Karl XII:s likfärder

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1878)

- Gustaf Cederström, Karl XII:s likfärd (1884)

Den första tavlan målades i Paris. Den köptes sedan av en storfurste i Ryssland, av alla länder. Detta upprörde svenskarne såpass att man fick Cederström att måla en till. Den förfärdigade han hemma på godset Krusenberg söder om Uppsala. I trakten pekar folk ut en plats som han ska ha använt, och som man menar sig kunna känna igen i tavlan. Med tanke på hur lika klippväggarna är i de olika versioner så verkar det mer osannolikt. Den mest påfallande skillnaden jag annars hittat är att mannen med tjädern – en annan fallen konung – är skallig i den första tavlan.

Tavlan är inte historiskt korrekt – så klart, höll jag på att skriva. Att skottskadan inte återgetts är en sak. Den mest uppenbara "detaljen" har kommenterats av upphovsmannen:

Ej bars Carl XII obetäckt över gränsen, men har det stött någon människa att jag framställt honom så? … Absolut lögn bör man akta sig för, men en väl vald licentia poetica måste vara tillåten.

- Gustaf Cederström

Äkta falska namnteckningar

En signeringsmaskin från Jaquet Droz, som annars tillverkar mycket dyra analoga armbandsur. Notera firmateckningen på den lilla maskinen och jämför med det som pennan just skriver ut. De flesta signeringsmaskiner är större, inte fullt lika kostsamma, och betydligt fulare.

En signeringsmaskin, på engelska autopen, är en apparat som kan skriva namnteckningar. De "programmeras" med en äkta namnteckning, och styr sedan en penna (eller flera) medelst kugghjul, stänger och grejer. Exemplet ovan är en liten läckerbit, på flera sätt, och kostar därefter; andra behöver inte se roligare ut än en kassaapparat.

Vilka använder signeringsmaskiner? Folk som behöver signera väldigt ofta. Eftersom de maskinella namnteckningarna värderas lägre, på flera sätt, är det ofta mer eller mindre hemligt om någon själv håller i pennan eller inte gör det.

Nyligen uppmärksammades att signerade exemplar av Bob Dylans nya bok varit maskinsignerade. I Bob Dylan Apologizes for Replica Signatures in New Book, Bookstr 27 november, kan man se flera varianter. Själv åberopade han medicinska skäl: På grund av svindel behövde han hjälp av fem (!?) personer för att signera. Det blev problematiskt under pandemin, varför man fick använda en annan lösning:

With contractual deadlines looming, the idea of using an auto-pen was suggested to me, along with the assurance that this kind of thing is done ‘all the time’ in the art and literary worlds.

- Daniel Kreps, Bob Dylan Apologizes Over Autopen Controversy: ‘An Error in Judgement’, Rolling Stone 26 november 2022

De som betalt $599 för att få en signerad bok var inte övertygade. Snart fick förlaget låta köpen gå tillbaka för de som ville.

Ett tråkigare exempel var när det visade sig att USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld låtit maskinsignera brev till anhöriga till stupade soldater. Däremot ska ingen bli förvånad om en presidentiell underskrift visar sig vara maskinell. Under George W. Bushs tid gavs ett memorandum ut där man i detalj visade att det var OK för POTUS att signera med en maskin. Om inte, hade en avsevärd del av hans arbetsdagar utgjorts av att skriva sitt namn.

… While the autopen’s robotic writing is not a signature, it’s not not a signature.

- Jimmy Stamp, President Obama’s Autopen: When is an Autograph Not an Autograph?, Smithsonian 8 januari 2013

- Adolf Fredriks namnstämpel samt signeringsmaskiner från Signascript, där den ena återskapat Barack Obamas namnteckning

Svårigheten att skilja maskinella och manuella namnteckningar verkar främst bero på namnteckningens utformning. Maskinerna som håller i pennorna varierar inte tryck eller vinkel. Även om man skriver med kulspetspenna kan åtminstone varierande tryck ge synliga skillnader. Å andra sidan finns det namnteckningar som kan simuleras effektivare än andra …

- J. L. Summers vid en fem-pennad signeringsmaskin (1918)

Bibeln kommenterad

- faktoider läser Bibeln (PDF, 80 Mb)

Man skulle kunna säga att jag läser Bibeln för att så många andra gjort det.

- Jag

I januari började jag läsa Bibeln, från pärm till pärm. Jag läste den inte av religiösa skäl (är f ö ateist) utan för dess historiska och kulturella värden. Jag beskriver detta närmare i Att läsa Bibeln.

Då och då kommenterade jag det jag läste på Twitter. Jag nämnde verser jag tyckte var särskilt bra eller dåliga på olika sätt, uppmärksammade motsägelser, förklarade otydligheter, nämnde kuriosa, historiska sammanhang … Ibland ställde jag frågor, och fick ofta hjälp av folk som följde mig på vägen. Och utöver att göra det hela roligare och intressantare så innebar kommenterandet att den rätt avsevärda investeringen av tid och energi gav ett lite mer bestående resultat än att "bara" ha läst en bok. Sist men inte minst blev det betydligt svårare att hoppa av när jag hade andras ögon på mig ...

Här är Twitter-tråden: Som faktoider läser Bibeln

Läsningen påbörjades den 21 januari 2022 och avslutades den 15 november samma år. Det blev sammanlagt 1837 tweets om jag inte räknat fel (vilket jag rimligtvis gjort någonstans, men mycket kan det inte ha blivit). Och som utlovat har jag nu lagt ihop dem i en pdf, om någon skulle vara intresserad – 350 sidor jämnt blev det. Varsego.

Paus

 Ja, som synes har bloggen en paus. Igen … Återkommer, som vanligt.

Stöd Blågula Bilen

Vi avbryter för ett meddelande … Från vår sponsor, höll jag på att säga. Fast det är ju tvärtom.

