(Den följande beskrivningen är en förenkling, en beskrivning av en princip. Experter torde ha åtskilligt att tillägga.)
Då och då kan man läsa om lösenord som kommit på drift. Sajten X har hackats, användarnas lösenord har kommits åt, och därmed har säkerheten helt satts ur spel. I synnerhet om användarna varit slarviga nog att använda samma lösenord på X som på Y och Z.
Hur lagras då lösenorden på sajten? Om jag har angett lösenordet abc på en sajt, vad står i den fil där sajten lagrar inloggningsuppgifter?
Det finns faktiskt sajter som lagrar lösenord i klartext, d.v.s. det står verkligen "användare = Hexmaster, lösenord = abc" någonstans. Sådana amatörer är ett kapitel för sig.
Sajter med en gnutta mer säkerhetstänk lagrar krypterade lösenord. Då skulle det, för att ta ett mycket enkelt exempel, kunna stå "krypterat_lösenord = bcd" i filen med inställningar. Det är inte mycket bättre än att lagra i klartext, så snabbt som dagens datorer kan knäcka även rätt komplicerade krypteringar.
Men det överlägset vanligaste sättet att lagra lösenord på går inte ut på att lagra själva lösenordet. Istället räknar man ut en sorts checksumma för lösenordet. Lite som den sista siffran i personnumret, fast mycket mer avancerat.
Säg att vi har en checksummefunktion, vi kallar den f, som helt enkelt går ut på att summera bokstäverna:
f(abc) > a + b + c > 1 + 2 + 3 = 6
Då skulle det stå "lösenord_checksumma = 6" i den där filen. När någon försöker logga in som mig så räknar datorn ut checksumman för det angivna lösenordet och jämför. Är de lika, så är det OK, och användaren (som förhoppningsvis är jag) loggas in som mig.
Nu är denna checksummefunktionen inte mycket att komma med. Om man vet hur den fungerar (vilket man ska förutsätta; det är dåligt säkerhetstänk att lita till hemliga mekanismer) så är det lätt att ange ett annat lösenord som ger samma checksumma, som "bbb" eller "aaaaaa".
De funktioner som används på riktigt är naturligtvis mycket mer avancerade. En vanlig heter md5; den har sina problem men duger utmärkt som exempel. Denna funktion mixtrar de inblandade siffrorna fram och tillbaka för att skapa en checksumma, eller hash som den kallas, som i fallet "abc" ser ut så här:
md5(abc) = 900150983cd24fb0d6963f7d28e17f72
Med denna metod är det "md5_hashat_lösenord = 90015..." som lagras i filen. När någon försöker logga in som mig räknas hashen ut för det angivna lösenordet och jämförs med den i filen; stämmer de överens, så är det OK.
På samma sätt som med funktionen f så är det helt omöjligt, inte bara i praktiken utan även i teorin, att utifrån hashen gå baklänges och räkna ut lösenordet. Vad man kan göra är att hitta ett lösenord, "abc" eller något annat, som ger rätt resultat. Poängen med ordentliga algoritmer som denna är att det är väldigt mycket svårare att hitta ett sådant än för det enkla exemplet f. Md5 arbetar med 128 bitar vilket ger 340 282 366 920 938 463 463 374 607 431 768 211 456 olika hashar, och i princip finns det inga genvägar; man får gå igenom dem en efter en tills man hittar en som funkar.
Det finns mycket mer att läsa i ämnet, om olika algoritmer, saltning, knäckningsmetoder och annat, men denna princip är densamma: Det man lagrar är inte lösenord, ens i aldrig så krypterad form, utan checksummor/hashar av ett eller annat slag.
2015-07-31
2015-07-30
Vulkaner på Irland
Om detta berg kan man läsa följande i en pseudovetenskaplig klassiker:
... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, poured a stream of lava sixty yards wide for thirty-nine hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants, save a man and his wife and two children.- Ignatius Donnelly, Atlantis: The Antediluvian World (1882), sid 40-43
Vad är detta? Det finns en och annan gammal vulkan på Irland som hade sin aktiva period för bra många miljoner år sedan... Men ett utbrott på 1700-talet..?
Visserligen är Donnelly notoriskt opålitlig på många sätt, när det gäller att sovra, tolka och vantolka uppgifter. Men att han skulle ha hittat på en grej som denna från grunden är ändå inte hans stil.
Donnelly hänvisar till American Cyclopedia. Denna encyclopedi finns, praktiskt nog, på nätet i sin helhet, åtminstone utgåvan från 1879. Där står mycket riktigt följande i artikeln om Irland:
... A volcanic eruption in May, 1788, on the hill of Knocklade, Antrim, which poured a stream of lava 60 yards wide for 39 hours, and destroyed the village of Ballyowen and all the inhabitants save a man, his wife, and two children.- American Cyclopedia, vol. 9 (Hortensius-Kingslake), sid 350
Varifrån fick då encyklopedisterna den vansinniga uppgiften om det irländska vulkanutbrottet?
En snabbkoll med lokala turistmyndigheter visar att det är en dokumenterad skröna. Vi får vi ännu lite mer färg och detaljer:
Knocklayd featured in a major hoax in the newspapers of 1788. Reports claimed that the top of the hill burst open, releasing burning matter and hot stones that killed cattle in the nearby fields. Lava was supposed to have flowed down the valley then over the top of nearby Fair Head, which was an uphill journey! The source of this story may have been a bog slide on the slopes of Knocklayd, but the exaggerated claim of a volcanic eruption came at a time when scientific debates were running hot and heavy about whether basalt (the rock that caps Knocklayd), originated in lava flows or sediments deposited in oceans.- A guide to the glens of Antrim [PDF]
Så kan det gå: Det som är en bisarr hittepånotis i Londonderry accepteras som faktum i New York och tas på största allvar i Minneapolis.
2015-07-29
Hitlers ekonomiska under
Följande är ett oavkortat avsnitt ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).
De så kallade Mefo-sedlarna är en belysande och märkvärdigt föga omtalad episod i Tredje rikets historia. Enkelt uttryckt var det en inofficiell valuta som inte syntes i några budgetar eller budgetunderskott. Finansministern Hjalmar Schacht lät 1934 bilda aktiebolaget Metallurgische Forschungsgesellschaft, ”Metallurgiska forskningsbolaget”, förkortat Mefo. Det ägdes formellt av fyra vapenfirmor, men staten tog på sig ansvaret för dess skulder. Om nu staten behövde lägga ut säg en miljon riksmark, så skrev man en skuldsedel från Mefo som förföll efter sex månader – senare utsträcktes denna tid avsevärt. Återbetalningarna av lånen, som det ju egentligen var frågan om, löstes genom att ersätta de riksmark man lade ut med fler sedlar, såväl riksmark som Mefo. På detta sätt lade ett bolag som bara fanns på papperet fram till 1938 ut uppskattningsvis 12 miljarder riksmark. Det kan jämföras med de 19 miljarder som samtidigt fanns i statsobligationer. Egentligen var det inte mer sofistikerat än det klassiska receptet för att skaffa mer pengar: man kör igång sedelpressarna. Upplägget är som gjort för hyperinflation – ännu en skugga från Weimar, men denna gång helt i Tredje rikets regi – och även om Mefo-pengarnas säregna status gjorde att denna risk sköts upp, så kunde man naturligtvis inte hålla den borta hur länge som helst. När skuldsedlarna på allvar började stiga regimen över huvudet tog man tag i problemet på flera sätt, varav några enbart var möjliga i en totalitär stat, som att tvinga banker att köpa statsobligationer eller konfiskera tillgångar för utlänningar och judar. På så sätt kunde man, som Schacht nöjt konstaterade, finansiera den militära upprustningen med fiendernas egna pengar.
"Kampen mot storfinansen" (1933) av Gottfrid Feder. Hans överlägset viktigaste bidrag till rörelsen var det tal han höll 1919 och som fick Hitler att bli intresserad av mikropartiet DAP.
Ekonomi var aldrig ett stort ämne bland Tredje rikets ledare. Ett undantag var urnazisten Gottfried Feder, vars käpphäst var det han kallade ränteslaveriet. På sin höjd var man antikapitalister, där budskapet sällan byggde på ekonomiska teorier, desto oftare på antisemitism och fikande efter proletärt gillande; ett proletariat som senare skulle få förbud mot strejker och andra fackföreningar än de av partiet tillhandahållna. Arbetslösheten hölls nere med Reichsarbeitsdienst, en obligatorisk och, givetvis, illa lönad arbetstjänst för unga män och ogifta kvinnor som saknade arbete. Exporten minskade, industrin fick allt svårare att importera råvaror, och det kulminerade 1936 i en ekonomisk kris. Sedan Hitler, i vad som var hans dittills största ekonomiska frågeställning, ett ögonblick övervägt åtstramning av upprustningen, bestämde han sig för att istället gå på Görings förslag. Det var en fyraårsplan under vilken denne fick makten över landets ekonomi, även i den privata sektorn, på ett sätt som dittills sällan setts utanför kommunistiska stater. Socialisering var medlet, målet att göra landet ”krigsfähigt”. Man ser bilden framför sig: Ett Tredje rike som vänt från civila mål som tillväxt, medborgarnas lycka och liknande, mot kriget.
Nu lyckades Göring inget vidare med detta. Under krigets senare del, sedan Hitler tagit det kloka beslutet att utse Albert Speer till rustningsminister, steg produktionen påtagligt, trots rikets allt mer pressade situation. Riket hade dittills aldrig ställt om till krigsekonomiskt läge på det sätt som gjordes i andra krigförande länder, i synnerhet Sovjet. Till och med i det neutrala Sverige mobiliserades kvinnorna till industrin för att ersätta karlarna som ryckt in. Så gjordes aldrig i Tyskland. Där användes slavar istället. Speer redogör i Slavstaten för Himmlers planer på att göra SS till en inte bara politisk och militär (Waffen-SS) makt, utan även ekonomisk. Den stora förintelseapparaten med miljoner fångar var redan självfinansierad medelst konfiskerade tillhörigheter, och sattes de in som slavar i arbetsläger kunde de dessutom skapa inkomster.
En episod belyser flera aspekter av slavsystemet. Året 1945 hade just börjat då major Wilhelm ”Willi” Herget (bilden) fick i uppdrag att lösa problemet med testflygningarna av nya Me 262 (läs mer om Messerschmitts jetflygplan i kapitlet om Wunderwaffen). Av olika anledningar genomfördes dessa i mycket blygsam omfattning, och utgjorde därmed en flaskhals för framtagandet av de stridsplan som man behövde ungefär hur många som helst av. Herget utredde problemet, föreslog åtgärder, och såg till att de genomfördes. Situationen förbättrades en smula, men inte mer. Så småningom kom Herget underfund med att det låga antalet flygplan som levererades inte alls berodde på testflygningarna, utan själva produktionen. Det var alltid någon komponent som fattades, för tillfället levererade till exempel fabriken i Leonberg inte planerade 750 par vingar i månaden utan bara 150. Och istället för att berätta detta hade hans underhuggare fört honom bakom ljuset genom att överdriva andra problem.
Förbannad och plikttrogen fortsatte Herget att nysta i frågan. Han började med att åka till Leonberg. Vad är det för problem med en fabrik som går på femtedels hastighet och tvingar alla andra att vänta? När han kom fram till fabriken (man hade förlagt tillverkningen till en vägtunnel för att skydda den mot bomber) insåg han omedelbart problemet: de flesta arbetarna utgjordes inte av industriarbetare, som han utgått ifrån som en självklarhet, utan av slavar. Undernärda, sjuka och döende drevs de på att tillverka flygplansvingar. Då och då svimmade någon. Mat? Nja, jo, fabriksledningen hade allt försökt, men deras överordnade hade just inte varit till någon hjälp hittills, och även om de skulle få fram mat någonstans ifrån så hade de inga möjligheter att transportera den ... Herget rapporterade om den ur såväl mänsklig som militär synpunkt bedrövliga situationen till sin general Kleinrath samt professor Messerschmitt själv, som blev förfärade. Fabrikschefen sparkades, varefter ingenting mer hände – slavarbetarna fick fortfarande gå på svältkost. General Kleinrath, som måhända var mest intresserad av att få igång produktionen, gick då till självaste Göring, som i sin tur gick till rustningsminister Speer. Resultatet blev att major Herget fick en reprimand för att ha blandat sig i saker han inte hade med att göra – han skulle undersöka testflygningarna, inte produktionen! – och han förbjöds att sätta sin fot i någon Messerschmitt-fabrik över huvud taget.
