, tredje eller fjärde rangens publikationer, vad gör man då? Här finns en affärsidé: Att driva en tidskrift med ett förtroendeingivande namn, och ta betalt av såväl skribenter som prenumeranter. IJACT tar $150 för upp till 10 sidor, därefter $10/sida (Publication Fee). Jag är osäker på om den finns som papperstidning, sådana kan kosta saftiga pengar även när innehållet är som det är, eller bara som PDF på deras hemsida.

Så här ser alltså Maziéres & Kohlers paper ut:

Det finns bilder också:

Faktiskt två bilder, och kapitelindelning och summary och allt.

- David Maziéres och Eddie Kohler, Get me off Your Fucking Mailing List (2005) [PDF]

Denna text skickade Vamplew till IJACT ... Som godkände den för publicering.

Har inte den här sortens tidskrifter kontrollinstanser för att hålla kvalitén uppe? Peer review som det kallas, när forskare får sina arbeten granskade av kolleger för att skilja agnarna från vetet? Eller så bara en redaktör som lägger tre sekunder på att titta på en inkommen text?

IJACT har verkligen peer review. Den utförs av medlemmar i deras imponerande redaktion (Editorial Board):

Review Process

The International Journal of Advanced Computer Technology (IJACT) was developed for Engineering, Engineering Technology, and Industrial Technology professionals and is a highly-selective, refereed journal. Manuscripts that appear in the IJACT Articles section have been subjected to a tiered review process. This includes blind review by three or more members of the international editorial review board followed by a detailed review by the IJACT editors. Although feedback ordinarily will be given, the editors reserve the right to reject a manuscript for publication without a rationale for their decision.

- International Journal of Advanced Computer Technology

Denna granskade professorns paper och delade ut det högsta betyget, Excellent. Det fina diplomet han fick är väl värt att återges.

Nu gavs aldrig "artikeln" ut. Den enda anledningen var att professor Vamplew inte betalade $150. Hade han gjort det, hade den getts ut.

Det hela påminner inte så lite om den så kallade Sokal-affären, en välkänd historia där en viss Alan Sokal fick en nonsens-text införd i en tidskrift med postmodernistisk läggning (Faktoider: Sokal). Den är visserligen inte i närheten lika genant för redaktionen ifråga som "Get me off"-affären. Men så visar de också systemfel av olika slag: De som är välmenande men alldeles för öppensinnade, och de som verkligen inte bryr sig alls.


Joseph Stromberg, "Get Me Off Your Fucking Mailing List" is an actual science paper accepted by a journal, Vox 21 november 2014
Scholarly Open Access: Bogus Journal Accepts Profanity-Laced Anti-Spam Paper, 20 november 2014

Lördagsfråga 374: Cambridge 5

1. Anne Blunt, den femtonde baronessan av Wentworth. Mer känd än de fjorton föregångarna ihop på grund det arbete hon och hennes man lade ner på uppfödning av arabiska hästar. Än idag stammar de flesta fullblod från deras Crabbetstuteri.
2. Harry St John Bridger Philby, även känd som shejk Abdulla, polyglott socialist, fick sina första lektioner i underrättelsetjänst från den legendariska Gertrude Bell, med mycket mer. Ja, och så var han far till en viss Kim.
3. Malcolm McLean! Hur skulle världen se ut om det inte varit för honom? Det är knappt en käft utanför branschen som någonsin hört talas om honom, och då har han ändå gjort mer för att förändra världen, såväl lokalt som globalt, än de allra flesta politiker. För det var McLean som uppfann containersystemet. Utan det hade fraktkostnaderna varit betydligt högre, och andelen långväga importerat gods betydligt lägre.
4. Burgess Shale är paleontologins Eden, en halvmiljarden år gammal tidskapsel, packad med fossiler i kanadensiska Klippiga bergen.

Anthony Blunt, Kim Philby, Donald Duart McLean och Guy Burgess är tillika namnen på de fyra kända förmågorna i Cambridge Five, århundradets mesta spionklubb, som även gav McCarthyismen bränsle. Det listade Pölsa Dum ut.

Hexmasters faktoida attraktionslag

Så här:

Faktoider förknippas med så kända faktiska företeelser som möjligt.

Denna lag har formulerats lite olika i lite olika sammanhang. Men om den tidigare getts den generella formen ovan så har jag inte sett det.

Den är särskilt tydlig och vanlig när det gäller personer. Så vi börjar med de exemplen. Som den tydligaste sortens exempel av alla: Citat.

För det är ett känt faktum att fyndiga citat som formuleras av halvkända, okända eller anonyma förmågor förr eller senare tillskrivs historiska personer. Dessa ska dels "passa" citatet (burdust roligt = Churchill, giftigt roligt = Mark Twain, finurligt djupsinnigt roligt = Einstein osv.), dels vara så kända som möjligt. Sådana exempel produceras kontinuerligt i oöverskådliga mängder.

"Lies, damn lies and statistics" tillskrivs idag Mark Twain, likt myriader andra citat. Själv tillskrev han det dåtidens citatmagnet Benjamin Disraeli. Denne verkar dock aldrig ha sagt det. Vi vet inte vem som myntade det.

