När källkritik blir svår

Bild från excellenta @mediebruset, som översatt de värdefulla och användbara tipsen från podcasten On the Media.

Händelsen kommer att rådbråkas i åratal. Men redan innan röken hunnit lägga sig, så att säga, så går det att fälla några kommentarer angående Drottninggatan den 7 april 2017 ur ett källkritiskt perspektiv.

Något som respektabla medier börjat hålla sig med är samlingar av påståenden som inte stämmer. Sveriges Radio är ett exempel. Här är deras sida, så som den först såg ut:

• Ingen har gripits. Uppgifter florerar om att personer har gripits. Polisen skriver på sin hemsida att ingen är gripen.
• Polisen dementerar skottlossningar. Medier skriver om skottlossningar på flera platser runtom i Stockholm. Det stämmer inte enligt polisen.
• Polisen har släpps en bild på en person de vill komma i kontakt med. Polisen uppger INTE att den här personen är misstnänkt.

- Sveriges Radio: Olika uppgifter florerar – det här stämmer inte, 7 april 2017 16:51 (det enda klockslaget som sedan stod på sidan, inte när den senast uppdaterats)

Sådana samlade avfärdanden av rykten förekom inte för bara några år sedan. Det är ett utomordentligt exempel på hur media bättrat sig. Även om ryktesspridning och händelseutvecklingar givetvis innebär att bilden som ges inte kan vara heltäckande i varje givet ögonblick; det får finnas en gräns för vilka tokigheter man tar med, och en viss eftersläpning är ofrånkomlig när saker ska bekräftas och dubbelkollas. Sådant hör till.

Så till det mindre bra ...

Källkritik är ibland lättare, ibland svårare. Det är svårt när man har att göra med oklara men våldsamma situationer, som naturkatastrofer, krig och terroristattacker. Det är svårt när man varken sitter på håll eller ens är influgen utan har det förfärliga mitt i sin vardag. Det är särskilt svårt när man, trots nämnda svårigheter, dessutom är under press att leverera. Det är då som agnarna skiljs från vetet.

Det är då som annars aldrig så professionella journalister kan börja intervjua varandra – det tydligaste tecknet på att efterfrågan på information överstiger tillgången.

Det är då journalister kan börja "intervjua" chockade personer som är i behov av vård – ett beteende som inte bara är oprofessionellt och improduktivt utan skadligt, för alla inblandade.

Det är då som annars duktiga nyhetsbevakare (resten vet vi ju var vi har) kan tappa koncepterna och börja sprida obekräftade rykten, exempelvis om de skottlossningar som tydligen ägde rum över praktiskt taget hela Stockholm. Just sådant som de vet att man inte ska ägna sig åt, som de berättar för andra att de inte ska ägna sig åt, och som de annars inte ägnar sig åt.

Det har gått drygt fyra timmar efter att det misstänkta terrordådet inträffat när hon pratar med GP och hon är i chock. Hon skakar medan hon berättar det hon precis bevittnat

- GP 7 april 2017

En utsänd från SVT gör något som man helt enkelt inte gör

Ibland blir den samlade pressen för hård. Även journalister är människor. Det är en lärdom att dra, för dem och för alla andra. Och om även utbildade erfarna journalister fallerar i vissa situationer, vad ska man då säga om deras mindre nogräknade kolleger? Eller alla lösa rykten som nätet översvämmas av när det smäller?

• Direkt efter stora händelser kommer medier att ha fel.
• Lita inte på anonyma källor.
• Lita inte på medier som citerar andra medier som källa.
• Lyssna på mediernas ordval:
• "Det kommer uppgifter..." betyder vad som helst.
• "Vi väntar på att få det bekräftat..." betyder att det är obekräftat.
• "[Medier] rapporterar..." betyder att de antingen har ett scoop eller spekulerar.
• Fokusera på media nära händelsen [vilket uppenbarligen kan ha sina nackdelar]
• Jämför medier.
• Stora händelser lockar fram bluffmakarna. Och photoshopparna.
• Twittra inte i affekt. Det här är ditt ansvar.

Det sista är det kanske viktigaste för oss alla, och svåraste. Nu när bilden av verkligheten inte bara skapas av medierna utan är ett kollektivt arbete.