Lussetågets ”tre” ”vise” män, Judas och Staffan

- Elsa Beskow – så klart

När JEsus war född i BethLehem, i Judiska landet, i Konung Herodis tid; si, tå kommo wise män af österlanden til Jerusalem, och sade: Hwar är then nyfödde Juda Konungen? ty wi hafwe sett hans stjerna i österlanden, och äre komne at tilbedja honom.

[…]

Tå kallade Herodes lönligen the wisa männerne til sig, och besporde granneligen af them hwad tid stjernan syntes; Och sände them så til BethLehem, och sade: Farer tit, och bespörjer granneligen efter barnet; och när I thet finnen, så säger mig thet igen, at jag kan ock komma och tilbedja honom.

 När the hade hört Konungen, foro the åstad; och si, stjernan, som the sett hade i österlanden, gick för them, så länge hon kom och blef ståndande öfwer ther barnet war. När the sågo stjernan, wordo the ganska glade; Och gingo in i huset, och funno barnet, med Maria thes moder, och föllo ned, och tilbådo honom, och upläto sina håfwor, och skänkte honom guld, rökelse och myrrham.

- Matteus evangelium, 1–2, 7–11 (Karl XII, 1828)

Varifrån kommer stjärngossarna? Här är svaret: De är ”de tre vise männen”, vars antal visserligen aldrig anges. Att de blivit tre torde hänga ihop med presenterna; på bild blir det praktiskt om man har en gubbe per gåva. (Det kan även nämnas att i det mest kända och upplästa ”julevangeliet”, Lukas andra kapitel, står inte ett ord om dem, ej heller om Herodes, barnamord eller flykt till Egypten.) Vad betyder då "vise"? I flera andra språkområden, inte minst engelska, har de ofta blivit omtolkade till ”heliga konungar” vilket definitivt är obibliskt (och även i den engelska standardbibeln King James Version kallas de wise men). I evangeliets grekiska originaltext står μάγοι magoi magier, som därtill kommer ἀπὸ ἀνατολῶν apo anatolon från öster.

Vad var då magier? Eller mager, som de också kallas?

ursprungligen medlem av en medisk prästkast, efter den zoroastriska lärans seger i västra Iran namn på zoroastriska präster

- NE: magier

Så mycket för ”heliga konungar” … I Strong's concordance, ett lexikon över alla ord i Bibeln, ges ordet magier (som blivit mage på engelska) tre betydelser:

A. the name given by the Babylonians (Chaldeans), Medes, Persians, and others, to the wise men, teachers, priests, physicians, astrologers, seers, interpreters of dreams, augers, soothsayers, sorcerers etc.

B. the oriental wise men (astrologers) who, having discovered by the rising of a remarkable star that the Messiah had just been born, came to Jerusalem to worship him

C. false prophet and sorcerer

- Strong's: G3097

… Vilket i Bibel 2000 kondenserats till "österländska stjärntydare". 

Vad gäller stjärnstrutarna så tillskriver traditionen magierna toppiga hattar. Jag vet inte hur gammal den traditionen är, eller vilken koppling den har till gamla Babylon.

 - Två magier från det akemenidiska riket, 300-talet f.Kr.

Åtminstone dessa huvudbonader är åtminstone påfallande höga – alltid något.

Standardkällornas standardkälla Nationalencyklopedin tar upp "de tre heliga konungarna", liksom andra intressanta detaljer:

Julspelen handlade om de tre heliga konungarnas besök hos Jesusbarnet. De infördes från Tyskland, sannolikt i början av 1600-talet, och utfördes ursprungligen av skolorna i organiserad form och fortsatte in på 1800-talet. När djäknarna [gymnasist, faktiskt samma ord som diakon] inte längre fick lov att tigga på detta sätt övertogs spelen ofta av bygdens egna ungdomar. En av de agerande bar en transparent stjärna med ett ljus inuti. Tre av de andra var utklädda till kungar, ytterligare en till ”Judas med pungen”, som samlade in gåvorna.

- NE: stjärngossar

- Litografi av C. A. Dahlström ur Svenska folket genom tiderna (1938–1940)

Stjärntydare som upphöjts till heliga konungar må vara obibliskt, men de slipper åtminstone strutarna. En ovanligt rejäl Bethlehemsstjärna har de också fått. Jag vet inte vem som håller i den. Den främre figuren avslöjas dock av sin påse. Inte en tomte – snarare tvärtom – utan ”Judas med pungen”.

