Tre sorters faktoider

Faktoider av första klassen är de man levt med, trott blint på hela livet utan att för ett ögonblick ifrågasätta dem. Att upptäcka att en sådan faktoid är osann kan vara rejält omskakande; man vet inte om man någonsin kan tro på någonting alls längre.

Faktoider av andra klassen är de man känt till utan att aktivt tro på dem. Frånvaron av tro kan bero på att man tvivlar på deras sanningshalt, men lika gärna på att man inte intresserat sig för dem.

Faktoider av tredje klassen är de man aldrig hört talas om. Det här är den besvärligaste sorten – kanske för den som lyssnar, men definitivt för den som talar.

Ett gott debunkande av en faktoid som lyssnaren aldrig hört talas om kräver först att man beskriver den, "det finns de som tror att …" Sedan får man avrunda beskrivningen med att "det där är inte sant".

Det låter svårt, och är svårt. Ett aldrig så gott debunkande hantverk imponerar svårligen på den icke-troende. Om man inte bara inte trott på påståendet, utan inte ens känt till det, så ter sig allt grävande och utredande poänglöst. Möjligen kan det vara om faktoidmästaren kan visa att jomen, det här är en rejäl myt med god spridning som det verkligen finns många som verkligen tar på största allvar. Men även då är det svårt att engagera sig i ett problem som man aldrig upplevt, ens indirekt, utan bara fått beskrivet för sig.

Den tredje klassens faktoider går inte att undvika. Liksom ingen kan allt, så finns det ingen som hört talas om, än mindre trott på, alla myter, halvsanningar och faktoider som frodas. (Allmänbildning utgör inte bara kunskap, utan även okunskap!)

Jag märker det själv då och då. Som när jag går igenom samlingar av faktoider, misconceptions och slikt. Snopes är en institution med väldiga mängder gott material, men på varje aha-upplevelse går det minst en hurså-upplevelse. Ta nättopp vilken av deras samlingar som helst; om jag inte är mycket bekant med ämnet ifråga, finns där allra minst en handfull påståenden som jag aldrig hört talas om, och där aldrig så insatta utredningar lämnar mig helt kallsinnig.

Så vad göra? När jag läser, "scrolla vidare", som man säger. Så länge som mytjägaren inte tokslarvat, och faktoiden verkligen har en påtaglig utbredning, så finns det de som har intresse av att få reda på hur det egentligen inte ligger till – även om jag inte hör till dem. Och när jag skriver, så förutsätter jag att de som inte är intresserade "scrollar vidare" och hoppar över sådant som inte intresserar dem.