Om asyl och missförstådd kyrkofrid

De kallades fridslagar: Kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Enligt traditionen (hur nu källäget ser ut) så instiftades de av Birger Jarl. Vi vet att de bekräftades av sonen Magnus, kallad Ladulås, i den för Sveriges historia så viktiga Alsnö stadga 1280.

Fridslagarna gick ut på att kvinnor, kyrkor, hem och tingsplatser under pågående ting var extra skyddade, så att brott i de sammanhangen straffades hårdare än annars. Det är en poäng i sammanhanget som märkvärdigt många missat: Fridslagarna handlade om att undvika att brott begicks. Det är något helt annat än så kallad asyl, synen på en kyrka/kultplats som en fristad för någon som har begått ett brott. Sådant har verkligen förekommit. Hur vanligt det var i Sverige vet jag inte.

Men allt detta är i vilket fall gammal kunskap. I dagens Sverige gäller varken kyrkofrid eller asyl. Hur man i medeltidens Sverige skulle ha ställt sig till kyrklig verksamhet som inte utövades i en kyrka är en annan sak. Liksom hur man ställer sig till aktuella händelser i övrigt.