Irem, staden (?) som kanske aldrig funnits

Illustration av den mångbegåvade Jens Heimdahl, använd med benäget tillstånd

[Abdul Alhazred] claimed to have seen fabulous Irem, or City of Pillars ...

- H. P. Lovecraft, History of the Necronomicon

Irem appears in diverse contexts in Cthulhu mythos. Lovecraft places the city in the Crimson Desert. It is claimed that "pillar" is the code name for "elder" or "old one", which translates "Irem of Pillars" as "Irem of the Old Ones". Also Abdul Alhazred is said to have visited Irem, where he found manuscripts with ancient forgotten knowledge.

- Asenath Mason, Necronomicon Gnosis: A Practical Introduction (2007)

Lovecrafts berättelser är fulla med påhittade platser, städer och områden. Men åtminstone en stad har en viss koppling till verkligheten. "Viss", eftersom det inte är säkert vad namnet syftar på, eller ens om det som avses alls funnits. (Det finns olika stavningar och varianter, jag föredrar Lovecrafts Irem eftersom det är den jag är mest bekant med.)

Iram indeed is gone with all his Rose,
And Jamshyd's Sev'n-ring'd Cup where no one knows;
But still a Ruby kindles in the Vine,
And many a Garden by the Water blows.

- Omar Khayyams Rubaiyat

Måhända är det hädiskt att ifrågasätta att det varit en verklig stad:

Har du inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad? Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad], vars like aldrig har återskapats på jorden

- Koranen, eller åtminstone Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström, sura 89:6-8

Enligt artikeln på Wikipedia har man föreslagit att ett verkligt Irem var en stad, eller en region eller en stam (sistnämnda är ett försök att tolka en mycket knapp uppgift från Ptolemaios).

Some see this as a geographic location, either a city or an area, others as the name of a tribe. Those identifying it as a city have made various suggestions as to where or what city it was, ranging from Alexandria or Damascus to a city which actually moved or a city called Ubar. As an area it has been identified with the biblical Aram, son of Shem and the biblical region known as Aram. It has also been identified as a tribe, possibly the tribe of 'Ad, with the pillars referring to tent pillars.

- Wikipedia: Iram of the Pillars

Det har lanserats såväl naturliga som övernaturliga förklaringar till dess försvinnande. En av de senare berättar om en kung som ignorerade en profets varningar, varpå Allah lät staden försvinna i ökensanden. Givetvis har sådana historier à la Sodom (stillsammare men lika effektiva) fått fantasifulla att tänka på Atlantis. Kanske Irem är lika mycket påhitt som Atlantis, men att omnämnandet i en helig bok gett det en status som inte ens Platon kan tävla med.

Se även Jason Colavito, Exploring Iram of the Pillars' Influence on Lovecraft's "Nameless City" där uppgifter (som kan vara ytterst kortfattade) jämförs från Koranen och Tusen och en natt (som gjorde mycket för att sprida namnet bland sekulära västerlänningar).

Kings and Queens of Sweden

"Min" nästa bok är lite annorlunda. Dels är det första gången jag ges ut på engelska i bokform. Dels är bara en del av de 160 sidorna (betydligt nättare än klunsar som Sveriges historia) mitt alster. Jag har bidragit med en brief history of Sweden samt beskrivningar över regenterna från Gustav Vasa till Gustaf VI Adolf. Resten står Adrienne Bönnelyche och Mattias Henrikson för.

Målgrupp: Turister. Utgivning: Sommaren 2019. Förlag: Ordalaget.

Foxlandia

Jag har inte sett ordet i något svenskt sammanhang än. Eller så värst många på engelska för den delen. Eller ens utanför Washington Post. Men det hindrar inte att det kan vara såväl användbart som intressant (min markering nedan).

Foxlandia, to be clear, isn’t synonymous with Fox News, though they overlap. Foxlandia is the nexus of all of Trump’s favorite information sources and personalities and Rasmussen pollsters [opinionsinstitut] — the chorus of voices that tell him what he wants to hear. Foxlandia, of course, is occasionally capable of getting Trump to believe he’s not winning uniformly everywhere. All that coverage of the caravan and criticism of him for failing to get his wall got him to send in the troops. But if there’s a trade war, inside Foxlandia you can bet that the coverage of it will only confirm that Trump is fighting the enemies that Foxlandia wants him to fight — and, of course, vanquishing them.

- Greg Sargent: Deep inside Foxlandia, Trump always wins, The Washington Post 6 april 2018

Det intressanta är att jag inte kommer på någon annan filterbubbla som fått ett egennamn. Månne Foxlandia gränsar till Portugallien?

Lördagsfråga 552: Mjölkprodukter

1. Adolf med Erhard Milch, generalfältmarskalk med mera. Han var den högst uppsatte i Tredje riket med judisk bakgrund.
2. Den svenska titeln funkar bäst här: Osten är slut, där Wallace och Gromit åker till månen. För månen är ju, som bekant, en stor ost.
3. Mel Brooks som Yogurt i Spaceballs.
4. När de övriga ledtrådarna är åt det lättare hållet så kan man slänga in en sån här svår men fin: Ett besynnerligt dansnummer till tonerna av Hot Butters version av Popcorn.

Den satte Löjliga familjen.

Stenmurkla är livsfarlig

Förr var stenmurklan, som växer just nu på våren, en godkänd matsvamp och har länge ansett som en åtråvärd delikatess. Därför fortsätter många också att plocka och använda den i maten – "vi har ju alltid ätit den och se på oss – vi lever än". 

Men numera avråder Livsmedelsverket starkt från att äta stenmurklor och i nyare svampböcker räknas den som giftsvamp.

- Här lagar tv-kocken Paul Svensson mat med giftsvamp, Aftonbladet 26 april 2015

Att Livsmedelsverket med många fler ändrat sina rekommendationer om stenmurkla beror inte på att man blivit försiktigare utan på att det var svårare än man trodde att mäta den farliga substansen, gyromitrin.

