Bloggen har semester

En tid framöver blir det oregelbundna uppdateringar. Tess dess finns det några tusen inlägg att rekommendera (eller inte) från föregående år.

Lördagsfråga 321: Luxemburg

1. Wählt Spartakus! Valaffisch från 1920 för KPD, kommunistpartiet som bildats av bl.a. Spartakusbund. Den socialistiska gruppen med namn efter den upproriske slaven grundades av Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg m.fl.
2. I georgiska sammanhang kallas kors som detta för Bolnisi-kors och används som georgisk symbol. Bilden är nämligen från Bolnisi Sioni, en kyrka från 400-talet minsann i området Bolnisi, Georgien. I trakten grundades 1818 samhället Katharinenfeld av 95 tysktalande familjer från Schwaben. Drygt hundra år senare tog röda armén över, och bytte dess namn till Luxemburg, efter Rosa i #1. Numer heter staden Bolnisi. -- Tysk kultur i Kaukasus är ännu ett område som jag inte hade en aning om; bara en sådan sak, som att det i början av 1900-talet fanns en tyskspråkig tidning Kaukasische Post.
3. Juldagen 1799 grundar Napoleon statsrådet, conseil d'etat. Platsen är Paris och Petit-Luxembourg, ett inte fullt lika stort palats som det stora Luxembourg intill. Namnet kommer från en tidigare ägare av tomten som även var hertig av Luxemburg.
4. Ett pixligt grönt vildsvin. Tillsammans med mottot Une ardeur d'avance, ungefär "en vilja till framgång", är det, av någon anledning, symbolen för provinsen Luxemburg i södra Belgien. (Om man beger sig från hertigdömet till Belgien lämnar man Luxemburg och kommer till Luxemburg.)

Så visst är svaret Luxemburg, som Anita satte. Anledningen är att hertigdömet blir första anhalt på en expedition neråt kontinenten, en färd som ju är särskilt lämplig prick etthundra år sedan det verkligen började hända grejor i de trakterna.

Triangulering

Triangulering förklarad i en fin illustration från 1500-talet av Levinus Hulsius: Om vi vet hur stora vinklarna A och D är, liksom avståndet "Basis", så kan vi enkelt räkna ut "Hypotenusa" och "Cathecus".

Under Clintons ämbetsperiod fick begreppet en politisk betydelse, som i stort sett verkar vara ekvivalent med kompromiss. (Om det finns någon skillnad så lyckas jag inte se den.) Betydelsen har inte med den geometriska övningen att göra. Bilden är för övrigt från Wikipedia: Triangulation (politics).

Efter att ha använts lite grann under ett antal år har "triangulering" sedan en tid tillbaka -- något år? -- blivit ett modeord, ett ord som folk inom politiken ofta och gärna använder. Trots att man aldrig, som det verkar, har varit särskilt överens om vad det betyder. Följande definition verkar finnas lite varstans, åtminstone i svenska sammanhang: "Triangulering sker när en politisk aktör neutraliserar motståndarens förslag genom att ställa ett liknande" (Stefan Lindgren, Triangulering är ordet, 8 dagar, 14 januari 2014) eller "Att partierna lägger sig förvirrade nära varandra av rädsla att förlora röster till varandra" (Åsa Petersen, Sluta triangulera!, Dagens Arena 16 september 2013). Som det används här är ett ord som "kopiera" närmare.

Och i Erik Åsards SvD-artikel Triangulering - ett ord som används lika ofta som fel, där jag först fick reda på att ordet alls har en politisk betydelse, nämns en artikel av Torbjörn Nilsson. Han konstaterar att begreppet är gravt missförstått, nämner dess clintonska ursprung, för att därefter beskriva det på ett helt annat sätt: "Triangulering handlar nämligen om att acceptera någon annans problemformulering men applicera sina egna svar", "Att triangulera är att välja ut ett område där man vill ha konflikt, men komma med nya och skarpare vapen till slagfältet" (Torbjörn Nilsson, Tysk vår, Fokus 13/2014).

Hur har det här gått till?

Sådana här ord sprids ibland från mun till mun, där den exakta definitionen raskt kan mutera iväg. Kanske spelar det in att ordet inte blev populärt direkt utan hann utvecklas lite olika inom olika kretsar. Kanske spelar det in att efterfrågan så att säga överstiger behovet, att man drämmer till med det käcka ordet lite då och då, även när det bara nästan betyder det man egentligen vill ha sagt.

Eller vad man nu vill. Det är ju ändå politik, ett område där folk kan definiera ord olika utan att det spelar någon roll.