Swish: 123 607 66 65
BG: 5899-3932
paypal.me/blagulabilen

Hemsida: blagulabilen.se
Facebook: BlagulaBilen

Blågula Bilen köper bilar till Ukraina. Lastbilar, skåpbilar, pickuper, en brandbil har synts till … De får en översyn och målas om i lämpliga kulörer. Sedan fylls de med grejor som behövs – som man vet behövs – och körs ner. Ibland kör man ner material till Kiev, där kollegerna i Operation Aid tar över och kör vidare österut. Och det är volontärer hela vägen.

Blågula bilen har egna kontakter i Ukraina som tar emot bilarna och informerar om behoven. Take Aanstoot [grundare] anser att mindre hjälporganisationer kompletterar de större, och ibland kan vara mer snabbfotade på marken i ett kaotiskt krig.

– Dessutom skänker vi fordon och annat till den ukrainska krigsmakten. Sånt gör inte Röda korset.

- DN rapporterar om Operation Aid och Blågula bilen, 14 november 2022

Jag var tidigare månadsgivare till en annan organisation, stor och välkänd. Sedan en tid ger jag istället till Blågula Bilen. Gör det du med. Alla pengarna används till välgörande ändamål (redovisningar publiceras regelbundet), och ändamålen är verkligen välgörande.

Nämnda Operation Aid är också bra:

Swish: 123 139 37 01
BG: 5856-4071

Hemsida:  www.operationaid.org/sv
Facebook: operationaid

Bibeln läst

- Som faktoider läser Bibeln – en tråd, @faktoider 21 januari 2022

Den 21 januari 2022 började jag läsa Bibeln. Då och då kommenterade jag vad jag läste på Twitter. Igår, den 15 november, blev jag klar.

När jag pustat lite ska jag lägga ihop alla tweetsen i en PDF. Det blir ju lite tillgängligare i den formen, ifall någon får för sig att ta del av något av materialet.

Uppdaterat: Här! Bibeln kommenterad

Adelsohns telefon

Och Telia hade monopol på telefoner. Det var straffbart att försöka köpa någon annan. Ulf Adelsohn blev faktiskt åtalad  när han försökte. Vi avreglerade allt detta.

- Carl Bildt på Twitter, 25 mars 2021

Hösten 1985 for några riksdagsledamöter till Kina. En som deltog var Ulf Adelsohn, Moderaternas partiledare. På hemvägen gjordes ett stopp i Hong Kong. Där köpte Adelsohn bland annat två bärbara telefoner, sådana med en fast del inkopplad som en vanlig fast telefon och en bärbar som man kan använda runtom i huset och lite till. Väl hemma nämnde han detta i förbigående. Några dagar senare ringde det:

Vem som anmälde mig för polisen vet jag inte, men jag misstänkte en riksdagskollega. För inte hade jag tänkt på att Televerket – som det då hette – hade monopol också på själva telefonerna. Alla apparater var deras egendom och här hade jag, olovandes, smugglat in förbjuden vara. Till yttermera visso försökte vissa påstå att jag tidigare, som statsråd, hade initierat en lagstiftning om förbud just mot de frekvenser som dessa bärbara telefoner hade. Det var dock ett rent påhitt.

Alltnog blev jag en fredagseftermiddag uppringd av en kvinna från polisen som berättade att jag var anmäld för detta brott. Jag frågade om jag fick tillbringa helgen med familjen och hon svarade mycket vänligt att hon heller inte tyckte det var roligt att bevaka Televerkets monopol.

Jag erkände oförbehållsamt och fick omsider meddelande när ärendet skulle upp i domstolen, men också besked att jag inte behövde infinna mig personligen. Efter ett tag kom domen; 15 dagsböter á 20 kronor. Dessutom med tillägget att ”dagsboten var nedsatt p g a ringa brott”.

- Ulf Adelsohn, En olaglig telefon, bloggen Svensk Linje (som liksom tidningen med samma namn drivs av Fria Moderata Studentförbundet) 9 augusti 2014

Denna episod nämns då och då. Som härom året av Carl Bildt. Sammanhanget är oftast att visa upp monopol-fasoner.

Men då är man fel ute. Liksom Adelsohn själv, på flera sätt. På tal om påhitt.

Visst var det så, att den som hade ett telefonabonnemang hyrde sin telefon av Televerket. Och visst hade Televerket inskrivet i kundavtalet att telefoner som kopplades in på deras nät måste vara av Televerket godkända (detta sakernas tillstånd debatterades flitigt och länge). Men det var inte något sådant avtalsbrott som saken gällde. Utan ett lagbrott.

Enligt den svenska radiolagen klassas trådlösa telefoner som radiosändare och sådana får man inte utan speciellt tillstånd föra in i landet.

- "Adelsohn riskerar böter för 'telefonsmuggling'", SvD 21 december 1985

Det Adelsohn åtalades och fälldes för var brott mot varusmugglingslagen. Ingenting annat.

Dessutom var det inte polisen som kontaktade Adelsohn utan tullen. Närmare bestämt tullkriminalens utredare Annkatrin Hübinette.

Efter att ha läst artikeln var vi mer eller mindre tvingade att ta kontakt med Adelsohn för att höra om uppgifterna stämde, berättar Hans Jonsson, chef för tullkriminalen.

- "Adelsohn åtalad för smuggling", DN 23 januari 1986

Moderatledaren Ulf Adelsohn är dömd att betala sammanlagt 300 kr i dagsböter för varusmuggling.

- SvD 3 april 1986 – folk gjorde sig roliga över de låga dagsböterna (15 à 20:-), men så satte man dem också lågt när det gällde ringa brottslighet

Tipstack till Jens Christian Berlin, som också skrivit om historien: Sanningen om Ulf Adelsohns telefon, 17 april 2022

Lördagsfråga 732: Fenixar

1. Fenix φοίνιξ var det moderna Greklands första valuta. Inbördeskriget hade inte ens tagit ordentligt slut när man 1828 introducerade en ersättare för inte bara osmanska rikets kuruş utan även de pund, franc osv som man också använt. Namnet låg nära till hands. Nu lyfte aldrig valutan på grund av dålig ekonomi – det är talande att nästan alla fenixar levererades i pappersform – och redan 1832 bytte man den mot den drachma man sedan använde i omgångar ända fram till euron 2002.
   