En av anledningarna till att det måste vara något fel på antagandet att man kunde bli av med gyromitrinet genom att behandla svampen på rätt sätt var att en del personer blev akut förgiftade, trots att de tillagade svampen enligt konstens alla regler. När en schweizisk forskare fann att huvuddelen av gyromitrinet inte förekommer fritt i svampen utan är bundet till organiska molekyler, förstod man att de metoder som använts tidigare för att bestämma gifthalten inte var lämpliga, eftersom de inte kunde extrahera hela mängden organiskt bundet gyromitrin.

- Christer Andersson, toxikolog: Stenmurklan - olämplig att äta, Livsmedelsverket [arkiverad sida]

Stenmurklor kan ha mycket varierande gifthalt (uppemot en storleksordning), förvällning är mindre effektiv än man trott, torkning än än sämre, och giftet kan dessutom ha en rad olika effekter. Så även den som inte drabbas av den intensiva magsjuka som är den mest dramatiska murkelförgiftningen kan få leverskador eller cancer av svampen. Det blir ännu lurigare av att vi är olika känsliga; jämför familjebokens "för många personer" nedan.

Går man tillbaka i tiden blir restriktionerna kring stenmurklorna snabbt allt mildare. Man kan fråga sig hur många som dött av Gyromitra esculenta genom åren.

Murklorna innehålla ett för många personer mycket giftigt ämne, helvellasyra, som lätt kan utdragas med kokande vatten och som förstöres vid murklornas torkning.

- Nordisk familjebok: Murkla (1913)

Lördagsfråga 552

Fel med flit

Ett buggfritt luffarschack spelar en roll i War Games (1983)

In theory, a game as simple as tic-tac-toe (naughts and crosses) should not require any randomness beyond deciding who plays first. But I learned an important game design lesson when I created my first “play against the computer” tic-tac-toe game in 1976. I had a perfect algorithm, so the computer always won or drew - against a good player, always a draw. It was boring, so I added randomized errors. In each game, the computer would have one play situation in which it would make a mistake. If the player happened to pick that sequence, she could beat the computer. With that simple bit of randomness, the game became much more fun.

- Corey Cole (mest känd som speldesigner hos Sierra), 17 augusti 2016

När man gör brädspel och liknande så är ju utmaningen vanligtvis att höja spelstyrkan. Vill man sänka spelstyrkan är det bara att låta bli att genomföra de åtgärderna, och göra grundare analyser etc. Jag kan inte påminna mig ha sett något som liknar Coles inprogrammerade "fel" i sammanhanget, särskilt som det inte försämrade utan tvärtom förbättrade upplevelsen.

Däremot kan "buggar" med flit – om de fortfarande kan kallas buggar – användas i andra sammanhang. På BBS-tiden kunde man som inloggad användare chatta med systemoperatören. När denne inte fanns på plats kunde en RequestChat besvaras av ett chattprogram, eller robot som vi skulle säga nu för tiden. Första gången jag stötte på en sådan trodde jag att det var en riktig person jag chattade med. En liten men effektiv finess i detta lilla Turingtest, som förhöjde intrycket en hel del, var att roboten då och då stavade fel.

Här ett exempel på en helt annan sorts "buggar med flit". De lades visserligen inte in med flit, men åtgärdades inte när spelet ifråga lanserades i en uppfräschad version eftersom de vid det laget ingick i "upplevelsen".

In building the 3D remake of The Legend of Zelda: Ocarina of Time, the mandate for the developer Grezzo was to preserve fans' memories of the original as much as possible. That meant, where possible, that bugs from the original Nintendo 64 game were intentionally left in. 

"As programmers, we wanted to get rid of bugs," Grezzo's Shun Moriya said in the latest Iwata Asks roundtable discussion with the Nintendo president, "But the staff members who had played the old game said the bugs were fun!"

- Owen Good: Some of Ocarina’s Original Glitches Were Deliberately Kept in 3DS Version, Kotaku 26 juni 2011

Ännu en sorts "buggar med flit" har med säkerhet att göra.

After malicious coders find bugs, they have to distinguish those that are truly dangerous from those that are relatively benign, and that process is generally difficult and time consuming. 

That’s the basis for a new approach developed by Zhenghao Hu and colleagues at New York University. Why not fill ordinary code with benign bugs as a way of fooling potential attackers?

- Why adding bugs to software can make it safer, MIT Technology Review 17 augusti 2018

Som det beskrivs här ser det ut som ett förslag som inte testats skarpt än, och som man bara har en vag uppfattning om hur det kan fungera i verkligheten.

Nästa sort av "buggar med flit" är jag ännu mer osäker på: Praxis eller vandringssägen? Det sägs åtminstone att det finns firmor där man med flit lägger in buggar i program. Om testarna inte upptäcker dem så får man, som det heter, se över rutinerna.

Och så en "bugg med flit" som är ännu närmare konspirationsteoriernas värld: Planerat åldrande, när tillverkarna gör produkterna sämre än vad de borde ha varit för att få kunderna att oftare köpa nytt. Det låter som en konspirationsteori men behöver inte alltid vara osann för det. Som när Apple häromåret medgav att man med flit begränsat prestandan hos sina mobiler:

Basically, iPhones were hitting peaks of processor power that the battery was unable to power and the phones were shutting off. Apple then added power management to all iPhones at the time that would “smooth out” those peaks by either capping the power available from the battery or by spreading power requests over several cycles.

- Matthew Panzarino: Apple addresses why people are saying their iPhones with older batteries are running ‘slower', Techcrunch 20 december 2017

Visserligen var syftet nog så gott (en mobil som går lite långsammare är bättre än en som stänger av sig), men de hade gjort klokt i att berätta vad de gjorde.

Se även Wikipedia: Planned obsolescence för många fler exempel på planerat åldrande, såväl belagda som inbillade som osäkra fall.

Nej, kaffe är inte vätskedrivande

Här har vi en oerhört spridd och seglivad myt: Att kaffe (och andra drycker med koffein) skulle vara vätskedrivande, alltså att intag av X cl kaffe skulle innebära att man därefter pinkar ut mer än X cl. Vilket till exempel fått folk att för varje kopp kaffe de druckit även dricka ett glas vatten för att bibehålla vätskebalansen; det är inte ohälsosamt på något sätt, men helt onödigt.