Lördagsfråga 321

Tyst om tobak

Sir Walter Raleigh (ca 1554-1618) är en historisk figur av rang: Han hade en viktig roll när Storbritannien etablerade sig i Nordamerika, en närvaro utan vilken åtskilligt i dagens samhälle skulle se annorlunda ut. Han är dessutom någorlunda känd hos allmänheten, för att ha importerat tvenne ting från den nya världen till den gamla: potatis och tobak.

Det finns en rad skrönor som beskriver hur det gick till när Raleigh tog med sig hem potatis. Flera av dem är internationella vandringssägner som i andra länder tillskrivs andra kändisar, när huvudpersonen inte förblir anonym. Som han som trodde att det var bären man skulle äta, de som försökte äta blasten, bönderna som fått sin mat rekvirerad av soldater och i frustration försökte sig på svinmaten, med flera.

Det finns åtminstone en historia om hur tobaksbruket uppfattades. Ni har förloppet på bilden ovan: Sir Walter sitter i godan ro och njuter ett stopp, då betjänten upptäcker röken -- herrn har fattat eld! -- rycker till sig vatten och häller det över herrns huvud.

I Sverige förekommer ett antal potatis-skrönor. Däremot har jag hittills aldrig stött på någon tobaksrelaterad historia i samma stil, vare sig "på fältet" eller i litteraturen.

Är inte det lite märkvärdigt? Potatisen var ju bara ännu en rotfrukt, medan bruket att röka tobak var något helt nytt som inte påminde om något man gjort, sett eller hört talas om. (Bortsett från enstaka som kommit i kontakt med cannabis.) Borde inte tobaken vara föremål för tjugo gånger fler och roligare historier än potatis?

Visserligen är potatis-historierna inte så gamla som de "borde" vara. De flesta, om inte alla, är konstruktioner från 1800-talet. Vid det laget hade potatisen slagit igenom och syftet var att beskriva de korkade förfäderna som inte begrep sig på knölarna. Fast det förklarar inte frånvaron av tobaks-skrönor. Eller är det jag som letat illa..?

Så blir 1914

Hur kommer nästa år att bli? I december 1913 ställdes frågan till den "vetenskaplige astrologen och nationens rådgivare", professor (som han kallade sig) Gustave Meyer, Hoboken, New Jersey.

Med tanke på facit var det ingen dum rubrik de fick till. Men bortsett från att död och elände alltid har varit säkra kort när framtiden ska spås, vad var det mer konkret som professorn förutspådde?

Bland annat följande: Edison kommer att göra en omvälvande upptäckt. Wilson-administrationen kommer att bli mycket impopulär, och presidenten själv ska vara försiktig med sin hälsa. Arbetslöshet kommer att spridas. Kvinnorna kommer inte att klä och uppföra sig sedligare. Det kommer att bli många jordbävningar, i synnerhet i de västliga staterna, och på haven kommer fler katastrofer än någonsin att inträffa (det beror på att Saturnus är i den nionde meridianen). Men så småningom kommer läget att bättra sig:

Den som verkligen tror på parapsykologins underbara värld skulle här kunna påpeka att Meyer pekar ut sensommaren/hösten som en brytningstid; han fick bara lite fel på valörerna. Men så är också högre parapsykologi i princip detsamma som att hitta bortförklaringar.

Det kan nämnas att The Sun inte var någon skojtidning utan i stort sett seriös. I vilken mån det här finns någon journalistisk glimt i ögat ska jag låta vara osagt.

Gustave Meyer (1876-1944) tog sig själv på största möjliga allvar. Han blev tidigt intresserad av astrologi och ägnade livet åt så vetenskaplig astrologi som han förmådde. Han lär (enligt kort artikel i Mystic Magazine, februari 1955) ha varit känd för två korrekta förutsägelser: Roosevelts jordskredsseger 1936 och slutet på gangstern John Dillingers karriär i juli 1934, då han sköts efter att ha varit på flykt i över ett år. Förutsägelserna om 1914 verkar inte ha gjort något avtryck.

1914 recenserad (igen)

Ja, nu blir det ännu en recension av den senaste. Jag har samlat några i 1914: Vägen till första världskriget (Forum 2014), men den av Lars Erickson Wolke, professor på Försvarshögskolan, som publicerades i Populär Historia 8/2014 var såpass intressant att den förtjänar en egen bloggpost.

I vågen av böcker om första världskriget hittar vi också en av Peter Olausson, som på drygt 250 sidor försöker förklara för en svensk publik vad det egentligen var som hände de där ödesdigra sommarveckorna fram till månadsskiftet juli-augusti 1914.

Olausson gör det bra, med den kronologiska utvecklingen från skotten i Sarajevo och fem veckor framåt som en röd tråd. Den interfolieras av längre utläggningar om maktspelet på Balkan, de europeiska stormakternas konkurrens om kolonier och den inre politiska utvecklingen i de ledande länderna.