Monowitz Buna-Werke under uppförande 1942
I mars 1941 kom Auschwitz och firma I. G. Farben överens om att de förra skulle bygga en fabrik åt de senare. Lägret skulle få byggnadsmaterial i betalning för arbetskraften. Slavarnas arbetsförmåga fastställdes efter förhandlingar till 75 % av en normalarbetares. Sedan arbetet påbörjats visade sig nivån snarare ligga på 30–40 %. Farben fick inget bra avtal, men man omförhandlar inte gärna med SS. Uppförandet av fabriken skulle kosta cirka 25 000 människor livet. Den stod nästan färdig i januari 1945, då Röda armén anlände till Auschwitz. Projekt som detta var inte utslag av ren grymhet, att man ville ha ihjäl folk under förödmjukande och förfärliga omständigheter, utan det fanns folk som på fullt allvar trodde att man faktiskt skulle kunna göra grova pengar på dödsmaskineriet.
Speer kände till arbetsförhållandena för rikets slavar, och det var en av anledningarna till att han senare fick 20 år på Spandau. Samtidigt innebar detta, att man satte Untermenschen i produktion utan att behandla dem bättre, att man satte krokben för sig själva, i synnerhet när det gällde den strategiska produktionen. Ett aningen smartare Tredje rike hade kunnat förlänga kriget avsevärt. Men då hade det heller inte varit Tredje riket som vi känner det: ondskefullt och grymt, inkompetent och korrumperat, ologiskt och tjockskalligt.
Myten om Hitlers ekonomiska under
Det här är en annan av de riktigt stor myterna om Tredje riket: att Hitler löste de ekonomiska svårigheterna. Förvisso sjönk arbetslösheten mycket kraftigt, men utöver en global uppgång efter depressionen så var en av drivkrafterna hemliga lån.De så kallade Mefo-sedlarna är en belysande och märkvärdigt föga omtalad episod i Tredje rikets historia. Enkelt uttryckt var det en inofficiell valuta som inte syntes i några budgetar eller budgetunderskott. Finansministern Hjalmar Schacht lät 1934 bilda aktiebolaget Metallurgische Forschungsgesellschaft, ”Metallurgiska forskningsbolaget”, förkortat Mefo. Det ägdes formellt av fyra vapenfirmor, men staten tog på sig ansvaret för dess skulder. Om nu staten behövde lägga ut säg en miljon riksmark, så skrev man en skuldsedel från Mefo som förföll efter sex månader – senare utsträcktes denna tid avsevärt. Återbetalningarna av lånen, som det ju egentligen var frågan om, löstes genom att ersätta de riksmark man lade ut med fler sedlar, såväl riksmark som Mefo. På detta sätt lade ett bolag som bara fanns på papperet fram till 1938 ut uppskattningsvis 12 miljarder riksmark. Det kan jämföras med de 19 miljarder som samtidigt fanns i statsobligationer. Egentligen var det inte mer sofistikerat än det klassiska receptet för att skaffa mer pengar: man kör igång sedelpressarna. Upplägget är som gjort för hyperinflation – ännu en skugga från Weimar, men denna gång helt i Tredje rikets regi – och även om Mefo-pengarnas säregna status gjorde att denna risk sköts upp, så kunde man naturligtvis inte hålla den borta hur länge som helst. När skuldsedlarna på allvar började stiga regimen över huvudet tog man tag i problemet på flera sätt, varav några enbart var möjliga i en totalitär stat, som att tvinga banker att köpa statsobligationer eller konfiskera tillgångar för utlänningar och judar. På så sätt kunde man, som Schacht nöjt konstaterade, finansiera den militära upprustningen med fiendernas egna pengar.
Ekonomi var aldrig ett stort ämne bland Tredje rikets ledare. Ett undantag var urnazisten Gottfried Feder, vars käpphäst var det han kallade ränteslaveriet. På sin höjd var man antikapitalister, där budskapet sällan byggde på ekonomiska teorier, desto oftare på antisemitism och fikande efter proletärt gillande; ett proletariat som senare skulle få förbud mot strejker och andra fackföreningar än de av partiet tillhandahållna. Arbetslösheten hölls nere med Reichsarbeitsdienst, en obligatorisk och, givetvis, illa lönad arbetstjänst för unga män och ogifta kvinnor som saknade arbete. Exporten minskade, industrin fick allt svårare att importera råvaror, och det kulminerade 1936 i en ekonomisk kris. Sedan Hitler, i vad som var hans dittills största ekonomiska frågeställning, ett ögonblick övervägt åtstramning av upprustningen, bestämde han sig för att istället gå på Görings förslag. Det var en fyraårsplan under vilken denne fick makten över landets ekonomi, även i den privata sektorn, på ett sätt som dittills sällan setts utanför kommunistiska stater. Socialisering var medlet, målet att göra landet ”krigsfähigt”. Man ser bilden framför sig: Ett Tredje rike som vänt från civila mål som tillväxt, medborgarnas lycka och liknande, mot kriget.
Nu lyckades Göring inget vidare med detta. Under krigets senare del, sedan Hitler tagit det kloka beslutet att utse Albert Speer till rustningsminister, steg produktionen påtagligt, trots rikets allt mer pressade situation. Riket hade dittills aldrig ställt om till krigsekonomiskt läge på det sätt som gjordes i andra krigförande länder, i synnerhet Sovjet. Till och med i det neutrala Sverige mobiliserades kvinnorna till industrin för att ersätta karlarna som ryckt in. Så gjordes aldrig i Tyskland. Där användes slavar istället. Speer redogör i Slavstaten för Himmlers planer på att göra SS till en inte bara politisk och militär (Waffen-SS) makt, utan även ekonomisk. Den stora förintelseapparaten med miljoner fångar var redan självfinansierad medelst konfiskerade tillhörigheter, och sattes de in som slavar i arbetsläger kunde de dessutom skapa inkomster.
Förbannad och plikttrogen fortsatte Herget att nysta i frågan. Han började med att åka till Leonberg. Vad är det för problem med en fabrik som går på femtedels hastighet och tvingar alla andra att vänta? När han kom fram till fabriken (man hade förlagt tillverkningen till en vägtunnel för att skydda den mot bomber) insåg han omedelbart problemet: de flesta arbetarna utgjordes inte av industriarbetare, som han utgått ifrån som en självklarhet, utan av slavar. Undernärda, sjuka och döende drevs de på att tillverka flygplansvingar. Då och då svimmade någon. Mat? Nja, jo, fabriksledningen hade allt försökt, men deras överordnade hade just inte varit till någon hjälp hittills, och även om de skulle få fram mat någonstans ifrån så hade de inga möjligheter att transportera den ... Herget rapporterade om den ur såväl mänsklig som militär synpunkt bedrövliga situationen till sin general Kleinrath samt professor Messerschmitt själv, som blev förfärade. Fabrikschefen sparkades, varefter ingenting mer hände – slavarbetarna fick fortfarande gå på svältkost. General Kleinrath, som måhända var mest intresserad av att få igång produktionen, gick då till självaste Göring, som i sin tur gick till rustningsminister Speer. Resultatet blev att major Herget fick en reprimand för att ha blandat sig i saker han inte hade med att göra – han skulle undersöka testflygningarna, inte produktionen! – och han förbjöds att sätta sin fot i någon Messerschmitt-fabrik över huvud taget.
I mars 1941 kom Auschwitz och firma I. G. Farben överens om att de förra skulle bygga en fabrik åt de senare. Lägret skulle få byggnadsmaterial i betalning för arbetskraften. Slavarnas arbetsförmåga fastställdes efter förhandlingar till 75 % av en normalarbetares. Sedan arbetet påbörjats visade sig nivån snarare ligga på 30–40 %. Farben fick inget bra avtal, men man omförhandlar inte gärna med SS. Uppförandet av fabriken skulle kosta cirka 25 000 människor livet. Den stod nästan färdig i januari 1945, då Röda armén anlände till Auschwitz. Projekt som detta var inte utslag av ren grymhet, att man ville ha ihjäl folk under förödmjukande och förfärliga omständigheter, utan det fanns folk som på fullt allvar trodde att man faktiskt skulle kunna göra grova pengar på dödsmaskineriet.
Speer kände till arbetsförhållandena för rikets slavar, och det var en av anledningarna till att han senare fick 20 år på Spandau. Samtidigt innebar detta, att man satte Untermenschen i produktion utan att behandla dem bättre, att man satte krokben för sig själva, i synnerhet när det gällde den strategiska produktionen. Ett aningen smartare Tredje rike hade kunnat förlänga kriget avsevärt. Men då hade det heller inte varit Tredje riket som vi känner det: ondskefullt och grymt, inkompetent och korrumperat, ologiskt och tjockskalligt.
2015-07-28
Fungerar atombomben?
Major de Seversky var född i Georgien i det dåvarande ryska riket. När revolutionen bröt ut befann han sig i USA och bestämde sig för att stanna. Han ägnade sig åt flyget, utvecklade en rad olika uppfinningar och började så småningom att konstruera hela plan. (Mer om en av hans skapelser längre ner.)
Efter kriget begav sig en rad experter till Hiroshima och Nagasaki för att undersöka verkningarna av atombomberna. En av dem var major de Seversky. Han blev inte imponerad.
Maj. Alexander P. de Seversky declared today that the fearsome atomic bomb that hastened Japan's defeat could kill no more people than a regular ten-ton bomb if dropped on United States cities of steel and concrete.- New York Times, 3 november 1945
Det resultat som major de Seversky ansåg vara en sådan besvikelse var precis det resultat som avsetts. Hiroshimabomben var temperad för att explodera — och exploderade också — på lagom höjd för att kvadda största möjliga antal japanska trähus, vilka därefter fattade eld.
Genom att låta bomben detonera nära marken kunde sådana sällsamma effekter som förgasning ha åstadkommits, flera betongbyggnader ha raserats, och ett litet område kunde ha bränts av fullständigt genom direkt värmeutveckling från bomben. Men detta skulle ha varit onyttigt slöseri [ordvalet kan diskuteras...] med bombens verkningskraft. Avsikten var inte att skapa "kala fläckar" eller andra flintskalleeffekter i det japanska landskapet. Avsikten var att göra slut på ett krig. Och det gick. Med två bomber. Om inte det kan imponera på major de Seversky, då är han den sortens människa som kommer att förklara sig besviken på yttersta domen.- Ett av flera expertutlåtanden återgivet av Robert Littell i "Om atombomben träffade New York", Det Bästa juli 1946
Man påpekar även att de Seversky pekade på flaggstänger m.m. som stod kvar men inte såg de väldigt många fler som bränts till aska, de otaliga byggnader (som i det jordbävande Japan ofta byggs rejälare än på andra håll) som fått rejäla törnar eller förvandlats till schacktmassa, med mera. Måhända de Seversky var så betuttad i sitt flygvapen att han vägrade se allt som kunde konkurrera med de stora flygplansflottorna?
Detta förnekande av atombombens effekt är det första i det som skulle utvecklas till en hel liten konspirationsteori, så knasig att den inte fått något större genomslag. Jag berörde den tidigare i bloggposten Atombomben finns inte där ett svenskt exempel kan beskådas.
Bonus: En av de Severskys konstruktioner hette P-35. Svenska flygvapnet köpte några av dem i slutet av 1930-talet och kallade dem J 9. De första kom hit strax innan tyskarna intog Danmark och i synnerhet Norge, vilket ställde till det för de fortsatta leveranserna. Så småningom lade USA ett embargo på all vapenexport, vilket ledde till att några plan som var avsedda för Sverige hamnade i Ecuador [uppdaterat: osäker på Ecuador] och på Filippinerna — med svenska nationalitetsbeteckningar, svenska manualer och svenska på instrumentbrädorna!
