När någon frågar Kommer du till sammanträdet?, kan man få höra repliken Svar ja. Om det inte finns någon anledning att betvivla att det rör sig om ett svar, krävs det inte mer än Ja. Då behöver inte heller själva formuleringen vålla irritation. Man kan komma att tänka på Bibelns ord i sammanhanget: ”Sådant skall edert tal vara att ja är ja och nej är nej.” Med alternativet ”Sådant skall edert tal vara att svar ja är svar ja och svar nej är svar nej” kollapsar textstället. Däremot kan det finnas situationer, t.ex. vid radiokommunikation, då det är väsentligt att göra klart för mottagaren att det är fråga om ett svar. I den funktionen kan uttrycket försvara sin plats.
En del uppslagsord i Svensk ordbok är försedda med grå textrutor (åtminstone på nätet). Dessa innehåller tips och rekommendationer som går utöver de torra beskrivningarna. Som när man nämner att "sanktion" kan vara sin egen motsats, omnämnt i en bloggpost härförleden. Ruttexterna är oftast korta, sällan så långa och utbroderade som ovan.
Varifrån kommer uttrycket "svar ja"? Det är lite knepigt att forska i eftersom texter kryllar av "svar: ja" som inte återger talspråk. Men det förefaller som om uttrycket kommer från det militära, kanske i synnerhet militär radiokommunikation. I det sammanhanget kan man inte vara tydlig nog; ett ensamt litet "ja" försvinner lätt i störningar och brus, redan "svar ja" är bättre. I vilken utsträckning "svar ja" används vid vanlig muntlig oelektrisk militär kommunikation vet jag inte.
Ett otvetydigt belägg för ett talat "svar ja", därtill i ett militärt sammanhang, kompliceras av att det är en utlänning som citeras. Vad blir "svar ja" på engelska? [ affirmative låter troligt och bra, tack för den ]
I början på 1990-talet vann "svar ja" spridning i samhället i övrigt genom Johan Rheborgs rollfigur Percy Nilegård. Inte för att det ens då var helt nytt bland civilister. Poängen med figurer som Nilegård är ju att de speglar verkligheten, om än på ett skruvat och förstärkt sätt.
Den engelska motsvarigheten till "Svar ja" måsteväl vara "Affirmative"/Smaragldalena
SvaraRaderaJag har inget minne av att svar ja var formellt i Hären även om det användes.
SvaraRaderaRobot 70 har aldrig varit i Iran trots att det uppges här och där. Jag blir gärna överbevisad men hitintill har ingen lyckats.
MVH
Hans
En klassiker (i alla fall i MÖP-sammanhang) är ”Svar Johan Adam”. Där har man lyckats dra det så långt det går tror jag. Kanske är ett sätt att driva med det hela?
SvaraRadera// GW
Svar ja och svar nej har använts alla gånger jag varit i grönkläder. Alltid kopplat det till radiokommunikation och tydlighet. Inget minne av att det funnits i nåt reglemente dock.
SvaraRaderaKanske kan det finnas ett inflytande från skolan. Ända från grundskolan och upp i universitetet förväntas man ofta svara på en övningsfråga eller provfråga med både en beräkning eller ett resonemang och sedan ett faktiskt svar. Vi fick instruktioner att skriva "svar:" följt av svaret. Uträkningarna och resonemangen ovanför skulle "motivera svaret" det vill säga visa att vi kommit fram till svaret genom ett riktigt resonemang och inte bara haft tur i gissning. Ifall det var en ja/nej-fråga var förstås motiveringen extra viktig eftersom också den totalt okunnige hade 50% chans att gissa rätt.
SvaraRaderaEftersom den som gått ut svensk skola måste ha spenderat många hundra timmar på att skriva svar på uppgifter på det sättet kanske det kryper in i talspråket. Detta förklarar dock inte varför det är just "svar: ja" och "svar: nej" vi hör.
Sensemaker
GW: Vi drog det kanske lite längre när vi sa "Jörgen Amadeus", men vi skippade "Svar:"-delen.
SvaraRaderaPercy Nilegård använder även det likartade uttrycket "fråga kolon", det kanske har samma ursprung? För mig låter det mer skolprov än militärkommunikation, men det vore intressant att höra vad andra tror.
SvaraRaderaEtt rent skämt. Inte hämtat från något faktiskt sammanhang.
SvaraRadera