Faktoidpodden avsnitt 15: Film & tv

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 15 – Film & tv

"Play it again, Sam", "Luke, I'm your father" och "Hello, Clarice" – se där några punkter i detta avsnitt av Faktoidpodden. Liksom kvicksand, kloroform och annat som fungerar olika på film och i verkligheten. Vi lyssnar på fåglar, letar förgäves efter ett bad i en bok, konstaterar skillnaden på fia med knuff och Skattkammarön, men får trots det inte fyrkantiga ögon – men kanske fyrkantiga öron?

Detta är det första avsnittet av podden där det finns en definitiv poäng med att lyssna istället för att läsa. Det beror på att flera belägg levereras i form av ljudklipp. Ska man slå fast hur en viss replik faktiskt lät i en viss film är det enklaste och bästa sättet att helt enkelt ta del av filmen, etc.

Den här gången blir det myter och faktoider från film och tv. En och annan förekommer även inom annan populärkultur som dataspel och serier. Innan jag drar igång ska jag nämna en given källa, för såväl fakta som inspiration om myter och konstigheter inom film och tv och så vidare, och det är sajten tvtropes.org. Om du inte kände till den redan, så gör du det nu. Där kan man bli sittande, kan jag säga.

Så – nu kör vi.

Först blir det citat. Ja, jag ju haft ett helt avsnitt bara om citat, och fler kan det bli. I det avsnittet var ju den stående frågan om varje citat vem som först skrev eller sade det. När jag nu tar upp citat ur filmens värld så är faktoiderna av ett helt annat slag. Det känns faktiskt svårt att komma runt hur annorlunda det är. För faktoida filmcitat är citat som aldrig sagts i de filmer de ändå är kända från. Trots att filmerna ju finns där, det är bara att titta efter. Dessutom gäller de exempel jag ska ta upp riktiga storfilmer med miljonpublik. Ändå blir det fel. Hur går det till?

Som den här klassikern: "Luke, I'm your father". Det var ju i Rymdimperiet slår tillbaka från 1980 som Darth Vader erkänner faderskapet för sin klentrogne son. Jomen, det var en plot twist som hette duga, i vad som nog var den mest uppmärksammade kulturhändelsen i hela världen vid den tiden – den var det definitivt i min värld. Citatet blev också genast superkänt, och man kunde höra och se det lite varstans. Men var det det lord Vader sade, egentligen? ["No – I am your father"] är filmrepliken exakt och så var det med det. Det är en liten skillnad, men man förstår att skillnaden inte är oviktig när man ser hur vanlig den felaktiga versionen är, hur spridd den är och hur mycket den använts. Och nog är det fascinerande att ett citat som lanseras på tusentals filmdukar över hela världen lyckas bli fel redan från början, även om det bara är lite.

Det där var en klassiker, som sagt. Men det når inte upp till det oöverträffade faktoida filmcitatet #1: "Play it again, Sam". Det skulle ju ha sagts i Casablanca. Som, gissar jag, ännu fler har sett än vilken Star Wars-rulle som helst. Vad sägs då i filmen? Finns repliken där? Vad Ingrid Bergman faktiskt säger till pianisten Sam är ["Play it once, Sam"] och ["Play it, Sam"] och kollar vi med Humphrey Bogart så säger han ["Play it!"] och det är det. Inget "Play it again, Sam", med just de orden. Och igen: Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas av hur populär den felaktiga versionen är.

Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas även av den frenesi med vilken många försvarar den. Jomen! För dem räcker det inte att se snuttar ur filmen, själva materialet. De vet att citatet finns där, någonstans; om inte i officiella utgåvor så i inofficiella, eller extramaterial eller bootlegs eller vad som helst.

Det här felaktiga citatet har säkert fått kraft från Woody Allens pjäs Play it again, Sam från 1969. Men citat-varianten är äldre än så. Det var pjäsen som fick namn efter citat-varianten, och inte tvärtom.

Okej, en kort till. Ett välkänt citat som inte finns i När lammen tystnar.  Hannibal Lecter och agent Starling möts för första gången. Då hälsar den förre på den senare med … Vadå? Enligt otaliga vittnesmål säger han "Hello, Clarice". Det finns tröjor och andra prylar med det berömda citatet. Men går vi till själva verket så hör vi Anthony Hopkins Hannibal säga ett tamt ["Morning"]. Även här finns det en liten subkultur som försöker att få ihop sitt falska minne med verkligheten. En del tänker ut riktigt avancerade orsaker till att det felaktiga citatet förekommer. Det är med den här faktoiden som med bra många andra: Det kanske hade varit intressant att veta hur det började, men det intressantaste är hur det fortsatt, varför felet har blivit så spritt.