Trots att det ofta än idag lyfts fram som en ”sanning” att koffein är vätskedrivande och fortfarande leder till rekommendationer om att avstå koffeinintag vid fysisk ansträngning för vätskebalansens skull så visar alltså den sammanfattande bilden av vetenskaplig litteratur på området att detta inte stämmer.

- Nicklas Neuman: Koffein - ett tillskott som fungerar, bloggen Träningslära den 11 juli 2009

Myten har avfärdats otaliga gånger, det var svårt att välja bland debunkningarna. Jag valde Neumans, dels för att han är doktor i kostvetenskap på Uppsala universitet, dels för att han citerar studier som denna:

Dietitians, exercise physiologists, athletic trainers, and other sports medicine personnel commonly recommend that exercising adults and athletes refrain from caffeine use because it is a diuretic, and it may exacerbate dehydration and hyperthermia. This review, contrary to popular beliefs, proposes that caffeine consumption does not result in the following: (a) water-electrolyte imbalances or hyperthermia and (b) reduced exercise-heat tolerance.

- Armstrong LE et al. "Caffeine, fluid–electrolyte balance, temperature regulation, and exerciseheat tolerance". Exercise and Sport Science Reviews 2007;35:135–40.

Hästhov, inte hosthäva

I Sverige har den kallats saker som fålafot, hästblad och hästhov, efter bladens likhet med en hov. Den har också kallats saker som brösttobak, bröstört och hostört, eftersom den sedan gammalt använts mot besvär i luftvägarna. Det var därför Linné gav den det vetenskapliga namnet Tussilago farfara, där tussis betyder hosta och ago kan tolkas som häva (artnamnet kommer från det latinska namnet farfarum).

Namnen hästhov och tussilago i kombination har gett upphov till en folketymologi som, likt hästhoven själv, är lika spridd som rotad: Att hästhov skulle vara en förvrängning av ett tänkt äldre folkligt namn "hosthäva". Ett exempel på faktoiden får räcka, från den i övrigt synnerligen kompetenta och trevliga virtuella floran:

Namnet hästhov kan syfta på de något hästskoformade bladen, eller det kan vara en förvrängning av hosthäva, från latinets tussilago (ört som häver hosta).

- Den virtuella floran: Hästhov

Men hästhov är ingen förvrängning. Ett enkelt sätt att kontrollera det är att jämföra med andra språk, där hästhoven återkommer: Danska følfod, engelska coltsfoot, franska pas-d'âne med flera. Och om namnet hosthäva någonstans förekommit så har något belägg veterligen aldrig uppvisats.

Tipstack till Lars-Göran Johansson.

Plankat hos Parnevik

Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro.

- Bosse Parnevik som pilot (vid 36:00) i Party hos Parnevik den 29 december 1978

Hello, this is your Captain speaking. There is absolutely no cause for alarm.

- John Cleese som pilot i How to Irritate People (1969) (fransk textning som bonus)

Om en sketch som den med Parnevik och Berghagen hade sänts idag hade man kunnat vara säker på att folk med koll påpekat att originalet sänts i USA tio år tidigare. Och att de svenska programmakarna lyckats glömma bort att nämna originalets upphovsmän Cleese & Chapman.

Idag går det ju att ha sådan koll. Annat var det förr. Även om ett program som Party hos Parnevik säkert samlade en miljonpublik (ingen vågad gissning) så torde ytterst få av dem ha så mycket som hört talas om How to Irritate People – även om det uppenbarligen fanns de framför kameran som gjort det.

Det rörde sig alltså ett tämligen obskyrt brittiskt entimmesprogram som sändes i USA. Samma höst återkom Cleese, Chapman och Palin tillsammans med ytterligare några förmågor i en ny och mycket brittisk tv-serie som hette Monty Python’s Flying Circus. Rubriksättningen på Youtube-klippet är alltså fel, för när sketchen först sändes fanns inte Monty Python.

En till: Denna sketch har, till skillnad mot vad några fått för sig, ingenting med vare sig Cleese, Chapman och Palin eller Parnevik och Berghagen att göra. Det är Magnus & Brasses ”Flygkaptenerna” från Varning för barn (1976), krogshow som hamnade på skiva. Om detta pratar och skriver jag i Faktoidpodden avsnitt 15.

Lördagsfråga 551: På äventyr

1. Ficklampa, obs batteridriven.
2. Gimli får här representera en typisk dvärg med yxa, om än inte av kastsort.
3. Fågel i bur.
4. Theodor Kittelsens Peer Gynt och bergakungen.

YOU ARE STANDING AT THE END OF A ROAD BEFORE A SMALL BRICK BUILDING. AROUND YOU IS A FOREST.  A SMALL STREAM FLOWS OUT OF THE BUILDING AND DOWN A GULLY.

Ännu en lördagsfråga där svaret underlättas (möjliggörs?) av de egna erfarenheterna av ämnet. För den som suttit i timtal och knappat GET LAMP eller N E E S W eller XYZZY etc glömmer inte i första taget dvärgen med kastyxan, vad man har fågeln i buren till, eller platser som Bergakungens sal. Jag misstänker att Tomas hör till den kategorin; han satte åtminstone svaret.

Spelet finns, av olika orsaker, i flera versioner med olika namn. Den viktigaste är William Crowthers original Colossal Cave från 1976, påbyggd av Don Wood året därpå. Det var det allra första äventyrsspelet, som gav upphov till en livaktig genre som fortfarande har några anhängare.

Vanliga fel om kost och hälsa

• Nej, hälsoeffekterna av antiinflammatorisk kost är inte vetenskapligt belagda.
• Nej, det är inte klarlagt att tarmfloran orsakar psykisk sjukdom som kan motverkas med en viss kosthållning.
• Nej, friska människor får inte ett surt blod.
• Nej, man blir inte ännu friskare av att äta enskilda livsmedel.
• Nej, enskilda livsmedel skyddar inte mot depression, Parkinsons sjukdom eller andra neurologiska sjukdomar.
• Nej, maten i livsmedelsbutikerna är inte så näringsfattig att den behöver kompletteras med tillskott av vitaminer och mineraler.