Man kan även ta spökerier. Här skriver en spökforskare om ett hus som, enligt uppgift, Frank Sinatra spökade i:

However, as none of these alleged manifestations can be demonstrably linked with the actual presence of Sinatra, I rather think this is an example of what I term 'Brighton Pavilion Syndrome', the process where any vague ghostly manifestation or report of a sighting is at once linked with the most historic personage know to have frequented a building in its past.

- Alan Murdie, Fortean Times 330 (augusti 2015), sid 19

Den kungliga paviljongen i Brighton är en ståtlig slottsanläggning som genom åren besökts av en mängd kändisar. När folk säger sig ha sett spöken, eller varit med om händelser som skulle kunna vara något i den stilen, så har de tänkta spökena identifierats som prins George (sedemera George IV), hans älskarinna Maria Fitzherbert eller för den delen Martha Gunn, en s.k. dipper (hon körde tidens rullbara "omklädningsvagnar" till vattnet så damerna inte skulle behöva vada) som på något sätt blev en sorts rikskändis.

Eller så här: Om man tycker sig se ett ansikte eller mänsklig kropp i ett moln, en mögelfläck, ett rostat bröd eller vad som, så är det i första hand jungfru Maria eller Jesus som kommer på fråga, beroende på om figuren har kvinnliga eller manliga drag. Efter dessa mänsklighetens största kändisar kommer alla andra.

Eller så här: Om en historisk berättelse (skröna, rykte, sägen...) innehåller en svensk kung, så är Karl XII förstahandsval. Andra klassens kungligheter som Gustav I, II eller III kommer enbart på fråga om Karl XII av någon anledning är omöjlig i sammanhanget. Och så vidare.

Jag var först inne på att formulera lagen enbart om personer. Men även om de nog är vanligast så finns det andra företeelser där faktoider söker efter det kändast möjliga exemplaret att associeras med.

Gissningsvis fanns det de som fick intryck av att MASH utspelades i det samtida Vietnamkriget, snarare än i Koreakriget tjugo år tidigare.

Om en berättelse handlar om något nyligen timat krig så ligger andra världskriget bäst till. För svensk del har man koll på trettioåriga kriget och Karl XII:s viktigaste krig såklart, och inte så mycket mer. I USA har Vietnamkriget en långt mer framträdande plats i det allmänna medvetandet än till exempel Koreakriget.

Den rosa kycklinggeggan hade kunnat tillskrivas flera kedjor.

En myt om snabbmat kommer förmodligen att förr eller senare handla om McDonalds. En myt om läsk kommer förmodligen att förr eller senare handla om Coca-Cola. De är inte bara internationellt gångbara (en myt om Champis eller den amerikanska hamburgerkedjan White Castle skulle, om de fick lite spridning, snart justeras) utan de stora märkena är på något svårbestämt sätt tyngre och tacksammare i mytsammanhang än Burger King och Pepsi.

Ibland förändras kurserna för den ena eller andra företeelsen. Ett påstående som handlar om ett hemligt sällskap skulle för några år sedan syfta på frimurarna; idag ligger Illuminati betydligt bättre till. Fallerad kärnkraft? Idag Fukushima, förut Tjernobyl (innan dess Harrisburg, förmodar jag). Skrönor som cirkulerade för 50, 100 eller 150 år sedan kan handla om personer, händelser och företeelser som få känner till idag; skrönorna cirkulerar fortfarande, men med föremålen utbytta mot sådant vi känner till idag. Och, som sagt, ju mer känt, desto bättre.

Förvisso finns det undantag från attraktionslagen, mest överallt, hela tiden. Men tendensen är klar: Faktoider förknippas, i stort sett, med så kända faktiska företeelser som möjligt.

Lördagsfråga 374

Radiotelefonen du alltid har med dig

Du vill ringa hem och prata med frugan. Eller du är ute på jobb och måste ringa in till ditt företag. I framtiden kommer man att slippa jaga efter en telefon vid sådana här tillfällen.

- Anders Palm (ill. Sune Envall), Teknikens under (Semic 1983), sid 39

En profetia som slog in ... För en gångs skull, är det frestande att tillägga: "Drömmen" har blivit verklighet.

När Fi fick 18 procent

Under lördagen publicerade Aftonbladet en artikel om att Feministiskt initiativ fick 18 procent i en mätning av Yougov. Det var fel.

Undersökningsföretaget Yougov beklagar att man fullständigt blandat ihop siffrorna. Fi får 4 procent, inte 18 som man först gick ut med.

- Fel i artikeln om Fi:s opinionssiffror, Aftonbladet 17 maj 2014

Så fick, till slut, det av Metro flitigt anlitade YouGov äntligen den uppmärksamhet det länge gjort sig förtjänt av.

För det är ett opinionsinstitut som använder sig av en webbpanel som vem som helst kan komma med i. Där man får poäng för varje undersökning man är med i, poäng som kan användas som delbetalning för hörlurar, väskor och köksknivar i deras Poängshop. Som på sin Om Yougov-sida uteslutande riktar sig mot presumtiva panelmedlemmar ...