Det där var tre felaktiga filmcitat. Dem känner många till. Om inte alla så ett eller två. Nu är det ju så med faktoider att de är olika kända. Några känner alla till. Som till exempel, att tjurar blir aggressiva av färgen rött, den är det väl ingen som missat. Andra känner många till; många, men inte alla. Och sen så finns det allt exklusivare faktoider, som en mindre och mindre andel av oss gått på, om vi ens känner till dem, tills vi lämnar de allmänt försanthållna felaktigheterna och övergår till vanliga fel. När jag presenterar faktoider på rad så här, så föredrar jag naturligtvis de som många eller helst alla känner till. Det finns inte mycket som går upp mot att få en faktoid avfärdad som man tagit för självklar och trott på intensivt i hela sitt liv. Det är inte fullt lika dramatiskt att få en faktoid avfärdad som man visserligen inte trott på men åtminstone känt till. Men det finns inte mycket som är lika poänglöst som att få en faktoid omsorgsfullt debunkad som man aldrig hört talas om. Sådant inträffar givetvis, hela tiden; jag har svårt att tänka mig att någon som lyssnar på den här podden hört talas om precis varenda liten myt jag tar upp. Men lita på mig: Även om just du aldrig hört talas om den ena eller andra missuppfattningen, så finns det många andra som gjort det. Vi kan olika saker, vi människor, och precis som vi sitter inne med olika kunskaper så sitter vi även inne med olika okunskaper.

Som när jag nu ska ta upp två svenska sketcher. Många av er är väl förtrogna med dem. Andra känner till den ena men inte den andra. Åter andra har aldrig hört talas om någon av dem. Men, som sagt, jag lovar: Det finns det andra som gjort.

Den första sketchen sändes i tv-programmet Estrad i februari 1967. Det är Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Margaretha Krook och Åke Grönberg som spelar ett sällskapsspel. Sketchen blev mycket populär och är en riktig klassiker – jag måste nog säga att den håller än. Sketchen fick sitt namn efter spelet de spelar. Vad är då för spel de spelar? Letar man hittar man snabbt ett svar: Fia med knuff. Man hittar också ett annat svar: Skattkammarön. Vilket är rätt? Ja, det är bara att lyssna efter facit: [MK: "Nej ska vi spela Skattkammarön, det är så roligt spel!" LE: "Det är verkligen festligt!"] Att folk minns fia med knuff beror nog på att det spelet också nämns i sketchen. Kanske bidrar det att Skattkammarön inte finns utan hittades på för sketchen. Det är ju lättare att komma ihåg något man har en egen relation till.

Det var den ena sketchen, nu kommer den andra. 1976 gjorde Magnus och Brasse krogshowen Varning för barn. Sen gavs den ut på skiva och blev mäkta populär. Där finns en sketch som heter "Flygkaptenerna". Det sägs här och var att den skulle ha lånats, eller varför inte stulits, från Monty Python. Det är fel. Magnus och Brasses sketch skrevs helt och hållet av dem själva samt av Åke Cato. Vad man tänker på är en helt annan sketch, som gick i tv-programmet Party hos Parnevik 1978. Där är Bosse Parnevik och Lasse Berghagen två uttråkade piloter som börjar roa sig på passagerarnas bekostnad: ["Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro."] Det där är en ogenerad plankning, rätt av, av en sketch med John Cleese, Graham Chapman och Michael Palin. Den låter så här: ["Hello. This is your captain speaking. There is absolutely no cause for alarm."] Den fanns i tv-programmet How to irritate people, inspelat 1968 för den amerikanska marknaden. Det var alltså inte en Monty Python-produktion – det var först hösten 1969 som det namnet dök upp i tv-tablåerna för första gången.

Jag nämnde extramaterial och liknande, sånt som inte ingår i den officiella versionen. Ett fint exempel på sånt är den scen där Mr Darcy badar. Det var på 1990-talet som BBC gjorde en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Där lade man, på eget bevåg, in en helt nyskriven liten scen där Mr Darcy, spelad av Colin Firth, tar ett dopp, fullt påklädd. Sedan dess har den där scenen fått ett visst rykte. I boken nämns ingenting om att Mr Darcy skulle bada.