2015-07-27
Lördagsfråga 370: Vita hus
- Augusti 1991: Boris talar till folket, stående på en stridsvagn utanför det så kallade vita huset, Белый дом, i Moskva. I den byggnaden skulle Rysslands Högsta Sovjet finnas ännu ett litet tag. Idag hittar man den ryska regeringen där.
- Weisshaus är ett så kallat vattenslott i Köln: Pittoreskt och dyrt i drift.
- Rotterdam 1940: Efter intensiv tysk bombning ligger stora delar av staden i bitar. Vid vattnet ser man en byggnad som ännu står. Jag vet inte om Witte Huis från 1898 verkligen är Europas första skyskrapa men det är utan tvivel en av de stiligaste. (Inte för att konkurrensen i den grenen är mycket att tala om.)
- New Orleans har en egen julfigur, Mr Bingle. Han började på 1940-talet som maskot för varuhuset Maison Blanche. Notera MB på brevet tomten håller liksom initialerna i "Mr Bingle".
2015-07-26
Galna snillen #2: Linus Pauling
Pauling är ett av vetenskapens största namn. En av hans allra viktigaste insatser var när han klarlade hur atomer binder sig till varandra, med betydelsefulla upptäckter som elektronegativitet, Paulings regler med mera. Inom det fältet kombinerade han kemi och kvantfysik på ett sätt som inte bara visade en mängd grundläggande samband utan också gav oss verktyg för att fortsätta utforska verkligheten. När han kombinerade kemi och biologi bidrog han till att grunda det nya forskningsområdet molekylärbiologi, med ytterligare banbrytande och synnerligen viktiga upptäckter av olika slag. Han hör till den exklusiva klubben som fått två nobelpris, därtill odelade och i olika kategorier: kemipriset (för elektronegativiteten) och fredspriset, det senare för hans långa engagemang (tillsammans med hans fru) mot framför allt kärnvapen.
Massor av vetenskap på högsta nivå, helt enkelt. Ja... Och så hann han dessutom med en del pseudovetenskap. Även där märks hans insatser än idag.
Senare blev det mer och mer av vitaminer. Paul Offit beskriver i en läsvärd artikel hur Pauling drogs in i "vitaminträsket". Han tillskrev dem allt underbarare egenskaper; slipp förkylningar, slipp schizofreni, hjärtsjukdomar, astma, allergi, influensa, rabies och cancer osv., lev tills du blir 150! Han tog dem i allt högre doser, och framför allt bekymrade han sig allt mindre för vad vetenskapen hade att säga. Studie efter studie (artikeln nämner en metastudie på över 200 000 personer) avvisade inte bara vitaminernas nytta utan påvisade att de i högre doser är skadliga.
Just det: För mycket vitaminer är dåligt. Vitamintabletter är inte bara onödiga för den som äter en inte alltför obalanserad kost, de kan vara skadliga på lång sikt. (Liksom de antioxidanter som är så heta idag, men det är en annan historia.)
Även om Pauling inte var först med megavitamin therapy, Offit nämner ett par kvackare som lyckades få den store mannens öra, så hade idéerna aldrig fått jämförbart genomslag utan honom. För han var ju, som sagt, en av vetenskapens främsta. Han var ju heller ingen medicinsk klåpare (man kan fråga sig hur stort genomslag en Einstein-diet hade fått), utan hade gett betydelsefulla bidrag även inom det området. Hur skulle en sådan man, som haft så rätt så många och så otippade gånger, kunna ha fel?
A man who was so spectacularly right that he won two Nobel Prizes and so spectacularly wrong that he was arguably the world's greatest quack.- Paul Offit, The Vitamin Myth: Why We Think We Need Supplements, The Atlantic 19 juli 2013
Frågan är inte bara aktuell för den vitaminknaprande man som frågade sin skeptiske läkare "hur många nobelpris har du fått?". Den är även aktuell för den som, likt Pauling, inte är van vid att ha fel. Den energi och briljans som kan användas för att reda ut hur verkligheten fungerar kan även användas på trams, pseudovetenskap och kvack. Det kan vara mycket svårare än det låter att skilja det ena från det andra, och långt mycket lättare än man kan tro att lura sig själv.
Linus Pauling avled 1994 av prostatacancer.
2015-07-25
Lördagsfråga 370
2015-07-24
Lady Gough on etiquette
The perfect hostess will see to it that the works of male and female authors be properly separated on the bookshelves. Their proximity unless they happen to be married should not be tolerated.Unlike many other, indeed most, popular quotes, it is unvariably attributed to a single source, named and dated, varying only in unimportant details: lady Gough in her 1863 book Etiquette, or at least a book by her about etiquette.
Sounds like fantastic reading! What other gems could be hidden there?
However, if lady Gough (of which there have been a couple, before and after 1863) ever wrote such a book, there doesn't seem to be a trace of it, except for the quote above. Not only has nobody found any other quotes in it worth mentioning, but no library seems to keep a book by the author on the given subject, and nobody seems to have mentioned it in text — until 1929.
Lady Gough, distinguished blue-nose of England, wrote a book on Etiquette in 1863; and on page 80 I find this paragraph [...]- Robert Ripley, quoted in New York Times February 17, 1929
Robert "Believe It or Not!" Ripley is not best known for truthfullness, as the strange case of "Neils Paulsen" demonstrates. (Apart from the obvious, the name looks more like mispelt Danish than Swedish.) If he invented the peculiar advice from a book that didn't exist it wouldn't be too surprising. It would also explain why he bothered to mention that the quote was found on page 80; an odd detail in a blurb like this, but a classic method to improve a lie.
That is, of course, unless someone can show a copy of the book in question, or at least prove that it has ever existed. Or find a similar piece of advice in another source from the period.
There were indeed plenty of books on etiquette in the 19th century. Like Hints on Etiquette by "Agogos", pseudonym for Charles William Day. Unlike lady Gough's unlikely volume, this one existed very much: First published in London in 1834, it was printed in 28 editions for the next two decades. As a sample of it's wisdom, here's some advice for conversating with certain American women:
With American ladies of the second class, there is a great proneness to construe the commonest expressions and words into having indelicate meanings — to realize, indeed, the sailor's axiom of being "nasty nice" or virtually to embody Swift's biting truism, that "the nicest people have the nastiest ideas." The truth is, that, in America, female delicacy has become morbid, and has gone beyond that wholesome propriety of feeling, which distinguishes between an intended grossness, and a word which is fully understood to have no other meaning than that which it expresses. Extreme delicacy borders closely on indelicacy, and a gentleman, especially an Englishman, is sometimes compelled to rack his brains in order to discover how that which he has said can be so distorted from its true meaning; and the discovery, when made, however it may amuse him at its ingenuity, rarely elevates the lady in his opinion, but rather astonishes him at the grossness of sentiment which it implies, and which must have existed in her mind before she was gauche enough to let it appear.- Hints on Etiquette, chapter XI "Conversation"
2015-07-23
Courtens citronfjäril
Det var 1702 som William Courten (även känd som Charlton eller Charleton) i Nordamerika skickade ett remarkabelt exemplar till entmologen James Petiver i London. Denne förklarade att han aldrig sett arten förut, att fjärilen såg precis ut som den vanliga citronfjärilen om det inte hade varit för de svarta fläckarna på vingarna.
Petiver hade fullkomligt rätt ...
Sextio år senare fick fjärilen, som fortfarande var den enda i sitt slag, fint besök när Carl von Linné kom och tog en titt. Han gav den det vetenskapliga namnet Papilio ecclipsis och tog med den i sitt stora system.
Linné fick inte bara gjort väldigt mycket på egen hand. En av hans största förtjänster är att han samlade en mängd lärjungar som gav sig ut över hela världen och dokumenterade den, desto bättre som de kunde rikta in sig på en viss delmängd av biologin och/eller geografin. Som Johan Christian Fabricius från (mestadels) danska Schleswig, som specialiserade sig på insekter. När insektsspecialisten 1793 tog en titt på ecclipsis fann han att den inte bara såg ut som en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna: Den var en citronfjäril med svarta fläckar på vingarna. Ditmålade.
Det sägs att den ansvarige på British Museum, där den dittills ovärderliga fjärilen förvarats, blev så uppbragt när sanningen avslöjades att han "ilsket stampade den i bitar". Sant eller inte så finns originalet inte bevarat; den fläckiga fjärilen ovan är en rekonstruktion.
Huruvida Courten avsåg att bli odödliggjord eller bara ville skoja med Petiver et al är svårt att säga. Han avled hur som helst kort efter att fjärilen levererats. På ett sätt blev han verkligen odödliggjord, för det är inte många som hade uppmärksammat honom om det inte varit för P. ecclipsis.
Källor:
- Museum of Hoaxes: The Charlton Brimstone Butterfly
- Michael A. Salmon, The Aurelian Legacy (University of California Press 2000), sid 66
2015-07-22
Hitlers ...
Alphögkvarter
Andra bok
Armé
Atombomb
Barn
Befälhavare
Berchtesgaden
Berg
Berlin
Bordssamtal
Briljantaste general
Brohuvud
Bödel
Chaufför
Dansare
Europa
Fallskärmsjägare
Fiender
Filmare
Filmare och fotograf
Flotta
Flygande tefat
Flykt till Argentina
Frontlinjer
Furier
Fästningar
Förintelse
Förlorade soldat
Förmånstagare
Första krig
Första offer
Galler
Generaler
Gladiator
Grekland
Grå vargar
Hajar
Helvete
Hemliga vapen
Huvudstad
Imperium
Inferno
Jihad-krigare
Judiska soldater
Kammarjungfru
Karisma
Koncentrationsläger för kvinnor
Kors
Krig
Krigare
Krigsmaskin
Kvinnor
Livvakt
Man i öst
Modigaste kommandosoldat
Mästerspion
Mörkaste hemlighet
Okända soldater
Privata bibliotek
Påve
Religion
Revolution
Ryska krig
Sista chansning
Sista dag
Sista dagar
Sista offensiv
Sista offensiv i väst
Sista sekreterare
Sista slagskepp
Sista strider
Sista tio dagar
Sista vittne
Skuggrike
Specialtrupper
Storbritannien
Svartkonstmästare
Svenska soldater
Svenska SS-soldater
Svenskar
Tidsmaskin
Trettio dagar till makten
Ubåtskrig
Uppgång
Utländska bödlar
Utländska soldater
Vikingar
Villiga bödlar
Vinteroffensiv
Ökända "doodlebug" (V 1)
Örnnäste
Östfront
Detta är en lista på företeelser som i boktitlar tillskrivs Hitler. Den största delen kommer från enkla slagningar på Bokus och Amazon. Svenska och engelska titlar användes. Kravet var i stort sett att Hitler i genitiv skulle stå framför ordet/frasen.
Tipstack till smiskos
Andra bok
Armé
Atombomb
Barn
Befälhavare
Berchtesgaden
Berg
Berlin
Bordssamtal
Briljantaste general
Brohuvud
Bödel
Chaufför
Dansare
Europa
Fallskärmsjägare
Fiender
Filmare
Filmare och fotograf
Flotta
Flygande tefat
Flykt till Argentina
Frontlinjer
Furier
Fästningar
Förintelse
Förlorade soldat
Förmånstagare
Första krig
Första offer
Galler
Generaler
Gladiator
Grekland
Grå vargar
Hajar
Helvete
Hemliga vapen
Huvudstad
Imperium
Inferno
Jihad-krigare
Judiska soldater
Kammarjungfru
Karisma
Koncentrationsläger för kvinnor
Kors
Krig
Krigare
Krigsmaskin
Kvinnor
Livvakt
Man i öst
Modigaste kommandosoldat
Mästerspion
Mörkaste hemlighet
Okända soldater
Privata bibliotek
Påve
Religion
Revolution
Ryska krig
Sista chansning
Sista dag
Sista dagar
Sista offensiv
Sista offensiv i väst
Sista sekreterare
Sista slagskepp
Sista strider
Sista tio dagar
Sista vittne
Skuggrike
Specialtrupper
Storbritannien
Svartkonstmästare
Svenska soldater
Svenska SS-soldater
Svenskar
Tidsmaskin
Trettio dagar till makten
Ubåtskrig
Uppgång
Utländska bödlar
Utländska soldater
Vikingar
Villiga bödlar
Vinteroffensiv
Ökända "doodlebug" (V 1)
Örnnäste
Östfront
Detta är en lista på företeelser som i boktitlar tillskrivs Hitler. Den största delen kommer från enkla slagningar på Bokus och Amazon. Svenska och engelska titlar användes. Kravet var i stort sett att Hitler i genitiv skulle stå framför ordet/frasen.