2. Joaquin Phoenix höll 2009 på med mockumentären I'm still here (2010). Han fortsatte att spela sin roll dygnet runt, eller åtminstone så fort han trodde att någon såg honom. Vilket fick folk att tro att han fått en knäpp av något slag. Så när han gästade David Lettermans show … Ja, då gav han ett mycket egendomligt intryck. Facepalmen är en god sammanfattning.
   
3. I Star Trek – First Contact (1996) drar en Phoenix iväg från fyra lasertorpeder-nånting.
   
4. Tre kronor på ett biplan: En österrikisk Phönix 122 D.III i rollen som Sveriges första jaktplan, J1.
   

Fyra fina fåglar Fenix fixade Fricky. Jag menar Tricky.

Mastodonter är inte mammutar

- M&M: T v ullhårig mammut Mammuthus primigenius, t h Amerikansk mastodont Mammut americanum

En herre med väldigt, väldigt mycket pengar, varav en hel del är hans egna, och intressant psyke har gjort att många som använder Twitter börjat se sig om efter alternativ. Att detta har fått viss uppmärksamhet även utanför det sociala mediet ifråga beror mindre på antalet aktiva användare därstädes än på att de aktiva användarna därstädes gör mer väsen av sig per capita än de jämförelsevis otvättade massorna på betydligt större kanaler som Facebook och Instagram. Ett exempel är när den som skriver denna blogg skriver denna blogg.

- Mastodont eller mammut? Det är åtminstone maskoten för Eugen Rochkos skapelse.

Det alternativ som fått mest uppmärksamhet heter Mastodon, engelska för mastodont. Dess namn kommer visserligen från något så tråkigt som ett band (som visserligen kan vara hur bra som helst, jag har inte lyssnat på dem). Men ska man illustrera något så tråkigt som ett dataprogram så vill man gärna ha något mer bildmässigt. Som en maskot av något slag. Och för ett program som heter Mastodon är den given: En mastodont. Eller..?

Mastodonter är inte mammutar. Men de var tämligen lika varann. Och alla har hört talas om mammutar och har åtminstone en aning om hur de ser ut. Betydligt färre har så mycket som hört talas om mastodonter. Därmed är det öppet för förväxlingar; folk kommer att använda bilder på mammutar för att illustrera programmet mastodon.

Några mer eller mindre synliga skillnader mellan mammutar och mastodonter:

• Mammutar har välvda kranier, mastodonter plattare.
  
• Mammutar har mer böjda betar, mastodonter rakare.
• Mammutar är lite kortare (från svans till snabel) och högre, mastodonter lite längre och lägre.
• Mammutar levde som regel på slätter, mastodonter som regel i skogar; det vet vi eftersom …
  
• Mammutarnas tänder är platta tvättbräden, anpassade för att tugga relativt segt gräs. Mastodonternas tänder ser lite mer ut som våra tänder (ordet mastodont kommer från grekiska, "bröst-tand"), anpassade för mjukare kost som löv.

Man kan även nämna att mastodonter är "primitivare" än mammutarna. De senare var närmare släkt med dagens elefanter, och var på det hela taget mer lika dem. Men för att se de skillnaderna får man nog vara expert.

- Icke-mastodonten Gomphotherium

- Icke-mastodonten Platybelodon

Sen fanns det en rad andra elefantdjur. Flera av dem, särskilt de som oftast visas upp, hade anmärkningsvärda utseenden, som den fyrbetade Gomphotherium eller den "skoveltandade" Platybelodon. De kallas ofta mastodonter, men var det inte.

Lördagsfråga 732

Fairlight

Sverige har flera kända namn i dataspelsvärlden. Vi har företag som DICE (med framför allt Battlefield-spelen), Paradox (Crusader Kings, Hearts of Iron med flera) och King (Candy Crush), det finns en rad studior som inte går att hålla reda på, och även utanför branschen känner många till Markus Persson, som skapade Minecraft och sedan sålde det till Microsoft och blev miljardär. Längre tillbaka finns Lundagänget Greve Graphics som 1986 lanserade Soldier One internationellt; de sägs vara det första svenska dataspelsföretaget. Men det finns ett ännu tidigare namn än så …

Den förste svensken som blev internationellt känd för ett dataspel heter Bo Jangeborg. Spelet hette Fairlight: Det var knappast det första svenska spelet som lanserades utomlands men det första som slog. För att beskriva dess uppgång och fall krävs lite historia.

Ultimate släppte 1984 dataspelet Knight Lore. Det engelska företaget lanserade det först för Sinclair ZX Spectrum, den vanligaste hemdatorn i Storbritannien och god tvåa i Europa. Senare kom versionen för Commodore 64, den ohotade ettan i världen och störst i bl a Sverige. I Knight Lore styr man en gubbe (som nattetid förvandlas till en varulv) genom rum som visas med så kallad isometrisk 3D. Föremål kan knuffas runt och staplas på varann. Idag är "spelfysik" ett etablerat ord; Knight Lore var först med en någorlunda trovärdig spelfysik i 3D.

Nog hade man sett 3D-spel förr, såväl så "äkta" 3D som dåtidens datorer kunde leverera som sån här så kallad isometrisk 3D (som Ant Attack från 1983). Men aldrig på det här sättet. Knight Lore var ett av de största haktappen under den generationens hemdatorer. Ett tag pratade man inte om annat. Sedan fastnade Ultimate i spåret; de fortsatte att leverera spel i liknande stil tills de och marknaden tröttnade på varandra. Och även om andra tog över i genren så var de flesta spelen som lanserades i samma stil verkligen i samma stil.

Tre spel med isometrisk 3D: Alien 8 (Ultimate 1985), Batman (Ocean 1986) och Head over Heels (Ocean 1987). Visst utvecklades tekniken, och de senare spelen är betydligt mer varierade utmaningar än de förra. Men likheterna är lika påfallande som de ser ut. (Det fanns även andra spel, som inte var lika klossiga som dessa.)

