Stachanov och stachanoviterna

- Stachanov med tryckluftshammare vid sin gruva Tsentralnaja-Irmino ("Centrala Irmin"), dåvarande Kadijivka, Luhansk oblast, Ukrainska SSR (1938)

Den 31 augusti 1935 skedde ett underverk: Gruvarbetare A. Stachanov bröt under sitt pass på 5 timmar och 45 minuter hela 102 ton kol, 14 gånger det vanliga ackordet. Den 19 september slog han till igen och bröt 227 ton, eller otroliga 31 ackord. Fantastiskt! Senare skulle andra sätta långt högre rekord.

- Time, 16 december 1935

Stachanov blev en sensation. Han uppmärksammades till och med utanför Sovjet, som när tidningen Time rentav satte honom på omslaget. Där hade ingen sovjetisk gruvarbetare synts förr.

Men det var naturligtvis inget mot hyllningarna i Sovjet. Han fick utmärkelser, omnämndes i tal av självaste Stalin, och snart nog uppstod en rörelse som fick hans namn: Stachanoviterna, elit-arbetarna, som med ett leende producerade 10 gånger mer än de utmätta ackorden, 20 gånger mer, 30 … Företeelsen spred sig från kolgruvor; varje bransch fick sin egen "Stachanov", som blev de andra arbetarnas förebild. Det här var framtiden – så här skulle Sovjets produktion revolutioneras, och därmed hela samhället.

Det kan nämnas att 1935 inföll under den andra femårsplanen (1932–1937). Den första hade utmålats som en stor framgång – åtminstone om man skulle gå efter de inrapporterade uppgifterna, och vad skulle man annars gå efter? Därför höjdes takten för den andra planen. Att uppfylla planen var medborgarnas plikt, att överträffa den deras ära, för att citera en slogan.

- Georgij G. Ryazjkij (stavning?), "Före skiftet – Stachanov-brigaden" (1937)

Hur hade Stachanovs superskift egentligen gått till? Var det något så enkelt och tråkigt som att man fuskat? Nej – det var mer komplicerat, intressantare, och på sätt och vis mer deprimerande.

I kolgruvor finns ett antal olika arbetsuppgifter. Kolen ska brytas och skyfflas över i lastvagnar som tar upp dem, man får sätta upp stöttor i de nygrävda gångarna … I de sovjetiska gruvorna – jag förutsätter att arbetet gick till på samma sätt överallt – delade alla på sysslorna. Vad man prövade i centrala Irmin-gruvan var att dela upp sysslorna, så att en bröt kolet, en annan skyfflade bort det, osv. Jag vet inte om det var effektivare än den gamla modellen; sant och visst är att det fanns gott om utrymme för rationaliseringar (deras kolleger i väst producerade flera gånger mer). Men när man skulle presentera den nya modellen, så gjorde man det på ett extremt underligt sätt: Man poängterade hur mycket mer han som satts att bryta kolet, i detta fallet Stachahov, producerade under ett skift. Så kan man ju inte räkna? Det är klart att just hans produktion ökade, eftersom han kunde koncentrera sig på brytandet – konstigt hade det varit annars. Istället för att tillskriva produktionen hela laget så tillskrevs den Stachanov ensam.

Greppet känns inte bara förvrängt, orättvist och kontraproduktivt, utan även helt otypiskt för det kollektivistiska Sovjet. Det var ju något så okommunistiskt som en differentiering av arbetarna: Stachanoviterna var en proletäraristokrati som producerade mycket mer än de andra, eftersom de andra sattes att serva aristokraterna med att utföra distraherande sysslor som inte inverkade direkt på produktionen. (Sen känns det förvisso mycket märkligt att konstatera, att ett traditionellt kommunistiskt tänkesätt hade varit mer rättvist och bättre för produktionen.)

- Stachanov instruerar icke-stachanoviter om hur det ska gå till (1935)

Den förklaringen av stachanoviternas höga produktion förklarar även varför de andra arbetarna avskydde dem. Om stachanoviterna faktiskt arbetat många gånger fortare än de andra så hade det varit nog så remarkabelt, men då hade de också förtjänat sitt anseende, hyllningar från Stalin etc, och inte minst sina mångdubbelt högre löner. Som det var nu kunde stachanovarbetaren tjäna flera tusen rubel i månaden istället för genomsnittets några hundra (industriarbetare tjänade 200 rubel) – genom att profitera på sina kolleger.

- Aleksandr N. Paramonov, porträtt av A. Stachanov med sin tryckluftshammare, lampa – och Leninorden (1936). Pyramiderna i bakgrunden är slagghögar.

De skyhöga förväntningar man hade på stachanoviterna uppfylldes heller inte. Även långt efter kriget kunde man fortfarande tala om dem då och då, men inte med samma glöd som på 1930-talet. I likhet med mycket annat innebar Stalins död 1953 slutet för stachanoviterna, åtminstone under det namnet.

Aleksej Stachanov dog 1977.

När jag är inne på en "stor" faktoid kan jag inte undvika att nämna en "liten": Historien/skrönan om hur han fick sitt förnamn. För egentligen hette kamrat Stachanov Andrej i förnamn. I rapporten som kablades ut om hans bedrift kallades han  "A. Stachanov" just så. I Pravda blev det Aleksej. När myndigheterna insåg detta, insåg de också att det skulle vara betydligt besvärligare på alla sätt att medge att Sovjetunionens främsta tidning skulle ha gjort fel än att, så att säga, se till så att de inte gjort fel. Så man ändrade Andrej till Aleksej. – Se, det var en fin historia! Den vederlades av dottern Violetta i en intervju 2012. Där konstaterade hon även att det berömda efternamnet enbart gett henne problem.

Stachanovs kolgruva låg utanför en stad som hette Kadijivka. Den döptes 1978 om till Stachanov efter sin berömde och nyligen bortgångne invånare. Ukrainska riksdagen bestämde 2016 att namnet skulle gå tillbaka till Kadijivka. Av praktiska skäl har det ännu inte genomförts. Den ligger nämligen i hittepå-republiken Luhansk, där man haft, och har, annat att tänka på.