Tipstack till smiskos
2015-07-21
Segla i solvinden
At that point, he would pull out a few square yards of sail material and toss it toward the audience. The silvery film would coil and twist like smoke, then drift slowly to the ceiling in the hot-air currents.
"You can see how light it is," he'd continue. "A square mile weighs only a ton, and can collect five pounds of radiation pressure. So it will start moving — and we can let it tow us if we attach to it.
"Of course, its acceleration will be tiny — about a thousandth of a 'g.' That doesn't seem much, but let's see what it means.
"It means that in the first second, we'll move about a fifth of an inch. I suppose a healthy snail could do better than that. But after a minute, we've covered sixty feet, and will be doing just over a mile an hour. That's not bad, for something driven by pure sunlight! After an hour, we're forty miles from our starting point, and will be moving at eighty miles an hour. Please remember that in space there's no friction, so once you start anything moving, it will keep going forever. You'll be surprised when I tell you what our thousandth-of-a-'g' sailboat will be doing at the end of a day's run. Almost two thousand miles an hour [3200 km/h]. If it starts from orbit — as it has to, of course — it can reach escape velocity in a couple of days. All without burning a single drop of fuel!"- Arthur C. Clarke, The Sunjammer, publicerad i Boy's Life (mars 1964)
Konstruktionen som ingenjör John Merton konstruerade, beskrev och såg realiserad (det är hans farkost nr 7, Diana, som vi ser på omslaget) var science fiction från 1964 fram till 2010. Det året skickade japanerna upp sin IKAROS. Den hade ett segel på 14 meter i kvadrat, eller tjugotusen gånger mindre än Mertons sunjammers. Men solvindstrycket på 1,12 mN räckte för att sakta men säkert driva på den 300 kg tunga sonden och ge den god fart. Jag hittar inga uppskattningar av vilken hastighet den kan tänkas ha uppnått vid det här laget, men i augusti 2013 for den fram med respektingivande 400 m/s. Utan en droppe bränsle.
Det kan nämnas att även vanliga sonder, utan segel, påverkas av solvinden, och att man använt sig av den synnerligen svaga men dock påtagliga kraften för att justera deras banor.
Men här ser ni hemsidan för ett ordentligt projekt, som rentav fått namnet Sunjammer som en hyllning till Arthur. Dess segel mäter 38 meter i kvadrat, och ska skjutas upp i januari 2015 ... Ähum.
De skriver, såvitt jag sett, inte ett ord om saken på sajten, men projektet lades ner i höstas.
Citing a lack of confidence in its contractor’s ability to deliver, NASA has abandoned plans to fly a solar-sail mission in 2015 after investing four years and more than $21 million on the project.- SpaceNews: NASA Nixes Sunjammer Mission, Cites Integration, Schedule Risk, 17 oktober 2014
Om vilket man bara kan säga att ïdén fortfarande låter oerhört spännande. Fler genomförda, ogenomförda eller misslyckade projekt på Wikipedia: Solar sail spacecraft.
2015-07-20
Lördagsfråga 369: JHVH
- Exempel på struma, uppförstorad sköldkörtel: Ett iögonenfallande symptom på jodbrist.
- He-Man, "universums mästare".
- Chopin har fått en flygplats uppkallad efter sig. Den ligger utanför Warszawa och har flygplatskoden WAW.
- Zheng He, en kines som seglade vida omkring på 1400-talet och som även tillskrivits en del påhittade färder. Med tanke på hur firad och legendomspunnen han är idag är det märkligt att han var bortglömd - med flit? - så länge.
2015-07-19
Stridsflygplanet SAAB Fenix
Efter Viggen kommer Fenix!
Ur askan efter en seg politisk strid stiger segraren: superfågeln Fenix!
Turerna har varit många i det politiska spelet kring Viggens planerade efterföljare som blir 2000-talets stridsflygplan.
Namnen har passerat revy: B 3 LA, "Norlingen" och allt vad projekten har hetat ... Och så plötsligt, likt den örnliknande sagofågel som enligt gammal egyptisk tradition förbränner sig själv vid hög ålder, och sen stiger upp ur sin egen aska, föryngrad, stiger nu JAS eller stridsflygplanet "Fenix" upp ur sina föregångares spillror.
Enligt de knapphändiga uppgifter som är tillgängliga blir SAAB Fenix ett ultramodernt flygplan när det sätts i produktion i mitten på 1990-talet.
Planet byggs enligt flygteknikens senaste rön, med nya lätta material, så kallade compositer, som i stor utsträckning ersätter metaller i konstruktionen.
Planet blir både snabbare och får större lastkapacitet än Viggen, trots att det blir numret mindre än föregångaren.
Fenix ska besätta alla tunga roller i vårt flygvapen under nästa sekelskifte. Kostnaderna för utveckling blir enorma, men ekonomisk expertis anser ändå att AB Sverige gör en bra affär med tanke på projektets flöde av högteknologi som på sikt kommer hela landets industri tillgodo.
Alternativet till att bygga ett helsvenskt plan hade varit att köpa amerikanska plan och att skrota svensk flygindustri.
Vi väntar med spänning på fortsättningen.- Anders Palm, illustration Sune Envall, Teknikens under 6 (Semic 1981)
Detta är den enda källa jag sett där Saab 39 Gripen (som tillverkaren kallar den) eller JAS 39 Gripen (som svenska flygvapnet kallar den) betecknas Fenix.
De många alternativa utvecklingsvägarna kände jag inte till, trots att det var undertecknad som fick TU-exemplaret i julklapp. "Norlingen" hittar jag ingenting om, den andra beteckningen nämns bl.a. här i förbigående:
I sin föredragning i propositionen 143 säger försvarsministern inte mycket om detta, men han avslöjar att en studie som chefen för flygvapnet redovisat utmynnar i ett förord för att det inom landet skall utvecklas och tillverkas ett lätt attack- och skolflygplan, kallat B 3 LA och att man skall vidareutveckla Viggen till flygplan A 20.- Bertil Måbrink (VPK), Riksdagens protokoll 1975/76:82 (11-12 mars 1976)
Vad övriga uppgifter beträffar finns det många som kan mer än jag, men två detaljer är att 39:an har marginellt lägre toppfart än Viggen och en tredjedel till hälften (beroende på modell) av lastförmågan; en Viggen skulle i teorin kunna ta ombord en otankad Gripen på sju ton och ändå kunna lyfta, med ytterligare tre ton till godo.
Vad myten om Fenix beträffar så förlades den av de gamla grekerna till Egypten. Kopplingar till egyptisk kultur och deras egna mytfågel Bennu är osäkra.
2015-07-18
2015-07-17
Snigelgift och igelkottsgift
Hur skapar man en faktoid, en viral meme som sprids trots att den är osann, halvsann eller halvfalsk? Jag vet fortfarande inte riktigt. Men däremot börjar jag få viss koll på vilken sorts påståenden, sanna eller inte, som kommer att få spridning. När jag fick syn på denna post, samma dag som den lades ut, så tänkte jag att den låg bra till, så att säga.
Tre dygn senare hade statusen, komplett med bild på död igelkott, delats 17 000 gånger.
Då hade den också korrigerats och kompletterats, med sådant som är lätt att få fel eller missa helt när man först skriver vad det nu är som man vill få sagt. Dessutom hade missarna gjort att budskapet blev helt missriktat.
Liksom i flera andra vanliga snigelmedel är den verksamma substansen
järn(III)fosfat. Denna "molluskicid" är bra på att ta livet av mollusker som t.ex. sniglar, men är i stort sett ofarligt för andra djur. Exakt hur det fungerar är inte klarlagt men det är ett faktum att folk och husdjur får sätta i sig ordentliga mängder för att ens börja må illa. Jag har inte ens hittat några LD50-värden, den dos där varannat djur dör, för ämnet.
Då är det en helt annan sak med metaldehyd. LD50 är 100 mg/kg för hundar, 60 mg/kg för hästar och 207 mg/kg för katter. Det är inte ovanligt att i synnerhet hundar förgiftas av metaldehyd i de många länder där det är tillåtet.
För i Sverige är metaldehyd inte tillåtet. Om man använder det så ska man vara på det klara med vad man sysslar med. Givetvis finns det de som använder det utan att ha en aning om vad de sysslar med.
Tyskt "Snigelkorn" dödar sniglar, hundar, igelkottar ...
I länder där medlet är tillåtet varnas det med mindre bokstäver för metaldehyd. Snarare gör man tvärtom: Man poängterar att järnsulfat är "hundsäkert".
- David Stone och Ted Bunch, Keep Pets Safe Around Pesticides (augusti 2012) [PDF]
Så för att summera: Metaldehyd dödar sniglar och andra djur. Järnsulfat dödar bara sniglar.
Övriga källor:
Avslutningsvis ett tack till de som bidrog att reda ut frågan på Facebook: Faktoider. I synnerhet Maria Roman Liljedahl, som tog reda på att igelkotten på Carins bild inte dött av snigelmedel utan av parasiter (källa: bloggen Det blev inte som tänkt).
Ni som använder snigelfritt och andra kemikalier för att man inte orkar plocka sniglar. Nu går larmet. Igelkottar dödas i massor av alla "nya" trädgårdsgifter. :-(- Carin Grysan Sandberg på Facebook, 13 juli 2015
Tre dygn senare hade statusen, komplett med bild på död igelkott, delats 17 000 gånger.
Då hade den också korrigerats och kompletterats, med sådant som är lätt att få fel eller missa helt när man först skriver vad det nu är som man vill få sagt. Dessutom hade missarna gjort att budskapet blev helt missriktat.
Har fått en del arga mail om att jag skrev snigelfritt i mitt inlägg. Det är produkter som innehåller metaldehyd som dödar igelkottar så man får läsa det finstilta på förpackningen.Snigelfritt är ett medel som tillverkas av W. Neudorff GmbHKG i Tyskland, med Weibulls som återförsäljare i Weibulls. Här är databladet.
Då är det en helt annan sak med metaldehyd. LD50 är 100 mg/kg för hundar, 60 mg/kg för hästar och 207 mg/kg för katter. Det är inte ovanligt att i synnerhet hundar förgiftas av metaldehyd i de många länder där det är tillåtet.
För i Sverige är metaldehyd inte tillåtet. Om man använder det så ska man vara på det klara med vad man sysslar med. Givetvis finns det de som använder det utan att ha en aning om vad de sysslar med.
Utomlands finns bekämpningsmedel som innehåller den mycket giftiga substansen metaldehyd. Detta gift kan finnas i vissa snigelbekämpningsmedel som du kan köpa i Tyskland eller som du kan köpa av utländska webbutiker, där tyvärr denna mycket giftiga substans är tillåten. Detta gift kommer ibland även i flytande form och då kan hunden och katten få i sig giften på tassarna som de sedan slickar i sig. Det krävs en mycket liten dos av detta olagliga bekämpningsmedel mindre än en tesked är dödlig dos för 3,7 kilos hund eller katt!! Många trädgårdsentusiaster tror tyvärr att varningar om faran med dessa bekämpningsmedel är överdriven då giftet är godkänt i andra länder.- Anna-Karin Andersson Landgren: Snigelförgiftning, Fråga veterinären 12 juni 2011
I sidste uge havde vi et trist tilfælde hvor en hvalp døde efter at have indtaget sneglegiften, Schneckenkorn Spiess-Urania. Sneglemidlet indeholder aktivstoffet metaldehyd, som er yderst giftigt for pattedyr. [...] Midlet kan ikke købes i Danmark, men købes i Tyskland og importeres ulovligt af haveejere.- Helle Dyrlægerne: Advarsel ved brug af sneglegift indeholdende metaldehyd, 18 september 2014
I länder där medlet är tillåtet varnas det med mindre bokstäver för metaldehyd. Snarare gör man tvärtom: Man poängterar att järnsulfat är "hundsäkert".