Som medlem i en panel svarar du på undersökningar som handlar om många olika ämnen. Du får undersökningarna via e-post, och det är alltid frivilligt att delta. Alla som är över 15 år får gå med i YouGov-panelen, som i dag består av ungefär 40 000 svenskar.

- Om YouGov

... Men inte skriver ett jota om hur man viktar om denna med all sannolikhet rejält obalanserade målgrupp till att utgöra en rättvisande representation av svenska folket.

Å andra sidan — det ska inte glömmas bort — var YouGov tillsammans med United Minds de opinionsundersökarna som inför valet 2014 bäst lyckades att förutsäga Sverigedemokraternas framgång i riksdagen.

Wikipedia: Opinionsmätningar inför riksdagsvalet i Sverige 2014

Återstår att se vilken grund den senast rapporterade framgången har i verkligheten. Oavsett lär Metro behålla dem:

Vi gör bedömningen att undersökningen har ett stort värde

- Metro: "Bra att det blir debatt", Dagens Media 20 augusti 2015

Den bedömningen torde vara korrekt, eftersom uppmärksamhet är värdefullt. Huruvida undersökningen är sann, falsk eller mittemellan är irrelevant.

Balzac dricker kaffe

Det finns två standardporträtt av Honoré som man ideligen stöter på. Detta trevliga, med en lite yngre utgåva, desto mer sällan.

Den intensive Honoré de Balzac ("adelspartikeln" de lade han till helt på eget bevåg) drack kaffe. Väldigt mycket kaffe. Så starkt som möjligt, eller starkare. I Traité des excitantes modernes, ett appendix till en utgåva av självaste Brillat-Savarins Physiologie du goût, beskriver han hur man med rätt malning och bryggning pressar ut varje uns av arom och kraft ur bönorna; och räcker inte det så kan man äta kaffet direkt.

Något han nämner men inte tar upp i detalj är en fråga som eftervärlden, av någon anledning, funnit särskilt fascinerande: Exakt hur mycket kaffe drack Balzac?

En uppgift som cirkulerat ett tag är att han hade en livstidskonsumtion på 50 000 koppar kaffe; vi återkommer till den. Den uppgift som är överlägset vanligast idag ligger avsevärt högre: 50 koppar kaffe om dagen! Eller vad man nu vågar dra till med.

... Honoré de Balzac drank 40 cups a day.

- New Times (1975)

... he was said to have consumed on the order of four dozen cups of coffee a day ...

- New York Times, 7 juni 1998

Rumor was that Balzac drank like 80 cups of java a day.

- "Källa: Google"

Jag har slöletat lite efter tidiga källor till påståendet utan att känna att jag varit i närheten av äldsta belägg. Påståendet från 1975 är åtminstone ett exempel på en 40 år gammal hård uppgift, av det slag som mänskligheten ibland upptäcker att den vill ha. Vad som dittills varit en obestämd väldig mängd, kaffekoppar i rader som sträcker sig mot horisonten, blev kvantifierad någonstans på vägen. Källor för ens de ungefärligaste uppskattningar förefaller att saknas helt. Balzac drack mycket kaffe men varken han eller någon samtida angav, veterligen, någon siffra.

Uppgiften om de saknade källorna kommer från en ordentlig genomgång som Freddie Moore gjort av Balzacs kaffekonsumtion. Efter att ha letat koppantal i primärkällor, biografier etc. så hittade han bara ett påstående från någon som åtminstone borde ha koll: V. S. Pritchett nämner i sin Balzac-biografi från 1973 livstidskonsumtionen 50 000 koppar.

Pritchett passed away in 1997, so there’s no way to ask him if he believed the 50-cups-a-day myth was true. Instead, I tried to estimate exactly how many cups of coffee Balzac would have had to consume per day from the age of 20 (roughly the time of his literary beginnings) to hit Pritchett’s 50,000-cup mark. Multiplying 31 years (the total number of years Balzac would have been drinking coffee) by 365 days, then dividing by 50,000 (the total number of cups Pritchett estimates him to have drank during his lifetime), you get roughly four to five cups a day — a figure notably similar to how much Balzac describes one of his characters drinking in his story "Venetian Nights".

- Freddie Moore, Did Balzac Really Drink 50 Cups of Coffee a Day?, The Airship, 28 januari 2014

Kan Pritchells 50 000 ha blivit till 40 i exemplet från 1975..?

Moore lägger även ut texten om kopparnas storlekar (Balzac använde säkert små demitasse mockakoppar), hur fort han drack, hur mycket kaffe det alls är möjligt att dricka med livet i någorlunda behåll, med mera. Och så avslutar han med ett recept på kaffe à la Balzac, bara det en anledning till att läsa artikeln.

Läs även (eller "Läs!" som det heter på Twitter): Honoré de Balzac, The Pleasure and Pains of Coffee — ovan nämnda appendix, vars engelska rubrik förefaller att s.a.s. sakna stöd i originalet.

Indiankartor

America before colonization... I've never seen this map in my entire 25 years of formal education. Not in one history book or one lesson. This is not a mistake... Representation matters!!! #NativeHistory #BeforeAmerica

- Facebook häromdagen

Vi var bra många som aldrig sett denna karta förut. Det är inte så konstigt eftersom den ritades häromveckan, och framför allt för att kartografen inte hade några anspråk på att vara historiskt korrekt. Tvärtom: Den gjordes som en hypotes, hur nordamerikas indianstammar hade kunnat dela upp kontinenten om den vite mannen aldrig kommit.