- Nordiska Museet: Stjärngossar och Judas med pungen på Skansen i Stockholm 1896. Foto: Frans G Klemming/ Nordiska museet.

När såg man sist Judas i ett lussetåg? En snabb sökning anger att han förekommit på femtiotalet (Femtiotalets luciatåg, bloggen Enskedebilder 24 maj 2022); säkert finns senare exempel, men efter kriget var traditionen avgjort på utdöende. Men så länge det varade kunde skolgossar (utan sångröst, de blev stjärngossar) utses till lussetågets Judas. De blev svärtade i ansiktet och fick utöver säcken/penningpungen bära mörk rock och hatt. Pungen var för att förvara de gåvor som de uppvaktade förväntades komma med. I bilden ovan ser man ett ännu läskigare exemplar. Han måtte haft kapacitet att skrämma särskilt den yngre publiken rejält.

Ibland kombinerades Judas med en skandinavisk julfigur som är betydligt äldre än tomten:

Judas med pungen hafva de i följe klädd till julbock, och fastän han är luden och svart med en lång näbb i sitt stygga skråpuksansikte, får han många slantar i sin pung …

- Gefleposten rapporterar från Skansen, 24 december 1903

Vad gåvorna beträffar är ju slantar är alltid uppskattat. Men detta trick-or-treat:ande kunde också innebära andra gåvor, varav i synnerhet en torde vara ännu angenämare en kylig decembermorgon:

Härefter sjöngo de [stjärngossarne] om hur de vise männen framkommo till Jesu födelse och framburo sina offer. Sedan efter detta Judas med pungen framträdt och å de öfrigas vägnar begärt bröd, bränvin och mat, samt ljus till stjernan och fått det, sjöngs som afsked:

Hafven tack, hafven tack för Er redelige skänk,
Er skänk skall varda af Gudi betänkt.
Si så hafven i nu en lyckelig god jul!
God natt, god natt.

- Om ”forna dagars julseder […] som nu äro bortlagda” i SvD 28 december 1891

Vad sexuddiga stjärnor beträffar så kan det nämnas att Davidsstjärnan inte började användas som judisk symbol förrän på 1800-talet. Jag vet inte hur stark associationen var för de uppträdande på bilderna eller deras publik. Kanske var det så enkelt som att en sexuddig stjärna är enklare att göra än en femuddig (som ju inte precis saknar symbolik den heller).

För ett komplett julspel behövdes även en Herodes. Han försvann för länge sedan.

- Sankt Stefanos, av Carlo Crivelli (1476) samt okänd mästare i Överselö kyrka utanför Strängnäs (ca 1400)

En till: Stefanos var den förste (om man inte räknar JK själv) kristne martyren, alltså någon som dödats för sin tros skull. Stenarna i bilden är ett så kallat attribut, en detalj som gör honom lättare att skilja från andra helgon; de representerar de stenar som dödade honom. Palmen symboliserar här martyrskapet. Att återge honom som en ung, skägglös man med tonsur är en tradition av ett slag som förekommer om många bibliska figurer. Någon gång har man bestämt sig för att avporträttera den ene eller andre som ung eller gammal, med en viss färg på hår, hud eller kläder, eller vad det nu kan vara. Sådana detaljer saknar ofta stöd i vilken källa som helst, ingen har heller påstått något annat, men de gör det lite lättare att känna igen dem i bilderna.

Det finns en enda historisk källa om Stefanos och det är denna:

Men fylld av helig ande riktade [Stefanos] blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.« Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.« Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till  svars för denna synd.« Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

- Apg 7:55–8:1

Inte en bokstav om honom har nått oss via någon annan väg än Apostlagärningarna. En sådan obiblisk tradition berättar att han jobbade för Herodes som stallknekt, eller stalledräng; japp, det är den Staffan. En fascinerande förklaringar av kopplingen till hästar menar att det är en efterhandskonstruktion för att ”kristianisera” hästkult. Sådan förekom verkligen hos de asatroende, och var ett hedniskt bruk som missionärerna höll efter. Jag har ingen koll på hur ”tung” hypotesen är.

Däremot vet jag att Staffans dag är annandag jul. Det var då, snarare än vid Lucia, man sjöng Staffansvisan, liksom arrangerade Staffansritter och allt vad det var.

Vad Apostlagärningarnas Saul beträffar var han en (ö)känd jägare av kristna, ”som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar” när Stefanos avrättades. Han skulle så småningom omvändas och bli långt mer känd under sitt grekiska namn Paulus (och det hade inte med omvändelsen att göra).