K-syndromet

Fatebenefratellis sjukhus drivs för fullt än idag, med hemsida och allt. På denna bild därifrån ser man dess anmärkningsvärda läge.

1943 var det fullt liv i Italien. De allierade invaderade i söder, Mussolini greps, en icke-fascistisk regering tillträdde och slöt fred med fienden. Det hade Hitler inget för. I september ockuperades Italien av Tyskland; åtminstone den halva som (ännu) inte behärskades av de allierade. Kriget fortsatte …

Hakkorset över Rom var ett dåligt omen för landets över 40 000 judar. Även om fascisterna hade sina antisemiter var det inte precis någon central fråga; bara en sådan sak som att judar kunde gå med i partiet ända fram till 1938. Men för nazisterna var judefrågan synnerligen central. Utöver att bekämpa fienden lade den nya regimen mycket energi på att gripa och deportera judar. Arbetet försvårades av att många italienare inte ville samarbeta med ockupanterna, särskilt inte i förföljandet av civila; även hårdhudade fascister kunde ifrågasätta visheten i att i det läget ägna tid och energi åt något annat än att vinna kriget.

Och då kommer vi till sjukhuset Fatebenefratelli, uppkallat efter hälsningsfrasen "gör väl, bröder [, för Guds skull]", eller Ospedale San Giovanni Calibita Fatebenefratelli som är dess officiella namn. Det upptar en stor del av en långsmal ö som heter likadant som floden den ligger i, Tibern; det är också den enda ön i staden. Den ligger ungefär så centralt som någonting kan i Rom, nära granne med återstoderna av Circus Maximus, Colosseum, Forum …

Fatebenefratelli ca WWII

Hösten 1943 började judar dyka upp på sjukhuset, på flykt undan nazisterna. Fanns det plats för dem? Det fanns det. Men var? Hur? Så småningom skulle ju nazisterna komma till sjukhuset och börja leta …

Så småningom kom nazisterna till sjukhuset. De togs emot av chefsläkaren Pietro Borromeo som gav dem en rundvandring och berättade om verksamheten. Bland annat hade de ett antal patienter som led av il Morbo di K, "K-syndromet", en synnerligen otäck sjukdom. Bland de många och högst otrevliga symptomen fanns kramper, demens – det satte sig i huvudet också! – och förlamning, som när den satte sig på lungorna ledde till att man sakta kvävdes till döds. Därtill var den högst smittsam … Jaha, och här har vi avdelningen med K-patienter (kraftiga hostningar hördes på andra sidan dörren). Vill herrarna gå in?

Det ville inte herrarna. Utan tackade för sig och gick. Kanske efter att ha undersökt andra avdelningar, utan att hitta vad de letade efter. För det de letade efter fanns på K-avdelningen. "K-syndromet" var ingen medicinsk etikett, utan en etnisk: Den avsåg judar som gömde sig på sjukhuset. Den otäcka sjukdomen var påhittad.

Det finns lite olika versioner av händelseförloppet; hur Borromeo lurade tyskarna, hur planerat eller improviserat K-syndromet var, hur många liv som räddades etc. Men källorna är överens om att K-syndromet, till skillnad från verkliga sjukdomar, inte tog livet av folk, utan tvärtom räddade hundratals.

En dokumentärfilm har gjorts, med hemsidan syndromek.com. Bl.a. intervjuas dr Adriano Ossicini, som myntade begreppet "K-syndromet". Och som har en uppfattning om fascisterna som jag vill höra mer om. För att bara nämna en detalj.