Akvavit

Ordet akvavit kommer från latinets aqua vitae, ”livsvatten”, använt sedan åtminstone 1300-talet om alkoholhaltiga drycker. Beteckningen syftade på dess medicinska användning.

Aqua Vite som kan virke helbredende [läkande] over for alle mulige sygdomme som haves, både invendig og udvendig.

- Norges ärkebiskop fick ett paket med ”livsvatten” (1531)

Samma ord återfinns i en rad andra språk, och kan även ha inspirerat till översättningslån som eau de vie och whisky. Det har föreslagits att det egentligen rör sig om ett missförstått lån från italienskan: acqua di vite, ”vatten från vinrankan”; idén har aldrig samlat många anhängare och stämmer knappast.

Potates-Bränwin har en så angenäm smak, at det knappt kan skiljas från Aquavit.

- Fahlu Weckoblad (1806)

Se även bloggposten Potates-Bränwin.

Ännu en bit in på 1900-talet avsågs med akvavit brännvin av bättre sort, bland annat var det lagrat. I prislistor kunde det vara uppemot en halv gång dyrare än vanligt brännvin.

I Norge kom beteckningen att avse brännvin kryddat med kummin. Mot slutet av 1800-talet skapades flera sådana märken även i Sverige. Som den Carl August Anderson lanserade 1891, ett kryddat brännvin som först kallades ”Gammal Fin 1ma [prima] Aquavit” från firma O. P. Anderson & Son. Snart justerades namnet till ”O. P. Anderson Aquavit”, och blev allmänt känt som OP. Begreppet akvavit övergick gradvis till att gälla brännvin där smaken av åtminstone kummin och/eller dill dominerar. Långt senare blev detta även den lagstadgade definitionen inom EU.

Se även bloggposten Skåne och Norrlands om två "regionala specialiteter" som aldrig varit det.