Så för att summera: Metaldehyd dödar sniglar och andra djur. Järnsulfat dödar bara sniglar.
Övriga källor:
- National Pesticide Information Center: Iron Phosphate; Slugs and Snails (mest om metaldehyd)
- Vera M. Steenbergen, Taking the bait: Metaldehyde toxicosis, Veterinary Technician april 2004
Avslutningsvis ett tack till de som bidrog att reda ut frågan på Facebook: Faktoider. I synnerhet Maria Roman Liljedahl, som tog reda på att igelkotten på Carins bild inte dött av snigelmedel utan av parasiter (källa: bloggen Det blev inte som tänkt).
2015-07-16
Myten om whisky-bucklorna
Och då, sägs det, är man mycket noga med att ge den nya biten rätt form. Inte bara så att den passar in, utan man ser även till att återskapa varenda buckla och varenda repa från biten som ersätts, hur liten och oansenlig den än är. På det att någon mikroskopisk, närmast homeopatisk nyans i smak och doft inte ska gå förlorad, kantänka ... Eller så bara för att man tar det säkra före det osäkra.
När man byter pannor knackar man ofta in den utbytta pannans bucklor och skråmor på efterträdaren för att de ska bli alldeles identiska.- Aftonbladet: Svensk whisky - ja tack!, 10 januari 2011
...Sägs det. Är det sant?
Här är en skribent som tillbakavisar historien. Han har säkert bättre källor, men tyvärr hänvisar han till det sunda förnuftet som referens.
The story is often told that dented pot stills are exactly rebuilt with every dent and bump in order to keep the taste of a whisky absolutely constant over the years. That's just an uncalled-for mystification of malt whisky production with no roots in reality. Nobody will wilfully damage a new pot still that cost 70,000$ (50.000€) and risk reducing its operating life. No matter what kind of whisky will come out of it.- Whisky.com: The Scottish Pot Stills
"Uncalled-for mystification"; som om det skulle vara något underligt? Jämför t.ex. bloggposten Audiofili: Vidskepliga rika män för exempel på hur folk kan ha den allra största respekt för motsvarande magi i en annan bransch, och är mer än villiga att betala dyrt för den.
Då gjorde whiskey-bloggaren Matthew Rowley ett bättre jobb. Han frågade Robert Forsyth Sr., VD för familjeföretaget Forsyth som är såpass stora och anrika i branschen att de lär svara för varannan whiskypanna i Skottland. Det blir mycket kopparslagande, det.
"Replacing old stills down to the last ding, bump, and patch?" chuckled the chairman. "That’s not quite true; those old stills may have a dent or two. Rather than replace the entire still, we only replace the parts that require it. If we cut out a patch or replace a part, we will replicate angles and shapes religiously, so that the contours of the boiler or Lyne arm, for example, are exact duplicates. After all, if we built it, we still have the original plans. But every ding and bump? No, we don’t do that."- Matthew Rowley, Replacing that Worn Out Still — Every Ding and Dent?, Rowley's Whiskey Forge, 17 januari 2013
Replacing that Worn Out Still — Every Ding and Dent?
http://matthew-rowley.blogspot.se/2013/01/replacing-that-worn-out-still-every.html
2015-07-15
The Solar System in 50 years
Bonus 1: When the first hires photos of Pluto arrived, they were instantly uploaded on the web, on Twitter, Instagram et al. When the first "hires" (sort of) photo of Mars arrived, it was drawn by hand.
PASADENA, July 17 — The pictures of Mars are being sent to earth from Mariner 4 as a steady stream of numbers. Initially they are in binary code, but they are printed out on paper tape in ordinary numerals.
Each line on the printed sample represents one dot in the picture, which itself consists of 200 rows of 200 dots. In a given line the first three numerals designate the number of the row in the picture.
The middle column represents the shading of the dot on a scale that runs from 000 for pure white to 063 for pure black. [Six bits grayscale]
Finally there is a six numeral group representing the time of receipt on earth in Greenwich Mean Time. For example, 233752 means that transmission came in at 23 hours 37 minutes and 52 seconds, or 11:37:52 P.M.- "Mariner's Mars Photos Come In as Numbers", New York Times July 18 1965
What to do with all those numbers?
So Richard Grumm and his fellow mission managers came upon the idea of printing out the brightness values onto vertical strips, taping them up on the office divider, and coloring each number in with pastels. Thus it was that the world's first transmitted, televised image of Mars was drawn by hand.- Greg Allen: Pastel By Numbers, greg.org May 26, 2009
Bonus 2: By another coincidence (..?), the JPL Director at the time was named William Pickering (1910-2004). He has, as far as is known, no connection whatsoever with William H. Pickering (1858-1938), an American astronomer who worked with Percival Lowell and calculated with a slew of transneptunian planets, the most massive of which supposedly had 20,000 times the mass of Earth.
2015-07-14
Pluto, planeten som krympte och försvann
Idag, den 14 juli 2015, passerar rymdsonden New Horizons Pluto. Något sådant kommer rimligtvis inte att hända igen på mycket länge; inte på decennier, förmodligen inte på generationer. Därför lägger jag ut ett oavkortat kapitel från min bok Blindspår (Leopard 2012) som handlar om planeten som krympte och försvann.
Under lång tid var Pluto inte mer än en prick, ens på de bästa bilderna.
"Planeten X" kan gott sägas ha varit dess första namn. Det myntades av Percival Lowell som beteckning på en planet som han trodde, anade och räknade ut borde finnas långt därute. Egentligen var det en repris av den metod som framgångsrikt använts för att hitta Neptunus. Den planeten hade nämligen upptäckts på matematisk väg 1846, då vissa anomalier i Uranus omloppsbana skulle kunna förklaras av störningar från en granne, vilket också visade sig vara fallet. Man fann dock att Neptunus visserligen förklarade en stor del av avvikelserna, men inte riktigt alla. Det verkade finnas ytterligare någon störande källa. Åtskilliga astronomer började räkna och leta, inspirerade av den precision och elegans med vilken Neptunus hittats. Men trots de mängder av hypotetiska planeter som solsystemet snart försågs med, visade det sig betydligt svårare att hitta någon av dem i verkligheten. Det hindrade naturligtvis inte att man tänkte ut namnförslag som Hyperion, Oceanus eller, från en indisk astronom som trodde på två planeter, Brahma och Vishnu. Och om inte annat så fanns det gott om asteroider och kometer som kunde ge förhoppningsfulla astronomer ögonblick av bedräglig glädje.
Alla deltog nu inte i jakten. Som Simon Newcomb, etablerad astronom och matematiker. Han konstaterade 1866, efter nitton års observationer av Neptunus, att han fått data som var helt i enlighet med Newtons lagar. Om det till äventyrs fanns ytterligare planeter i trakten så gick det inte att identifiera dem genom att analysera Neptunus bana. Varken sådana invändningar eller det fruktlösa letandet avskräckte särskilt många. Tvärtom blev det en fix idé.
En av de flitigaste planetjägarna, åtminstone vad räknearbetet beträffar, hette William Henry Pickering. Han umgicks tidvis med Lowell, och även om han onekligen var skickligare som astronom så hade han ungefär lika lättrörlig fantasi. I hans solsystem fanns åtminstone sju – beroende på hur man räknar dem – planeter ingen tidigare känt till, med banor från asteroiderna till regionerna bortom Neptunus. Den största var på uppemot 20000 jordmassor, eller 60 gånger tyngre än Jupiter. Som William Hoyt konstaterade så var Pickerings metoder åtminstone produktiva. Med tanke på hur många planeter som han och andra räknade ut borde finnas så hade det varit märkligt om inte någon av spådomarna hade slagit in, åtminstone på ett ungefär.
Lowell hade uppfört ett observatorium i Flagstaff, Arizona för att studera kanalerna på Mars. Det gjorde honom känd bland allmänheten, men imponerade inte på astronomerna. Han drog därför igång ett stort och seriöst projekt 1906: Att leta reda på Planet X, hans egen hypotetiska nionde planet. Enligt Lowells beräkningar (på 115 sidor) skulle denna befinna sig ungefär 43 gånger längre bort från solen än jorden – facit varierar mellan 29 och 49. Den borde ha en massa mellan Neptunus och jordens, vid närmare eftertanke på ca 6,7 gånger jordens – vilket, som vi ska se, är mycket fel. Efter Lowells död 1916 tog arbetet paus fram till 1928 på grund av en trasslig arvstvist.
Sökandet efter X gick till som följer. Först fotograferades en förmodat intressant del av himlen med några dagars eller veckors mellanrum. Därefter jämförde man bilderna för att se om någon av de otaliga prickarna flyttat på sig. Man kunde lägga bilderna ovanpå varandra, eller använda en så kallad blinkmaskin där man snabbt växlade mellan bilderna. Om någon prick flyttar på sig så syns den direkt. Dessa två moment upprepades, år efter år.
Bildparet som Clyde Tombaugh körde i blinkmaskinen den 18 februari 1930. Pilen markerar fyndet.
Århundradets och USA:s första nya planet väckte naturligtvis stor uppmärksamhet, inte minst i upptäckarens land. Namnförslag strömmade in till Lowells observatorium: Atlas, Cronus, Erebos, Odin, Prometheus ... Eller kanske Constance, efter änkan Lowell? Så småningom bestämde man sig för den elvaåriga flickan Venetia Burneys förslag Pluto. De övriga alternativen i den uppenbarligen riggade finalomröstningen var Minerva (som redan getts åt en asteroid) och Cronus (föreslaget av astronomen Thomas Jefferson Jackson See som gjort sig mest ökänd för sin hårda kritik av relativitetsteorin, och som redan förutspått tre transneptunska planeter). Ännu en omständighet som talade för namnet var att de två första bokstäverna, som också fick utgöra planetens symbol, samtidigt utgör Percival Lowells initialer. Även om Pickering, som tyckt sig känna igen sin hypotetiska planet O, läste dem som ”Pickering-Lowell”.
Några månader efter planetens namngivande fick den nya Disney-hunden, som i en tidigare kortfilm hetat Rover, samma namn. Det ligger mycket nära till hands att anta att det hade med den nya planeten att göra snarare än att de skulle uppkallat honom efter en romersk dödsgud, eller för den delen Pluto Water, ett vid den tiden välkänt laxermedel. I efterhand kunde dock ingen av de inblandade på Disney erinra sig exakt hur resonemanget gick.
Vad visste man om den nya planeten? Redan ungefärliga uppskattningar om dess omloppsbana (storlek, form och vinkel) krävde en hel del observerande och räknande, och än mer behövdes för att få en aldrig så vag uppfattning om dess storlek och framför allt massa. Innan dess kunde man inte säga om det verkligen var Lowells ”X” eller inte. Åtminstone inte astronomerna. Pressen var, då som nu, mindre petig, och konstaterade att Lowell fått upprättelse. De formulerade sig även syrligt om andra astronomer som menade att ingenting bevisats, och att upptäckten av Pluto var en lyckträff – sådant kunde naturligtvis inte vara något annat än avundsjuka.
