Kvacksalvare 1835

Quacksalfvare kallar man en storskrytare, en Charlatan, som befattar sig med sjukdomars botande, utan at äga de kunskaper som erfordras och erhållas genom en medicinsk vetenskaplig bildning. En Quacksalfvare skryter med sina läkmedels förvånande verkningskraft, och spar icke at gifva dem åt sina patienter under et idkeligt upräknande af de underkurer de åstadkommit. Lycklig den sjuke som råkar i deras händer, om Quacksalfvarn endast begagnar oskyldiga medel; ty icke sällan händer at han genom sin oförskämda inbilskhet, i ställe at bota sjukdomar, lägger grunden til et större ondt, ja, stundom händer at tar han ej en sjukdom bort, så tar han ändå bort den sjuka.

- Fredrik Boije af Gennäs, Prinsessans ABC-bok (1835, faksimil Rediviva 1977)

Denna definition är så heltäckande och välformulerad att den bara skulle behöva en rent språklig uppfräschning för att fungera än idag, nästan tvåhundra år senare.

Även om 1835 års medicinskt vetenskapliga bildning hade såväl luckor som fel så kan ingen förneka att 1835 kvacksalveri var ännu värre. En utfrågad Quacksalfvare hade kanske, då som nu, hävdat att de minsan ligger i utvecklingens framkant, och att den s.k. skolmedicinen så småningom kommer att se ljuset och haka på. I en bättre värld hade det kunnat vara sant; som det nu var, kom homeopati, animal magnetism och andra förvirrelser ingenstans. Och även om man ur en strikt vetenskaplig synpunkt ska vara försiktig med att döma ut läror så är det tämligen riskfritt att avfärda kvantmedicin, kolloidalt silver, tarmrening som den smörja den är.