Douglas Alan Schepers med bloggen Reinventing Fire fann flera detaljer märkliga. Han gjorde en enkel sökning (läs hur du gör på bloggposten Att hitta bilder) och fann att bilden postats nyligen på supersajten Reddit. Rubriceringen var nog så talande:

"A map where Europe never discovered America"

Så var det med den saken.

Ja, och sedan fick någon syn på kartan, trodde att den var en faktisk beskrivning av läget ca 1500, lade ut den på fejan, varefter den fick hundratusentals delningar. Så som det går.

Även med ytliga kunskaper i ämnet går det att hitta märkligheter och anakronismer. Som att olmekerna är med; de försvann långt före Kristi födelse. Eller att stammar, där många (om än långtifrån alla) var nomader, skulle hålla sig med skarpa gränser. Eller begrepp som empire och federation. Och inte minst att man klumpat ihop de otaliga stammarna till ett fåtal "riktiga" nationer à la Europa.

En riktig indiankarta

Jämför med denna detalj från en riktig karta.

Aaron Carapella har lagt flera år på att göra så kompletta "indiankartor" som möjligt, med korrekta namn och sista placering i fritt skick. Det är inte alltid det lättaste; de har flyttat på sig mer än man kan tro, även före koloniseringen (denna förvisso viktiga process var sannerligen inte den enda som påverkade deras liv innan dess), och dokumentationen är inte alltid av det benhårda slaget. Han har fått med över 600 stammar.

Carapella describes himself as a former "radical youngster" who used to lead protests against Columbus Day observances and supported other Native American causes. He says he now sees his mapmaking as another way to change perceptions in the U.S.

"This isn't really a protest," he explains. "But it's a way to convey the truth in a different way."

- Hansi Lo Wang, The Map Of Native American Tribes You've Never Seen Before, NPR 24 juni 2014

Lördagsfråga 373: A B C D

1. En skulptur av en s.k. alfahelix. Att proteiner kan anta denna form föreslogs av Linus Pauling och Robert Corey flera år innan den observerades i verkligheten. Skulpturen står som hommage utanför Paulings barndomshem i Portland, Oregon.
2. Emma Watson och Rupert Grint med varsin guld-Otto. Priset Bravo Otto delas ut av den tyska tidningen Bravo för insatser inom film, tv och musik.
3. "Tout est pardonné" — Muhammed som Charlie Hebdos omslagspojke. Hebdo är för övrigt kortformen av hebdomadaire = vecko-, och Charlie togs över från en annan tidning som i sin tur tagit det från en serie som den publicerat; vi känner den som Snobben.
4. Delta Burke i ett avsnitt av tv-serien Who's the boss.

Alfa Bravo Charlie Delta: Inledningen av NATO:s bokstaveringsalfabet. Den satte Dav snabbt och lätt.

Billiga priser

Kan man säga billiga priser? Svaret är ja, men det kan råda delade meningar om varför. Uttrycker är ju onekligen en kontamination av låga priser och billiga varor (e.d.) om man tänker sig ordet billig i sin vanliga betydelse "lågprissatt". Men användningen brukar försvaras med att ordet också har en äldre betydelse "skälig, rimlig".

- Gösta Åberg, Handbok i svenska (W&W 2007)

...Uttrycket billiga priser, som många uppfattar som felaktigt. Även detta uttryck är emellertid, som Molde visar, fullt logiskt om man förutsätter att billig här har den sällsynta, på gränsen till obsoleta, betydelsen 'rimlig'. Men, frågar man sig, hur många språkhistoriskt oskyldiga svenskar uppfattar uttrycket billiga priser på samma sätt som Molde? Alltså, om 99% av de relativt medvetna språkbrukare som över huvud taget reflekterar över uttrycket billiga priser analyserar det som 'lågpris-priser' och inte som 'skäliga priser' och därför känner lätt irritation, så kan man kanske tycka att detta väger lika tungt som det språkhistoriska argumentet? Å andra sidan ska det inte förnekas att det är djupt tillfredsställande när principen om störningsfri kommunikation får stöd av språkhistoriska argument — och så sker nog i det stora flertalet fall.

- Sven-Göran Malmgren, "Mera svenska i dag", recension av Bertil Molde (postumt), Språkvård 3-1998

Med tanke på hur länge och hur mycket begreppet billiga priser användes i svenskan, så är det märkligt att kåren av frivilliga språkpoliser, som ju alltid (säger oavbrutet) framhäver äldre tiders språkbruk som överlägset det moderna på samtliga punkter, fått för sig att det skulle vara något fel på det. Exemplen i collaget ovan sammanställdes snabbt efter några trålningar på de vanliga ställena; någon brist på belägg fanns det inte.