Han får med mycket och förklarar åtskilligt, även om hoppen i tid och rum sannolikt kan göra det lite knepigt för en mindre påläst läsare att hänga med i alla turer.

Det var en utmaning att strukturera materialet: kronologiskt, tematiskt, per land eller något annat sätt? Helst hade jag velat lägga allting först.

Men han lyfter också fram viktiga förhållanden som att den gamla brittisk-franska rivaliteten så sent som 1898 var nära att leda till krig mellan de båda staterna. Allianserna inför 1914 var ingalunda några givna, naturliga partnerskap.

Idag kan läget i andra och första världskriget, i den ordningen, vara så nött att det känns självklart, med UK/Frankrike på ena sidan och Tyskland på andra. Historiskt sett finns det ingenting självklart i den uppdelningen.

Att Olausson sedan inte konkurrerar ut Jan Olof Olssons (Jolo) mästerliga 1914 (1964) är en annan sak, det är en hopplös uppgift.

Amen.

En del mindre skönhetsfläckar finns,

Nu blir det intressant!

till exempel en alltför schablonartad negativ beskrivning av Rysslands inre förhållanden åren före 1914. Många forskare framhåller en begynnande positiv ekonomisk - och i viss mån politisk - utveckling, som bröts 1914 och sedan knäcktes definitivt 1917.

Där är vi oense.

I samband med beskrivningen av det rysk-japanska kriget 1905 får vi veta att Sverige sände "sju årskullar med soldater" till att förstärka Gotlands försvar. Om det stämde skulle det ha inneburit en förflyttning av drygt 200 000 man! Vad det handlade om var att de sju yngsta årsklasserna ur Visby och Slite rullföringsområden mobiliserades och bildade tre kompanier och ett kanonbatteri, sammanlagt ett antal hundra man. Från fastlandet anlände 75 skånska kavallerister och 100 kustartillerister.

Så var det. Den korrigeringen tackar jag för; samtidigt är jag lättad över att en insatt recensent inte hittade fler underligheter. Här är förresten de hittills funna: Errata för 1914. (Kan även tipsa om Belgien 1914 för fel i PH.)

Olaussons bok är en läsvärd introduktion till ett komplext skeende där författaren lyckas fånga dramatiken, trots att läsaren "vet hur det går".

Hur man drunknar

Den obligatoriska drunknings-handen! Studera företeelsen drunkning i bild, på film -- handen dyker upp överallt, jämt. Hur ska man annars kunna se att drunkning är på gång om det inte viftas händer och gapas?

Men så ser det inte ut i verkligheten.

"Drunkning är inte det vilt plaskande och ropande på hjälp som de flesta förväntar sig. Kaptenen hade lärt sig att känna igen drunkning av experter och år av erfarenhet. Pappan å sin sida hade lärt sig hur drunkning ser ut genom att titta på TV."

- Mario Vittone: Drowning Doesn't Look Like Drowning

Jag har kört detta tips i repris sedan ett antal somrar. Det var en sådan fullständig överraskning att få reda på att något som vi ofta hör talas om och verkligen har anledning att känna till inte alls ser ut som vi tror. Fortfarande är det svårt, tycker jag, att i drunkningsrapporteringen (2014 verkar bli något av ett rekordår) se denna upplysning: den som drunknar ropar på inte hjälp eller viftar med armarna.

"För att få perspektiv på hur tysta och odramatiska drunkningar ofta är, tänk på att drunkning är den nästa vanligaste orsaken till dödliga olyckor (i USA) efter trafikolyckor. Av de 750 barnen som kommer att drunkna i i USA nästa år, kommer 375 av dem att göra det inom 25 meters avstånd från en förälder eller annan vuxen. I 10% av fallen kommer drunkningen att direkt bevittnas av en vuxen, utan att denne förstår vad som händer (källa CDC). Drunkning ser inte ut som drunkning."

- Sjöräddningsbloggen (2009): Tecken på drunkning

Kan även påpeka att en person som beter sig som en drunknande på film är i något som kallas aquatic distress, "sjönöd" vore en direktöversättning. Det är förvisso inget att nonchalera. Det kan förekomma innan den faktiska drunkningsreflexen träder in och är faktiskt bättre, på så sätt att personen ifråga fortfarande är i stånd att ta tag i rep och annat.

Lördagsfråga 320: Samuel Colt 200 år

1. Reklam från 1985 för Mitsubishi Colt.
2. En Piper PA-22 Colt, ett skolflygplan som här fått lite hård inskolning.
3. Ur Colt (2005), en filmatisering av novellen Fölet av Michail Sjolochov (Nobelpriset i litteratur 1965).
4. Detalj ur Samuel Colts första patenterade revolver från 1836 (Samuel Colt's First Patent).

