Faktoidpodden avsnitt 1: Intro
Jag har ju startat en sån här podd. Eftersom en del föredrar att lyssna framför att läsa. För de som (också?) vill ha avsnittet som text, följer den här.
Hej och välkomna till det allra första avsnittet av Faktoidpodden.
Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter, klintbergare och urban legends i snart tjugo år. Jag har också studerat pseudovetenskap, förvillande och förvillare av olika slag. Jag har varit aktiv i föreningen Vetenskap och Folkbildning som håller på med just sånt, ett tag var jag ordförande där. Jag har gett ut ett antal böcker om olika ämnen. Den senaste heter förresten Kvacksalveri!, köp den! – den finns där böcker finns [t.ex. på Bokus eller Adlibris ]. En del av böckerna har fokuserat på myter av ett eller annat slag, andra har inte gjort det. Men även när jag inte skrivit specifikt om myter så har jag alltid varit snabb att ta upp halvsanningar, faktoider och myter som berört ämnet.
Jag har också en blogg [som synes!] som jag började med 2007. Sedan dess har jag i stort sett varje dag tagit upp faktoider och förvillare, märkliga ting eller lite av varje. En del material jag använder här i podden kommer därifrån. Folk som läser min blogg eller mina böcker kommer ändå att hitta nya saker här i podden, när jag tar upp nya detaljer eller vinklingar.
Och nu tar jag klivet från text till prat. Jag har lite idéer om hur jag nog kommer att lägga upp avsnitten framöver. Jag tänker mig avsnitt på uppemot halvtimmen, ofta mindre men sällan mer. Jag tänker mig avsnitt som ibland tar upp specifika faktoider, enstaka eller många, där jag helt enkelt går igenom dem och berättar vad som är sant och osant. Liksom andra avsnitt där jag går in på faktoidernas anatomi så att säga, hur de uppstår, hur de sprids och förändras, hur man bedriver källkritik, tar reda på vad som är sant och osant, och så vidare.
Jag tänkte mjukstarta med att berätta lite kring ämnet, vad faktoider är, och hur de fungerar.
Först och främst: Vad är en faktoid? Begreppet myntades av Norman Mailer 1973 i en biografi om Marilyn Monroe – som sannerligen var föremål för många faktoider och myter. Han beskrev där factoids som föregivna fakta som inte har med verkligheten att göra. Någon påstår något, mer eller mindre fritt fabulerat. Påståendet hamnar i tryck eller får spridning mun-till-mun, och sen är det färdigt: Folk tror att påståendet är sant och hänvisar till det som om det vore en sanning.
Sedan har ordet även fått en annan användning: Om småfakta, kuriosa. Så använder några ordet, och visst. Jag använder mig inte av den definitionen eftersom jag tycker att Mailers factoids är mycket mer användbar och spännande.
Här kan jag nämna en annan pionjär i en närliggande genre: Bengt af Klintberg. Han började som etnolog och studerade lite av varje, bland annat sånger, ramsor och sägner. Till att börja med gammalt material, sådant som man brukar studera i den etnologiska branschen. Sedan modernare material, som finns mitt ibland oss, till exempel ramsor och rim som sprids bland skolbarn, eller oanständiga visor, som han gett ut en bok om. Så småningom fann han vandringssägnerna: Samma fenomen som de gamla folksägnerna, men berättelser som inte bara finns arkiverade på Nordiska Museet utan som lever nu idag, runt omkring oss, som berättas och återberättas på samma allvar som de gamla folksägnerna, i en synnerligen levande berättartradition. Klintberg skrev bok som fick heta Råttan i pizzan. Den gavs ut 1986, och fick stor och välförtjänt uppmärksamhet. Den gav också upphov till begreppet "klintbergare", en vanlig synomym till det som också kan kallas vandringssägen, eller på engelska urban legend. Klintbergare och faktoider ligger nära varann och korsar ofta gränsen. Som till exempel en klintbergare som alla känner till och tror på – vad är det, annat än en faktoid?
Jag kan här också nämna att af Klintberg förvisso inte var den förste som uppmärksammade moderna vandringssägner. Den mest kände i den branschen, även om han heller inte var allra först, heter Jan Harold Brunvand och är en folklivsforskare från USA. Han gav 1981 ut The Vanishing Hitchhiker, "den försvunne liftaren" – titeln anspelar på en känd vandringssägen – som gjorde fenomenet med vandringssägner kända långt utanför de akademiska kretsarna.
