Men de allra flesta pestoffren [gissar att det gäller 1712 års pest, som slog hårt mot staden] begravdes på pestkyrkogården strax söder om korsningen Amiralsgatan–Föreningsgatan.
Innan området bebyggdes i slutet av 1800-talet grävdes benrester och skelett upp. De maldes ner till benmjöl som användes vid tillverkningen av fint benporslin vid Sveriges porslinsfabriker.
- Informationstext på Malmö museer (foto @AgnesJagrelius)
En rad källor anges, som synes. Jag har inte tillgång till dem. Men jag skulle vilja kontrollera uppgiften om att människoskelett blivit porslin. Eftersom det låter som något som bör kontrolleras. (Utom uppgiften att man använder benaska när man tillverkar benporslin för det är ett faktum.)
Jag säger inte att det är osant. Men nog låter det … speciellt.
Skulle en fabrik i slutet av 1800-talet ta emot mänskliga kvarlevor som råvara? Från folk som dött i pest? Vad sade kvalitetskontrollen, arbetarna, kunderna? Var det brist på djurben från slakterierna?
Misstänksamhet påbjudes. Det och det görs av likdelar, är ju en riktigt klassisk legend/faktoid/myt. Omöjligt är det väl inte. Det finns gott om exempel att mänskliga kvarlevor behandlats ordentligt respektlöst. Man har ju använt mumier till rätt mycket. Enligt engelska wikipedia var det någon knäppgök som åt upp Ludvig XIVs hjärta. Så inte omöjligt, fast hur praktiskt är det?
SvaraRaderaFinns verkligen mänskliga ben att tillgå i industriell skala? Är det ett användbart råmaterial? Nazisterna skall ha prövat att använda mänskliga kroppar till litet av varje, men inte fått lönsamhet på det trots närmast oändlig tillgång på råvaran.
Sensemaker
Likdelar är klassiskt mytiskt materail, sannerligen. Men då brukar det vara något som tillskrivs fienden (nazisternas "tvålfabriker") eller okunnighet (när farmors askurna uppfatttades som kakmix) eller slarv. Den här är ny på så sätt.
SvaraRaderaSamtidigt som man fiskade upp kilovis med ben från pestens offer matades det ut tonvis med prima färska ben från nöt, gris eller vad som nu är mest användbart i sammanhanget från varenda slakteri i landskapet. Som fabrikerna naturligtvis hade kontrakt med sen länge. Men sådana praktiska tråkiga detaljer brukar glömmas bort när man får en läskig sägen framför ögonen.
Kan man inte se det som en form av avfallshantering. Man har schaktmassor innehållande ben, som inte enkelt låter dig dumpas varsomhelst.
SvaraRaderaSamtidigt finns en tillverkingsindustri som är villig att ta emot materialet på ren rutin.
Först vill jag veta om det hänt ö h t. Sedan kan man fundera på hur det tänkts. Jag finner fortfarande det hela osannolikt.
SvaraRaderaArkeologerna i Norden har för problem att i den nordiska marken försvinner likdelar och tom skelettet mycket fortare än i länder med mindre syrhalt i marken. Undrar om det överhuvudtaget fanns mycket "användbart material" kvar i skeletterna som varit ingrävda i nästan 200 år. Och materialet skulle vara blandat med jord.
SvaraRadera