Vilket ger Colt (det satte Christian), närmare bestämt Samuel Colt som föddes den 19 juli 1814 (det satte Assar). Colt uppfann inte revolvern men tog fram den första framgångsrika konstruktionen. Han var även framgångsrik på andra sätt, som produktion (han ska ha varit tidig, om än inte först, med att införa löpande band-principen i maskintillverkning) och marknadsföring.

Stauffenberg omvärderad

Det är inte många överstar i Tredje rikets Wehrmacht som har gator uppkallade efter sig i dagens Tyskland. Men Claus Philipp Maria Schenk Graf von Stauffenberg hedras med såväl gator som torg, minnesmärken och frimärken. Det beror på att han den 20 juli 1944 kom så nära att döda Hitler som någon kom, förutom Hitler. För detta avrättades han den 21 juli.

Vad hade hänt om försöket hade lyckats? Vilket det, för att hoppa över en på flera sätt knepig teknisk diskussion, var mycket nära att göra?

För att destillera en på ännu flera sätt knepig historisk diskussion, och kanske rätta till en bild som man kan få av någon som försökt att döda Hitler: von Stauffenberg var inte någon frihetshjälte i den förenklade populära Hollywood-bemärkelsen. Han var konservativ nationalist och aristokrat ut i fingerspetsarna (de han hade kvar) och militär. Det största problemet med Hitler var att han var inkompetent. Stauffenberg var motståndare mot behandlingen av judar (förintelsen hade vid det här laget gått in i sin intensivaste mardrömsfas) och kristna, han var inte medlem av partiet, men inte en antinazist; åtminstone var antinazism inte den kraft som drev honom.

Att analysera konspiratörernas motiv är, av förklarliga skäl, inte det enklaste. Men skäl som de ovan förklarar den ljumma inställning man länge hade i såväl Väst- som i synnerhet Östtyskland. Att de som försökte döda Hitler därmed bröt sin ed, som alla rikets krigsmän sedan 1934 svurit direkt till Führern, sägs ha spelat in - åtminstone enligt denna artikel:

"In the summer of 1951, the Allensbacher Institute took an important survey. The pollsters wanted to know what German citizens thought about the July 20, 1944 plot to kill Adolf Hitler. Only a third of respondents had a positive opinion about the men and women who had tried unsuccessfully to overthrow the Nazi regime. And in 1956, a majority of citizens opposed naming a school after Claus Schenk Graf von Stauffenberg, Hitler's failed assassin."

- How traitors become heroes, Deutsche Welle, 20 juli 2014

Men om attentatet lyckats? Det enda man kan vara tämligen säker på är att fortsättningen åtminstone inte hade gått som konspiratörerna planerat.

Lördagsfråga 320

Förvillande i Studio Ett

Den 17 juli 2014 sände Studio Ett, SR P1, inslaget Omdebatterad utställning om dinosaurier i Umeå. Det handlade om det kreationistiska museet Den förhistoriska världen, vari bland många andra stollerier förklaras att dinosaurier och människor en gång i tiden levde sida vid sida, att samtliga var beskedliga växtätare, att Tyrannosaurus rex som regel hade ledgångsreumatism, med mera. Hur kan man tro på sådant? Museet drivs av Mats Molén som är kreationist och sätter bibelns skapelseberättelse framför allt annat.: Om verkligheten inte stämmer överens med bibeln så gäller bibeln.

Om kreationism kan sägas mycket. Istället för att göra det presenterar man Mats Molén som "evolutionskritisk naturvetare". Man kallar även in en riktig paleontolog, för att få balans kantänka (och kanske lite mediamässigt munhuggande).

Den falska balansen finns det en del att säga om. Media ska vara sakliga och opartiska. Att vara saklig och opartisk måste inte innebär att alla ska komma till tals. Sant och falskt är inte jämförbara storheter. Studio Ett skulle sannolikt inte arrangera en debatt mellan en som anser att jorden är platt och en som anser att jorden är rund.


Visserligen är kreationism inte särskilt stort i Sverige (peppar peppar). En fråga som är brännande på ett helt annat sätt är klimathotet. Där har media flera gånger gjort bort sig genom att bjuda in folk som förnekar klimathotet, mer eller mindre, och folk som inte gör det, som vore det jämbördiga åsikter. Inte heller där är de olika åsikterna jämbördiga. Sakfrågor är inte politik.

Just politik har de visserligen fått smäll för alldeles nyligen: Studio Ett fällt av Granskningsnämnden för en intervju med en svensk nazist som åkt till Ukraina för att stödja den ryska sidan.

Hitler som socialist (?)