Åter till faktoiderna. Ordet togs från engelskan till svenskan av Martin Kylhammar, han är professor, litteraturvetare med mera. I tidningen Dagens Forskning inledde han en artikelserie där han och andra skrev om diverse faktoider. Jag hittade den på nätet 2003 och fastnade omedelbart. Själva företeelsen var ju inte ny för mig, saker som många tror på som är mer eller mindre osanna, men det blev en annan sak när det fanns ett särskilt ord för dem.
Det var särskilt två faktoider jag fascinerades av. Långt senare insåg jag att de var bra exempel på flera sätt. När jag berättat historien om hur jag började med faktoider så har jag därför alltid tagit med dem.
Den ena faktoiden rör Kristian II, Sveriges siste danske kung. Han var den siste kungen i Kalmarunionen och jagades på 1500-talet bort av Gustav Vasa, som därmed kunde bli kung, reformator och landsfader. Kristians mest kända verk var ju Stockholms blodbad, där uppemot hundra svenskar avrättades på Stortorget i Gamla stan. Det gav honom tillnamnet Tyrann, och det är som Kristian Tyrann han är mest känd. Åtminstone i Sverige! För nu kommer det spännande: I Danmark ska Kristian tvärtom ha varit så populär hos folket att han där fick tillnamn som Bondekär, eller om han kallades Kristian den gode. Och det är det som är fel: Kristian II kallades aldrig Kristian Bondekär eller liknande i Danmark. Det är det som är faktoiden.
Vem som hittade på just den här faktoiden vet vi: Det var Kristian II. Han lyckades så småningom att göra sig omöjlig även i Danmark, gick i landsflykt och tillbringade resten av livet med att skriva till folk med inflytande för att försöka få återupprättelse. Det var då han slängde med tillnamnet för att visa hur populär han var hos åtminstone de breda massorna. Men det är ett rent påhitt, enligt danska historiker – Kristian kallades visserligen inte Tyrann i Danmark, men heller inte Bondekär, den gode eller liknande.
Jag hade hört uppgiften om "Kristian den gode" några gånger. Eller allra minst en gång – men det kanske räckte? Som så många faktoider hade den en säregen förmåga att sätta sig i huvudet. Som så många faktoider kändes den riktig och bra. Det finns ju många exempel i historien på makthavare som varit hårda mot vissa, men desto vänligare mot andra. Den enes tyrann är den andres vän – är inte det en tidlös sanning? Jo, det kan nog stämma in på flera makthavare, men det innebär inte att Kristian kallades bondekär i Danmark … Särskilt som hans vänner främst återfanns bland landets borgare snarare än bönderna.
Att denna faktoid är så rimlig gör den särskilt lurig. Det fanns inget som fick mig att ana oråd. Jag kan än idag tycka att den är rimlig och sannolik, nästan så mycet att den borde vara sann. Det här var, kort sagt, en faktoid som man behöver hjälp med, i alla fall jag. Historiker som visste hur det låg till behövde säga att Kristian II aldrig kallades Kristian bondekär i Danmark. Men, om de gjort det så hade jag aldrig hört det. Hur kom det sig att det felaktiga påståendet spreds bättre än det korrekta? Var det historiker som inte gjorde vad de skulle, eller var det journalister som inte släppte fram dem, eller vad var problemet egentligen?
Den andra faktoiden som jag läste om i Dagens Forskning 2003 handlade om ett citat. Det var chefen för USA:s patentverk, Charles Duell hette han förresten, som 1899 – det exakta årtalet är ofta med – sagt något i stil med att nu kan man lägga ner patentverket, eftersom allt som kan uppfinnas har uppfunnits. Det citatet hade jag sett mer än en gång. Ofta framfört av teknikoptimister, som här hade ett strålande exempel på en teknikpessimist som blivit grundligt motbevisad.
Hur undersöker man ett sånt här påstående? Hur gjorde man i Dagens Forskning? Man konstaterade att man inte hade några belägg för att Duell sagt eller skrivit något i den stilen. Tvärtom hade han ställt prognoser om att patentansökningarna skulle öka i antal, år efter år, utan tecken på avmattning. Och sedan han slutat på patentverket fortsatte han som konsult i samma bransch. Man letade också reda på liknande eller identiska citat som förekommit tidigare, men på skämt.