Men så var det Bo Jangeborg från Göteborg.

Bo Jangeborg gets his head down to some serious work with GRAX – the utility that helped make FAIRLIGHT possible

- Crash 22, november 1985

Det började med rollspel och data. Bo var med och grundade rollspelsfanzinet Mjölnir (sedan länge har det undertiteln "Sveriges äldsta speltidning") och programmerade grafik på sin Spectrum. Han tog fram rutiner i maskinkod som ritade linjer, cirklar, fyllda ytor osv mycket fortare än vad den inbyggda Basicen klarade av. Till slut hade han fått ihop en rejäl samling. Han använde dem dels till ett grafiskt programmeringsspråk han kallade Grax, dels till ett ritprogram.

Ritprogrammet var gjort i akt och mening att vara säljbart. Han åkte över till England – Spectrumens hemland – för att hitta någon som ville ge ut det. Till slut kom han i kontakt med företaget Softechnics, eller Softek. De gav ut The Artist, som programmet fick heta, i början av 1985. Men då hade han redan fått ett nytt uppdrag.

När Bo besökte Softeks lokaler i London visade de andra projekt de höll på med. Likt många andra spelbolag vid den tiden arbetade de på en Knight Lore-klon. Det gick sådär. Bo var inte imponerad. Tillbaka på hotellet satte han sig vid datorn och tillbringade natten med att göra ett demo med isometrisk 3D. Nästa dag visade han killarna på Softek vad han fått ihop. Det gick hem, som man säger.

I was supposed to be there for a week but they were so stunned by what I was showing them and how quickly I demonstrated how this kind of isometric 3D could be done that we started working on Fairlight there and then. I actually stayed in England for seven months. […] I stayed with the Langdells at their house and went to work with them each day at their office in Covent Garden.

- Bo Jangeborg intervjuad i Retro Gamer 127

"The Langdells" var grundaren Tim Langdell med familj. Vi återkommer till honom.

Bo tillbringade drygt halva 1985 med att skapa ett spel med isometrisk 3D. En viss Jack Wilkes bidrog med en hel del grafik och laddningsskärmen, musiken köptes in, men programmeringen av själva spelet var 100 % Jangeborg.

I slutet av 1985 lanserades Fairlight.  Och det gick verkligen hem.

Så här ser Fairlight ut när man startar det. Isometrisk 3D, men mycket naturligare än den "konstgjorda" känslan hos spelen ovan. (Not: Denna plats syns i laddningsskärmen, som i sig ger en ledtråd till hur man ska klara av spelet.)

- Topplista från Your Sinclair 1, januari 1986

Fairlight is state-of-the-art. It's a classic in every sense – go get it.

- Sinclair User 45

Ultimate first introduced us to realistic 3D graphics [relativt …] but sadly not a lot of game was bolted on to them. Now, thanks to The Edge, that gap has been filled.

- Crash 22

The Edge var det nya namnet på Tim Langdells företag. Vi återkommer till det. Låt oss först ta en titt på Fairlight och se vad det var folk pratade om.

Föremål, figurer och slottet de befinner sig i ser ut som den äkta varan – åtminstone jämfört med försök som Knight Lore. Och redan det såg långt bättre ut än praktiskt taget alla andra spel som fanns på hemdatorerna, eller för den delen åtskilliga arkadspel. För att inte tala om Pac Man eller Space Invaders, åldringar som stora delar av allmänheten fortfarande först tänkte på när dataspel kom på tal.

Här har Isvar, som vår gubbe heter, hoppat upp på ett bord för att komma åt nyckeln på hyllan.

Även fysiken hade förbättrats. Knuffade man en pall gled den längre utmed golvet än vad ett tyngre bord gjorde. Och knuffade man ett bord som det låg lättare föremål på, så kunde de senare ramla av och kanske staplas på varann. Sådant gjorde sensation 1985.

I "startbilden" ovan såg vi ryggen på en slottsvakt. När man oskadliggjorde dessa standardfiender så blev bara hjälmen kvar. Om man kommer till ett rum där det ligger en hjälm så återuppstår en vakt i den efter en stund – det är den processen som är halvfärdig i denna bild.

Folk som ville pröva systemet tog sig för att samla hjälmar på hög i ett rum. När uppståndelsen tog fart så ramlade hjälmar och framväxande vakter runt; uppvisningen i spelfysik gick riktigt långsamt, men det gick. Sådant kännetecknar stabila, välskrivna program.

Den här skärmdumpen, publicerad i en tidning, var det första jag såg av Fairlight. Den hade funkat som stillbild; att det var ett dynamiskt spel man såg var närmast obegripligt.

Det ska även sägas att Fairlight stack ut på fler sätt. Musiken (från firma Pennsoft) var tvåkanalig, vilket ännu inte var jättevanligt på Spectrumen, och även kopieringsskyddet höll ovanligt hög klass: När man startar spelet har turboladdare och själva programmet dekrypterats över hundra gånger. Det var naturligtvis inte omöjligt att knäcka, men det blev betydligt besvärligare.

*

Det var Fairlight: 1985 års sensation, det. Nu kommer det mycket deppigare efterspelet.

När Fairlight lanserades hade Bo börjat på den givna efterföljaren, Fairlight II. Samtidigt hade det börjat uppstå friktion i samarbetet med The Edge och Tim Langdell. De gav Bo ett avtal som han skulle skriva på, men det hade han ingen större lust till. Tvärtom funderade han på om han kanske skulle byta företag; det borde vara en enkel sak för en så hyllad stjärnprogrammerare.

Då gjorde The Edge ett motdrag: De höll inne med royaltyn tills Bo skrivit på avtalet. Ett sådant företag vill man ju verkligen inte arbeta med! Och det kan väl aldrig vara lagligt? Men Bo drog sig för att gå till domstol. Han och The Edge/Langdell gjorde upp i godo, som det heter; den förre fick sina pengar, de senare tog över rättigheterna till Fairlight-spelen. Såväl det första som det andra, som visserligen inte var riktigt klart än. Ännu återstod kanske några veckors testande och buggfixande. Men det hindrade inte The Edge.

