Stenarne – stenarna

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I sjelfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
— men ej till menniskor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne, der barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, Vallfart och vandringsår (1889) [Litteraturbanken]

Så såg den fjärde och mest berömda versen i von Heidenstams Ensamhetens tankar ut när den skrevs och först gavs ut.

Sedan kom 1906 års stavningsreform, då stavningen av (h)v och f(v) förenklades. Då blev "hvar" "var", med mera. Jag vet inte om de andra skillnaderna beror på samma reform. Men 1935 hade den etablerade skrivna svenskan förändrats tillräckligt mycket för att man skulle kunna ge ut fjärde versen i Ensamhetens tankar i det här skicket:

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, återgiven i Svensk vers — Psalmer, sånger och visor (1935) [Runeberg]

Så där skulle man skriva än idag. Kanske med undantag för "barn jag lekt"; jag vet inte hur (o)grammatisk ordföljden är eller var, men det är sant och visst att den ger en av von Heidenstams mest berömda och citerade rader en särskild air som skulle försvinna vid minsta förändring.

Att jag tar upp versens olika versioner här beror på en annan detalj: Stenarne/stenarna. Just den moderniseringen gillar jag inte. Jag vet inte varför, men sedan jag en gång i tiden lärt mig "stenarne, där barn jag lekt" så sitter den så att säga som berget. "Stenarna, där barn jag lekt" känns fel.

Inte för att jag kan förklara varför jag hakar upp mig på just den detaljen. Men språk har mycket med känslor att göra, såväl poesi som vardagstugg.