Jag inledde det här avsnittet med att tipsade om fina tvtropes. "TV-troper", vad är en trop? Inom retoriken definieras en trop som ett sätt att säga någonting indirekt. Med en vidare definition är en trop ett bildligt uttryck. På tvtropes används begreppet om standardgrepp och klichéer av alla de slag inom film, tv och teater. Det är lättare att se än att förklara, men exempel är den elaka styvmodern, vapen som aldrig får slut på ammunition, tankspridda professorer med yvigt hår, och så vidare. Klichéer och standardgrepp. Det här fältet är synnerligen bördig mark för faktoider av olika slag. Som den här: Kvicksand! Fast kanske inte så mycket nu för tiden. Den senaste kvicksands-scenen jag såg, tror jag, var i Rise of Skywalker för några år sedan. Men en gång i tiden var kvicksands-scener ett standardinslag i film, särskilt om dramat utspelades i exotisk landsbygd som djungel eller öken. När greppet var som allra vanligast, under en tid på 1960-talet, fanns kvicksands-scener i osannolika 3 % av alla filmer som gjordes. Har man faktiskt kommit fram till.

Och så var det ju några petimätrar som jag, som funderade på hur realistiskt det hela var. Hur fungerar kvicksand i verkligheten? Fungerar den som på film? Det korta och inte särskilt överraskande svaret är nej. På film har kvicksand någon sorts sugande förmåga; en mystisk kraft som sakta drar ner offret under ytan. Verklig kvicksand, som ju är sand mättad med vatten så den beter sig som en vätska, har ju högre densitet än vatten, så i själva verket flyter man mycket bättre i kvicksand än i vatten.

Däremot kan man fastna ordentligt i kvicksand. När folk och djur har dött i kvicksand – det har inträffat – så har det som regel berott på att de fastnat, och sedan dött av törst. Eller så har de tvärtom dött av för mycket vatten: De har gått på havsbotten vid lågvatten, fastnat i kvicksand, och dränkts när högvattnet kommit in.

Kvicksand på film är en av rätt få geologiska faktoider jag känner till. Då är zoologiska faktoider desto vanligare. Jag hade ju ett avsnitt om djuriska faktoider förut, men det finns mycket mer att ta upp. Särskilt som myter och missförstånd kring djur dyker upp i olika sammanhang. Inklusive, så klart, film och tv.

En parentes igen … En intressant egenskap hos faktoider, myter och sånt, är att ju mer man kan om ett ämne, desto fler fel ser man. Det är ju också så, att ju mer man kan om ett ämne, desto mer engagerad är man i det, och kan reagera på fel som andra kanske eller kanske inte skulle reagera på – åtminstone inte reagera lika mycket – även om de kände till felet. Vilka fel som man tycker är viktiga eller intressanta skiljer ju från person till person. Själv saknar jag ju djupare kunskaper i de flesta ämnen jag skriver om. På något sätt så tycker jag ändå att det sällan är svårt att avgöra vilka faktoider som åtminstone just jag tycker är mer intressanta eller mindre intressanta.

När vilda och tama djur förekommer på film så är det i ett helt moln av blandade faktoider. Folk som kan ämnet pekar på otaliga större och mindre fel av alla de slag. Jag ska här ta upp en enda aspekt, rätt smal är den också, men av någon anledning har jag fastnat för den. Det gäller djurläten. Hur låter djur på film jämfört med i verkligheten? Det korta svaret är att djur som regel låter olika i verkligheten och på film, och det på flera olika sätt. Framför allt låter djur jättemycket mer på film än i verkligheten. Det är som om filmdjuren hela tiden måste påminna publiken om sin närvaro. Ser man en orm i bild hör man väsande och rassel [ljudeffekt]. Ser man en delfin i bild, så hör man sånt där visslande och tjatter som delfiner har för sig [ljudeffekt]. Och om råttor förekommer, i eller utanför bild, så hör vi dem – och vi hör dem oavbrutet [ljudeffekt].