- Allvarliga fel i många böcker med råd om kost och hälsa, DN 16 februari 2019

Böcker är avgjort en rik källa för vanföreställningar, men korrigeringarna från Maria Ahlsén, Ulf Ellervik, Mats Lekander, Jessica Norrbom och Carl Johan Sundberg gäller naturligtvis alla medier. Fast om de tagit med ens ett axplock av de än tokigare fel och faktoider som sprids på bloggar, av "influencers", Facebook-grupper etc så hade väl listan blivit ohanterlig.

Lördagsfråga 551

Celtic seltik keltik

The spelling C-, & the pronunciation s-, are the established ones, & no useful purpose seems to be served by the substitution of k-.

- Fowlers Dictionary of Modern English Usage (1926) om uttalet av celt och därmed celtic

I engelskan uttalas ce- i början på ord som regel se-: cease, cedar, ceiling, celebrity, cell ... Och när fotbollslaget Celtic bildades 1887 var uttalet seltik självklart. Särskilt som historiker inte var inblandade.

Ordet celt kommer inte från kelterna själva utan var vad först grekerna och sedan romarna kallade det avlägsna folket (på kontinenten, snarare än på de brittiska öarna). I båda fallen uttalades det med hårt k. Längre fram mjukades det upp till s, som i medeltidslatinets celtae och franskans celtique. Eftersom ordet lånades in i engelskan den vägen fick det uttalet seltik.

Vad som sedan hände under 1900-talet var något så ovanligt som att ett historiskt korrekt uttal spreds effektivt i allmänt språkbruk. Så effektivt att kelt och keltik trängt undan selt och seltik i de allra flesta sammanhang. Men sportens hårda traditioner var ett undantag. Det är därför vi än idag kallar Celtic för seltik.

Det finns många ord och namn där det klassiska latinets uttal gett vika för senare varianter. Två vanliga exempel är Cicero, som själv lystrade till kikero, och den mest kände av dem alla: Cæsar uttalades kaisar, vilket ordet kejsare minner om än idag.

Icke-antroposofisk biodynamik

Kulturell appropriering torde vara bekant. (Om inte, läs innantill.) Men vad sägs om pseudovetenskaplig appropriering?

Biodynamisk odling har jag tagit upp flera gånger. Det är ju inte alls ett annat namn på ekologisk odling utan något bitvis helt annorlunda och komplett pseudovetenskapligt; se t ex Faktoider: Biodynamiskt.

Men som om förvirringen ekologisk/biodynamisk odling inte räckte så har begreppet även använts av andra än antroposoferna, i sammanhang som inte alls har med Rudolf Steiner att göra. Ett exempel är kraniosakral terapi (KST), som ibland "förtydligas" biodynamisk kraniosakral terapi. Det är en på 1970-talet lanserad variant på osteopati, och har det gemensamt med såväl osteopati som antroposofi att den är komplett pseudovetenskaplig (om än utan antroposofins ockulta hallucinationer, om det gör någon skillnad).

En annan icke-antroposofisk biodynamik har med belysning att göra:

Biodynamic lighting is an artificial light source that replicates the dynamic variations of daylight and sunlight through a light management system.

Så långt låter det oskyldigt, oavsett vilken nytta skiftningarna kan göra. Beskrivningen fortsätter:

Up until recent times, it was believed that light was only needed for seeing. However, in 2001, American scientist, Brainard, discovered a circadian photoreceptor in the retina, that receives a specific quality and quantity of light, which sets the biological clock.[källa] 

He discovered that light not only provides us with the ability to see, but that light enters the eye via the ‘fourth pathway’, which has a vital non-visual or biological effect on the human body. His studies show that a certain quantity and quality of light stimulates the biological clock, also known as the circadian rhythm, which regulates hormone levels, particularly melatonin and cortisone in the body.

- Lightning for Health: What is biodynamic light?

Här börjar det låta ... Misstänkt. Och det blir inte bättre när ljusets hälsobringande egenskaper listas:

• Helps to maintain healthy bones, reducing the risk of osteoporosis
• Enhances visual perception – things appear clearer and brighter, whilst health risks associated with reduced vision, such as falling and tripping, is reduced
• Promotes longer, independent and more fulfilling lives

- Lightning for Health: The brilliance of biodynamic lighting

Hur tänker den som väljer att beteckna sin produkt med en mycket etablerad term från ett annat, och händelsevis pseudovetenskapligt, sammanhang? Varken de kraniosakrala huvudknådarna eller Lightning for Health kan ha varit omedvetna om antroposofisk biodynamik. Den enda anledning jag kan tänka mig är att de gärna tar kunder som helgillar antroposofi i alla dess former, och som tror att de hittat antroposofiska läror som de inte hört talas om tidigare.

Kina + EAP = sant

Schillerinstitutet på Facebook. 67 följare.

Nyligen presenterade tankesmedjan Network on China rapporten Political values in Europe-China relations. I SvD tog Ola Wong upp den, och kompletterade med en uppgift som är så bisarr att det är svårt att förhålla sig till den.

[Den kinesiska] Ambassaden i Stockholm har exempelvis gjort det udda valet att marknadsföra Kinas nya sidenvägar [ett gigantiskt infrastrukturprojekt] i samarbete med Schillerinstitutet, även känt som Europeiska arbetarpartiet (EAP). EAP var vänsterextremt när det startade i Sverige på 70-talet men blev senare klassat som närmast högerextremt av försvarsmakten. I det senaste riksdagsvalet fick de blygsamma 52 röster. Att rörelsen inte växt mer på alla dessa år beror på deras besynnerliga utspel, konspirationsteorier samt grova personangrepp, skriver den statliga utredningen "Hotet från vänster" (SOU 2002:91).

- Ola Wong: Klimatskeptisk sekt i Sverige samarbetar med Kinas ambassad, SvD 9 februari 2019

Att fånga den galenskap som är EAP/LaRouche-rörelsen i en kort rubrik är en utmaning, och det är inte SvD:s fel att de bara delvis lyckades. Wongs sammanfattning är utmärkt: Mikropartiet EAP har mycket få men mycket aktiva medlemmar (deras engagerade kärna torde rymmas i en hiss). De kompenserar för sin litenhet genom att inta extrema och stenhårda uppfattningar – ända tills de ändrar sig, och intar en annan (kanske motsatt?) uppfattning lika stenhårt.

