Ett hälsobringande bordsvatten innehållande inte mindre än 5750 s. k. voltenheter pr liter - något som anses vara av en mindre vanlig styrka, har för någon tid sedan upptäckts i Täby.
- Hälsovännen nr 2, 1927
"Voltenheter per liter"? Jag fick ut och leta innan jag fick en förklaring av såväl fysiken som medicinen. Eller vad man ska kalla det.
I dag ser man annorlunda på de radioaktiva ämnena. Nu finns gränsvärden i såväl inomhusluft som i dricksvatten och hälsoriskerna har uppmärksammats. 10 000 voltenheter per 200 kbcm motsvarar ungefär 8 500 bequrell [sic] per liter. Nutida gränsvärde för otjänligt dricksvatten är 1 000 Bq/liter.
- Det hälsobringande vattnet, Piteå-Tidningen 3 augusti 2010
Det innebär att Täby-vattnet, för övrigt betydligt mer laddat än något av de Pite-vatten som nämns, nätt och jämt klarat gränsen idag.
I den intressanta artikeln fanns även ett recept för brunnsdrickande, utskrivet i slutet av 1800-talet:
Första dagen ett dricksglas vatten varefter man ökar med ett glas dagligen till dess antalet uppgick till tio. Därefter minska antalet i samma takt, med ett glas om dagen, varefter kuren var slut för den gången.
Det hade knappast gett några permanenta skador ens i Täby. Då var det värre för de som inte hade något annat vatten att dricka.
Tänk att folk trodde, att radioaktivitet var hälsosamt. Folk fick inte klart för sej, att det kunde vara skadligt, förrän efter Andra Världskriget. Då gick det å andra sidan för långt, åt andra hållet. Jag har funderat en del på det här, med radonförorenade hus. Hur stort problem är det egentligen? Hur många av Sveriges testade hus, har skadliga nivåer? Det skulle jag gärna vilja veta.
SvaraRaderaAtt man inte kände till radioaktivitetens farlighet är inte så konstigt. Då är det betydligt märkligare att man helt utan anledning fick för sig att det skulle vara nyttigt. I och för sig är det ju vare sig första eller sista gången något sådant händer.
SvaraRaderaFör halvannat decennium sedan var jag på semester i Salzburg-trakten. Vid en av utfärderna berättade den svenska guiden om en fantastisk grotta i närheten, dit man kunde bege sig för att andas in "läkande radongas" som bland annat påstods bota förkylningar. De svenska turisterna drog förskräckt efter andan, varvid guiden raskt försäkrade oss att detta inte var sådan där farlig radon som vi har hemma i de svenska husen, utan annan, nyttig radon. Minsann. (Radon är ju en ädelgas, så om den inte är radioaktiv reagerar den inte alls -- cancerframkallande eller verkningslös är liksom de enda alternativen här...)
SvaraRaderaDetta inträffade alltså i ett europeiskt land i mitten av 90-talet, så radioaktivitetens påstådda nyttighet verkar vara seglivad.
Och så ett litet försynt påpekande: Enheten heter "becquerel" efter Henri Becquerel. Nu är det ju Piteå-Tidningen som har fel och inte Hexmaster, men rätt ska vara rätt, speciellt här...
Elin! Var det här du var?
SvaraRaderaKur & Gesundheitspartner Gastein:
Radon Cure in Austria
Det där var ett fynd. "Mild alfastrålning", jotack.
Jag tror faktiskt det var Henri Becquerel, som först uppmärksammade folk på, att radioaktivitet kunde vara skadligt. Han kände Marya och Pierre Curie, som upptäckte radioaktiviteten. Marya beklagade sej inför Henri, om dom många såren hon fått. Hon sa att dom inte ville läkas. Henri påpekade då för henne, att strålningen kunde vara farlig. Hos svarade då hon och hennes man, tog den risken. Det skulle dom inte ha gjort; båda dog så småningom i cancer. Dom kan mycket väl ha varit dom första, som tog skada av radioaktivitet. I för stora mängder, väl att märka.
SvaraRaderaHexmaster, visst var det i just de trakterna jag var, så det kan vara samma ställe. (Det bör tilläggas att vi aldrig någonsin var i närheten av grottan. Det här var enbart guidens berättelse; vi var inte villiga att ens överväga att pröva denna "medicin".)
SvaraRaderaTack för länken! Stor underhållning... och rätt nedslående. Missförstånden flyttar in på webben (den fanns ju som bekant inte 1995). "The cell-repair mechanism is stimulated". Mmmm, cancer kallas det när det löper amok...
Om jag inte minns helt fel dog Pierre Curie i en trafikolycka -- jag såg någonstans uppgiften att han var den första person som dog i en bilolycka, men det är en "sanning med multiplikation"; han dog efter att ha blivit nedtrampad av en häst som eventuellt skrämts av oljudet av en bilmotor. Marie Curie, däremot, lär ha lidit av strålskador. (Taget direkt ur minnet, så applicera en lagom stor brasklapp på ovanstående...)
SvaraRaderaOch visst fanns webben 1995, den var bara inte lika utbyggd som nu. Jag höll ett litet anförande om HTML för bibliotekarier på King's College i London (sommaren -94, tror jag), men det är en annan historia.
bosjo, visst fanns webben 1995... Där fick jag hjärnsläpp tror jag. Företags- och organisationshemsidor var dock inte så vanliga -95, vilket kanske var vad jag försökte säga. Eller nåt.
SvaraRaderaFör att rätt ska vara rätt även i denna fråga: webben uppfanns 1989 av Tim Berners-Lee på CERN och en prototyp lanserades 1990. 1994 verkar anses som "genombrottsåret" för webben. Se http://public.web.cern.ch/public/en/about/web-en.html och http://public.web.cern.ch/public/en/about/WebStory-en.html
Marya Curie dog av cancer. Jag är inte säker på om hennes man Pierre, också gjorde det. Om kan verkligen dog i en olycka, borde det vara allmänt känt, hos folk som är någorlunda insatta. Jag ska försöka ta reda på det.
SvaraRaderaOkej, Pierre Curie dog i en trafikolycka. Vet inte varifrån jag fått idén, att han skulle ha dött av cancer. Kanske har jag lärt mej fel från början.
SvaraRadera