I slutet av 1986 lanserade The Edge Fairlight II i befintligt skick, med buggar och allt. Det ska dock sägas att det största problemet som lyftes i recensionerna inte hade med sådant att göra, utan att tvåan var för lik ettan. Även om det nya var betydligt större, med två delar, och hade med en del nya fiender, inte minst de välgjorda vargarna (av nye grafikern Niclas Österlin), så var Fairlight II ännu mer likt Fairlight än vad Alien 8 var likt Knight Lore.

Den största "buggen" verkar ingen recensent ha upptäckt eftersom den fanns i slutet av det stora och krävande spelet. Här har Isvar gjort allt han ska och löst alla problem. Det enda som återstår är finalen, på andra sidan dörren. Men den går inte att öppna. Det hjälper inte vad man gör; så är programmet skrivet.

Under 1987 kom till slut Bo och The Edge såpass överens att Fairlight II gjordes klart. Men då var det så dags – ett halvår var även då mycket lång tid i branschen. Den rättade versionen gjorde mycket lite väsen av sig. (Däremot är walktroughs där man ser slutet gjorda med denna färdiga version.)

*

Om Bo Jangeborg hade kunnat skåda in i framtiden så hade han undvikit att så mycket som komma i närheten av Tim Langdell. Denne fortsatte några år med The Edge, och hann med några inte oävna titlar. Sedan flyttade han till Kalifornien, kanske för att slippa processer som inte utfallit till hans belåtenhet, och övergick till varumärkestrollande på heltid. För det skulle han bli långt mer (ö)känd och omskriven än han någonsin blivit för något spel.

Så här var det: Tim Langdell ägde varumärket The Edge och några andra med ordet edge. Det innebar, ville han åtminstone ge sken av att han trodde, att han hade ensamrätt på ordet i dataspelssammanhang. Om du lanserade ett dataspel eller relaterat, som hade edge någonstans, så kunde du räkna med att Mr Langdell kontaktade dig. Eller så här: Företagets artikel på Wikipedia Edge Games har tre gånger så mycket text om dess processande som om resten. Eller att Langdell 2010 blev utslängd från branschorganisationen International Game Developers Association, där han tidigare suttit i styrelsen.

Till skillnad från en del processare drog sig Langdell inte för att fuska i rätten. Som när han viftade med en låda för spelet Edge som skulle ha gjorts 2004, och som bar en webbadress som inte registrerats förrän 2008. Eller när han skulle bevisa att han redan 1991 gjorde en logotyp som speltidningen Edge sedan skulle ha använt sig av 1993, och bevismaterialet visade sig ha gjorts av programvara i Windows 95 … Langdell svarade med en komplicerad bortförklaring och att tota ihop en ny diskett, där han undvek att göra de misstag som avslöjat hans första – för att citera domaren..!

"Chaplain"..? "Priest"..? Denne patetiske charlatan saboterade den första internationellt kända svenska spelserien

Langdell gick först mot några små spelare som flera gånger böjde sig direkt. Men sedan utmanade han Electronic Arts för deras Mirror's Edge. EA var, och är, ingen småspelare, utan ett av världens största dataspelsföretag. De hade råd att sätta emot trollet. Och vann.

När Langdell bedrev sina korståg utgick han från några varumärken han faktiskt ägde. Efter EA-processen avregistrerades de 2013 av USA:s patent- och varumärkesverk. Det borde ha varit slutet för hans trollande – det är därför jag använde förflutet tempus ovan – men se The thing about trolls is they regenerate | 10 Years Ago This Month, GamesIndustry.biz 1 oktober 2020 … Vad det innebär att fem EDGE-namn (och hitten Bobby Bearing från 1986, som han i det längsta försökte göra en grej av) anges som trademarks i sidfoten på edgegames.com vet jag inte om jag vill veta.

Ett tecken på att Langdell verkligen lämnat varumärkestrollandet bakom sig är att han 2014 inledde en ny karriär som guru och kvacksalvare. Jomen! Se timlangdell.com.

Det fanns vaga planer för Fairlight III – naturligtvis ska ett rejält äventyr lanseras som en trilogi – men av det blev naturligtvis intet. Sedan han i förtid slutade knappa på Fairlight II har Bo Jangeborg inte gjort något nämnvärt spel.

Se även

• Intervju med Bo Jangeborg (Youtube, 55 min) – Huvudkälla för denna bloggpost
  
• Tim Langdell learns his Edge trademarks have been cancelled (Youtube, 4 min)
  

Att sprätta böcker

Hur många idag har sprättat upp en bok?

En gång i tiden var boksprättande en standardsyssla för den läsande delen av befolkningen. Böcker trycktes, och trycks än idag, i stora ark som veks ihop och bands, och kanske eller kanske inte sprättades upp. (Bonusinfo: Om varje ark bildade två sidor kallades det folio, fyra sidor kvarto osv.) Så när man fick en bok utgjorde den en bunt hopvikta ark, mellan pärmar om den var inbunden (vilket inte var självklart). För att komma åt innehållet behövdes en kniv, gärna nätt, inte alltför kort och rejält vass. Vidare avslöjade sprättningarna hur stor del av en bok som lästs eller inte lästs.

Sedan länge sprättas sidorna inte upp, utan kanterna på boken skärs rena så vecken försvinner. Jag vet inte när ouppsprättade böcker slutade levereras. Än idag stöter man ofta på uppsprättade antikvariska böcker, där sidorna är luddiga efter alltför slöa knivar. Och ibland kan man rentav hitta ouppsprättade (helt eller delvis) böcker så man får plocka fram kniven, precis som förr i tiden. När jag behövde en sådan för bilden ovan tog jag fram Bertil Lundmans rasbiologiska avhandling Dala-allmogens antropologi (1945), omnämnd i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Månne det talar för tidigare ägare att boken, författarens dedikation till trots, till stor del är ouppsprättad.