Det intressantaste med det här citatet tycker jag var att jag borde ha anat oråd, eftersom jag visste bättre. Perioden från mitten av 1800-talet ungefär fram till första världskriget 1914 var den kanske mest teknikoptimistiska perioden någonsin. Under 1800-talet hade teknik och vetenskap gjort ofantliga framsteg på en mängd fält, och det fanns ingenting som talade för att det skulle minska. Alla kurvor pekade uppåt, åtminstone de man brydde sig om. Och denna optimism delades av alla som hade någonting att säga till om. Att en samhällets stöttepelare som Charles Duell skulle haft en avvikande åsikt var väl inte helt omöjligt, men mycket osannolikt. Och allt detta visste jag. I faktoiden om Kristian den gode hade jag inte haft något att reagera på, men det hade jag här. Men ändå hade jag inte reagerat! Jag hörde en uppgift som gick rakt emot något jag visste, men jag accepterade den ändå rakt av, utan att bli ens lite misstänksam. Hur gick det till?
Ja, den frågan har jag fortfarande inte hittat något svar på. Det är än idag, snart tjugo år senare, en av drivkrafterna bakom mitt grävande: Hur kan vi tro på saker som motsäger varandra? Fortfarande är de finaste faktoid-fynden sådana som jag själv har trott på, mot bättre vetande; där jag suttit inne med kunskaper som borde ha gjort mig åtminstone lite misstänksam, men där jag inte blivit ens lite misstänksam.
Det var nu jag började jaga faktoider. Det fanns hur många som helst. De var ofta lätta att hitta, och förvånansvärt ofta förvånansvärt lätta att avslöja – sannerligen inte alltid, men ofta. En del var stora, andra små, och de kunde handla om precis vad som helst. Att verklighetens ninjor inte hade svarta pyjamas var särskilt smärtsam för någon som vuxit upp på 80-talet då ninjor var grejen. Guldfiskar har inte uselt minne utan utmärkt minne. Marco Polo införde inte pastan i Europa. Folk har sedan antiken känt till att jorden är rund – det är en riktigt fin faktoid. Cajsa Warg skrev aldrig "man tager vad man haver". Romarna höll sig inte med galärslavar. Och så vidare, och så vidare. Ja, det har gungat under fötterna på undertecknad många gånger, kan jag intyga.
En detalj: De bästa faktoiderna, de där marken gungar och det änna hugger till i hjärtat, är ju de som man själv trott på. De näst bästa är de man åtminstone hört talas om, och kanske känner någon som trott på dem. De minst intressanta faktoiderna är de man aldrig hört talas om. När man tar upp många faktoider, som jag ju kommer att göra här, kan det inte hjälpas att en och annan är helt ny för just dig. Men vare sig faktoiderna är vanliga, ovanliga eller direkt sällsynta så kan jag lova att allt jag tar upp här är sådant som åtminstone några verkligen tror på.
Något som jag inte kommer att ta upp här är rena stolleprov, i stil med de som idag tror att jorden är platt. Jag kommer heller inte att ta upp de här virala dagsländorna på sociala medier. Sådana kommer och går i en strid och oavbruten ström. Att motarbeta sånt känns hopplöst och rätt otacksamt, inte minst då många av dem kräver ett rätt avtrubbat sinne för att ta på allvar till att börja med. En nytta man kan ha av sånt där är som övningsexempel, för att testa metoder för att skilja på sant och falskt.
Är en faktoid en myt? Är det en lögn? Nja. Påståenden kan börja som lögner, missuppfattningar eller fritt framkastade idéer, men det är först när de sprids som de blir riktiga faktoider. De kan spridas från mun till mun, eller, ännu hellre, via tidningar och böcker; och de senaste åren har ju internet och sociala medier tillkommit. Vissa kanaler är effektivare än andra, när det gäller att nå många under en kort tid, eller att faktoider konserveras och ligger kvar i standardverk under lång tid, och då har tillfälle att spridas till många fler. Men mekanismerna är desamma. I stort sett sprider vi rykten, skrönor och faktoider på samma sätt idag som för 50, 100 eller 150 år sedan; tekniken har utvecklats, men vi människor är desamma. Och en sak kan man inte vara nog tydlig med: Den som sprider en faktoid ljuger inte medvetet, men omedvetet.
