Codetalkers: Indianer och irländare

USA:s windtalkers är välkända, eller borde åtminstone vara det. Under båda världskrigen användes indianer för samband i fält. De talade över radio, på sina egna språk (eller nästintill, som vi ska se) — som för alla andra var svårare att knäcka än något chiffer. Under första världskriget anlitade man folk från Cherokee och Choctaw, under andra världskriget även Navajo (vars insatser verkar vara mest kända, om det nu beror på antalet, att de arbetade i marinkåren eller att de blev en tyvärr irrelevant film), Comanche, Hopi och Meskawe.

Jag vet inget om de övriga språken men har tagit en titt på navajo. Jag har studerat strukturen i en del språk, och så vitt jag kan minnas är navajo i klass med eller över dem alla — det är komplext bortom all sans och reson, på så många sätt. Den som är nyfiken kan till exempel titta och lyssna på Youtube: Diné Bizaad presenterar navajo.

Som chiffer betraktat var indianspråken praktiskt taget oknäckbara. Men tänk om japanerna, eller någon av deras allierade eller andra samarbetsvilliga, lyckades skaka fram så mycket som en enda person som var kunnig i något av språken? Innebar det att det var kört för "kodtalande" på just det språket? Inte nödvändigtvis. Vid ett tillfälle grep japanerna en marinsoldat som visade sig vara navajo. Givetvis satte man honom på uppgiften. Men Joe Kieyoomia var visserligen navajo, men inte windtalker. Han kände inte till de koder som användes.

Kod och chiffer är två grundläggande och olika koncept inom kryptering. En kod är något som ersätter ett helt ord eller begrepp. Om man chiffrerar anfall Berlin imorgon kan det t ex bli BOGBMM CFSMJO JNPSHPO, om man nöjer sig med att chiffrera till efterföljande bokstav. Om man bläddrar i aktuell kodbok kanske man hittar koden 646 för "anfall", 8662 för "Berlin" och 1265 för "imorgon". Det kodade meddelandet blir då 646 8662 1265. Att knäcka sådant är något helt annat än att knäcka chiffer.

Koderna i code talk var inte bara nyttiga för att höja säkerheten utan nödvändiga. I första hand bokstaverade man. Bokstaveringsalfabetet hade ett till tre alternativ för varje bokstav, beroende på hur vanliga de var. Vanliga ord blev koder. Då fick man hitta på en del ord, eller snarare ge befintliga ord nya betydelser. På navajo-code talk blev bombplan "vråk" jay-sho, minsvepare "bäver" chaa ´, stridsvagn "sköldpadda" chay-da-gahi, och så vidare. Japan blev beh-na-alti-tsosie "snedöga", Tyskland blev besh-be-cha-he, "järnhatt", Spanien deba-de-nih "får [som djuret] smärta" — om den sista översättningen verkar märklig, tänk på engelska: sheep pain ... På så sätt var code talk långt ifrån "bara" navajo, comanche och så vidare, utan respektive språk anpassat för en mycket speciell uppgift.

Att bokstaveringsalfabetet hade fler alternativ för bokstäver som oftare förekommer i engelska är avslöjande. Frekvensanalys är kanske inte det första man tänker på i sammanhanget. För kryptografer är det kanske det första de tänker på i sammanhanget. Även om grunden för code talk utgjordes av de så att säga inbyggda svårigheterna med att hantera indianspråken, så var det mer än så. Kryptografer hade funnits med från början och gjort vad de kunnat för att öka säkerheten. Kanske det var därför division blev "salt", company "mexikan" och så vidare; inte som någon obskyr ordvits utan för att göra det svårare att knäcka koden, även om fienden fick navajoisk hjälp.

- Naval History and Heritage Command: Navajo Code Talkers' Dictionary — revised 15 June 1945 (notera declassified). Dessa böcker fick absolut inte hänga med i fält utan memorerades innan avsegling. (Förklaringen till marinsoldat 1:s replik finns i manualen. Notera, utöver andra detaljer, indianens fältflaska med firewater; man sparade inte på klichéerna.)

