Om ateismens nödvändighet

För tvåhundra år sedan satt fyra personer i en villa i Italien. Sommaren hade bjudit på uselt väder, något som man långt senare insåg berodde på vulkanen Tamboras gigantiska utbrott långt borta i Indonesien. En kväll föreslog en av dem att de skulle skriva varsin spökhistoria.

Sällskapet rymde två, eller åtminstone en och en halv, av tidens litterära storheter: Lord Byron var en av tidens största diktare, den unge Percy Bysshe Shelley var det inte riktigt än men skulle bli det efter hans mycket för tidiga död. Av de verk som skapades som svar på utmaningen skulle ett skapa en odödlig (i dubbel bemärkelse) genre, det andra bli ett av skräcklitteraturens största. Ironin är att inget av dem skapades av nämnda kändisar. John Polidori, Byrons hunsade privatläkare, skrev novellen The Vampyre; visserligen hade hans lord Ruthven inte mycket att göra med de vampyrer vi känner till, men utan Polidori hade nog inte Urvampyren Varney skapats en generation senare (den tråkiga ironin är att folk senare fick för sig att det var Byron som skrev The Vampyre). Och så skrev naturligtvis Shelleys fru Mary Frankenstein; den behöver ingen presentation. Denna bloggpost ska heller inte handla om monstret, Frankenstein eller Mary, utan hennes make.

Percy fick ett kort och intensivt liv, 1792-1822. Han kom omsider att räknas som en av 1800-talets viktigaste poeter och hade stort inflytande på en lång rad berömdheter. Jag vet inte hur känd han är idag, mer än inom litteraturhistoria och som Marys man. Särskilt läst är han, gissar jag, inte.

Men åtminstone ett av hans verk är högst relevant än idag och kan utan vidare läsas för sin egen skull. Det rymmer en rad tänkvärdheter och soundbites. Det var inte lätt att välja ett smakprov; här är ett, där jag markerat ett särskilt fint citat i fetstil.

Man would have been too happy, if, limiting himself to the visible objects which interested him, he had employed, to perfect his real sciences, his laws, his morals, his education, one-half the efforts he has put into his researches on the Divinity. He would have been still wiser and still more fortunate if he had been satisfied to let his jobless guides quarrel among themselves, sounding depths capable of rendering them dizzy, without himself mixing in their senseless disputes. But it is the essence of ignorance to attach importance to that which it does not understand. Human vanity is so constituted that it stiffens before difficulties. The more an object conceals itself from our eyes, the greater the effort we make to seize it, because it pricks our pride, it excites our curiosity and it appears interesting. In fighting for his God everyone, in fact, fights only for the interests of his own vanity, which, of all the passions produced by the mal-organization of society, is the quickest to take offense, and the most capable of committing the greatest follies.

- Percy Bysshe Shelley, The Necessity of Atheism (1811)

Det var förresten denna text som fick honom portad från Oxford. Så kunde det gå till för över tvåhundra år sedan.