Om elefantöl

Det är inte länge sedan som elefantöl var allmänkunskap, ett självklart begrepp bland alla utom möjligen de allra yngsta och/eller alkoholfriaste. I decennier visste varenda människa med minsta koll vad elefantöl var. Men så hände något – och Carlsbergs elefant försvann ur det allmänna medvetandet. Hur gick det till?

Kjeld Nielsens fina blåa reklamelefant har undertecknad aldrig sett förrän nu. Den bild som jag, och förmodligen de flesta andra svenskar som inte är alltför unga och/eller torrlagda, har av elefantöl är Carlsbergs gröna burk med minst en elefant på. Elefanten kommer från Elefantporten, där fyra elefanter sedan 1901 bär upp ett torn i entrén till Carlsbergs bryggeriområde. (Kuriosa: Elefanterna är afrikanska till fysionomin men indiska till öronen. Hakkors förekommer vilket var en helt annan grej 1901 än lite senare. Inspirationen till elefantporten kommer från Rom, där Berninis elefant sedan 1667 bär en egyptisk obelisk.)

För att vara ett så välkänt märke i ett så anrikt företag är elefantölen tämligen ung:

1955 exporterades lagerölet Carlsberg Export till ett flertal olika länder. Ölets etikett var prydd med Elefantporten från bryggeriet i Köpenhamn, ett av Carlsbergs mest berömda kännetecken. I flera länder blev det snart känt som elefantölet, vilket inspirerade till lanseringen av ett nytt öl. Baserat på recepten för Special Brew och Export lanserades 1959 Carlsberg Elephant.

- Carlsberg Elefantöl firar 50 år, pressmeddelande från Carlsberg 5 november 2009

Varför namnges inte de "olika länder" som nämns i det officiella pressmeddelandet? Kanske det beror på den uppmärksamhet bryggeriet senare fått med sin oblyga marknadsföring i afrikanska länder med svag alkohollagstiftning? Eller den förskingring som förekommit? Här är hur som helst de allra första länderna som begåvades med elefantöl:

År 1955 lanserade bryggeriet den extra starka Export Lager Beer med elefantetiketten, i Ghana, Guldkusten [närmare bestämt blev Guldkusten Ghana 1957], Nigeria och Malawi. Fyra år senare lanserades den som Elefantöl i Danmark och bryggs än idag i Köpenhamn, för export världen över.

- Nicklas Cederqvist: Elefantdöd -inte elefantöl- och skandaler på Lauritz och Bruun Rasmussen, bloggen Antikmonologen 6 september 2013

Så kommer vi till huvudfrågan för denna bloggpost: Varför var elefantöl en "grej" bland svenskarna?

Länge sålde Systembolaget inte starkare öl än 5,6 % (säger volymprocent, eller 4,5 viktprocent). Den gränsen uteslöt ofantligt många sorter, även långt bättre än Carlsbergs Elefant på 7,2 % volymprocent. Men istället hamnade Carlsbergs elefantöl på svenska färjor, såväl Viking som Stena och vad de nu hette. Exakt hur det gick till är en öppen fråga, men jag gissar vilt att det snarare berodde på gott insäljande än kvalitet. Recensioner av elefantöl går från okej ljus lager med extra styrka till spetsad folköl, men när det begav sig var smaken ointressant. Så länge det var någorlunda drickbart var alkoholhalten det primära (starkare än något på systemet!), därefter APK (alkohol per krona).

Poängen var att elefantöl var den starkaste ölen på färjorna. När svensken lämnade hemlandet och begav sig ut på havet så var en ritual i sammanhanget att öppna en elefantöl. Den ritualen kunde dessutom upprepas hemmavid, med burkar som icke kunde införskaffas på systemet utan var exklusivare än så.

Systembolaget justerade sin ölgräns 1995 (utöver en hel del annat som berodde på EU-inträdet). Därefter kunde all världens ölsorter, svagare som starkare, konkurrera på den svenska marknaden. Det var då och därför, tänker jag mig, som Carlsbergs elefant gick till sin kyrkogård. Åtminstone vad Sverige beträffar. Idag finns den inte ens i systemets ordinarie sortiment utan får beställas, eller köpas utrikes. Men den mycket speciella magi som fanns en gång i tiden går inte att upprepa.

Uppdaterat: Efter ett uppehåll på sisådär 25 år har jag nu åter provat elefantöl. Den var tyvärr inget vidare.