Älska Sovjet, invadera Afghanistan och hata USA? Älska USA, hata kommunister och Palme? Älska Trump, Putin och Kina? Hata IMF och kolonisera Mars? Eller varför inte driva en kampanj för att ändra ettstrukna A från 440 Hz till 432 Hz? (Se bloggposten 440 Hz-konspirationen.) Och så vidare.

När illa sedda rörelser ska föra ut sina budskap kan de skapa fasader. Scientologerna har KMR, droginformation.nu, Narconon och allt vad de heter. EAP har Schillerinstitutet, ett väl valt namn som lurat flera genom åren. Kanske de rentav lyckats lura kineserna..? Även om det verkar osannolikt, så är det inte mindre osannolikt än att någon som har minsta kunskap om tokarna i EAP skulle inleda ett samarbete med dem.

Uppdaterat: Av en ren slump – lovar – fick denna bloggpost en sorts aktualitet när självaste Lyndon LaRouche, "statsmannen, filosofen, ekonomen, konstnären, fysikern, poeten, frihetskämpen och mycket mera" enligt EAP, gick och dog den 12 februari, något som tillkännagavs dagen därpå.

På antikmässa

Älvsjömässan har jag aldrig varit på. Eller Stockholmsmässan i Älvsjö, som tydligen alltid varit det officiella namnet.

Men i helgen blir det dags. Den 14-17 februari pågår nämligen antikmässan där. Den förefaller att vara rejält tilltagen och intressant på alla sätt. Och på lördag kl 16 ska undertecknad prata på Stora scenen. Ämne: Sveriges historia i ett nötskal. Det syftar dels på försöket att i Sveriges historia nedteckna det ofantliga ämnet i futtiga ett band, dels på en annan övning som jag får anledning att återkomma till.

Lördagsfråga 550: Ben

1. Ayn Rands centrala verk Atlas Shrugged (1957). Eller Atlas schrugged som filmatiseringen fick heta på norska.
2. På 1990-talet lanserade Radius en snurrbar skärm där man när som helst kunde växla mellan stående och liggande format.
3. Ett MMORPG från 1997 som fortfarande är igång, med det udda namnet Tibia. (Tills någon annan förklaring getts gissar jag att någon sett ordet nånstans och tyckte att det passade utan att känna till eller bry sig om betydelsen. Företeelsen är inte helt ovanlig; jfr Sundsvall, den magiska staden.)
4. Järnporten var en fin stadsport i Tarsus som revs på 1800-talet. Tarsus är annars mest känd som Paulus hemstad.

Beroende på vad man ägnar sig åt så kan kvartetten atlas, radius, tibia och tarsus vara helt självklar eller inte alls. Jag vet inte vad Kurt Linusson ägnar sig åt men han satte fyra delar av skelettet snabbt och precist.

Ruth Tongue, suspekt folklorist

The Proud Ladye she rode through the wood,
And there in her way the Wicked One stood.
“Now welcome, Proud Ladye, Light down! Light down!
For I must give thee a gay green gown.
'Twill punish thy pride, for no honest Bride
Wears such a gown, wears such a gown — a gay green gown.”

- "Gay Green Brown"

Sången är hämtad ur Ruth Tongues bok The Chime Child (1968), som hade den långa undertiteln Somerset Singers Being An Account of Some of Them and Their Songs Collected Over Sixty Years. Just denna ska ha nedtecknats av Tongue efter uppgiftslämnaren Isaiah Sully under åren 1904-1920.

Jag vet inte hur lång tid det brukar ta för att skriva ner sånt här material. Men de 16 åren är inte det största problemet med sångerna i The Chime Child.

Ruth Lyndall Tongues (1898-1981) levde i Somerset. När hon var ung eller rentav barn hörde hon sånger och sagor som hon långt senare skrev ner. Så ska till exempel nedtecknandet/memorerandet av Gay Green Brown ha påbörjats när hon var sex år, en annan sång i samma bok hörde hon när hon var tre. Icke desto mindre dröjde det till 1960-talet innan hon blev "upptäckt" och började publicera. Under 1970-talet var hon inne i berörda kretsar, för att efter sin död börja granskas hårdare. Mycket hade redan ifrågasatts. Sagor och sånger skiljde sig på flera sätt från annat folkloristiskt material. Att många av dem inte finns belagda någon annanstans är ett avgjort problem eftersom en poäng med folkmusik och folksagor är att de ska ha haft en viss spridning. Ännu ett återkommande problem är att så många uppgiftslämnare var anonyma.

Redan boktiteln är besvärande på ett typiskt sätt. Tounge beskriver i förordet att chime children var en lokal benämning i västra Somerset på folk som var synska. En förutsättning för detta var att man fötts mellan fredag midnatt och lördag morgons första tuppgalande. Då skulle hon, Ruth, ha varit född, och hennes kontakter med det fördolda gjorde att folk som hållit gamla sånger för sig själva hela livet för första gången delade med sig. – Om chime children var ett känt begrepp, om än i ett litet hörn av England, så är det icke desto mindre egendomligt att Tongue är den enda som berättat om det. Och hennes födelsedag den 7 februari 1898 inträffade på en måndag.

Det blir inte bättre när hon återger material som inte är unikt. Materialet i boken Somerset Folklore (1965) har spårats till i synnerhet två "källor", en bok och en tidningsartikel, där återgivandet är påfallande slaviskt och gränsar till plagiat.

Idag är Tongue tämligen okänd. Det innebär tyvärr att hennes material ifrågasätts mer sällan. Det är en anledning till att det är väl värt att hålla förvillares namn aktuella: Så folk som stöter på dem får en chans att reagera.


Bloggen Writing in margins: Ruth Tongue, utförlig med översiktliga beskrivningar av flera böcker

Lördagsfråga 550

När Homeros slumrade

Visst slumrar han ibland, vår gode Far, Homer:
Horatii egna ord – förlåt jag blott citerar.

- Kellgren, Man äger ej snille för det man är galen

När Kellgren tar upp den slumrande Homeros så syftar han på upplevda stilbrott, hur "stötande och osmakligt" det är att "se hans Gudar handla som dårhushjon, och hans Hjeltar som Cannibaler". Vad Horatius menade framgår inte av sammanhanget; stilbrott, direkta fel, eller något annat?

indignor quandoque bonus dormitat Homerus

jag förargas när den den gode Homeros slumrar

- Horatius, Ars poetica rad 358-359

Men för sakens skull kan vi ju rikta in oss på påtagliga, logiska fel.

