- Barry White i Coonskin (1975).
- Padda på Paddeborg har rymt från fängelset och bordat ett lokomotiv, i den finaste filmatiseringen av Det susar i säven (1983; Kenneth Grahames original 1908).
- Omslag till Lloyd Alexander, Den svarta kitteln (1998, först utgiven på svenska 1981; originalet 1965).
- Edvard Eriksens lilla sjöjungfru (1931) efter H C Andersens saga (1837).
Ralph Bakshi är mest (ö)känd för en hopplös filmatisering av Sagan om Ringen. Coonskin verkar mycket mer spännande. Det är hans egensinniga version av Disneys delvis animerade Song of the South (1946; Sången om Södern). Känns den inte igen? Det är den enda långfilmen från Disney som inte drällts ut i otaliga omgångar på alla tillgängliga medier. En annan Disney-produktion som inte fått lika mycket uppmärksamhet som de stora var den från 1949 som bygger på Det susar i säven; dess tydligaste spår är nog en attraktion på Disneyland som hängt med ända sedan öppnandet 1955 (om än i tidvis förnyat skick). The Black Cauldron (1985; Taran och den magiska kitteln) är en Disney-produktion som … Den har genererat mer skriverier än pengar, för att sammanfatta. Synd på det materialet; Alexander inspirerades av keltiska och i synnerhet walesiska sägner (kitteln på bilden går tillbaka på vad som kan vara inspirationen till riddarna kring runda bordets graal), och hans Prydain-böcker är klart överlägsna exempelvis Narnia-sviten. Men Disneys filmatisering innebar sannerligen ingen förnyelse av Disney som företag, varken konstnärligt eller finansiellt. Till skillnad från The Little Mermaid (1989; Den lilla sjöjungfrun). Den räknas som början på ”Disney-renässansen”, då vi sena tiders barn äntligen fick uppleva några filmer som kunde jämställas med tidigare storverk.
Här finns material till mer än en ordinär bloggpost, ser jag nu …
Om jag lagt ut detta vid vanlig tid hade ingen vinnare funnits. Nu lyckades Löjliga familjen, eftersom Wulfahariaz/Mikael Parkvall inte nådde riktigt ända fram. Vilket är vackert så! (Jag hade inte haft en chans; de här lördagsfrågorna är ju helt o m ö j l i g a.)
Alltså, du har väl inte direkt fel, men:
SvaraRadera* Barry är ett ursprungligen iriskt namn.
* Kenneth Grahame var från Skottland, och "Det susar i säven" uppges visa inspiration från skotska miljöer.
* Lloyd Alexander inspirerades av walesiska folksagor.
* "Sjöjungfrun från Zennor" är en kornisk folksaga.
Irland, Skottland, Wales och Cornwall = de brittiska öarnas huvudsakliga keltisktalande områden.
Ganska fiffiga var vi allt.
Värt en guldstjärna, absolut. Och nu är det keltiska spåret kört för en tio–femton år framåt iaf. :-)
SvaraRadera