Hur uppstår då faktoider? Ofta hör man "om det är för bra för att vara sant är det nog inte sant". Det stämmer ibland, men oftast inte. Ofta är det mer som faktoiden om Kristian den gode: Grejen är inte att de är bra eller dåliga i sig, utan att de så att säga stämmer överens med din världsbild; de verkar vara sanna och kanske förklarar något. Men det är heller inte heltäckande. För många faktoider är kuriosa som varken är för bra för att vara sanna eller förklarar någonting över huvud taget. Vad bryr jag mig om vad Adolf Fredrik dog av? (Det var inte en semla, än mindre fjorton stycken, eller vad man hittar på.) Vad rör det mig om Charles Lindbergh var den förste som flög över Atlanten eller inte? (Det var det inte.) Hur intressant är det för vem som helst om Julius Caesar kom till världen med ett kejsarsnitt eller inte? (Caesar förlöstes garanterat inte med ett kejsarsnitt.) Många faktoider engagerar, men ännu fler gör det inte. Vad är det då som utmärker dem?
Faktoidernas kärna, formulerat i en mening: Faktoider är mer eller mindre falska påståenden som sätter sig i huvudet. … Det är allt. Det är inte så lite, förvisso. Det är till exempel görsvårt att formulera ett påstående, sant eller falskt, som sätter sig i huvudet bråkdelen så väl som klassiska faktoider gör. Hur går det till? Ja, den frågan har jag studerat i snart tjugo år. Jag har inte blivit på det klara med precis allting, men en del saker har jag kommit fram till.
Jag formulerade en gång en lag om faktoider: Faktoider vill förknippas med kändisar. Kända personer, kända händelser, kända företeelser av alla de slag tenderar att förknippas med faktoider just eftersom de är kända, och därmed har lättare att sätta sig i huvudet på oss.
Det finns en sorts faktoid där den tendensen är särskilt tydlig: Citat. Så jag tänkte ta ett sådant som exempel.
Det är ett faktum att fyndiga citat som formuleras av halvkända, okända eller anonyma förmågor förr eller senare brukar tillskrivs verkliga personer. Dessa ska dels vara så kända att de inte behöver presenteras, dels "passa" citatet. Ett burdust roligt citat kan tillskrivas Churchill. Är det giftigt roligt passar Mark Twain. Är det finurligt djupsinnigt roligt kan det bli Einstein, är det roligt och spirituellt blir det Oscar Wilde (som dessutom myntat en mängd alldeles äkta citat), och så vidare. Det finns några riktiga citatmagneter, som de namnen jag nämnde nu, som blivit tillskrivna så många citat att de oriktiga som cirkulerar kan vara många fler än de riktiga.
Här är ett citat, kort och kärnfullt: "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik". Det myntades i slutet av 1800-talet av en okänd person. Som många andra citat med okända upphovsmän användes det ibland anonymt, ibland tillskrivet olika citatmagneter man tyckte passade. En dag tog Mark Twain med det i en bok han skrev. Där tillskrev han det Benjamin Disraeli. Disraeli var lika känd i slutet av 1800-talet som han är okänd idag. Han var brittisk författare, politiker, tidvis premiärminister. Framför allt var han en tacksam citatmagnet.
Om man idag studerar citatet lite närmare kan man se uppgiften att det "egentligen" var Disraeli som sade det. Men när Mark Twain tillskrev Disraeli citatet om förbannad lögn och så vidare, säkert utan att ha kontrollerat saken närmare, var det lika mycket slentrian som när vi idag tillskriver Mark Twain citatet utan att ha kontrollerat saken närmare. På det sättet kom ett citat av en anonym förmåga att förknippas först med en kändis, och sedan en annan. Och eftersom Mark Twain är mer än välkänd idag har det fastnat på honom.
Jag fick en impuls till att formulera den här faktoida attraktionslagen när jag läste om spöken. Inte för att jag tror på spöken, men det är en annan sak. Det gällde det märkliga faktum, att om det påstås spöka någonstans, så sägs det alltid att spöket är den mest kända person som kan förknippas med platsen. — Är inte det märkligt? Det kan till exempel vara ett slott som funnits i hundratals år, där det levt och dött tusentals personer, där rimligtvis alla haft en chans, eller om det är en risk, att bli spöke – men det är alltid den mest kända personen, alltså mest känd för eftervärlden, som får den äran. Hur fungerar det? Man skulle kunna tro att spökfenomenet är socialt medvetet, så många spökande kungar och grevinnor det går på varje spökande sotare eller skurtant. Och det är ju så det är: Spökfenomenet finns bara i våra huvuden, och eftersom vi är socialt medvetna djur så blir spökfenomenet socialt anpassat.