Med tanke på hur verken tillkom och traderats hade det varit ytterst märkligt om det inte funnits minsta lilla anomali i Odysséen eller Iliaden. Det är snarare mer anmärkningsvärt att felen som identifierats inte är fler eller större än de är. Här är det tydligaste, när en trojansk bifigur som stupar i femte sången återuppstår i den trettonde:

Först de [Menelaos och Antilochos] Pylaimenes fällde, en man att vid Ares förlikna,
drotten, som förde till strid Paflagonernas modiga sköldmän.

- Iliaden, femte sången (Lagerlöfs översättning)

Drotten Pylaimenes' son Harpalion kom då mot honom [Agamemnon]
rusande fram; med sin fader han följt för att kämpa vid Troja
[...]
Men kring den fallne [Harpalion] sig flockade tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och det förde till heliga Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande tårar:
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

- Iliaden, trettonde sången

Rollspelshysterier

Överdrivet många tända ljus? Varav några mitt på kartan? Typisk rollspelskväll. Eller hur.

I augusti 1979 försvann en 16-åring spårlöst från sitt studentrum på Michigan State University. Det är inte helt vanligt att 16-åringar går på universitet, men James Dallas Egbert III var ovanligt begåvad.
Hans föräldrar anlitade en erkänt skicklig privatdetektiv, William Dear. Denne funderade ut ett antal scenarier, mer eller mindre sannolika men alla tänkbara. Bland de troligare rankade Dear självmord eller kidnappning. Han valde att inte gå ut med de hypoteserna till pressen.

En annan idé var att Egbert, som spelade rollspel, i förvirrat tillstånd identifierat sig med sin rollperson och begett sig ner i universitets fjärrvärmekulvertar. Dessa förbjudna och riskabla "dungeons" var välkända bland åtminstone en del av studenterna. Dear valde att gå ut med den hypotesen till pressen. Det var inte för att han trodde särskilt mycket på den utan för att skydda Egbert (ifall han hölls kidnappad) eller familjen (om Egbert tagit livet av sig).

Vid den här tiden hade rollspel funnits i några år, men var fortfarande en synnerligen marginell företeelse. Få över 20 hade så mycket som hört talas om det hela, än färre hade mer än en vag aning om vad det rörde sig om. När det mystiska fallet med "det försvunna geniet" blev känt över hela landet fick en samlad journalistkår försöka ta reda på vad rollspel egentligen var för något, och försöka förklara det för sina läsare. Hur det gick? Nedanstående beskrivning skrevs fem år senare:

The object of the game is to slay enemies, particularly dragons, and stay alive. Players are assigned characters with different skills, strengths and weaknesses. When more than two players are involved, a "dungeon master" presides, laying a terrain – studded with obstacles and monsters – over which the game is conducted. A dungeon master has authority to resolve all disputes.

- Carla Hall: Into the Dragon's Lair, The Washington Post 28 november 1984

För den som inte har en aning om hur rollspel är funtade så kan det sägas att beskrivningen delvis är okej, delvis inte i närheten. En spelledare/dungeon master är alltid närvarande, inte bara för att "resolve disputes" som nån annan domare utan den som beskriver världen och allt som händer kring spelarna.

Ett mystiskt försvinnande kombinerat med något så nytt, märkvärdigt och svårbegripligt som Dungeons & Dragons var något som slog an. Särskilt viktiga var de där kulvertarna, trots att de ju inte har ett dugg med vanligt rollspel att göra; i dem tänkte man sig en förvirrad Egbert som sprang runt och trodde att han var en magiker som slogs mot drakar. Och sist men inte minst rollspelets "mörkare" drag: magi, demoner och annat ockult. Särskilt i USA slog sådant an en särskild sträng hos några miljoner oroade kristna.

Det var då och därför som en bisarr rollspelsdebatt inleddes i USA, där spelandet på fullt allvar jämfördes med svartkonster och flirtande med mörkrens makter. Jack Chick, den überkristne evangelisten som framförde sina svavelosande bannlysningar i serieform, släppte 1984 Dark Dungeons. Där är rollspel inget mindre än en inkörsport till ren satanism. Även om Jack Chick inte togs på så stort allvar som många tror (mer än något annat avskydde han förvanskad kristendom, dvs alla sorter utom hans egen) så förefaller många ärligt bekymrade kristna ha uppfattat rollspel ungefär i den här stilen.

Moralpaniken innebar även att rollspelen fick ett fantastiskt uppsving. Men jag misstänker att få tonåringar som skaffade boxar och böcker trodde att de skulle få lära sig att trolla på riktigt etc.

"Sponsrad av Procter & Gamble". Hur gick det till?

Ett exempel på hur "debatten" fördes är boken Mazes and Monsters (1981). Den beskriver "rollspel" så som de uppfattades av folk som inte hade någon koll. Även om det metafysiska hotet inte finns med så framställs spelarna som psykiskt instabila personer som blir sämre och sämre av spelandet. Året därpå filmatiserades den med Tom Hanks i hans första huvudroll. Bilden med de många ljusen är hämtad från den. Många trodde att den var en dokumentär framställning av fallet Egbert. (För en fin genomgång av denna underliga film, se Youtube: Mazes and Monsters - Good Bad Flicks.)

När rollspelen kom till Sverige (där de så småningom blev riktigt stora, såldes i vanliga leksaksaffärer m.m.) gjordes flera försök att även överta moralpaniken, men det ville sig inte riktigt. Ett tidigt angrepp kom från ingen mindre än Åke Ohlmarks, den mycket irrationelle och besynnerlige Tolkien-översättaren. Han gav 1982 ut boken Tolkien och den svarta magin där han tog i så mycket han orkade för att svärta ner Tolkiensällskap, förknippa dem med satanism och annat. Tongångarna är såpass lika de som förekom i USA att jag är rätt säker på att Ohlmarks inspirerats därifrån. Det var innan rollspelen slog igenom här, om de varit en större grej så hade han garanterat tagit upp dem med. Boken fick en hel del uppmärksamhet när den kom men är idag helt bortglömd utanför de allra mest insatta kretsarna.