Jag har ännu inte hittat någon värdefullare volym i behov av sprättning. Om den situationen skulle uppstå, skulle jag först konsultera någon med koll för att höra om sprättande är en god eller dålig idé.

Uppdatering 1972

Kl 23.30 meddelades över västtysk TV att alla de nio israeliska idrottsmän som varit gisslan lyckats undkomma under skottlossningen.

- DN 6 september 1972

Ännu ett par timmar efter midnatt natten till onsdagen levde världen i föreställningen att de västtyska myndigheterna lyckats med det viktigaste av allt efter arabkuppen i München nämligen att rädda liver på de nio israeler som tagits som gisslan.

- Ledare i SvD, 7 september 1972

De goda nyheterna visade sig vara förhastade.

Så mycket hårdare kändes därför chocken när det plötsligt meddelades att de nio israelernas liv lagts till de två som utsläcktes vid överfallet i Olympiabyn och att tragedin i München krävt åtminstone 18 dödsoffer.

- SvD

En del tidningar fick med båda versionerna samma dag:

- The Birmingham Post, första och andra utgåvan onsdagen den 6 september 1972

Jag vet inte om den felaktiga rapporteringen retts ut. Inte för att den är så mycket att väsnas om i sammanhanget … Massakern var resultatet av en otrolig och deprimerande mängd fel som begicks, stora som små och av alla de slag.

All reklam är god reklam

Påståendet är mer än välkänt: "All reklam är god reklam". Är det sant? Vi kan väl vara överens om att det inte är bokstavligen sant, men det är det väl heller ingen som påstått – åtminstone ingen som man behöver bry sig om. Man brukar höra påståendet när någon eller något får måttligt negativ uppmärksamhet, att även sådan "reklam" skulle göra verkan, åtminstone på lång sikt, och vara bättre än ingen uppmärksamhet alls; ofta antyds eller sägs rätt ut att även den som sprider kritik gör det kritiserade en tjänst. Om påståendet i sådana sammanhang är sant eller inte, ja, det är ju en gradfråga.

Relaterade frågor: Hur länge har påståendet cirkulerat? Varifrån kommer det? Och vem myntade det?

För att ta den sista frågan först så har jag inte sett det knytas till någon namngiven person. Det skulle kunna bero på att kändisar i reklambranschen är tämligen okända utanför den, och att det inte finns några lämpliga kandidater. Å andra sidan verkar man inte ens inom branschen ha utsett någon passande förmåga.

I svenska källor är påståendet märkligt tunnsått fram tills alldeles nyligen. Här är ett tämligen isolerat belägg:

All reklam är av godo …

- Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 12 oktober 1932

Det var mycket länge mycket vanligare att berätta om reklamens dåliga sidor, även i tidningar som inte hade klarat sig många dagar utan annonsering. Men kan det verkligen stämma att det var först 1970 som påståendet började dyka upp i svensk press i nämnvärd omfattning, och då med sin nuvarande formulering?

All reklam är bra reklam …

- Arbetet, 11 augusti 1970

På engelska är detta det äldsta belägg jag hittills hittat:

Let the thinking business man weigh these propositions in his mind, viz: That all advertising is good, and advertising judiciously in a well-established and generally read newspaper is the best.

- Whig and Tribune (Jackson, Florida), 25 april 1874

Den vanligaste varianten var länge att all reklam är god reklam, men viss reklam bättre än annan; och därefter har man bara att fylla i namnet på publikationen man råkar läsa. Då är man också nära ett annat påstående som skulle kunna vara äldre, och som definitivt är en gradfråga:

All whisky is good, but some whisky is better than the rest.

- The Evening Telegraph, 14 januari 1869

Lördagsfråga 731: X

1. Wilhelm Conrad Röntgen med sina föräldrar, ca 1860. Upptäckte senare en mystisk stråle som kallades X-Strahl, ett tillfällighetsnamn som satte sig i flera språk.
   
2. Iron Maiden: The X Factor (1995), baksidan.
   
3. Hr Musk tjänade sin första miljard (eller något i den stilen) på ett företag som först hette X.com, därefter Paypal.
   
4. "X marks the spot" är ju ett välkänt uttryck. Det användes långt innan Stevenson skrev Treasure Island (1883) men är sedan länge associerat med pirater, skattkartor och just den boken. Här är förresten en detalj av skattkartan i just den boken.
   

Det krysset sattes av minst två, av vilka Wulfahariaz var först.

Benkow "intervjuar"

- Är man journalist så skriver man det man ser och hör. Skulle man ljuga skulle man inte bli långvarig i branschen.

- [Staffan] Heimerson försvarar vännen Benkow, Resumé 8 november 2007

De hade lika gärna kunnat skriva "kollegan" … Men även om skråkänslan är stark i journalistkåren så hade nog så hett försvar mot bättre vetande stuckit i ögonen. För Heimerson kungjorde sitt förtroende över ett år efter att affären briserat:

 – Jag tog kontakt med Bill Gates personlige assistent och talskrivare Craig Beilinson som förnekar både att intervjun har ägt rum, och att Bill Gates skulle ha rest reguljärt i det aktuella fallet, säger norska Microsofts kommunikationsdirektör Eirik Lae Solberg.

- Aftonbladets Bill Gates-intervju kan ha varit fejk, DN 4 augusti 2006 (BB skulle ha lyckats få en plats intill BG på flyget)

Oprah Winfrey kjenner ikke Bjørn Benkow og hun har heller ikke blitt intervjuet av ham i desember 2005 i Los Angeles som han har påstått

- Oprah benekter Benkow-intervju, Dagsavisen 7 augusti 2006

Och så vidare ... Med sådana intyg behövs ju inget erkännande. Men för sakens skull:

Varför gjorde du det?

- För pengarnas skull. Jag har haft flera hjärtinfarkter och är i det närmaste rullstolsburen. Det har tärt på min ekonomi, säger han till Aftonbladet.