Om man ser ett moln, en mögelfläck, ett rostat bröd eller vad det kan vara, och då tycker sig se ett ansikte eller en mänsklig kropp, vem är det då vi ser? Beroende på om figuren har kvinnliga eller manliga drag kommer jungfru Maria och Jesus på fråga i första hand. Efter dessa mänsklighetens största kändisar kommer alla andra.
Eller så här: Om en historisk berättelse – eller skröna, eller rykte, sägen … – handlar om en svensk kung, så är förstahandsvalet givet. Nån som kan gissa? … Kungen framför alla andra i det svenska allmänna medvetandet är ju Karl XII, helt oavsett vad man tycker om honom, om man nu tycker någonting särskilt. Andra klassens kungligheter som Gustav I, II eller III kommer enbart på fråga om Karl XII av någon anledning är omöjlig i sammanhanget. Och så vidare.
Jag var först inne på att formulera den här attraktionslagen enbart om personer. Men även om de nog är vanligast så finns det andra företeelser där faktoider söker efter det kändast möjliga exemplet att associeras med.
Om en berättelse handlar om ett krig som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden så ligger andra världskriget bäst till. Längre tillbaka har vi för svensk del bäst koll på trettioåriga kriget och Karl XII:s viktigaste krig – där är han igen – och inte så värst mycket mer. En faktoid som handlar om något gammalt krig, så att säga, kommer snart att tillskrivas trettioåriga kriget eller Karl XII:s krig. För USA:s del finns det några kända krig, som Gulfkrigen och Vietnamkriget såklart, och en lång rad mindre kända som sällan handlar bland faktoiderna. Till exempel har en faktoid i USA, som har med krig att göra, mycket högre sannolikhet att förknippas med Vietnam än Korea. Och så håller det på. En myt om snabbmat kommer förmodligen att förr eller senare handla om McDonalds. En myt om läsk kommer förmodligen att förr eller senare handla om Coca-Cola. De är inte bara internationellt gångbara, utan de stora märkena är på något sätt tyngre och tacksammare i mytsammanhang än namn som Burger King eller Pepsi. Och en svensk myt om Champis eller Sibyllakorv skulle behöva justeras för att få internationell spridning.
Har någonting inträffat på ett varuhus? Då är välkända namn som Ikea eller H&M bättre än okända namn. De där två är dessutom internationella och skulle kunna exporteras direkt, utan anpassningar. När Mathias Rust på 80-talet flög sitt lilla plan över järnridån och landade i centrala Moskva – en otrolig historia som dessutom är helt sann – så funkar det bättre att säga att han landade på det välkända Röda torget än på ett annat torg strax intill. Ett påstående om en skyskrapa bland alla andra i New York skulle snart justeras till Empire State Building – eller möjligen World Trade Center, även om de två tornen fått ett symbolvärde som gör att godtyckliga påståenden inte fastnar på dem samma sätt som de gör på exempelvis Empire State Building.
Vad som är ute och inne varierar över tid, som jag var inne på med citatmagneterna. Skrönor som cirkulerade för 50, 100 eller 150 år sedan kan handla om personer, händelser och företeelser som få känner till idag. Det är självklart när det gäller skådespelare eller idrottare, men även andra företeelser har sina modesvängningar. Ett påstående som handlar om ett hemligt sällskap skulle förr i tiden nog handla om frimurarna. Sedan några år ligger Illuminati betydligt bättre till. Alla delar i en faktoid kan bytas ut om det innebär att den fungerar bättre, att den sätter sig bättre i huvudet på dagens publik. De medverkandes identiteter, antal, kön, ålder, nationalitet och så vidare, platsen som avses, tiden då den inträffat, och så vidare, och så vidare. I grunden samma skrönor kan cirkulera år efter år, men med olika detaljer utbytta mot sådant som vi känner till idag. Och, som sagt, ju mer känt, desto bättre. De här mekanismerna utforskades av folk som Brunvand och af Klintberg, och är ett exempel på att vandringssägner och faktoider liknar varandra: Hur de uppstår är mindre intressant än att de kan mutera och anpassa sig till publiken för att kunna spridas bättre.