Ett år efter upptäckten hade man kommit fram till följande: Jämfört med jorden befann sig Pluto i medeltal 40 gånger längre bort från solen, ett plutoår motsvarade ca 250 jordår, den var ungefär lika stor eller något mindre, och hade en massa på 85 % eller mer av jordens. (Som jämförelse har Merkurius, som vid denna tid var solsystemets näst minsta planet, en massa på 5,5 % av jordens.) Idag vet vi att de båda första uppgifterna stämmer någorlunda, de senare inte alls. Under lång tid kunde inte ens de största teleskopen urskilja Pluto som något annat än en prick, varför alla uppskattningar av storleken var synnerligen ungefärliga. Ur ett astronomiskt perspektiv är massan den viktigaste uppgiften, man beräknade den så gott man kunde genom att studera planetens påverkan på Neptunus och även Uranus. Eftersom de krafterna var små, så kunde även mycket små skillnader mellan känd och faktisk massa hos i synnerhet Neptunus få stora konsekvenser för beräkningar av Plutos massa.
Några år senare skulle Kuiper ta tag i en hypotes som visserligen formulerats tidigare, men som han och den brittiske astronomen Edgeworth gav en mer utmejslad vetenskaplig form: Att det i solsystemets utkant fanns en mängd små himlakroppar. Från 1992 och framåt började sådana upptäckas, och sedan dess har företeelsen kallats Kuiperbältet. (Ej att förväxla med Oorts moln som ligger mycket, mycket längre bort.) Detta kan nämnas eftersom Pluto numer räknas som Kuiperbältets största medlem, och att utforskningen av detsamma därmed kan sägas ha inletts redan 1930.
Astronomerna hade under hela denna tid stora problem med att mäta och väga den avlägsna, långsamma, lilla och i synnerhet ensamma – såvitt man visste – planeten. Mätningar fick göras genom att studera prickens rörelser över himlavalvet, och då den rörde sig såpass långsamt tog det tid att få fram användbara mätserier. De varierande uppgifterna från Kuiper och andra gav upphov till ett mönster under flera decennier framöver, då man i olika källor kunde hitta mycket olika uppgifter om Pluto. I de bättre är siffrorna angivna med ett ”ca”, i de allra ärligaste uppges inga siffror alls. I Harold Ureys artikel från 1973 anges Plutos massa och diameter med ”?”, varken mer eller mindre.
Länge funderade man på om Pluto en gång kunde ha varit en av Neptunus månar. Tanken är inte orimlig, den har en storlek och sammansättning som påminner om Neptunus största måne Triton – som kanske knuffat ut Pluto? – och Plutos bana går tidvis innanför Neptunus (senast inträffade detta 1979–1999). Å andra sidan kommer Plutos bana aldrig i närheten av Neptunus. Hypotesen är nu avförd från dagordningen.
På 1960-talet fann man att Plutos albedo varierade över en period av sex jorddygn. Kanske den hade en påtagligt ljus fläck på en sida, som innebar att den i själva verket var en god bit större än tidigare studier kommit fram till? Kanske var den lika stor som jorden, om inte större? – Men denna hypotes blev tämligen kortlivad.
Den första ordentliga beräkningen av Plutos ljusstyrka gjordes 1976. Man fann att den, tvärtemot Kuipers uppskattning, hade ett albedo på 50–65 % (olika delar av ytan är olika ljusa). Det kan jämföras med att vår måne har ett albedo på 13 %. Hade vi haft Pluto som måne, så hade vi haft betydligt ljusare fullmånenätter än nu är fallet, trots att den bara är tredjedelen så stor. Den är alltså ovanligt ljusstark för sin storlek. Så länge man trodde att Pluto var mörk innebar det att man överskattade dess storlek.
Bilderna (negativ) som 1978 avslöjade Plutos måne Charon. På bilden till vänster syns den som en bula på Pluto, på bilden till höger har Pluto ingen bula,
Plutos måne upptäcktes 1978. Den fick namnet Charon, efter färjkarlen i dödsriket. Den viktigaste astronomiska konsekvensen var att det i ett system planet–måne är mycket enklare att beräkna de båda kropparnas massor med någorlunda precision än för en ensam planet. När så gjordes fann man att Pluto hade en massa på ca 0,2 % av jordens. På mindre än femtio år hade planeten krympt till en femhundradel.
Eris upptäcktes 2005. Himlakroppen ligger inte i Kuiperbältet, men avståndet till solen är 38-97 gånger längre än jordens – alltså tidvis närmare än Pluto, tidvis mycket längre bort. Och så är den ungefär lika stor. Var den då den tionde planeten? Namnet var väl valt: Eris var osämjans gudinna, hennes mest kända ”verk” var trojanska kriget. (I början hade den det provisoriska namnet Xena inspirerat av tv-serien, där en klurig poäng var att det kunde förkortas till Planet X.) Och nu blandades hennes himlakropp in i striden om Plutos status. Liksom den 2003 upptäcka Sedna, bara något mindre än Pluto och med en ännu mer avlägsen och utdragen omloppsbana, eller Kuiperobjektet Quaoar som upptäcktes 2002. Dessutom kunde man lugnt utgå ifrån att det fanns bra många fler himlakroppar i samma storleksordning som väntade på att upptäckas. Var de också planeter? Hittills hade mänskligheten aldrig gjort någon definition på begreppet ”planet”, eftersom någon sådan definition aldrig behövts. Men nu behövdes den.
Frågan togs upp inom IAU (International Astronomical Union). De definierade 2006 en planet på följande sätt: Den ska kretsa kring solen, ha så kallad hydrostatisk jämvikt (vara rund, enkelt uttryckt) samt ha ”gjort rent” i sin omloppsbana (där ska inte finnas några asteroider som skräpar). Om bara de första två kraven är uppfyllda har vi en dvärgplanet, om enbart det första en SSSB, small solar system body. Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter och fem dvärgplaneter, varav Pluto är en av de senare.
Detta är, helt utan konkurrens, den mest uppmärksammade och omdebatterade definition som IAU någonsin gjort. Det ironiska är att den egentligen inte har med astronomi att göra: Det är en ren språkfråga, men onekligen av en sort som engagerar. Inte minst i USA, där många nu såg sig berövade ”sin” enda planet. Det finns än idag inte så få som vägrar att kalla Pluto för något annat än en planet. Och visst, språket behöver inte vara vetenskapligt.
På sätt och vis levde hypotesen om planeten X kvar ända fram till 1992. Då användes data från Voyager 2, som passerade Neptunus 1989, för att göra en exaktare beräkning av Neptunus massa. De tidigare uppgifterna, som använts i såväl Lowells beräkningar som otaliga andras, liksom i de första beräkningarna av Plutos massa, visade sig behöva justeras ner en smula. Visserligen bara några promille, men när detta gjorts så räckte den lätt trimmade Neptunus till för att förklara alla störningar på Uranus. I dennas omloppsbana hade man under tiden dessutom korrigerat vissa mätfel i tidiga observationer. Planeten X fanns inte längre, och inte heller behövdes den.
Icke desto mindre kunde man långt efteråt – på sina håll än idag – läsa att Pluto upptäcktes genom att man studerade störningar i Uranus och Neptunus banor. Uppgiften kompletteras sällan med det faktum som flera anade 1930, och som vi vet med bestämdhet idag, nämligen att det hela var ett rent sammanträffande. Särskilt som man inte räknade ut en hypotetisk transneptunsk planet utan mängder, liksom att det krävdes ett mycket omfattande letande innan Tombaugh fick napp.
Ett liknande blindspår, som i efterhand visade sig långt intressantare, utgjordes av egenheter i Merkurius bana som inte stämde med Newtons mekanik. De studerades av Le Verrier som också räknat fram Neptunus existens, och han kom fram till att de måste bero på solsystemets innersta och dittills oupptäckta planet. Han kallade den Vulcan, och mer eller mindre trovärdiga observationer av denna gjordes ända fram till början av 1900-talet. Vulcan dömdes ut 1919, då Einsteins allmänna relativitetsteori bevisades vara riktig. Den förklarar bland annat hur Merkurius fått sin aningen icke-newtonska bana, utan att ta till någon hypotetisk planet. (Namnet Vulcan skulle senare återuppstå i Star Trek som Spocks hemplanet.)
Pluto och Charon, fotograferade av New Horizons i juli 2015. Jämför med bilden från 1978!
Idag har Pluto den officiella beteckningen 134340 Pluto. Charon betecknas (134340) Pluto I. Månarna Nix och Hydra, upptäckta 2005, är inte med på bilden, inte heller den ännu mindre som upptäcktes 2011. [Kerberos]
Plutos uppskattade massa (i % av jordens) i några olika källor från olika år
1930 mindre än 70
1931 85–100?
1948 10
1950 10 (Kuiper)
1955 100 (Croswell)
1962 100 (Grosser)
1970 18 (Bulletin)
1971 10 (Croswell)
1972 20 (Papagiannis)
1974 ? (Urey)
1975 6 (Bonniers världsatlas)
1976 1
1977 8? (Smart & Green)
1978 0,2
• Clyde W. Tombaugh, ”The discovery of Pluto”, i Harlow Shapley (red.), Source book in astronomy 1900–1950 (Harvard University Press 1960), sid 69–74
• Harlan T. Stetson, ”Error in astronomy”, i Joseph Jastrow (red.), The story of human error (Books for libraries press 1936) sid 56
• William Graves Hoyt, ”W. H. Pickering’s Planetary Predictions and the Discovery of Pluto”, Isis december 1976 (nr. 4, vol. 67), sid 551–564
• Morton Grosser, ”The Search for a Planet beyond Neptune”, Isis juni 1964 (nr. 2, vol. 55), sid 163–183
• ”Pluto may be bigger than supposed”, New Scientist 18 mars 1965
• †Tobias Owen & David L. Roberts, ”New Horizon in Space Exploration”, Bulletin of the Atomic Scientists februari 1970, sid 26
• †Michael D. Papagiannis, Space physics and space astronomy (Gordon and Breach 1972), sid 25
• †H. C. Urey, ”Evidence for lunar-type objects in the early solar system”, i G. Contopoulos (red.), Highlights of Astronomy vol. 3 (Reidel 1973), sid 476
• †William M. Smart & Robin M. Green, Textbook on spherical astronomy (1977), sid 421
• ”Pluto picked as name for Planet X ...”, New York Times 26 maj 1930
• ”New Planet Pluto Has First Birthday”, New York Times 13 mars 1931
• †”Pluto’s Diameter Put at 6,500 Miles”, New York Times 1 januari 1950
• †”Planet Pluto’s size Measured at Last”, New York Times 3 juni 1950
• ”A Primer of the Heavens”, New York Times 17 juli 1969
• ”Pluto, the ever-diminishing mini-planet”, New Scientist 22 juli 1971
• Wikipedia: Pluto; Charon (moon); Eris (dwarf planet); IAU definition of planet; Kuiper belt; Percival Lowell; Planets beyond Neptune; Urbain Le Verrier
I sina lättsammare stunder betraktar astronomer planeten Plutos massa som ett stående skämt.- New Scientist (1971)
"Planeten X" kan gott sägas ha varit dess första namn. Det myntades av Percival Lowell som beteckning på en planet som han trodde, anade och räknade ut borde finnas långt därute. Egentligen var det en repris av den metod som framgångsrikt använts för att hitta Neptunus. Den planeten hade nämligen upptäckts på matematisk väg 1846, då vissa anomalier i Uranus omloppsbana skulle kunna förklaras av störningar från en granne, vilket också visade sig vara fallet. Man fann dock att Neptunus visserligen förklarade en stor del av avvikelserna, men inte riktigt alla. Det verkade finnas ytterligare någon störande källa. Åtskilliga astronomer började räkna och leta, inspirerade av den precision och elegans med vilken Neptunus hittats. Men trots de mängder av hypotetiska planeter som solsystemet snart försågs med, visade det sig betydligt svårare att hitta någon av dem i verkligheten. Det hindrade naturligtvis inte att man tänkte ut namnförslag som Hyperion, Oceanus eller, från en indisk astronom som trodde på två planeter, Brahma och Vishnu. Och om inte annat så fanns det gott om asteroider och kometer som kunde ge förhoppningsfulla astronomer ögonblick av bedräglig glädje.
