2023-09-06

Kar de Mumma om 2057 1979

Jag gissar att år 2057 sitter nån gamling och vill ha tillbaka skumplasten, resorna till månen, folkomröstningarna, restskattesedlarna, lunchrevyn på Berns, ABBA, 1970-talets skådespelare som hade diktion och kunde tala, Lill-Babs, Taxis ”Var god dröj”, musicalerna, Svensk Damtidning, Palmehuset på Norrmalmstorg, och trivseln i Tunnelbanan.

- Kar de Mumma, SvD 13 december 1979

I december 1979 hade Kar de Mumma kört på temat ”Jag vill ha tillbaka”. Läsekretsen uppmanades att komma med sina önskemål, av vilka de bästa publicerades.

De är ingen dålig läsning. Men den går inte upp emot spaningen ovan. För flera av önskemålen kan man konstatera, att vi inte har behövt vänta till 2057. Andra är mindre självklara.

Få se:

  • skumplast – Produceras väl minst lika mycket idag som 1979; om inte, har jag ingen aning. Om skumplasten försvunne, hur mycket skulle vi sakna den?
  • resorna till månen – Tell me about it..!
  • folkomröstningarna – Vid den här tiden såg man fram emot den 23 mars 1980. Då skulle svenska folket för tid och evighet avgöra tidens hetaste debatt, den om hur kärnkraften skulle nyttjas i landet, om alls. Folkomröstningen närmast innan var den om pensionsfrågan 1957 (”Gärna medalj …” är från extravalet året därpå) så Kar de Mumma måtte ha tänkt på deras kvalitet snarare än kvantitet. Eller nåt.
  • restskattesedlarna – Har det funnits några mer utbroderade sådana än den enkla uppgiften att man, i förekommande fall, är skyldig X kr?
  • lunchrevyn på Berns – Den enda jag känner till är Hasse & Tages. Jag vet inte vad jag skulle kunna ge för att få en nyskriven nyuppförd kvalitetsrevy i klass med ”Under dubbelgöken”. Mycket?
  • ABBA – Hur förvånad skulle 1979 års svensk bli, om hen fick veta att ABBA skulle ge ut ett album 2021? Mindre än om vi skulle bli om vi fick veta att ABBA kommer att ge ut ett album 2057, så mycket är säkert.
  • 1970-talets skådespelare som hade diktion och kunde tala – Detta är så på ögat att jag undrar om det är ett tidlöst standardgnäll à la ”ungdomen nuförtiden”. Önskade 1970-talets surgubbar tillbaka 1940-talets tydliga talare? Liksom 1940-talets 1910-talets, osv?
  • Lill-Babs – Det må avslöja mina unga år, men jag får tänka ett extra steg för att se Barbro Svensson som artist snarare än generell kändis. Men nog kan man tänka sig en revival till 2057? Eller varför inte tidigare?
  • Taxis ”Var god dröj” – Jag vet inte om det finns något ord för motsatsen till nostalgi, men taximarknaden får många att tänka i sådana banor. (Själv hade jag vid avregleringen 1990 ännu inte riktigt kommit upp i målgruppen.)
  • musicalerna – Här blir det ännu ett frågetecken. 
  • Svensk Damtidning – Upplagan har naturligtvis varierat genom åren, men någon kris har väl Svensk Dam aldrig varit i närheten av. Hur mycket tidningen skulle saknas ifall den försvann är jag helt oförmögen att uppskatta.
  • Palmehuset på Norrmalmstorg – OK, den här punkten behöver verkligen redas ut, särskilt som jag känner att jag saknar åtminstone någon pusselbit. ”Palmehuset” ska vara Palmhuset, om det nu är ett tryckfel eller en etablerad ordvits jag inte känner till. Jag läser att det var en paviljongbyggnad på Norrmalmstorg som uppfördes 1972 och revs 1992, varefter dagens byggnad med samma namn på samma plats uppfördes 1993. Syftet (alltså åtminstone det 1972) var dels att gömma tekniska installationer (för tunnelbanan, antar jag), dels att erbjuda en mötesplats i form av en vinterträdgård. Småningom utvecklades konceptet till en restaurang. Om denna omgavs av någon särskild aura eller förknippades med någonting över huvud taget vet jag inte.
  • och trivseln i Tunnelbanan. – Får tala för sig själv.

För att runda av:

Men ingen kommer nog att längta tillbaka till herr Werthéns 50 reaktorer. Om det nu, peppar, peppar, blir några sådana.

Electrolux-chefen Hans Werthén gjorde avtryck i tidens hetaste debatt genom att förorda uppemot 50 kärnreaktorer i landet. Så långt var det få som ville gå.


2 kommentarer:

  1. Att folk (särskilt ungdomar) talar mer otydligt idag än för ca 30 år sedan är ett tidlöst klagomål. Det beror på att man hör sämre när man blir äldre, framför allt får man svårare att skilja på konsonanterna. Det gör att man tycker att diktionen har försämrats.

    SvaraRadera
  2. Va. Vad sade du?

    Du har nog rätt i det, jag är en 62-årig f.d. yrkesmördare (Armén) och är idag tacksam att jag då (80-94) var försiktig med hörseln. Dun eller kåpor var jag hyfsat noga med. Några korkade kollegor var mer macho och struntade i det. Det ångrar de nog idag, tror jag mig höra.

    MVH

    Hans

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.