Det var först 1997 som några motståndare fick vind i seglen – ironiskt nog när rollspelandet i Sverige sedan länge tappat mark till dataspel och internet. Då gav dramapedagogen Didi Örnstedt och konstnären Björn Sjöstedt ut boken De övergivnas armé. Det är en ofta tragikomisk uppvisning av konspirationslystna som dras med i sina egna resonemang och piskar sig själva till allt vildare tolkningar. I korthet beskrivs Sveriges rollspelare som en potentiell armé av hängivna bortkomlingar, som i en handvändning skulle kunna bli hårdhudade fascister, börja följa en stark ledare, med mera. Om det låter för skruvat för att kunna tas på allvar så ... Tja.

Vad som hände Egbert? Han hade verkligen gett sig ner i kulvertarna för att ta livet av sig, dock utan något rollspelande inslag. Självmordsförsöket misslyckades. Han vaknade upp dagen därpå och kravlade sig till en väns bostad där han gömde sig. Så småningom begav han sig till Louisiana och tog anställning på ett oljefält. Där tog han kontakt med detektiv Dear och berättade allt, under tysthetslöfte. Året därpå tog Egbert livet av sig.

Först 1984 avslöjade Dear hela historien i boken The Dungeon Master. Titeln må vara säljande men är märkligt vald med tanke på att han där avslöjar att rollspelandet faktiskt inte hade något med Egberts personliga problem att göra. Men vid det laget var faktoiden om satanistiska rollspel djupt rotad i delar av det amerikanska allmänna medvetandet.

Några källor:

• Wikipedia: James Dallas Egbert III; The Dungeon Master
• Rollspelaren: När rollspelspaniken kom till USA, 19 april 2016
• Shaun Hately: The Disappearance of James Dallas Egbert III

Att forska med fusk

Typiskt "belägg" från 1979: Ett dansande bord som bestämt sig för att jazza ner för trappan och ut i trädgården.

SORRAT, Society for Research in Rapport and Telekinesis, var ännu en av alla dessa otaliga grupper som trott sig bedriva forskning i det paranormala. Det som främst urskiljer dem är dels att de höll på ovanligt länge – de började 1961 och vad jag kan finna jobbade de vidare ända in på 1980-talet – dels de sensationella resultat de rapporterade. För vad det är värt ... Även i godtrogna kretsar verkar man lindrigt imponerade av SORRATs otaliga levitationer, budskap från andevärlden, och allt vad det är.

En intressant detalj jag hittade var en ursäkt för att fuska som jag inte kan påminna mig ha sett tidigare. Min markering:

[Tom] Richards denies engaging in fraud on that evening but admits to using deception on a previous occasion. He argues that artifact effects [dvs fusk] are useful for stimulating actual paranormal events (Richards, 1984).

- James McClenon: Hauntings and Poltergeists: Multidisciplinary Perspectives (Houran och Lange (red.), McFarland 2013), s 77

Har du problem med att nå fram till andarna? Förställ rösten och dra klassiska rövare à la "jag känner en äldre man som börjar på A"! Sånt stimulerar spökena och får dem att träda fram, enligt Tom Richards. Leviterar dina prylar inte som de ska? Börja med osynliga trådar tills de fattar vinken! Vill bordet inte släppa loss? Fejka!

Problemet med metoden är så uppenbart att till och med den vidskepliga branschen verkar ha insett det (och då har det gått långt): Hur ska en betraktare veta när det "stimulerande" fusket övergått till ett verkligt fenomen?

"We exist!" Ett exempel på SORRAT-märkt "forskning" som jag inte vill undvara läsarna. Det kommer nämligen från ingen mindre än ande-legenden "John King", eller Henry Morgan som "han" "egentligen" hette. Jag beskriver den besynnerliga historien i bloggposten Anden i flaskan.

Assiciation TransCommunication: SORRAT Examples

Varför bluffmejl är illa skrivna

ones its been approved by the loan company, before we can refer you to the transferring bank which will commenced on your loan immediately

- Typexempel jag just grävde fram ur spamboxen, från "Instant Loan International" som erbjuder lån på uppemot $20 miljoner etc

All denna spam man får ... Varför är de så illa skrivna? Är skojarna verkligen så usla på engelska? Kör de sina texter genom Google translate?

Så kan vara fallet. Men det är oftare uttänkt.

Att skicka ut ett bedrägeriförsök till miljoner mottagare är den lättaste biten, det är en tjänst man köper. Att komma runt spamfilter ingår i tjänsten (även om just den delen skiljer sig kraftigt i kvalitet mellan olika leverantörer).

Det kluriga kommer när svaren börjar droppa in. För till skillnad från spam som går ut på att man ska klicka på en länk, eller ladda ner och köra någon bifogad fil, så kräver klassiskt bondfångeri à la Nigeriabrev arbete från bedragarens sida. Ett med flit illa utformat utskick filtrerar fram de okunnigaste och godtrognaste. Du och jag ignorerar mailen – utmärkt, vi ingår inte i målgruppen, för den som genast genomskådar bluffen är inte värd att lägga tid på. Likaså vill man undvika mottagare som först är försiktigt positiva men som sedan drar sig ur, kanske efter en lång tidsödande mailväxling. Men en mottagare som får mailet, läser det och ändå litar på avsändaren – då kan man börja vädra utdelning. Det är en anledning till att Nigeria fortfarande nämns: Den som inte ens känner till företeelsen Nigeriabrev är sannolikt betydligt värdefullare för bedragaren än den som gör det.

A less outlandish wording that did not mention Nigeria would almost certainly gather more total responses and more viable responses, but would yield lower overall profit. Recall, that viability requires that the scammer actually extract money from the victim: those who are fooled for a while, but then figure it out, or who balk at the last hurdle are precisely the expensive false positives that the scammer must deter.

- Cormac Herley, spam-forskare på Microsoft

Branschen är föremål för flera myter och halvsanningar, inte minst idén att bluffandet alltid går med vinst (jfr bloggposten Vem tjänar pengar på spam?). Hur ofta tekniken ovan verkligen leder till vinster är en annan sak. Men att den verkligen tillämpas av ovan angivna skäl förefaller dock såpass sannolikt att det nog är sant. Om välutformade och välskrivna utskick hade gett bättre klirr i kassan hade våra spamboxar sett annorlunda ut.