Om faktoider om kända personer, händelser och platser har lättare för att sätta sig i huvudet på folk så gäller det motsatta för okända personer, händelser och platser. Jag ska åter ta ett citat som exempel. Rita Mae Brown, född 1944, är en amerikansk författare som blivit särskilt uppmärksammad i queer-rörelsen. I boken Sudden Death från 1983 gjorde hon följande definition: "Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Sant eller inte? – ja, det ska jag inte reda ut här. Poängen är att tillräckligt många fann definitionen tillräckligt intressant för att citatet skulle få vingar. Ett tag valsade det omkring, med eller utan upphovskvinnans namn. För nu är det så, att ett okänt namn, som Brown måste sägas vara, är en belastning när citat skall spridas. Läsaren hajar till och funderar, "är det där någon jag förväntas känna till?" Då är det bättre att inte ha med något namn alls.
Och om inget namn är bättre än ett okänt eller halvkänt namn, så är ett känt och pålitligt namn bättre än inget namn. Så småningom kom diverse sådana att förknippas med citatet. Jag har sett det tillskrivet Benjamin Franklin, det har kallats "kinesiskt ordspråk", och så vidare. Men så småningom kom citatet att förknippas med det pålitligaste namnet av alla inom citat-branschen. Och då var det kört för de övriga. För ingen konkurrerar med Albert Einstein. Även om citatet blir konstigt när det hamnar inom naturvetenskapen. För där är det standard och vardag att upprepa experiment och, om inte förvänta sig olika resultat, så åtminstone att inte bli överraskad om man får olika resultat. Men sådana detaljer har aldrig folk bekymrat sig för. Och så kom ett citat från en lesbisk författare på 1980-talet att bli tillskrivet Einstein. – Märkligare saker har hänt.
Förvisso finns det undantag från den här attraktionslagen, mest överallt faktiskt, hela tiden. Men tendensen är klar: Faktoider förknippas, i stort sett, med så kända faktiska företeelser som möjligt. Det gör det lättare för dem att sätta sig i huvudet. Det räcker att man hört dem en gång för att man ska lägga dem på minnet, och man tycker att det är såpass intressant att man nämner det för andra. Påståenden som har sämre förmåga att sätta sig i huvudet, och sämre förmåga att spridas, blir sämre faktoider eftersom de glöms bort. Det är helt enkelt teorin om memer, utvecklad av Richard Dawkins: Idéer riskerar att glömmas bort och är därmed utsatta för ett naturligt urval. De som lyckas överleva blir ihågkomna, sprids och frodas. Då och då muterar de till nya varianter som ibland fungerar sämre, ibland ännu bättre. Och liksom i biologin har kombinationen av naturligt urval och mutationer en fantastisk förmåga att sålla fram härdiga exemplar som överlever allt man kastar på dem.
För att ta livet av en fin faktoid räcker det sannerligen inte att man påpekar att den är osann. Men det är vad jag kan göra. Och det är det jag tänker göra i denna podd.
Det här var det första avsnittet av Faktoidpodden. Jag som pratat heter som sagt Peter Olausson. Det producerades av Kwarnberg Productions. Vi hörs!
Beträffande Klintberg, så var han förvisso inte den förste att skriva om vad som sedermera kommit att heta "Klintbergare" i Sverige, men det kan vara värt att notera att han redan i boken "Harens klagan" från 1978 har med ett kapitel som man skulle kunna kalla en förstudie till "Råttan i pizzan".
SvaraRadera(Gissningsvis publicerade även Brunvand, och andra, artiklar i ämnet långt innan "The vanishing hitchhiker" kom ut.)
Jag vet att Klintberg publicerades regelbundet i tidningen Vi, med material som senare återkom i "Råttan" – det gäller även Bengt Malmströms illustrationer, som återkom i boken. Vet inte om det kan ha varit så tidigt som 1978. Kände hur som helst inte till den för-råttiska klintbergskällan, tack för tipset!
SvaraRaderaHittade följande sammanställning, där det framgår att Klintbergs äldsta texter i ämnet publicerades 1974 (en av dessa har till och med titeln "Råttan i pizzan"). Här finns dock bara en artikel om "Urban Legends" från tidningen Vi upptagen, nummer 50/51 1978.
SvaraRaderahttps://docplayer.se/210504026-Tryckta-skrifter-av-bengt-af-klintberg.html