Kurt Eisner var jude, socialist och revolutionär. På eftermiddagen den 7 november 1918, på årsdagen efter den ryska revolutionen (eller snarare bolsjevikiska statskuppen), utropade han den bajerska rådsrepubliken. Hans regering blev kortvarig och förvirrad, om än inte i närheten lika kortvarig och förvirrad som den jag beskrev i bloggposten Det bajer-schweiziska lokomotiv-kriget. I januari 1919 hölls ett val som hans parti förlorade. Den 21 februari var Eisner på väg till parlamentet för att förklara sin avgång, då han sköts ihjäl. Mördaren hette Anton Arco-Valley. Orsaken kan ha varit -- vet inte hur klarlagt det är -- att han ville visa sig värdig sedan han som halvjude (hans mor kom från den judiska bankirfamiljen Oppenheim) nekats inträde i den völkischer klubben Thule-sällskapet.

Den bortgångne premiärministern fick givetvis en stort upplagd begravning. Bilder togs, filmer spelades in. Och på minst en av bilderna ser man en karl som skulle kunna vara Adolf Hitler. Pilen fanns för övrigt på plats åtminstone 1993, då Bajerska statsbiblioteket förvärvade Hoffmanns bildarkiv där den ingick. Det är alltså Heinrich Hoffmann, München-fotografen som blev Hitlers hovfotograf.

Innebär det att det även var han som tog bilden? Var det han som ritade pilen? Vad kunde innehavet av denna bild vara värt under tredje riket; vilken risk löpte ägaren? Om det alls är Hitler..? Frågorna hopar sig.

Poängen är, om det är Hitler, huruvida han inte bara betraktade begravningståget utan även deltog i det. Hade han på sig en svart sorgbindel för att betyga sorgen för den judiske socialisten, och dessutom en röd armbindel -- för att visa att han arbetade för den bajerska rådsrepubliken?

I Mein Kampf ger Hitler intryck av att hans politiska kamplust väcktes i samma ögonblick som kriget förkunnades förlorat: "Jag beslöt mig för att bli politiker." Det går inte ihop med andra uppgifter, utan är med största säkerhet en dramatisk efterhandskonstruktion. I Hitlers första krig argumenterar Thomas Weber (som även hänvisar till bildmaterial från begravningståget) för att Hitler inte ens var särskilt klar över sin egen politiska världsåskådning, vare sig under kriget eller direkt efter det. Villrådig, utan framtid och med alla sina kamrater i München valde han att stanna kvar där, även när det innebar att ta tjänst hos en sovjetisk rådsrepublik.


Historisches Lexikon Bayerns: Beisetzung Kurt Eisners, München, 26. Februar 1919

Very first actual bug

"(The telegrapher's definition of 'bug' is 'trouble'.) [...] After half an hour's search they found the bug, not on the wire, but on the instruments. It proved to be a Croton bug."

- "A bug on the wire", The Pittsburgh Dispatch, 13 december 1891

Man kan lite varstans, även här på bloggen, läsa om världshistoriens första "riktiga" bugg, alltså ett fel (ordet bug för fel i datamaskiner och relaterat är gammalt) som verkligen var en insekt. Men den insekt som 1947 fastnade i ett relä på en Mark II var, som synes, inte först. Redan 1891 hade en tysk kackerlacka (Blattella germanica) fastnat i telegrafiskt maskineri i New York, och därmed blockerat börshandeln mellan den staden och Baltimore.

1914: Vägen till första världskriget (Forum 2014)

Några recensioner:

"Peter Olausson har skrivit en läsvärd och tänkvärd bok om första världskriget och det är ett inspirerande historiegrepp att gå ner på micronivå för att urskilja de större linjerna."

- Cecilia Persson, BTJ (Bibliotekstjänst)

"Olausson växlar på vederhäftigt sätt mellan de många bakomliggande orsakerna till kriget och en väldokumenterad beskrivning av de kronologiska turerna före krigsutbrottet."

- Hans Olov Ohlson, Norrländska Socialdemokraten 4 juni liksom Sundsvalls Tidning 25 juli

"...En lättillgänglig återgivelse av händelseförloppet och dess huvudpersoner såsom vi redan känner det."

- Lina Sturfelt, Sprängkraft kvar i första världskriget, Sydsvenskan 2 juli (även nämnd i denna bloggpost)

"Givande läsning om varför de stred - Peter Olausson ger oss helt enkelt en repetitionskurs i epokens politiska historia. Kapitel för kapitel besöker han tidens stormakter: Österrike-Ungern, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och Tyskland. Var och en av dem får sitt porträtt, med viktiga ledare, händelser och problem... Olaussons metod är onekligen pedagogisk och intresseväckande."