Mer om "en av favoriterna för oss som gillar att besserwissra mot inte helt pålästa språkpoliser":

I sin ursprungliga betydelse är ordet [billig] belagt i svenskan redan på 1500-talet. Betydelsen "lågt pris" fick det enligt SAOB:s och Hellquists samstämmiga mening först på 1800-talet i skriftspråket fast adverbet "billigt" förekommer på 1700-talet säger SAOB. Också i tyskan har ordet "billig" undergått den här betydelseutvecklingen — och när man säger "Er hat den Preis gebilligt" betyder det inte att han har sänkt priset utan att han har godkänt det.

- Östen Dahl, Ganska billigt i DN, Lingvistbloggen den 29 januari 2012

SAOB: BILLIG

Lördagsfråga 373

Rasskillnader

... Vi har kranierna från två människor som förmodligen levde före den stora kataklysmen, människor som kanske såg just den komet som ödelade världen. De representerade två mycket olika raser. Den ena kallas "Engisskallen" eftersom den hittades i en grotta vid Engis nära Liége av dr [Philippe-Charles] Schmerling. "Det är en tämligen normal mänsklig skalle", säger [Thomas Henry] Huxley, "som kan ha tillhört en tänkare, eller kanske rymt en vildes tanklösa hjärna." Den representerar en civiliserad, om än inte kultiverad, människoras. Den kanske kommer från ett offer, fängslad inför en kannibalistisk fest; eller en handelsresande från ett mer civiliserat område.

I en annan grotta, i Neanderthal, nära Hochdahl, mellan Düsseldorf och Elberfeld, hittades ett kranium som är det mest aplika av alla kända mänskliga kranier. Den människa som det tillhörde måste ha varit en barbarisk vilde av den lägsta möjliga sorten. Här är en illustration av det.

Jag ber läsaren att tänka på dessa skallar när han lite längre fram läser sägnen som berättas i en amerikansk indianstam i Kalifornien, som beskriver giftermålet mellan en dotter till en gud och en son till en grizzlybjörn, en förening ur vilken, får vi veta, indianerna kommer. Dessa skallar representerar varelser lika långt från varandra som, höll jag på att säga, gudar och björnar. "Engisskallen", med sin höga, släta panna, fina linjer, och härligt formade valv, berättar för oss om tider av kultivering och utveckling i en framgångsrik gren av rasen; medan de förfärliga och djurlika proportionerna hos "Neanderthalskallen" lika tydligt berättar om outvecklade, brutala, vilda människor, bara aningen ovanför gorillan; en landsstrykare, en rövare, en mördare, en grottmänniska, en kannibal, en Kain.

- Ignatius Donnelly, Ragnarok: The Age of Fire and Gravel (New York: D. Appleton and Company 1883), sid 124-125

Donnelly var en mångsysslare inom flera pseudofack. Han är mest känd för sin Atlantis: The Antediluvian World. Det är inte bara en klassiker utan en milstolpe i pseudovetenskapen. Visst hade man man tagit Atlantis på allvar förr och i synnerhet diskuterat dess placering, men det var här som en bredare allmänhet för första gången såg sagoön beskrivas som civilisationens vagga. Där hade vetenskapen och kulturen stått på en riktigt hög nivå. Efter den stora katastrofen (som identifieras som syndafloden) spreds all denna kunskap och förfining österut och västerut, och gav därmed upphov till högkulturerna i Mellanöstern, Egypten och mellanamerika. Denna fascinerande bild togs sedan upp av tänkare som Madame Blavatsky, Rudolf Steiner med många fler. Att Atlantis än idag är stapelvara i knasbranschen, liksom klonerna Lemurien och Mu, är ett arv från Donnelly.

Efter Atlantis gav Donnelly ut en uppföljare. I Ragnarok: The Age of Fire and Gravel beskriver han en väldig, världsomspännande katastrof. För ca 12 000 år sedan for en komet förbi och daskade till jorden med svansen. Det var sannerligen ingen dålig dask! Halva jordytan täcktes med flera meter lera, sand, grus och sten, som regnade ner under några timmar, om ens det. Därefter följde en närmast global eldsvåda och en fruktansvärd storm som ödelade det lilla som var kvar. En spillra av mänskligheten överlevde denna apokalyps, men av deras civilisation fanns ingenting kvar.

I förbifarten tar han upp lämningarna av två individer som nog levde precis före den väldiga kataklysmen. Vad Donnelly inte visste 1883, men som den riktiga vetenskapen så småningom skulle klura ut, var att den enda skillnaden mellan "Engismänniskan" och neanderthalaren var åldern. Engismänniskan var också en neanderthalare, men ett barn.

Carl Gustafs

Här har vi ännu en svensk exportsuccé: Carl Gustaf! Ja, den till höger alltså, där "the Gustav" i War of the Worlds (2005) demonstreras fungera även mot marsianer. Här hemma betecknas den granatgevär m/46, eller m/86 för en moderniserad variant.

En Carl Gustaf från 1946? Den är förlåten som fått för sig att namnet syftar på den då nyfödde arvprinsen. Men pansarvärnsvapnet utvecklades på Carl Gustaf Stads Gevärsfaktori i Eskilstuna. Det ståtliga namnet minner om ett äldre namn på staden som jag undrar hur många som någonsin hört. För det var som Karl Gustavs stad den fick sina stadsprivilegier 1659, av han uppe till vänster, som flyttade dit finsk smidesverksamhet p.g.a. ryssen. Och som av en händelse grundades gevärsfaktoriet 1812, då vapentillverkningen flyttades dit från Söderhamn och Norrtälje p.g.a. ryssen.

