Är jakten på Bigfoot bekant? Det är en levande subkultur, med folk över hela Nordamerika som letar spår efter Bigfoot, eller Sasquatch som den också kallas.
Redan här stöter vi på intressanta uppgifter. Som att begreppet Bigfoot myntades först 1958, och då under rubriken "Ny 'Sasquatch' hittad".
Jerry Crew såg en intressant fotavtryck i Bluff Creek (lämpligt namn) i Kalifornien. Han gjorde en gipsavgjutning som genast blev en kryptozoologisk klassiker. Många år senare avled Crews chef Ray Wallace, och familjen bekräftade det som många misstänkt: Den skojfriske Wallace hade snidat storfötter i trä och klampat omkring på den mjuka marken. (Se Museum of Hoaxes: The Birth of Bigfoot.)
Detta var för övrigt vid samma tid som yetin var som hetast, vilket i sin tur hade en koppling till de försök att bestiga Mount Everest som kröntes med framgång 1953. Den berömda bilden av ett stort fotspår, komplett med ishacka, togs under en rekognoscerande expedition 1951. Sedan berget bestigits höll snömannen intresset för Himalaya vid liv under några år. Och 1958 överfördes som sagt idén, memen, till USA, och blev därmed en direkt angelägenhet för många intresserade där. Visst hade det förekommit berättelser om apmänniskor tidigare, men ingen som hade satt sig.
Den berömda filmsnutten spelades in vid samma Bluff Creek 1967. Den satte sig ordentligt i det allmänna medvetandet, och är än idag den mest kända bilden av Bigfoot. (Det ska påpekas att originalet håller bättre kvalitet än de många versioner man kan hitta på Youtube.)
Notera att filmen inte togs "av misstag". Filmaren Roger Patterson var en aktiv Bigfoot-troende. Året innan hade han gett ut boken Do Abominable Snowmen of America Really Exist? Han hade gjort flera försök att fånga varelsen på bild. Och nu hade han, tydligen, lyckats. Han åkte världen runt, även till Sverige, och berättade om den nordamerikanska apmänniskan; typiskt nog lär han ha fått bäst gensvar i Ryssland.
Och vad har hänt sedan dess? Ingenting..? Tvärtom! Bilder, filmer och vittnesmål har ansamlats i mängd. Inte minst av de som gjort jakten på Bigfoot till sin enda fritidssyssla, eller rentav yrke.
Som Tom Biscardi, VD för Searching For Bigfoot, Inc. Här kan ni se hur de lägger upp det kryptozoologiska problemet:
Farbröder som kommit på ett sätt att leka Rambo och Ghostbusters samtidigt; de klär sig i kamouflage, beger sig ut i vildmarken med vapen (för säkerhets skull), mörkersikten och andra coola prylar, och hetsar sedan upp sig själva och varandra till att inbilla sig saker. De vocalizations Biscardi nämner vid 1:25 är ljud som skulle kunna härröra från en Bigfoot, snarare än alla andra djur, fåglar och annat som man kan höra i en skog. Andra ljud-belägg utgörs av tree knocking och rock clapping, som anses vara två sätt på vilka Bigfoot kommunicerar. För den som redan är frälst på idén så kan även sådana icke-belägg uppfattas som fullkomnade bevis.
Ibland tröttnar man på inbillade belägg. För några år sedan var Biscardi inblandad i ett besynnerligt försök att ge världen en äkta Bigfoot: Man lade en apdräkt i en frys, fotograferade den och ökade hypen till max. Det var väl roligt så länge det varade, kantänka ...
En mer pseudovetenskaplig vinkling gavs 2012 av Melba Ketchum. Hon skickade ut en pressrelease om en forskargrupp som efter fem års arbete sades ha fått fram och kartlagt tillräckligt mycket Bigfoot-DNA för att kunna avgöra dess plats bland primaterna. Tre månader (!) senare publicerades så hennes revolutionerande paper; inte i Nature, Science eller någon liknande publikation, utan i DeNovo: Journal of Science. Det är inte en ens journal utan en hemsida, som Melba Ketchum skapat nio dagar tidigare. DNA-materialet kom från en rad olika och ofta genuint opåtlitliga källor, som t.ex. Biscardi.
Three of the references cited in the Ketchum paper as prior published research on the creatures were discovered to be questionable in validity. One was an openly-stated April Fools prank that concluded the Yeti was actually an ungulate (hoofed mammal) and that its resemblance to apes was due to convergent evolution.- Sharon Hill: The Ketchum Project: What to Believe about Bigfoot DNA ‘Science’, Skeptical Inquirer våren 2013
Det kan nämnas att Sharon Hill en gång i tiden trodde på Bigfoot, och som omvänd skeptiker därför är desto mer engagerad i frågan. Se även Faktoider: Yetin som inte är en isbjörn för en liknande historia, som dock mestadels bjöd på långt bättre vetenskap.
Men allt sådant — maskeraddräkten i frysen, DNA-fuskande, weekend warriors — hamnar i skuggan av de som kallas Bigfoot habituators: Folk som inte bara skymtat någon enstaka Bigfoot, utan som regelbundet träffat och umgåtts med hela Bigfoot-klaner i decennier.
Nowadays, there’s a whole group of folks claiming Bigfoot habituation, the sometimes seemingly permanent mutual living arrangement between the humans and a family or group of Sasquatch close to a rural setting or in a nearby woods.- Loren Coleman (som driver ett kryptozoologiskt museum i Portland, Maine): Bigfoot Contactees, Cryptamundo, 26 juni 2010
Jomen! Vad sa ni nu, skeptiker? Som tydligen inte är intresserade av Bigfoot, enligt samma Coleman?
... Ja, av en eller annan anledning blir apmänniskorna aldrig dokumenterade. Ifall någon undrade. Det är lite lustigt hur de påminner om utomjordingar, på vissa sätt.
"They get fish every day, a bucket of fruit, a bucket of dry dog food," said Robin Lynn Pfeifer, a 47-year-old resident of Newaygo County, north of Grand Rapids. "Their favorite thing is blueberry bagels. If I'm not baking them, I go to different stores to buy them."- 'I Fed Bigfoot Blueberry Bagels,' Michigan Woman Says, Fox News 14 oktober 2011
[...]
"All the Bigfoot contactees — for some reason they never take photographs," [Loren] Coleman said. "There's a lot of interest in finding these things, but we have to look of the credibility of the people feeding us the stories. I'm always careful of two kinds of people, the debunkers who have no interest and the true believers who will not bring any critical thinking."
Det pågår även en debatt i insatta kretsar om huruvida det är klokt eller ens lämpligt att bjuda Bigfoot på mat. Vad slutresultatet beträffar verkar dock metoden, när allt kommer omkring, varken vara bättre eller sämre än någon annan metod.
I won't bring up any names here but I recall having a heated debate with a researcher who uses gifting as a way to try to obtain evidence, such as saliva or hair. To the credit of the individual, she admitted that no hair or saliva has been gathered through the gifting of food, if I remember the conversation correctly.- Randy Filipovic, Habituating Bigfoot, Bigfoot Anarchy 1 mars 2015
Det där med "heated debate" kan understrykas: Det finns många Bigfoot-entusiaster som tar mycket allvarligt på det hela, som tar varje ifrågasättande av deras älsklingsmysterium personligt. I likhet med många andra förvillade, förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.