... Åtskilligt tyder på att vi stå vid gränsen till en ny ekonomisk period, som till följd av den moderna atomforskningen kan komma att rymma oanade möjligheter till ökad energiproduktion, varigenom våra efterlevande förmodligen blir i besittning av helt andra tekniska förutsättningar än dem som står till vårt förfogande och som kan göra det lättare för de aktiva i framtiden att försörja sina åldringar än vad fallet är för den nu levande aktiva generationen.
- Pensionsutredningen (1955)
Gårdagens optimism inför framtiden beskrivs ofta som en i första hand känslomässig atmosfär av förväntan. När man diskuterade scenarier med flygande bilar, städer på havsbottnen, rullande trottoarer etc varierade de tänkta tidplanerna, men få var beredda att så att säga boka biljett till månen. Mer konkreta planer handlade om forskningsprojekt eller produktutveckling, eller för den delen stadsplanering. När futuristiska visioner materialiserats som Brasília eller Vällingby var de inte längre visioner utan verklighet (bortsett från idéer om funktionalitet, invånarlycka med mera, som delvis förblivit visioner).
Här ovan är ett annorlunda exempel på hur förväntningar på framtiden bakats in i samhällsplaneringen. För att pensionerna inte skulle variera alltför mycket under kommande konjunktursvackor föreslog utredningen en buffertfond man kunde balansera med. Men man konstaterade även att behovet av den fonden nog skulle gå över. Snart skulle atomforskarna lösa de sista bitarna i atomkraftens pussel. Då skulle dammluckorna öppnas — bildligt talat — för billig, ren och säker energi i mängd. Då skulle ett nytt kapitel i mänsklighetens historia börja skrivas, med annorlunda och bättre förutsättningar för trygga, lyckliga medborgare än någonsin ...
Inte för att alla delade den rosiga framtidstron. Frågan om hur atomkraften skulle användas — till bomber eller kraftverk, död och förstörelse eller nytta och nöje? — var en av tidens stora, som diskuterades såväl i styrelser som runt fikabord. Många var optimistiska, andra var det inte. Och då som nu är det svårt att säga att ena lägret fick helt fel. För nog har de tekniska förutsättningarna förändrats radikalt sedan 1955, men på andra sätt än vare sig de mest optimistiska eller pessimistiska hoppats eller fruktat.
(Citatet hittat i Gunnar Wetterbergs trevliga Ingenjörerna (Albert Bonnier 2020).)
Jag kommer att tänka på hur vardagen såg i Sverige 1955. Det skilde sig förstås åt beroende var man bodde och det som jag tänker på gäller villor tämligen centralt i en mindre ort.
SvaraRaderaLångt ifrån alla hade telefon. Att inte ha bil var inte ovanligt. I princip alla hade rinnande vatten men få hade toalett för avloppsbrunnarna var avsedda enbart för gråvatten. I villor som hade centralvärme installerades oljevärme. Hus som värmdes med vedspis och kakelugn Fick direktverkande el. Det var i mitten på 1950-talet som det blev vanligt med kylskåp. Tvättmaskiner dök upp i fler och fler tvättstugor.
Gissa om man tyckte att man fått det bekvämt.
Nätet med TV-master byggdes ut och närmare 1960 skaffade många tv även om bilden lämnade en del att önska. Alltfler byggde sina egna hus med tre, fyra rum i stället för att bo som det var vanligt tidigare i ett rum och kök för familjer med två, tre barn.
Alla levde glada utan tanke på miljöpåverkan av kemikalier av alla slag inklusive rätt hemska tvättmedel.
Sovjetunionen skickade upp sin första satellit i omloppsbana runt jorden med hjälp av datorer som nog inte innehöll en enda halvledare. Tänk när vi stod ute på gården på kvällen för att se Sputnik.
Naturligtvis ökade levnadsstandarden under 50- och 60-talet. (Måste gör tummen upp för rinnande vatten och avlopp.) Men min association gick i stället till en observation av Peter Englund. Tror folk att en viss typ av ekonomisk verksamhet inte kan gå fel så går det fel.
SvaraRadera