Men, understryker han, det är bara vissa saker som är lögn:

"Har träffat dem"
- Det som är fusk är omständigheterna och tidpunkterna. Jag har träffat alla dessa personer, fast vid andra tillfällen och på andra platser. Alla citat och faktauppgifter är korrekta.

Men att sälja fejkade intervjuer?

- Det var i ren desperation när jag upptäckte att ingen längre ville använda mina alster eftersom jag blivit för gammal.

- Offer för en bedragare, Aftonbladet 7 augusti 2006 (offret var alltså Aftonbladet …)

Oprah Winfrey, Julia Roberts, Bill Gates, Michael Schumacher, Kiefer Sutherland, Michael Douglas, Tom Cruise, Margaret Thatcher … Benkow fick, och sålde, "intervjuer" med bra många av tidens kändisar. Märkvärdigt många, kan man tycka. Hur kunde detta hålla såpass länge? Särskilt som de första misstankarna yttrades redan 1992, då Thatcher inte kände igen sig som intervjuoffer. Ändå dröjde det femton år innan Benkow blev dåtidens Terje. Varför?

Jag misstänker att något liknande inte skulle kunna hålla på lika länge nu för tiden. Men kan naturligtvis ha fel.

Lördagsfråga 731

Pyramiderna på Kola … Färöarna

The discovery of the world's earliest pyramids on the Kola Peninsula may confirm the existence of an ancient civilisation on Russian territory. The civilization likely predates the Egyptian civilization by a long time. Archaeological excavations of the Kola Peninsula's pyramids, which are believed to be at least two times older than Egyptian pyramids, have been resumed last year. It is still not known by whom or how they were built.

- Påståenden som cirkulerar

En civilisation på rysk mark … Låter som en god idé? Men man kan fråga sig var de där "arkeologiska utgrävningarna" höll till. För bilden, som inte är ny men som fick förnyad kraft nyligen – om det nu finns drivkrafter bakom eller bara är sånt som händer – är inte från Kolahalvön utan Färöarna.

Hiking to the top of the Klakkur mountain near Klaksvík, the second largest town of the Faroes behind Tórshavn, located on Borðoy Island, Norðoyar, Faroe Islands

- Adobe Stock: 527268352; foto "Luis"

Bilden är tagen strax på berget Klakkur, ovanför samhället Klaksvík (Färöarnas näst största). Bergen heter Háfjall (647 m hög, den bortre toppen) och Hálgafelli (503 m).

 - Google Earth, satellitbild daterad 3 juni 2016

Det går ju att fiska fram foton ur alla möjliga vinklar men för detta ändamålet funkade Google Earth bättre … Även med lågupplöst topografi ser man att Háfjalls topp inte utgörs av en spets utan en ås. Notera närheten till Klaksvík; även på Adobes bild skymtar lite bebyggelse på andra sidan viken.

Det äldsta belägget jag hittills sett för att bergen ifråga utpekats som pyramider är från 2014 (tog med två bilder):

This is a Giant Pyramid on one of the Faroe Islands (or should I say Pharao Islands?) […] Could this be a super-ancient Pyramid that has merely been overgrown and eroded to a point where we do not recognize it as artificial anymore? Your guess is as good as mine.

- "Jag bara frågar" på Giant Pyramid on the Faroe Islands? Above Top Secret 1 juni 2014

Se även den följande diskussionen, där påpekanden om vulkaniska lagerföljder och erosion ligger intill bludder av typiskt ATS-slag. Däremot ser jag ingen som drar de uppenbara parallellerna med den inbillade pyramiden i Bosnien (se Den galne bosniern på Linnéuniversitetet). Kanske den är såpass känd på ATS, eller vad det åtminstone 2014, att det inte behövs.

Sedan jättepyramiden på Färöarna drömts fram fick någon idén att koppla bilderna till ryskt territorium och sägnernas Hyperborea. Då kunde man även få med Alexander Bartjenko (1881–1938) i soppan. Han var en yvig herre som försökte att forska i telepati, hypnos och spår efter Hyperborea – på rysk mark, såklart. (Under den stora terrorn jezjovsjtjinan greps han, anklagad för att ha försökt att bilda en kontrarevolutionär frimurarorganisation – något sådant. Sen gick det som det brukade.) Man har även tagit med bilder varav åtminstone några kommer från hemsidan yperboreia.org, som är precis så tung källa som det låter.

Да! Люди и динозавры жили в непосредственном контакте!

Ja! Människor och dinosaurier levde intill varandra!

- yperboreia.org, "Artefakter"

Pyramider och mammutar. Frågor på det? Den avlägsna grejen skulle kunna vara en sorts slavisk Irminsul (världspelare, nära släkt med världsträd som Yggdrasil) i Franklin Mints version ...

Det känns rimligt att avrunda en bloggpost som denna med ett typiskt orimligt verk av Vsevolod B. Ivanov (konstnären född 1950, förväxlas ej med författaren Vsevolod Ivanov (1895–1963)). Han har producerat en mängd tavlor i den här stilen: Rysk nationalism på 300 % med en nypa Tolkien och en skopa von Däniken, allt kört genom ett Thomas Kinkade-filter.

Vad är en smältdegel

Faktisk smältdegel från digitaltmuseum.se

Hur används ordet "smältdegel"?

Bokstavliga smältdeglar, som den ovan, är det ju få av oss som någonsin har någon anledning att säga något om. Desto vanligare är smältdeglar som liknelse. Liknelse för vad?

I en faktisk smältdegel kan man lägga blandat skrot och få en enhetlig metallklump. Det är vad liknelsen ursprungligen gick ut på:

ofta bildligt om plats där olika delar till­sammans blir en enhet

- SO: smältdegel

Om delarna inte bildar en enhet, ja, då är det ingen smältdegel:

Men i motsats till USA utgör inte Europa en kulturell smältdegel. I det europeiska samfundet bevaras nationalstaterna med deras skilda kulturer och sedvanor.