En Carl Gustaf till:

När det var kungabröllop 1976 sjöng Kjerstin Dellert slagdängan. Det verkar som om den kom ut på skiva först två år senare (malde verkligen PR-kvarnarna så långsamt?) och låg då ett tag på Svensktoppen. Återigen, kanske en och annan fått för sig att titeln syftar på kungen? Men låten är avsevärt äldre: Den första inspelningen är från 1906. Jag har inte hittat den i fonografarkiven.

Myten om eskimådieten

De unga forskarna hade hört att inuiterna hade extremt låg dödlighet i hjärtsjukdomar, trots att de åt väldigt mycket animaliskt fett. Bland medelålders män svarade hjärtsjukdomar bara för 5,3 procent av dödsfallen, mot 40 procent i USA.

- Mannen bakom fiskfettet, SvD 24 februari 2008

Den som intervjudes var Jørn Dyerberg. Han, Hans Olav Bang och Aase Brondum Nielsen begav sig 1970 till Grönland för att studera hur folket där inte bara överlevde på sin traditionella kost, utan levde riktigt bra.

Uppenbarligen var myten redan då etablerad, att inuiter och andra eskimåer slapp hjärt- och kärlsjukdomar. För en myt är det.

De danska forskarna undersökte målgruppens kost, blodvärden och dödlighet. Sistnämnda data fick de från sammanställningar av dödsattester och sjukhusrapporter. Ett problem med underlaget är att många i gruppen hade mycket, mycket långt till läkarvård. Det var sannerligen inte självklart att söka sig till sjukhus om man mådde lite dåligt, snarare tvärtom. Dödsattester kunde fyllas i av i stort sett vem som helst som fanns i närheten.

Här är förresten abstract från deras artikel:

The plasma-lipid pattern, including quantitative lipoprotein electrophoresis, was examined in 130 Eskimos (69 females, 61 males) — hunters and/or fishermen, and their wives — in the northern part of the west coast of Greenland, and consuming a predominantly meat diet rich in polyunsaturated fatty acids. Most types of lipid were decreased, compared with Danish controls and Eskimos living in Denmark. The most remarkable finding was a much lower level of pre-ß-lipoprotein and consequently of plasma-triglycerides in Greenlandic Eskimos than in Danish controls. These findings may explain the very low incidence of ischæmic heart-disease and the complete absence of diabetes mellitus in Greenlandic Eskimos.

- Bang, Dyerberg och Nielsen, Plasma Lipid and Lipoprotein Pattern in Greenlandic West-Coast Eskimos, The Lancet, vol 297 (5 juni 1971), sid 1143-1146

Att eskimåerna hade fina hjärt- och kärlvärden var inte en slutsats utan en utgångspunkt. Man frågade sig inte om de levde längre, utan varför.

Men det räckte för att ge upphov till något av en industri: omega-3, fettsyrorna som gör susen. En rad studier som gjorts sedan dess har inte gett ett entydigt budskap à la "det här är bra för dig". Det finns avgjorda poänger, men de är varken så stora eller många som många fått för sig.

Här är abstract från den mest citerade studie som försöker att göra upp med myten konstaterar att hjärt- och kärlsjukdomar är minst lika vanliga bland grönländska och kanadensiska eskimåer som i den "kaukasiska" kontrollgruppen:

In view of data, which accumulated on this topic during the past 40 years, we conducted a review of published literature to examine whether mortality and morbidity due to CAD are indeed lower in Eskimo/Inuit populations compared with their Caucasian counterparts. Most studies found that the Greenland Eskimos and the Canadian and Alaskan Inuit have CAD as often as the non-Eskimo populations. Notably, Bang and Dyerberg's* studies from the 1970s did not investigate the prevalence of CAD in this population; however, their reports are still routinely cited as evidence for the cardioprotective effect of the “Eskimo diet.”

- Fodor et al, “Fishing” for the Origins of the “Eskimos and Heart Disease” Story: Facts or Wishful Thinking?, Canadian Journal of Cardiology, vol 30 (augusti 2014), sid 864-868

Och för alla LCHF-are där ute: Eskimådieten må vara tung på kött men den är inte alls fri från kolhydrater. Glykogen, som kan jämföras med stärkelse, finns i köttet, levern och delar av späcket hos många av deras bytesdjur. Det bryts ner snabbt efter dödsögonblicket, men så ingår det också i det traditionella grönländska köket att äta bytet färskt och rått.



* Nielsen var med på Lancet-artikeln från 1970 men tydligen inte i Bang och Dyerbergs fortsatta studier. Eller varför hon nu utelämnas av Fodor et al.

Och vad skillnaderna mellan eskimåer och inuiter beträffar, se faktoider.nu: Eskimå.

Alkohol i maten

Vanligt påstående: Alkohol försvinner när maten lagas.

Stämmer det?