- Josef Rydén, Jönköpings-Posten 4 juni

"Olaussons bok är en läsvärd introduktion till ett komplext skeende där författaren lyckas fånga dramatiken, trots att läsaren 'vet hur det går'."

- Lars Erickson Wolke, Populär Historia 8/2014 - mer här

"Som många andra skribenter just nu tar han bort myterna om att allt innan kriget var lugnt och stilla, ”La belle epoque”. Han visar skickligt på hur det snarare var en logisk fortsättning på det som varit innan: krigen på Balkan, kapplöpningen om kolonierna, kapprustningen på havet. Han gör det pedagogiskt, inkännande och kunnigt och boken är ett måste för alla som vill ha en bra ingång till första världskriget."

- Björn G. Stenberg, Möten med krigets huvudpersoner, UNT 27 juli

Den här är ändå den finaste:

"Vi som fördjupar oss i litteratur om första världskriget, som frivilligt läser Erich Ludendorffs oerhört trista memoarer, har böcker som vi gång efter annan återvänder till för att förstå. I Sverige är det ofta Jolos 1914 och Den okände soldaten och Barbara Tuchmans Det stolta tornet och Augusti 1914. [...] Jag tror att Peter Olaussons 1914, Vägen till första världskriget, kommer att bli en sådan bok som jag gång efter annan återvänder till. För att förstå hur det kunde gå så illa."

- Marianne Westin, Norrbottenskuriren 4 juli 2014

Dessutom har ett antal tidningar haft artikeln Kriget bortom schablonerna av Sara Ullberg, TT. Inte så mycket recension som uppmärksammande, men ett nog så hedrande sådant.

Klicka på bilden för någorlunda läsbar text, här från Borås.

Viralgranskaren om Newsvoice

Metros Viralgranskare har en varningslista, en "lista över sajter som skriver fejkade eller satiriska artiklar, men som emellanåt får spridning som vore de på riktigt". Den 27 juni lade de till den etablerade knäppsajten Newsvoice, sedan de frågat efter och fått belägg (NewsVoice: Allt tokigt på ett ställe).

Sedan tog man bort Newsvoice. Varför? Såg man plötsligt "ljuset" och fick för sig att C-vitamin botar cancer, rymdödlorna finns bland oss, vacciner är en konspiration och somalier ekonomiskt oberoende? Eller, för att ta ett aningen sannolikare scenario, hade de hotats av redaktör Torbjörn Sassersson och hans kompis Börje Peratt?

Här är förklaringen:

På vår varningslista för vi in sajter som skriver fejkade eller satiriska artiklar, men som emellanåt får spridning som vore de på riktigt. Fokus ligger alltså på direkt påhittade eller tydligt vinklade texter som gör anspråk på att bära seriositetens prägel - och som tas på allvar av människor och därmed riskerar ge dem en felaktig bild av ett sakförhållanden eller skeende. På sätt och vis passar Newsvoice in i denna beskrivning, men vid en närmare genomgång har vi insett att många artiklar baserar sig på vad enskilda personer tycker sig ha upplevt eller vad olika forskare - hur seriösa [oseriösa? /Hex] de än är - påstår. Newsvoice rapporterar ofta bara vidare detta, och gör sig med andra ord själva sällan skyldiga till fejk enligt modellen ovan. För närvarande passar den alltså inte in på listan, vilket vi beklagligt nog insåg först efter dess publicering. Detta betyder inte att vi tycker Newsvoice verkar vara en trovärdig sajt - bara att den inte fyller i kriterierna för listan, riktigt. Detta har ingenting med eventuella klagomål från sajtens närstående att göra. Vi kommer dock hålla ögonen på Newsvoice, och vi kommer granska de eventuella artiklar de publicerar framöver. Givet att de får spridning och innehåller fel.

- Jack Werner, Metro (via Facebook)

Newsvoice kvalar alltså inte in på listan eftersom 1) dess skribenter tar faktiskt tokigheterna på allvar och 2) artiklarna får för lite spridning.

Man kan också resonera som så, att knasbollar inte ska ges mer uppmärksamhet än de är värda. Men om någon av deras artiklar uppmärksammas, så ska man inte behöva gräva för att göra klart för sig vilka figurer det är som driver den. Vare sig det är knasigheter på skoj (som The Onion, Grönköpings veckoblad eller andra briljanta källor) eller knasigheter på allvar (som Avpixlat, Vaken.se, Världen Idag eller Newsvoice).

Matprat på Österlen

Ikväll kl 18 kommer jag att prata faktoider, skrönor, myter och slikt om mat och dryck. Platsen är den osannolikt idylliska Kaffestugan Alunbruket i Andrarum, Österlen.