När började råttor låta så där på film? Har ljudet någon inspiration av verkligheten? Ja, det är två frågor jag hittills inte lyckats klura ut. Här krävs mer forskning. Men så mycket har jag hittat, som att det råttljud vi hört tusen gånger på film får man leta efter i verkligheten. Riktiga råttor är, som de flesta andra djur, oftast tysta.

De djurläten som fått mest uppmärksamhet i det här faktoida fältet kommer från fåglar. Det ena från en rovfågel. Om ni hört det? Om ni hört det. Så här låter det: [ljudeffekt] Det där är den rödstjärtade vråken. Den lever i Nordamerika. I verkligheten, då. Men på film finns den överallt. En gång i tiden fastnade Hollywood för det dramatiska lätet, och sen dess är det som regel samma läte som hörs när man hör en rovfågel, helt oavsett vilken art det är frågan om. Ofta är det bokstavligt talat samma ljud – samma ljudeffekt som används i film efter film, decennium efter decennium. En liten parentes här: Amerikaner som beskriver det här fenomenet med den rödstjärtade vråken som dyker upp överallt kopplar ofta ihop det lätet med den vithövdade havsörnen. Just den detaljen känner jag inte igen. Jag har kanske sett andra filmer än dem. [ljudeffekt]

Filmmakarnas andra favoritfågel är lommen [ljudeffekt]. Närmare bestämt svartnäbbad islom, eller common loom som den heter på engelska. Den finns i Europa och Nordamerika, utmed kuster eller vid sjöar; det är alltså en vattenfågel. Ja, det är där den finns i verkligheten då. I filmens värld, där finns den överallt där det inte finns alltför mycket folk. Jorden runt, i öknar och djungler eller var som helst, där man kanske eller kanske inte alls hittar svartnäbbade islommar, eller på andra planeter för den delen. Vill en filmmakare poängtera att en trakt är öde, ja, då kan man alltid lägga in en lom. [ljudeffekt]

Nu ska jag ta upp en medicinsk faktoid, faktoid och kliché. Den är särskilt vanlig på film, men även utanför filmens värld är den förknippad med en missuppfattning, vilket ju gör den extra intressant att ta upp. För att beskriva den tror jag att det räcker med ett enda ord: hjärtstartande. Ja, inte såna där apparater som finns uppsatta i offentliga lokaler, utan professionellt, regelrätt hjärtstartande på sjukhus. Vi vet hur det går till, åtminstone på film och tv, och serier och dataspel för den delen: Hjärtat stannar på patienten. Någon håller i elektriska plattor, säger "clear!", och så på med plattorna och bzzz får patienten en rejäl elstöt. Eller ett par, eller flera stycken. Sedan börjar hjärtat förhoppningsvis att ticka på igen.

Ja, där har vi grundkonceptet så att säga, själva tropen hjärtstartare. Det kan varieras i det oändliga. Ibland kan man se hur en rejäl elstöt, vilken som helst, kan få igång ett stillastående hjärta. Så fungerar det givetvis inte, och jag tror och hoppas att det är få som tror att det fungerar på det sättet. Men myten är mer grundläggande än så. Och inte minst är den intressantare än så.

Så här är det: Ett hjärta som verkligen står stilla kan inte "köras igång" med en hjärtstartare, eller defibrillator då. Defibrillatorn används när någon fått hjärtflimmer. Hjärtflimmer innebär att pulsen är så snabb och oregelbunden att hjärtat inte länge pumpar något blod. Detta tillstånd kallas därför hjärtstillestånd, trots att det egentligen är motsatsen till ett stillestånd. Ett sådant hjärta kan man ge en bildlig örfil, så att säga, så det lugnar ner sig och börjar gå i ordentlig takt igen. Defibrillatorns roll är alltså inte att driva på hjärtat utan att lugna ner det – det är motsatsen till myten.

Vi tar en medicinare till. Inte som har med vård att göra, hoppas jag verkligen för er skull, men med medicinska effekter. Här räcker det definitivt med ett enda ord, och det är kloroform. För vi vet ju alla, utan undantag, hur kloroform fungerar, på film då: Man tager en trasa, fuktar den med lite kloroform – det är ju en färglös vätska, kloroform – och pressar den mot offrets ansikte så andningsvägarna täcks. Efter några sekunder förlorar densamme medvetandet, och kan hanteras som man behagar en stund, några minuter eller hur länge det nu kan vara. På film, som sagt.