Etanol har en kokpunkt på 78,4 °C. Även vid betydligt lägre temperaturer börjar den dunsta bort, men inte ens 79°eller mer får den att koka bort ögonblickligen. Jämför med vatten: Det kokar vid 100°, men även en kastrull med stormkokande vatten tar tid att koka torr.

Rester av alkohol finns kvar även efter kokning. Experiment har visat att cirka 5 % av alkoholen finns kvar av den ursprungliga mängden i ett långkok. I mat med kortare tillagningstider finns 10-50 % av alkoholen kvar.

Vid mycket snabb tillagning, till exempel flambering, kan det finnas så mycket som 75 % alkohol kvar. Något att tänka på om man serverar barnen flamberade bananer.

- Gunilla Hultgren Karell, vinexpert svarar på fråga i Allt om Mat, 26 februari 2010

Här är en som såväl läst på som utfört egna mätningar:

Nästa experiment var att se vad som händer efter 15 minuter. Eftersom rödvinet då hade reducerats spädde jag det till ursprunglig vätskemängd och mätte. Resultatet visade att alkoholhalten sjunkit med ca 4 % och vinet hade alltså fortfarande en alkoholhalt på över 10%.

- Falkner Gastronomi, Matmyter: Alkohol i matlagningen, 18 september 2009

På Wikipedia finns en tabell uträknad på University of Idaho. Den är inte oproblematisk, jfr Falkners kommentarer, men duger för att ge en uppfattning om hur mycket som blir kvar.

Efter 15 minuter återstår 40% alkohol
efter 35 minuter återstår 35%
efter drygt 1 timme återstår 25%
efter 1,5 timme återstår 20%
efter 2 timmar återstår 10%
och efter 2,5 timme återstår 5%. 

- Wikipedia: Cooking with alcohol

Lördagsfråga 372: Askar

1. The Ashes, den återkommande stora landskampen mellan England och Australien, med 5 s.k. Testmatcher à 5 dagar (jo!) är en av cricketsportens största händelser. (Läs mer om den osannolika trofén i bloggposten Cricket-aska.)
2. Vet inte hur mycket frontal nudity den här bloggen tål; här är rumporna på Ask och Embla, det fornnordiska urparet som står staty i Sölvesborg. Namnen kommer efter de träslag de tillverkades av: ask och alm.
3. Den fornnordiska asken Yggdrasil med nornorna vid rötterna, här nationalromantiskt återgivna.
4. Ash Ketchum med Pikachu, ur-Pokémon:en som han fick av ur-tränaren professor Oak.

Askar av olika slag denna gång. Den boxen lyckades Christian tänka in.

The Woman on Mars (Solved)

This was discovered by UFOovni2012 of Youtube and I have to admit, it looks like a woman partly cloaked. The woman seems to have breasts...indicated by the shadow on its chest. We also see two arms that are lighter in color and what looks like a head with long hair. Its hard to tell if this is a living being, or a statue of a being from long ago. However, a statue that small would be eroded and destroyed easily, so it has a higher chance of being a living being. Also it is facing the Mars rover...watching it from a distance.

- Alien Woman on Mars Watching Rover From Hill, July 2015, UFO Sightings Daily, August 5 2015

The photos you get from the martian rovers are hardly ever "unique": They take series of photos with different angles, in different lighting conditions etc. If you find a certain formation interesting, you can be virtually certain that there are more photos of it.

We turn to the incredible image archive of the Mars Science Laboratory, Curiosity Rover. On Sol 1001, that is May 31, the left Mastcam took the following photos. Click for cropped or original raw images (timestamps are local JPL California time I think):

Raw image, full resolution - Mastcam: Left 2015-05-31 10:38:07 UTC

Raw image, full resolution - Mastcam: Left 2015-05-31 13:31:46 UTC

Raw image, full resolution - Mastcam: Left 2015-05-31 18:49:57 UTC

Raw image, full resolution - Mastcam: Left 2015-05-31 19:51:38 UTC

Raw image, full resolution - Mastcam: Left 2015-05-31 20:38:14 UTC

Close-ups of a tiny rock protruding from the sand, the shadows increasing as the sun sets.

UFOvni: "Culvert with lever on top", "Building, tent of some sort", and path outlined
- A Strange Woman Walking on Mars, Youtube June 20, 2015

How many hours have "ufologists" spent over thousands upon thousands of pictures like these, not looking for the incredible science and beauty there actually is but for ridiculous stuff like the fairy virgin Mary of Gale crater? And the weirdest thing is how they still cut corners when it comes to double-checking. It took me a few idle minutes on the phone to find the 10:38 photo in the series above, which settled the issue. (Next stop is of course conspiracy country, which is another place altogether.)

But I do have to thank UFOvni and UFO Sightings Daily for pointing out the rock formations. They are incredible in several ways, though not the one they imagined.

Lördagsfråga 372

Stridsvagnar

Hur många stridsvagnar har vi här? Svaret med vit text mellan pilarna, markera för facit: > Noll <

Nr 1 är pansarskyttebandvagnen Stridsfordon 9040B. Den är lättare än en stridsvagn, framför allt beroende på den lättare bepansringen (även om detaljerna tydligen är hemliga). Den har även klenare beväpning, automatkanonen är på 40 mm vilket kan jämföras med den 120 mm kanon som sitter på vårt försvars strv 122. Istället har den plats för upp till sju passagerare utöver besättningen.