Författarsafari i Svedala

"Måndag 7 juli kl 19 är det premiär för FörfattarSafari i Svedala. På FörfattarSafari gör vi en gemensam cykelutflykt där vi stannar till på tre platser för att lyssna på tre olika författare. Vart cykelturen går och vilka författarna är hålls hemligt men vi kan avslöja att det blir en blandning mellan högt och lågt, fint och fult, underhållande, roligt och intressant. Publiken cyklar och leds till sköna platser och naturliga scenrum i Svedala av två erfarna cyklande guider. Innan hemfärd bjuds grillad vildsvinskorv från Illstorp."

- Svedala.se, Premiär för FörfattarSafari på två hjul

Eftersom undertecknad blev först ut så fick jag alltså äran att verkligen begå premiären för Författarsafarin i Svedala. Konceptet har genomförts på några andra ställen i trakten och samlat en hel del folk där med. Jag hade ingen aning om hur många man kan förvänta sig men ett 40-tal deltagare var definitivt en positiv överraskning.

Ämnet blev förresten skotten i Sarajevo med efterdyningar.

Lördagsfråga 319: Amiga

1. Paula Abdul, här från signaturen (heter det så?), till MTV:s Greatest Hits.
2. Denis, Blondies cover på Denise.
3. Guds lamm, Agnus Dei.
4. Ett av Andy Warhols nyligen upphittade alster som framställdes på en Amiga.

Paula, Denise och Agnus hette tre av chipen i den Amigan, den första moderna hemdatorn. Andy Warhol var "evangelist" för den, reklam som nog var riktigt värdefull.

Usonia

Vad heter Amerikas president?

Nej, den lätte går ni naturligtvis inte på. Amerika har en president lika lite som Europa eller Afrika har det. Men däremot använder vi begrepp som amerikaner, amerikanare, amerikansk kultur och så vidare, där det som avses inte är nord- och sydamerika i union utan USA. Som vanligt bekymrar sig de flesta inte för skillnaden. Men en del gör det. Som arkitekten Frank Lloyd Wright. Och han hade ett alternativ.

But why this term 'America' has become representative as the name of these United States at home and abroad is past recall. Samuel Butler fitted us with a good name. He called us Usonians, and our Nation of combined States, Usonia.

- Frank Lloyd Wright on Architecture: Selected Writings 1894–1940


Fast det där med Butler måtte Wright ha tagit miste på; ordet har inte återfunnits i dennes verk.

Namnet slog inte igenom som ny beteckning på landet. Istället användes usonian om den karakteristiska stil Wright gav sina hus. Det finns även ett samhälle i staten New York som Wright fick vara med om att bygga upp från grunden.

Ett exempel på ett "usoniskt" hus.

Det finns ett enda, och hyfsat otippat, ställe där namnet Usonia om USA lever kvar. Läs mer i Wikipedia (esperanto): Usono.

Lördagsfråga 319

Hundra år i ord och bild

En av de mer udda källorna bakom 1914 (Forum 2014) var A. Hasselgren, Hundra år i ord och bild (Stockholm 1899). Det är en bok av ett slag som jag undrar om de görs numer: en encyklopedisk genomgång av en mycket stor mängd ämnen där den enda gemensamma nämnaren är att de inföll/uppfanns/tänktes ut under 1800-talet.

På strax över tusen sidor kan man läsa om kungar och krig, författare och filosofer, planetsystemet enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt, Edisons glödlampa, kvinnofrågan, Andrées expedition och "de farhågor man allmänt börjat hysa för hans och hans kamraters öde", fångvårdens utveckling, mormonsekten som "lär väl inom en ej allt för aflägsen framtid komma att vara ett minne blott", ubåtar, konst, kläder, spel och sport, cyklar, gruvdrift, konstgjorda armar och ben, Katarinahissen, fyrväsendet och så vidare. Beskrivningarna är populärt hållna men ofta nog så detaljerade. Den är heller inte skriven som ett torrt uppslagsverk utan har en personlig ton. Som beskrivningen av spiritism (sid 936):

"I det stora hela kan spiritismen utan tvifvel betecknas såsom till största delen ett bedrägeri, dels medvetet, dels omedvetet. Att medierna icke äro så särdeles renhåriga framgår tillräckligt af det faktum att sådana flerfaldiga gånger blifvit afslöjade såsom fräcka bedragar, och en synnerligen misstänkt omständighet är att de alltid undandra sig hvarje verklig kontroll under förebärande att andarne då ej vilja infinna sig. Å andra sidan lägga spiritismens anhängare, om än för öfrigt intelligenta och förståndiga människor, i dagen en enfald, som skulle vara rörande, om den ej vore så komisk, och äro i allmänhet offer för en permanent själfsuggestion, som gör att de ta hvad som helst för kontant [verkligt], till och med rena absurditeter."