Lördagsfråga 549: Pearl Harbor

1. Leonard Smalls i bröderna Cohens Raising Arizona.
2. Det är inte så här man minns eller brukar få se Alfred P. Murrah Federal Building i Oklahoma city. Den kända bilden är byggnaden efter terrordådet den 19 april 1995. Idag står ett minnesmärke på platsen.
3. USS Huntington 1917 i färd med att skicka upp en ballong som jag antar var av observationstypen. Huntington hade börjat livet 1905 som USS West Virginia.
4. Här har vi en karta från 1650 över ön Kalifornien. Om den ön inte är känd så beror det på att den inte finns; den var en av otaliga geografiska myter, halvmyter och missuppfattningar som florerat. Och utöver den förståeliga geografiska missen så försågs den avlägsna, exotiska sagoön med en mängd antropologiska och andra myter.

Arizona, Oklahoma, West Virginia och California råkar även vara namnen på de slagskepp som förstördes eller åtminstone sänktes under angreppet på Pearl Harbor. Det hade Magistern koll på.

När dr Cook nådde polen

Han återfinns inte längre i listorna över de stora polarforskarna. Men en gång hyllades dr Frederick Cook från New York som den förste som uppnådde nordpolen.

Han var ingen oerfaren resenär i trakten. Han hade deltagit med den äran på två expeditioner, där den ena innebar en ofrivillig övervintring i Arktis. Han hade även lett en expedition upp på Denali (tidigare Mount McKinley), som med 6190 m är nordamerikas högsta berg. Han påstod sig dessutom ha varit den förste att bestiga berget, ett påstående som genast möttes av intern kritik.

Hösten 1908 följdes hans nordpolsexpedition med stort intresse. Framåt våren hade man inte hört av den på länge. Expeditioner för att komma till undsättning började planeras.

Men då kom det sensationella budet: Cook hade nått nordpolen!

- Stjärnbaneret vid nordpolen, enligt uppgift

- American flag nailed to distant north pole by explorer F. A. Cook – Topeka State Journal den 1 september 1909

Vid hemkomsten blev dr Cook rejält genomfirad, fullt i stil med senare tiders ensamflygare och astronauter. Så småningom infann sig dock en baksmälla i form av Robert Peary, landsmannen, kollegan och tidigare samarbetspartnern. Han påstod att Cook var en bluff och att äran rätteligen tillföll honom.

Nu utbröt en strid som amatörer utan närmare koll på arktisk navigering bara delvis kan hänga med i. Nyckelvittnen i fallet var de två eskimåer som utgjort Cooks enda följeslagare, och som nu berättade en historia som skiljde sig besvärande mycket från Cooks. En annan besvärande omständighet var att han aldrig visade upp de detaljerade anteckningarna från färden. Och de beskrivningar han gett gjorde inte alltid saken bättre.

På grund av isförhållanden sade han sig icke ha kunnat återvända till sin utgångspunkt och depoten där utan måste i stället övervintra vid Jones sund [väster om nordvästra Grönland]. Ammunitionen var slut, och man var därför nödsakad förfärdiga bågar med pilar och lassoer, med vilka jakt på valross (!), myskoxe och isbjörn bedrevs. Redan denna senare uppgift borde väckt en välgrundad misstanke, att ej allt stod rätt till.

- Axel Ahlman, Kampen om nord- och sydpolen (Baltiska förlaget 1927), s 66

Ytterligare en försvårande omständighet som nu drogs fram i ljuset av Pearys kampanj var "bestigandet" av McKinley 1903. Den var en chimär; den hade aldrig ägt rum.

- Cooks "bildbevis" från bestigningen. Senare har den avslöjats vara en blott 1627 m hög bergsrygg i området, som numer kallas Fake Peak.

Så småningom kom kommittéer av lärda herrar fram till att Cook inte nått nordpolen. Äran gick till Peary. Cook lämnade rampljuset. Så småningom ägnade han sig åt bedrägerier som gav honom flera års fängelse. Idag är han bortglömd.

Ironiskt nog har granskande fokus övergått till Peary: Nådde han verkligen nordpolen? Trodde han ens själv på det? – Men det är en annan historia.

Lördagsfråga 549

van Gogh säljer tavlor

Den röda vingården nära Arles målades av Vincent van Gogh i november 1888. Den såldes i Bryssel 1890, några månader innan van Gogh avled, för 400 franc. Köparen var Anna Boch, konstnärinna, konstsamlare och händelsevis syster till en av van Goghs vänner. När man pratar om att "van Gogh lyckades bara sälja en enda tavla" är det denna som avses.

Men även om detta är den enda kända, namngivna och typiska van Gogh-tavlan som såldes under hans livstid så fanns det fler.

We don’t know exactly how many paintings Van Gogh sold during this lifetime, but in any case, it was more than a couple.

- Van Gogh-museet: How many paintings did Vincent sell during his lifetime?

En irriterande omständighet är att det verkar vara svårt att få reda på vilka de övriga tavlorna var. Som ett självporträtt om vilket vi bara verkar veta att det såldes till England:

Vi har äran att upplysa er att vi har skickat de två tavlor ni köpt och betalt för: ett landskap av Camille Corot [...] och ett självporträtt av V. van Gogh.

- Theo van Gogh, Vincent-broder och konsthandlare, till firma Sulley & Lori i London, den 3 oktober 1888

Van Gogh-museet nämner även en uppsättning vyer över Haag som hans farbror Cornelis beställde, liksom vad som ska ha varit hans allra första försäljning, till eller genom konsthandlaren och vännen Julien Tanguy.

Spelar det någon roll om van Gogh sålde en, två eller en handfull tavlor? Är inte poängen att han var så oerhört underskattad under sin livstid, för att så småningom bli en av världens mest uppskattade, räknat såväl i experternas hyllningar som dollarmiljoner? Å andra sidan: Om det exakta antalet verkligen inte spelat någon roll, så hade påståendet om "den enda tavlan" inte förekommit så ofta.