Även om en navajo som inte var utbildad code talker var mindre användbar för avlyssning än man kan tro så var en navajo som var utbildad code talker fullkomligt livsfarlig om han hamnade i fiendens händer. Indianerna hade livvakter som skyddade dem mot "kamrater" som tog dem för japaner, eller som helt enkelt ogillade indianer. Det sägs att livvakterna hade ytterligare ett uppdrag: att avrätta sina skyddslingar om dessa riskerade att tas till fånga. Även om uppgiften är något skakig rent källkritisk så ser jag ingen anledning att misstro den.

Första världskrigets code talkers blev kända efter kriget. När det andra världskriget närmade sig misstänkte många en repris. Därför skickade Tyskland i god tid en mängd lingvister (landet hade en stark tradition i ämnet) till Nordamerika för att försöka inventera förrådet. Det var en otacksam uppgift, på flera sätt. Språken var och är många, vitt skilda, ofta uppdelade i dialekter, har ofta relativt få talare och fanns bara ibland nerskrivna. Utöver att ofta vara mycket komplexa.

Ett annat och, hur ska man säga, väldigt annorlunda försök att lirka med USA:s code talkers sägs ha gjorts av Goebbels. Han förklarade att den amerikanska urbefolkningen var arier (eller åtminstone heders-arier), i hopp om avhopp. Om det är sant vet jag inte — att det skulle kunna vara sant är bortom allt tvivel, för nog har långt besynnerligare långskott bekräftats från det hållet.

One estimate indicates that less than 30 non-Navajos, none of them Japanese, could understand the language at the outbreak of World War II.

- Naval History and Heritage Command: Navajo Code Talkers: World War II Fact Sheet

Innan man började rekrytera hade man utrett språken omsorgsfullt. Hur många talare fanns det, i och utanför stammen? Var fanns de? Fanns det möjligen släktingar som flyttat utrikes, hade tyska eller andra språkexperter gjort sitt jobb tillräckligt väl, och så vidare. Ett och annat språk kanske underkändes. Men de nämnda fick grönt ljus. Så vitt man vet knäcktes aldrig något meddelande sänt med code talkers. Inte heller i Korea eller Vietnam, där de också användes.

Neach-labhairt còd*

Andra världskrigets code talkers är som sagt någorlunda välkända, åtminstone bland folk som har koll på saker. Betydligt mindre kända är deras kolleger under Kongokrisen på 1960-talet. För då kunde man höra irländska FN-soldater tala gaeliska med varandra, öppet på vanliga radiofrekvenser och helt okrypterat — utöver gaeliskan då. Detta omgärdades heller inte med något hemlighetsmakeri utan var känt från början.

A Congo Celt?

Since their radio traffic is carried out in the Irish language, their security is cast iron. Few, if any, Congolese have the Gaelic, but the thought that there might be just one sitting there in the jungle with a short-wave receiver chuckling with superior knowledge must be a nightmare to the Irish intelligence staff.

- Peter Simple, Daily Telegraph, insändare i Belfast Telegraph 24 augusti 1960

Den svenske generalen Carl von Horn ska ha sagt att detta var det bästa krypteringssystemet i Kongo. Det kanske stämmer — jag vet inte vilka andra som användes. Men riskerna måste sägas ha varit avsevärda. Om det i praktiken varit omöjligt för Japan att gräva fram en användbar code talker, så hade det varit långt enklare för någon av de stridande sidorna i Kongo att hitta någon gaelisk-talande irländare, skotte eller Isle of man-bo (manx?) som var beredd att ställa upp för en lämplig timlön. För det hade nog räckt. Även om gaeliskan tydligen godkändes av befälen så tvivlar jag på att det hela var bråkdelen så genomtänkt som USA:s code talkers. I Stilla havet krävdes språkkunnighet och utbildning för att förstå kommunikationen; i Kongo räckte det att förstå språket.

* "Neach-labhairt còd" är "kodpratare" på gaeliska, åtminstone enligt Google T.