Nr 2 är den amerikanska pansarbandvagnen M3 Bradley. Skillnaderna mellan pansarbandvagnar och pansarskyttebandvagnar förefaller subtila men båda har större transportkapacitet på bekostnad av stridsförmågan. (Det finns en film om Bradleyns utveckling: The Pentagon Wars (1998). Den röda tråd jag minns är konstruktörerna som fick anvisningar om ett fordon som skulle vara så här och så här. Och så ritade de ihop ett förslag som de visade för beställarna. Dessa hade under tiden hunnit ändra sig och hånade därför detaljer som inte var som de nu ville ha dem. Nya riktlinjer. Nytt förslag visas upp för beställarna som under tiden hunnit ändra sig igen, och så vidare, år efter år efter år. Man behöver inte vara MÖP för att uppskatta den.)

Nr 3 är den polska bandhaubitsen AHS Krab (som verkligen betyder "krabba"). Bandhaubitsar kallas även mobilt artilleri eller self-propelled guns, och det är vad de är: Kanoner som kan röra på sig. De är inte avsedda att rulla i de främsta linjerna utan ska stå en bit bort. På bekostnad av skydd (lättare pansar) och rörlighet kan de ha betydligt tyngre pjäser än stridsvagnar.

Nr 4 är den brittiaska Warrior. Jag hittar ingen svensk klassning av den och tänker definitivt inte göra en egen, men den kallas tracked armoured vehicle och förefaller att ligga nära pansar(skytte)bandvagnarna, t.ex. har den plats för sju passagerare. Någon stridsvagn är den inte.

Det finns många pansarfordon som liknar stridsvagnar utan att vara det. Inte för att jag hittar någon "officiell" definition av begreppet, på Wikipedia anges "moderna tunga stridsfordon som är kraftigt beväpnade, mycket rörliga och rejält skyddade mot alla sorters vapenverkan". En detalj som ofta nämns är tornet; eftersom den udda och omdiskuterade svenska stridsvagnen 103 inte hade något sådant tycker en del att den inte ska klassas som stridsvagn.

Atomåldern 70 år

Ett sätt att försöka få en uppfattning om det som hände morgonen den 6 augusti 1945 är att plocka fram Google Earth. Här ser vi staden österifrån.

Samma vy från ett av de tre planen som deltog: The Great Artiste, ett namnlöst plan som sedan fick heta Necessary Evil, och så det mest kända som fällde historiens andra atombomb: Enola Gay.

Denna bild hittades så sent som 2013. Vi befinner oss någon mil öster om "nollpunkten", ground zero. Klockan är omkring 8.45, en halvtimme efter smällen.

Seizo Yamada befann sig ca 7 km nordost om bomben. Mycket närmare än så vill man inte vara.

Jag har skrivit en del om bomben och kärnvapen på såväl hemsidan som bloggen genom åren. Här är några artiklar:

• Bomben över Hiroshima var den andra som sprängdes (faktoider.nu)
• Det är inte bara kärnvapen som skapar svampmoln (faktoider.nu)
• Atombomb på bild: Hur kvalitetskontrollen på Kodak kom Trinity, den allra första atombomben, på spåren.
• Einsteins atombombs-brev - det berömda brevet till FDR, som skrevs av Leo Szilard och undertecknades av självaste Albert, innebar inte startskottet för Manhattan.
• Kommentarer till "En dag med tre färger" - några synpunkter på en text av Peter Englund.
• Atombomben finns inte - en bisarr konspirationsteori som går ut på att atombomben är en bluff. Jo.
• Fungerar atombomben? - hur idén föddes.
• Den osannolika atombomben - innan facit kom funderade man en del på hur realistisk idén med en atombomb var.
• Atombomben 1940 -  en av de första antydningarna allmänheten fick.
• Atombomben 1933 - ett kort omnämnande i sf-genren.

En faktoid som jag tagit upp i bokform (Tredje rikets myter) men tydligen bara berört i förbigående på nätet är Hitlers atombomb: Att Tredje riket var mycket nära att bli världens första kärnvapenmakt. Det är helt fel. Man arbetade en tid med att utveckla atomkraft men lade sedan ner bomben till förmån för kraftverket. När "hjältarna från Telemarken" saboterade det tunga vattnet i Rjukan så satte de inte stopp för Hitlers atombomb eftersom det projektet inte längre drevs.

Kärnkraftet fortsatte man att arbeta på och fick mot slutet av kriget faktiskt fram ett i experimentskala. Det var en verklig prestation med tanke på hur lite resurser projektet fick, och framför allt det skick som riket vid den tiden befann sig i. Där hittar man även anledningen till att Hitlers atombomb är en logisk osannolikhet: I början av kriget gick allt så bra att man inte såg någon anledning till att börja med större utvecklingsprojekt, i slutet av kriget hade det gått så dåligt att man inte längre hade möjlighet att driva dem. Och för att få fram en atombomb krävs stora industrianläggningar som hade varit omöjliga att freda för de allierade bombplanen.