En lättillgänglig återgivelse

Efter att ha recenserat Nils Fabianssons Historien om västfronten - I spåren av första världskriget kommer anmälaren in på nästa titel:

Den dolda explosiva granaten som metafor för oss över till författaren Peter Olaussons 1914, som tvärtom skriver in sig i den dominerande historien om 'ett krig vars främsta egenskap var att det var meningslöst'. Boken handlar dock mindre om kriget och mer om vägen dit, särskilt upptakten efter Skotten i Sarajevo. Orsakerna och skulden till första världskriget är en av historieforskningens mest omdiskuterade frågor. Till hundraårsdagen av krigsutbrottet har flera nya böcker på temat utkommit. Olaussons bok tillför inte något nytt till forskningsdiskussionen: det är en lättillgänglig återgivelse av händelseförloppet och dess huvudpersoner såsom vi redan känner det.

Författaren lyfter visserligen upp de bakomliggande kriserna, krigen och konflikterna i stället för att okritiskt återge berättelsen om det idylliska förkrigs-Europa. Men bokens nerv är de diplomatiska turerna av nästan osannolika missbedömningar, missförstånd och misstag sommaren 1914.

Samtidigt avvisar författaren idén att kriget var ett misstag som de sömngångaraktiga stormakterna aningslöst drogs in i. Alltför många nyckelpersoner önskade krig. Laddningarna var för stora. Världskriget väntade på att bryta ut, likt en läckande giftgasgranat som till sist exploderade.

- Lina Sturfelt, Sprängkraft kvar i första världskriget, Sydsvenskan 2 juli 2014

Författare ska inte recensera recensioner (en tuff men nyttig regel som jag mycket sällan bryter mot) men ett missförstånd ska redas ut: Citatet om att första världskriget var meningslöst kommer från förordet och är en sammanfattning av omvärldens bild. Den stora frågan gällde, enkelt uttryckt, vem som ska bestämma i världen, och där "blev svaret så småningom (efter ännu ett världskrig) detta: Ingen av dem som var med 1914." (Sid 270, det avrundande kapitlet.)

"De sömngångaraktiga stormakterna" torde syfta på Christopher Clarks The Sleepwalkers, en tämligen färsk (2012) och mycket välskriven skildring av krigsutbrottet vars slutsatser delvis skiljer sig från mina.

"Tillför inte något nytt till forskningsdiskussionen", stämmer nog, "en lättillgänglig återgivelse av händelseförloppet och dess huvudpersoner", tackar! men när jag först läste "såsom vi redan känner det" blev jag lite konfunderad: vilka är "vi"? Med tanke på att Lina är filosofie doktor i historia och disputerade på en avhandling om hur första världskriget skildrades i Sverige så tolkar jag det som "vi experter på kriget" snarare än "den breda allmänheten". Vilket är exakt vad jag ville skriva: En populär och tillgänglig beskrivning av en intressant period och ett viktigt händelseförlopp.

Januarifloden

Det är en utmaning att visualisera sånt här. Varken fotografier från havet eller luften kan mer än antyda det intryck man får av en kuststräcka när man är till sjöss. Men här är ett försök: Baía de Guanabara von oben, strategiskt mörkad.

Hit anlände de första europeerna den 1 januari 1502, sjövägen nere till höger i bild. När de såg kusten öppna sig antog de att de stött på en flod. Den fick, något fantasilöst kan tyckas, namn efter månaden: Januarifloden, eller på spanska portugisiska Rio de Janeiro.

Det är åtminstone den etablerade historien. Enligt "vissa historiker" (trots weasel words* namnges de i WP-artikeln) var ordet ursprungligen inte rio "flod" utan ria "sund", men som på grund av ljudlikhet övergick till det inkorrekta. Det låter något sökt; om det är sant är naturligtvis en helt annan fråga.

Wikipedia: Guanabara Bay


* Weasel words är slingrande formuleringar när man vill påstå något utan att kunna ställas till svars, à la "forskare hävdar..."

Om traditionell kinesisk medicin

"Är det märkvärdigt, att i Kina, där den lägre befolkningen endast ha dessa förfärliga kvacksalvare att anlita, att i detta Kina med 400 millioner inbyggare och i medeltal 8-10 barn per familj någon nämnvärd ökning av befolkningssiffran icke ägt rum under de senaste tvåhundra åren? Tuberkulos, pest, kolera, difteri och tyfus kunna nu en gång icke botas med bränd elefanthud eller något annat av de underliga medikament, som den kinesiske doktorn i sin vishet använder mot alla de sjukdomar han behandlar."

Sanningens ord i tidningen Allers, någon gång på 1920-talet. Ur en hög med osorterade klipp från perioden, därav den ungefärliga dateringen.