Alla deltog nu inte i jakten. Som Simon Newcomb, etablerad astronom och matematiker. Han konstaterade 1866, efter nitton års observationer av Neptunus, att han fått data som var helt i enlighet med Newtons lagar. Om det till äventyrs fanns ytterligare planeter i trakten så gick det inte att identifiera dem genom att analysera Neptunus bana. Varken sådana invändningar eller det fruktlösa letandet avskräckte särskilt många. Tvärtom blev det en fix idé.
En av de flitigaste planetjägarna, åtminstone vad räknearbetet beträffar, hette William Henry Pickering. Han umgicks tidvis med Lowell, och även om han onekligen var skickligare som astronom så hade han ungefär lika lättrörlig fantasi. I hans solsystem fanns åtminstone sju – beroende på hur man räknar dem – planeter ingen tidigare känt till, med banor från asteroiderna till regionerna bortom Neptunus. Den största var på uppemot 20000 jordmassor, eller 60 gånger tyngre än Jupiter. Som William Hoyt konstaterade så var Pickerings metoder åtminstone produktiva. Med tanke på hur många planeter som han och andra räknade ut borde finnas så hade det varit märkligt om inte någon av spådomarna hade slagit in, åtminstone på ett ungefär.
Lowell hade uppfört ett observatorium i Flagstaff, Arizona för att studera kanalerna på Mars. Det gjorde honom känd bland allmänheten, men imponerade inte på astronomerna. Han drog därför igång ett stort och seriöst projekt 1906: Att leta reda på Planet X, hans egen hypotetiska nionde planet. Enligt Lowells beräkningar (på 115 sidor) skulle denna befinna sig ungefär 43 gånger längre bort från solen än jorden – facit varierar mellan 29 och 49. Den borde ha en massa mellan Neptunus och jordens, vid närmare eftertanke på ca 6,7 gånger jordens – vilket, som vi ska se, är mycket fel. Efter Lowells död 1916 tog arbetet paus fram till 1928 på grund av en trasslig arvstvist.
Sökandet efter X gick till som följer. Först fotograferades en förmodat intressant del av himlen med några dagars eller veckors mellanrum. Därefter jämförde man bilderna för att se om någon av de otaliga prickarna flyttat på sig. Man kunde lägga bilderna ovanpå varandra, eller använda en så kallad blinkmaskin där man snabbt växlade mellan bilderna. Om någon prick flyttar på sig så syns den direkt. Dessa två moment upprepades, år efter år.
Pluto upptäcks
En som fick ägna sig åt det mödosamma arbetet var den unge observatorieassistenten Clyde Tombaugh. Även om det inte låter så komplicerat bestod huvudproblemet i att avgöra var man skulle leta. Det blev inte lättare av att Pluto har en relativt kraftig så kallad inklination, banlutning i förhållande till de inre planeterna. Utöver detta tillkom den noggrannhet som måste tillämpas under alla faser av arbetet. (Svårighetsgraden kan demonstreras av att Pluto faktiskt fotograferats redan tidigare, även på Lowells observatorium under hans livstid, men att ingen upptäckte något särskilt med den lilla pricken bland myriader andra.) Tombaugh tillbringade ett år i cykeln teleskop–kameror–framkallning–blinkmaskin. Han upptäckte flera hundra asteroider innan han i februari 1930 såg en rörlig prick som verkade mer lovande. Efter intensivt räknande insåg man att den verkligen låg bortom Neptunus. Planeten X hade hittats!
Århundradets och USA:s första nya planet väckte naturligtvis stor uppmärksamhet, inte minst i upptäckarens land. Namnförslag strömmade in till Lowells observatorium: Atlas, Cronus, Erebos, Odin, Prometheus ... Eller kanske Constance, efter änkan Lowell? Så småningom bestämde man sig för den elvaåriga flickan Venetia Burneys förslag Pluto. De övriga alternativen i den uppenbarligen riggade finalomröstningen var Minerva (som redan getts åt en asteroid) och Cronus (föreslaget av astronomen Thomas Jefferson Jackson See som gjort sig mest ökänd för sin hårda kritik av relativitetsteorin, och som redan förutspått tre transneptunska planeter). Ännu en omständighet som talade för namnet var att de två första bokstäverna, som också fick utgöra planetens symbol, samtidigt utgör Percival Lowells initialer. Även om Pickering, som tyckt sig känna igen sin hypotetiska planet O, läste dem som ”Pickering-Lowell”.
Några månader efter planetens namngivande fick den nya Disney-hunden, som i en tidigare kortfilm hetat Rover, samma namn. Det ligger mycket nära till hands att anta att det hade med den nya planeten att göra snarare än att de skulle uppkallat honom efter en romersk dödsgud, eller för den delen Pluto Water, ett vid den tiden välkänt laxermedel. I efterhand kunde dock ingen av de inblandade på Disney erinra sig exakt hur resonemanget gick.
Vad visste man om den nya planeten? Redan ungefärliga uppskattningar om dess omloppsbana (storlek, form och vinkel) krävde en hel del observerande och räknande, och än mer behövdes för att få en aldrig så vag uppfattning om dess storlek och framför allt massa. Innan dess kunde man inte säga om det verkligen var Lowells ”X” eller inte. Åtminstone inte astronomerna. Pressen var, då som nu, mindre petig, och konstaterade att Lowell fått upprättelse. De formulerade sig även syrligt om andra astronomer som menade att ingenting bevisats, och att upptäckten av Pluto var en lyckträff – sådant kunde naturligtvis inte vara något annat än avundsjuka.
Ett år efter upptäckten hade man kommit fram till följande: Jämfört med jorden befann sig Pluto i medeltal 40 gånger längre bort från solen, ett plutoår motsvarade ca 250 jordår, den var ungefär lika stor eller något mindre, och hade en massa på 85 % eller mer av jordens. (Som jämförelse har Merkurius, som vid denna tid var solsystemets näst minsta planet, en massa på 5,5 % av jordens.) Idag vet vi att de båda första uppgifterna stämmer någorlunda, de senare inte alls. Under lång tid kunde inte ens de största teleskopen urskilja Pluto som något annat än en prick, varför alla uppskattningar av storleken var synnerligen ungefärliga. Ur ett astronomiskt perspektiv är massan den viktigaste uppgiften, man beräknade den så gott man kunde genom att studera planetens påverkan på Neptunus och även Uranus. Eftersom de krafterna var små, så kunde även mycket små skillnader mellan känd och faktisk massa hos i synnerhet Neptunus få stora konsekvenser för beräkningar av Plutos massa.
Pluto börjar krympa
Från 1949 gjorde Gerard Kuiper de dittills noggrannaste mätningarna, baserade på faktiska observationer av planeten snarare än genom att räkna på anomalier i Neptunus bana. Hans fann först att Pluto var 80 % så stor som jorden. Han noterade även att den var ”ovanligt ljussvag för sin storlek”, med ett albedo (mängd återspeglat ljus) på ca 6 %. Redan nu uppmärksammades indikationer på att Pluto kunde vara mindre, eller åtminstone lättare, än så. Utförligare mätningar behövde göras på Uranus och Neptunus under åtminstone några decennier. Bara några månader senare justerade också Kuiper sina egna siffror kraftigt nedåt. Nu var Pluto inte ens hälften så stor som jorden, och bara tiondelen så tung.Några år senare skulle Kuiper ta tag i en hypotes som visserligen formulerats tidigare, men som han och den brittiske astronomen Edgeworth gav en mer utmejslad vetenskaplig form: Att det i solsystemets utkant fanns en mängd små himlakroppar. Från 1992 och framåt började sådana upptäckas, och sedan dess har företeelsen kallats Kuiperbältet. (Ej att förväxla med Oorts moln som ligger mycket, mycket längre bort.) Detta kan nämnas eftersom Pluto numer räknas som Kuiperbältets största medlem, och att utforskningen av detsamma därmed kan sägas ha inletts redan 1930.
Astronomerna hade under hela denna tid stora problem med att mäta och väga den avlägsna, långsamma, lilla och i synnerhet ensamma – såvitt man visste – planeten. Mätningar fick göras genom att studera prickens rörelser över himlavalvet, och då den rörde sig såpass långsamt tog det tid att få fram användbara mätserier. De varierande uppgifterna från Kuiper och andra gav upphov till ett mönster under flera decennier framöver, då man i olika källor kunde hitta mycket olika uppgifter om Pluto. I de bättre är siffrorna angivna med ett ”ca”, i de allra ärligaste uppges inga siffror alls. I Harold Ureys artikel från 1973 anges Plutos massa och diameter med ”?”, varken mer eller mindre.
Länge funderade man på om Pluto en gång kunde ha varit en av Neptunus månar. Tanken är inte orimlig, den har en storlek och sammansättning som påminner om Neptunus största måne Triton – som kanske knuffat ut Pluto? – och Plutos bana går tidvis innanför Neptunus (senast inträffade detta 1979–1999). Å andra sidan kommer Plutos bana aldrig i närheten av Neptunus. Hypotesen är nu avförd från dagordningen.
På 1960-talet fann man att Plutos albedo varierade över en period av sex jorddygn. Kanske den hade en påtagligt ljus fläck på en sida, som innebar att den i själva verket var en god bit större än tidigare studier kommit fram till? Kanske var den lika stor som jorden, om inte större? – Men denna hypotes blev tämligen kortlivad.
Den första ordentliga beräkningen av Plutos ljusstyrka gjordes 1976. Man fann att den, tvärtemot Kuipers uppskattning, hade ett albedo på 50–65 % (olika delar av ytan är olika ljusa). Det kan jämföras med att vår måne har ett albedo på 13 %. Hade vi haft Pluto som måne, så hade vi haft betydligt ljusare fullmånenätter än nu är fallet, trots att den bara är tredjedelen så stor. Den är alltså ovanligt ljusstark för sin storlek. Så länge man trodde att Pluto var mörk innebar det att man överskattade dess storlek.
Plutos måne upptäcktes 1978. Den fick namnet Charon, efter färjkarlen i dödsriket. Den viktigaste astronomiska konsekvensen var att det i ett system planet–måne är mycket enklare att beräkna de båda kropparnas massor med någorlunda precision än för en ensam planet. När så gjordes fann man att Pluto hade en massa på ca 0,2 % av jordens. På mindre än femtio år hade planeten krympt till en femhundradel.
Är Pluto en planet?
Kunde en så liten himlakropp räknas som planet? Frågan väcktes tidigt i astronomiska kretsar, och på 1980-talet böljade debatten inom facket. I början av 1990-talet började man i nämnda Kuiperbälte att hitta den ena himlakroppen efter den andra som påminde om Pluto beträffande omloppsbanor, mått och sammansättningar. Var de planeter allihop? Om inte, var skulle man dra gränsen? Är planetinflation alls ett problem? (En sådan inträffade faktiskt i början av 1800-talet innan man började använda begreppet asteroid; fram tills dess kunde man räkna med över dussinet planeter, som Ceres/Piazzi, Pallas och allt vad de hette och heter. [Se även bloggposten Jupiter, Saturnus och George])Eris upptäcktes 2005. Himlakroppen ligger inte i Kuiperbältet, men avståndet till solen är 38-97 gånger längre än jordens – alltså tidvis närmare än Pluto, tidvis mycket längre bort. Och så är den ungefär lika stor. Var den då den tionde planeten? Namnet var väl valt: Eris var osämjans gudinna, hennes mest kända ”verk” var trojanska kriget. (I början hade den det provisoriska namnet Xena inspirerat av tv-serien, där en klurig poäng var att det kunde förkortas till Planet X.) Och nu blandades hennes himlakropp in i striden om Plutos status. Liksom den 2003 upptäcka Sedna, bara något mindre än Pluto och med en ännu mer avlägsen och utdragen omloppsbana, eller Kuiperobjektet Quaoar som upptäcktes 2002. Dessutom kunde man lugnt utgå ifrån att det fanns bra många fler himlakroppar i samma storleksordning som väntade på att upptäckas. Var de också planeter? Hittills hade mänskligheten aldrig gjort någon definition på begreppet ”planet”, eftersom någon sådan definition aldrig behövts. Men nu behövdes den.