Verklighetens kloroform är ett potent bedövningsmedel, och började användas som ett sådant i mitten av 1800-talet. Genombrottet kom när drottning Viktoria förlöstes inte bara en utan två gånger med det här undermedlet. Sen var kloroform ett av världens mest använda bedövningsmedel i nästan hundra år. Som många andra medel var det ingalunda utan biverkningar, och så småningom övergavs det – inom medicinen då. Men redan då hade man börjat använda det inom filmen som en praktisk trop, ett sätt att lätt, snabbt och säkert ta ut personer ur handlingen en stund. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över. Om någon försöker sig på det där standardgreppet på riktigt så upptäcker de snabbt skillnaden på film och verklighet. Dels tar det flera minuter att bedöva någon med kloroform, även under optimala förhållanden. Dels måste dosen beräknas noggrannt utifrån patientens vikt, och vilka andra faktorer som kan komma i fråga. För får man bara lite för lite kloroform så händer ingenting, medan lite för mycket kloroform kan innebära döden.

Ett standardgrepp på film, en välkänd trop och kliché rör pirater. Alla vet ju att när pirater ska avrätta någon så nöjer de sig inte med något så enkelt brutalt som att skjuta dem eller kasta dem överbord. Nej, de har en planka som de sätter fast på relingen, och som sticker ut över vattnet. Och så får den dödsdömde promenera ut på den och hoppa ner. Vad denna ceremoni är bra för är ytterst oklart. Det kan bero på att det här med att gå plankan i den dokumenterade verkligheten bara förekom hos en, säger en enda, sjörövarkapten, nämligen den även på många andra sätt märkligen Stede Bonnet. Han levde kring sekelskiftet 1700, kom från en välbärgad familj på Barbados, och började sitt yrkesliv med att ta hand om familjens avsevärda egendom. Sen slog han sig på sjöröveri, och höll på med sånt i drygt ett år innan han fångades och hängdes. Men under den korta tiden så hann Stede Bonnet att lämna åtminstone ett avtryck i historien som kommer att överleva oss alla. Hur han motiverade sina offers plankvandrande vet jag inte.

Pirater blev tidigt föremål för fantasifulla böcker för pojkar i alla åldrar, så uppgifter om dem behöver inte alls vara sanna bara för att de är gamla – vilket ju är en generell regel. Förvisso var piraterna kapabla till det allra mesta; de var inte lagda för medlidande, kan man säga. Däremot krånglade de inte till saker i onödan, vilket plankvandrandet måste sägas vara ett bra exempel på. De enda som kan finna metoden användbar är nog filmmakare. För det hela gör sig på film, och ger hjälten en chans att såväl fälla passande repliker som att trixa sig ur det hela.

Stackars Mabel fästs vid rälsen av karikatyrskurk med Bill och Bull

Att gå plankan är alltså ett grepp som bara nätt och jämt förekommit i verkligheten, desto oftare på film. Men vad sägs om ett grepp som många tror förekommit på film, närmare bestämt stumfilm, men som inte gjort det – åtminstone inte på allvar? Och det gäller inte någon obskyr trop, utan en av de klichéigaste av klichéer som finns i sammanhanget: Skurk binder fast kvinna på järnvägsräls. Den måste ha använts i, ja, hundratals stumfilmer? Dussintals, allra minst..? Men nej – kännare som sett ofantliga mängder stumfilm från början av 1900-talet och filmhistorien rapporterar ett enda belägg för scenen, och den är gjord på skoj. Jomen: Redan 1913, då Barney Oldfield's Race for a Life (bilden ovan; eller se Youtube: Barney Oldfield's Race for a Life) spelades in, var kvinna fastbunden på järnvägen en kliché så sliten att man inte tog den på allvar. Så vitt man vet uppfanns scenen 1867 för en teaterproduktion.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en annorlunda faktoid. Om man tittar för mycket på tv så kan man få – vadå? – fyrkantiga ögon. Ja, det är det väl ingen som tror på … Jag hoppas även att det inte är någon som tror att skämtet någonsin tagits på nämnvärt allvar.

Såvitt någon kunnat finna finns det första belägget för påståendet om fyrkantiga ögon från tv-tittande i den kanadensiska tidningen The Vancouver Daily Province från den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är osäkert. Men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Visst har folk trott på tokigheter genom tiderna – om de har – men inte det här.