- Kjartan Jóhansson, "Norden och Europa", i Kultur och språk: rapport från Nordisk Lektorskonferens i Bonn (1996)

Det sammansmältande som först var själva poängen har bleknat allt mer. Numera avser "smältdegel" något där många bitar förekommer, punkt. Ofta som något positivt.

– Det är en plats där vi får utrymme att lyfta medlemmarnas frågor till en smältdegel av den politiska sfären i Sverige, säger Linnea Plöen Casterud, utredare på Lärarförbundet.

- Håkan Söderberg: Skola på schemat när Almedalen återöppnar, Läraren 30 juni 2022

I mitten av augusti är Valbergsängens sporthotell i Torsby en smältdegel av människor.

- Robin Salomonsson: Frida Karlsson: ”Man blev ett litet offer – jag försökte avskärma mig”, DN 26 augusti 2022

Att man blandar ihop begrepp må vara hänt:

En rad ofinansierade satsningar […] ledde till en ekonomisk smältdegel [i Storbritannien] …

- Folkbladet oktober 2022 tänkte nog på "härdsmälta"

Men ibland vet jag inte riktigt vad som hänt:

Den globala marknaden skulle göra hela världen till en smältdegel, den globala marknaden skulle göra alla fria.

- Anna Libak: "Med tilliten försvann den kollektiva visionen", understreckare i SvD 19 januari 2021

Procent och enheter

Om banken höjer räntan från fyra till fem procent, så har de höjt räntan med en procentenhet men också med 25 procent. En avsevärd skillnad.

- Lars-Gunnar Andersson, "Språkfrågor och matematik", GP 22 oktober 2022

Många verkar ha tillräckligt med problem redan när det gäller att räkna med procent. Att då komma dragandes med procentenheter kan få dem att exempelvis sluta läsa en sån här text.

Åtminstone i media så är nog förväxlingar med procent och procentenheter vanligast i opinionsmätningar. Om ett parti får 20 % i en undersökning och 22 % i nästa, så känns det naturligt att säga att de ökat 2 %. Ingen lär heller missförstå den utsagan, annat än med flit. (Och i politiska sammanhang verkar det finnas många som sätter en ära i att missförstå så mycket som möjligt med flit.) Om man, helt korrekt, skulle säga att partiet ökat med 10 % så skulle desto fler missförstå, på riktigt.

För den som känner till skillnaden mellan procent och procentenheter – att ökningen är på 10 procent och 2 procentenheter, samtidigt – inställer sig nästa fråga: Hur noga ska man vara med vad man säger?

Vad gäller procent–procentenhet är det rimligt att ställa olika krav på fackspråk och allmänspråk. I det förra fallet ska orden hållas isär. I vardagsspråket kan det kanske till och med uppfattas som tillgjort att säga procentenheter i stället för procent när låneräntan kommer på tal. Men på den här punkten har vi säkert olika uppfattningar.

Här kan man fundera på när man använder fackspråk respektive allmänspråk, när man är offentlig respektive privat; det är ibland självklart, ibland inte alls. Men det finns ju språkpoliser som alltid är i tjänst, och som inte kan förstå varför man någonsin skulle låta något fel passera, oavsett storlek, sort eller situation. Det är den skaran som inkluderas i textens "vi".

Gamla Bondespelet

Bondespelet är mycket variationsrikt och omtyckt av både barn och vuxna. Med tärning och kort gäller det att spela till sig ett helt slott, och till det fordras både tur och skicklighet. Spelplanens storlek 45 × 45 cm. 2–6 personer kan deltaga. ………13:50

- PUB gör reklam för spel och leksaker i SvD och DN (identiska annonser) 22 november 1953

Nya Bondespelet känner alla till. Men vad hände med det gamla?

Bondespelet gavs först ut i början på 1950 av förlaget Sagokonst. Sagokonst blev sedan uppköpta (ca1953) av Grafisk konst som fortsatte att tillverka. Bondespelet. [sic]

- Wikipedia: Bondespelet

När man studerar Bondespelets äldre historia påminns man om hur låg status sällskapsspel länge hade. Att hålla reda på olika utgåvor, vilka som bidragit med vad till vilka versioner, med mera – sånt som entusiaster ägnar sig åt – har varit en grej i kanske ett par decennier. Innan dess var det ingen, eller nästan ingen, som brydde sig om sånt. Det dröjde länge innan man i spelet man köpt kunde läsa en så grundläggande "detalj" som vem som skapat reglerna (det första Alga-spelet som jag minns angav upphovsmännen var Drakborgen från 1985). När historien dessutom är komplicerad, som i Bondespelets fall … Ja, då kan det inte hjälpas att luckorna blir stora och många.

Här är några bilder jag hittat, främst hos finfina boardgeek: Bondespelet.

Kartong för gamla Bondespelet, enligt uppgift (boardgeek) från Aristospel – som inte nämns i artikeln på Wikipedia … På Tradera (där sådana spel kan gå för några tusen) nämns att det är en "Esselte-förpackning", vilket tydligen ska innebära att det rör sig om Aristospels första utgåva. "Mer forskning krävs", som det heter. Mittbilden med sedlarna finns även i annonsen från 1953.

Spelbräde för gamla Bondespelet.

Övrigt innehåll. Vad pengarna beträffar så var de nog så lika den äkta varan – jämför med en riktig sedel från samma tid:

Några händelsekort. 110:- för två råbockar? I kort från 2004 ger ett dussin änder 10 000:-..!

Vari består då det nya med Nya Bondespelet? Uppdateringen verkar främst ha varit kosmetisk, med nya illustrationer, texter på korten med mera. Reglerna verkar man inte ha arbetat mycket med (eller ens korrekturläst dem särskilt noggrant …). "En gammal bekant i nya kläder", som Alga själva skriver. De gjorde ett antal sådana nyutgivningar som fick heta "Nya"; som Finans (1954)/Nya Finans (1965), eller Wangaratta (1958)/Nya Wangaratta (1975). Eller när de nu gavs ut – luckorna är, som sagt, stora och många.