Frågan togs upp inom IAU (International Astronomical Union). De definierade 2006 en planet på följande sätt: Den ska kretsa kring solen, ha så kallad hydrostatisk jämvikt (vara rund, enkelt uttryckt) samt ha ”gjort rent” i sin omloppsbana (där ska inte finnas några asteroider som skräpar). Om bara de första två kraven är uppfyllda har vi en dvärgplanet, om enbart det första en SSSB, small solar system body. Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter och fem dvärgplaneter, varav Pluto är en av de senare.
Detta är, helt utan konkurrens, den mest uppmärksammade och omdebatterade definition som IAU någonsin gjort. Det ironiska är att den egentligen inte har med astronomi att göra: Det är en ren språkfråga, men onekligen av en sort som engagerar. Inte minst i USA, där många nu såg sig berövade ”sin” enda planet. Det finns än idag inte så få som vägrar att kalla Pluto för något annat än en planet. Och visst, språket behöver inte vara vetenskapligt.
På sätt och vis levde hypotesen om planeten X kvar ända fram till 1992. Då användes data från Voyager 2, som passerade Neptunus 1989, för att göra en exaktare beräkning av Neptunus massa. De tidigare uppgifterna, som använts i såväl Lowells beräkningar som otaliga andras, liksom i de första beräkningarna av Plutos massa, visade sig behöva justeras ner en smula. Visserligen bara några promille, men när detta gjorts så räckte den lätt trimmade Neptunus till för att förklara alla störningar på Uranus. I dennas omloppsbana hade man under tiden dessutom korrigerat vissa mätfel i tidiga observationer. Planeten X fanns inte längre, och inte heller behövdes den.
Icke desto mindre kunde man långt efteråt – på sina håll än idag – läsa att Pluto upptäcktes genom att man studerade störningar i Uranus och Neptunus banor. Uppgiften kompletteras sällan med det faktum som flera anade 1930, och som vi vet med bestämdhet idag, nämligen att det hela var ett rent sammanträffande. Särskilt som man inte räknade ut en hypotetisk transneptunsk planet utan mängder, liksom att det krävdes ett mycket omfattande letande innan Tombaugh fick napp.
Ett liknande blindspår, som i efterhand visade sig långt intressantare, utgjordes av egenheter i Merkurius bana som inte stämde med Newtons mekanik. De studerades av Le Verrier som också räknat fram Neptunus existens, och han kom fram till att de måste bero på solsystemets innersta och dittills oupptäckta planet. Han kallade den Vulcan, och mer eller mindre trovärdiga observationer av denna gjordes ända fram till början av 1900-talet. Vulcan dömdes ut 1919, då Einsteins allmänna relativitetsteori bevisades vara riktig. Den förklarar bland annat hur Merkurius fått sin aningen icke-newtonska bana, utan att ta till någon hypotetisk planet. (Namnet Vulcan skulle senare återuppstå i Star Trek som Spocks hemplanet.)
Idag har Pluto den officiella beteckningen 134340 Pluto. Charon betecknas (134340) Pluto I. Månarna Nix och Hydra, upptäckta 2005, är inte med på bilden, inte heller den ännu mindre som upptäcktes 2011. [Kerberos]
Plutos uppskattade massa (i % av jordens) i några olika källor från olika år
1930 mindre än 70
1931 85–100?
1948 10
1950 10 (Kuiper)
1955 100 (Croswell)
1962 100 (Grosser)
1970 18 (Bulletin)
1971 10 (Croswell)
1972 20 (Papagiannis)
1974 ? (Urey)
1975 6 (Bonniers världsatlas)
1976 1
1977 8? (Smart & Green)
1978 0,2
Källor & lästips
(† anger källor som enbart använts för uppgifter om Plutos storlek)• Clyde W. Tombaugh, ”The discovery of Pluto”, i Harlow Shapley (red.), Source book in astronomy 1900–1950 (Harvard University Press 1960), sid 69–74
• Harlan T. Stetson, ”Error in astronomy”, i Joseph Jastrow (red.), The story of human error (Books for libraries press 1936) sid 56
• William Graves Hoyt, ”W. H. Pickering’s Planetary Predictions and the Discovery of Pluto”, Isis december 1976 (nr. 4, vol. 67), sid 551–564
• Morton Grosser, ”The Search for a Planet beyond Neptune”, Isis juni 1964 (nr. 2, vol. 55), sid 163–183
• ”Pluto may be bigger than supposed”, New Scientist 18 mars 1965
• †Tobias Owen & David L. Roberts, ”New Horizon in Space Exploration”, Bulletin of the Atomic Scientists februari 1970, sid 26
• †Michael D. Papagiannis, Space physics and space astronomy (Gordon and Breach 1972), sid 25
• †H. C. Urey, ”Evidence for lunar-type objects in the early solar system”, i G. Contopoulos (red.), Highlights of Astronomy vol. 3 (Reidel 1973), sid 476
• †William M. Smart & Robin M. Green, Textbook on spherical astronomy (1977), sid 421
• ”Pluto picked as name for Planet X ...”, New York Times 26 maj 1930
• ”New Planet Pluto Has First Birthday”, New York Times 13 mars 1931
• †”Pluto’s Diameter Put at 6,500 Miles”, New York Times 1 januari 1950
• †”Planet Pluto’s size Measured at Last”, New York Times 3 juni 1950
• ”A Primer of the Heavens”, New York Times 17 juli 1969
• ”Pluto, the ever-diminishing mini-planet”, New Scientist 22 juli 1971
• Wikipedia: Pluto; Charon (moon); Eris (dwarf planet); IAU definition of planet; Kuiper belt; Percival Lowell; Planets beyond Neptune; Urbain Le Verrier
2015-07-13
Lördagsfråga 368: 242 (igen)
- Volvo 242, en av de arketypiska kantiga modellerna som flera av oss vuxit upp med och (åtminstone undertecknad) tänker på som den "egentliga" Volvon.
- Israeliska soldater efter sexdagarskriget, efter vilket FN lade fram resolution 242 som kräver "tillbakadragande av Israels väpnade styrkor från områden som ockuperats i den aktuella konflikten".
- Ardashir, grundare av det persiska rikets sasanidiska dynasti, kung fram till 240, 241 eller 242, beroende på hur man tolkar materialet.
- Bahamas Hotel & Resort ligger i Indonesien, snarare än i Bahamas, med landskod 242.
2015-07-12
Bigfoot
Är jakten på Bigfoot bekant? Det är en levande subkultur, med folk över hela Nordamerika som letar spår efter Bigfoot, eller Sasquatch som den också kallas.
Redan här stöter vi på intressanta uppgifter. Som att begreppet Bigfoot myntades först 1958, och då under rubriken "Ny 'Sasquatch' hittad".
Detta var för övrigt vid samma tid som yetin var som hetast, vilket i sin tur hade en koppling till de försök att bestiga Mount Everest som kröntes med framgång 1953. Den berömda bilden av ett stort fotspår, komplett med ishacka, togs under en rekognoscerande expedition 1951. Sedan berget bestigits höll snömannen intresset för Himalaya vid liv under några år. Och 1958 överfördes som sagt idén, memen, till USA, och blev därmed en direkt angelägenhet för många intresserade där. Visst hade det förekommit berättelser om apmänniskor tidigare, men ingen som hade satt sig.
Notera att filmen inte togs "av misstag". Filmaren Roger Patterson var en aktiv Bigfoot-troende. Året innan hade han gett ut boken Do Abominable Snowmen of America Really Exist? Han hade gjort flera försök att fånga varelsen på bild. Och nu hade han, tydligen, lyckats. Han åkte världen runt, även till Sverige, och berättade om den nordamerikanska apmänniskan; typiskt nog lär han ha fått bäst gensvar i Ryssland.
Och vad har hänt sedan dess? Ingenting..? Tvärtom! Bilder, filmer och vittnesmål har ansamlats i mängd. Inte minst av de som gjort jakten på Bigfoot till sin enda fritidssyssla, eller rentav yrke.
Som Tom Biscardi, VD för Searching For Bigfoot, Inc. Här kan ni se hur de lägger upp det kryptozoologiska problemet:
Farbröder som kommit på ett sätt att leka Rambo och Ghostbusters samtidigt; de klär sig i kamouflage, beger sig ut i vildmarken med vapen (för säkerhets skull), mörkersikten och andra coola prylar, och hetsar sedan upp sig själva och varandra till att inbilla sig saker. De vocalizations Biscardi nämner vid 1:25 är ljud som skulle kunna härröra från en Bigfoot, snarare än alla andra djur, fåglar och annat som man kan höra i en skog. Andra ljud-belägg utgörs av tree knocking och rock clapping, som anses vara två sätt på vilka Bigfoot kommunicerar. För den som redan är frälst på idén så kan även sådana icke-belägg uppfattas som fullkomnade bevis.
Three of the references cited in the Ketchum paper as prior published research on the creatures were discovered to be questionable in validity. One was an openly-stated April Fools prank that concluded the Yeti was actually an ungulate (hoofed mammal) and that its resemblance to apes was due to convergent evolution.- Sharon Hill: The Ketchum Project: What to Believe about Bigfoot DNA ‘Science’, Skeptical Inquirer våren 2013
Det kan nämnas att Sharon Hill en gång i tiden trodde på Bigfoot, och som omvänd skeptiker därför är desto mer engagerad i frågan. Se även Faktoider: Yetin som inte är en isbjörn för en liknande historia, som dock mestadels bjöd på långt bättre vetenskap.
Men allt sådant — maskeraddräkten i frysen, DNA-fuskande, weekend warriors — hamnar i skuggan av de som kallas Bigfoot habituators: Folk som inte bara skymtat någon enstaka Bigfoot, utan som regelbundet träffat och umgåtts med hela Bigfoot-klaner i decennier.
Nowadays, there’s a whole group of folks claiming Bigfoot habituation, the sometimes seemingly permanent mutual living arrangement between the humans and a family or group of Sasquatch close to a rural setting or in a nearby woods.- Loren Coleman (som driver ett kryptozoologiskt museum i Portland, Maine): Bigfoot Contactees, Cryptamundo, 26 juni 2010
Jomen! Vad sa ni nu, skeptiker? Som tydligen inte är intresserade av Bigfoot, enligt samma Coleman?
... Ja, av en eller annan anledning blir apmänniskorna aldrig dokumenterade. Ifall någon undrade. Det är lite lustigt hur de påminner om utomjordingar, på vissa sätt.
"They get fish every day, a bucket of fruit, a bucket of dry dog food," said Robin Lynn Pfeifer, a 47-year-old resident of Newaygo County, north of Grand Rapids. "Their favorite thing is blueberry bagels. If I'm not baking them, I go to different stores to buy them."- 'I Fed Bigfoot Blueberry Bagels,' Michigan Woman Says, Fox News 14 oktober 2011
[...]
"All the Bigfoot contactees — for some reason they never take photographs," [Loren] Coleman said. "There's a lot of interest in finding these things, but we have to look of the credibility of the people feeding us the stories. I'm always careful of two kinds of people, the debunkers who have no interest and the true believers who will not bring any critical thinking."
Det pågår även en debatt i insatta kretsar om huruvida det är klokt eller ens lämpligt att bjuda Bigfoot på mat. Vad slutresultatet beträffar verkar dock metoden, när allt kommer omkring, varken vara bättre eller sämre än någon annan metod.
I won't bring up any names here but I recall having a heated debate with a researcher who uses gifting as a way to try to obtain evidence, such as saliva or hair. To the credit of the individual, she admitted that no hair or saliva has been gathered through the gifting of food, if I remember the conversation correctly.- Randy Filipovic, Habituating Bigfoot, Bigfoot Anarchy 1 mars 2015
Det där med "heated debate" kan understrykas: Det finns många Bigfoot-entusiaster som tar mycket allvarligt på det hela, som tar varje ifrågasättande av deras älsklingsmysterium personligt. I likhet med många andra förvillade, förresten.