Heyerdahl och pseudovetenskapen

Ekspertene hadde endelig konkludert med at balsaflåter absorberer vann og derfor bare kunne brukes langs kysten i hjemlige strøk, der de kunne tas opp på strendene med jevne mellomrom for å tørke i solen. På grunn av den generelle skepsisen til tidlige navigasjonsmetoder i fortidens Sør-Amerika, var det enighet om at før de europeiske skipene kom på banen kunne Polynesia av praktiske årsaker bare nås fra Asia. Denne generelt aksepterte teorien sto i kontrast til emigrasjonsteorien for Stillehavet som Thor Heyerdahl hadde prøvd å få gehør for i en årrekke.

- Knut Haugland beskriver bakgrunden till Kon-Tiki-expeditionen, Kon-Tiki-museet

1947 var forskarna någorlunda eniga om att Polynesien nog befolkats från väster, från Asien. Heyerdahl trodde att Polynesien befolkats från öster, från Sydamerika. Ett argument som talade mot Sydamerika var att den långa sjöresan inte lät sig göras med dåtidens fartyg. Detta satte sig Heyerdahl att motbevisa, vilket han lyckades med.

Vad han därmed inte gjorde, var att bevisa att han hade rätt. Det fanns andra argument för och emot båda teorierna. Idag har gentekniken gett "den asiatiska skolan" rätt.

Jag vet inte hur detta uppfattas bland de många som sett filmerna, såväl dokumentären från 1950 som spelfilmen från 2012. Flotten kom fram, alltså hade Heyerdahl rätt - är det så man ser det? Så är, hur som helst, inte fallet.

This expedition which has made notable contributions to the study of the Pacific Ocean and its natural history, was an important and worth-while enterprise. It is the more to be regretted that the popularisation of it's adventurous and romantic side has given wide currency to a mistaken view of trans-Pacific migration.

- C. A. Burland, "The Kontiki Expedition: A Retrospective Note", Boletín Bibliográfico de Antropolgía Americana, december 1950

Heyerdahl var en underdog resten av livet. Hans stora tema var så kallad diffusionism. Det är idén att en given civilisation, kultur, uppfinning etc. uppstått på ett ställe för att sedan sprida sig (snarare än att uppstå på olika ställen oberoende av varandra). Ta till exempel pyramider: De finns i Egypten och i mellanamerika. Ergo, de har kommit från det ena stället till det andra. För att bevisa att sådana kontakter funnits i forntiden, seglade Heyerdahl över med Ra - och sedan en gång till med Ra II. Vilket var hejdundrande häftiga äventyr som även inbegrep värdefull forskning - men att visa att sådana resor var möjliga är något helt annat än att bevisa att de faktiskt gjorts en gång i tiden.

Längre fram skulle han utveckla än grövre pseudovetenskap, som när han spårade Oden till Svarta havet - lite mer om detta i bloggposten Våra rötter österut men framför allt i Anne Stalsbergs artikel Yttrandefrihet och förment vetenskap - ett dilemma? i Folkvett 3/2005.

You are here too

Här är en delmängd av livet som vi känner till det: en massa arter inlagda i ett tjusigt kladogram. Hur urvalet gjorts vet jag inte men det har en kraftig slagsida åt synligt liv, annars skulle mikroberna ta långt mycket större plats än de gör nu.

Uppdaterat: Det cirkulära trädet utgörs av sekvenser från de mindre sub-enheterna av ribosomalt-RNA. Det konstruerades av David M. Hillis, Derrick Zwickl och Robin Gutell på University of Texas, och publicerades i Science (DOI: 10.1126/science.300.5626.169). [Tack Kurt som visste besked.]

De stora grupperna här är blandat smått nere till höger, svampar nere till vänster, växter uppe till höger och djur uppe till vänster.

Arterna är inlagda så att nära släktingar tenderar (men inte mer) att hamna nära varandra. Här har vi djurens rike. Varje "streck" är en art.

Artnamnen är naturligtvis på latin. Nu kan man börja urskilja dem.

Mellan husmusen Mus musculus och den sydamerikanska så kallade gummiålen Typhlonectes natans finns vi.

Bloggpostens rubrik anspelar på en tidigare "här är du"-bloggpost: You are here

Facebook i Brasilien

I februari 2004 lanserades Facebook. Efter en mycket blygsam start som kul grej på Harvard fick det omsider luft under vingarna. Idag utgör fejan en del av vårt samhälle.


I januari 2004 lanserades Orkut. Det utvecklades av den turkiske programmeraren Orkut Büyükökten som arbetade för Google. Det var alltså Googles sociala nätverksgrej som lanserades före Facebook. Rimligtvis borde Facebook inte ha haft någon chans.

Den kritiska massa som krävs för att ett generellt socialt nätverk ska slå igenom fick Orkut definitivt inte i Sverige. Det fanns ett enda land där man lyckades: Brasilien. Riktigt varför verkar ingen veta. Men när folk i resten av världen (typ) så småningom började logga in på Facebook, så hade brasilianarna redan hittat till Orkut och nöjde sig med det.

Åtminstone ganska länge. Nu är det jämnt ett år sedan som det kungjordes att Facebook till slut, trots allt, gått om Orkut även i Brasilien.

Facebook overtakes Google's Orkut in Brazil, BBC 18 januari 2012

Jag har inte letat efter färskare uppgifter. Främst för att det verkar tydligt att Orkut är i nedförsbacke.

Orkut har nyligen fått mediauppmärksamhet i Brasilien på ett sätt att man får intryck av att gruppen är idel olagliga aktiviteter och missnöjda användare. Alla aktiva orkut-användare inser att denna beskrivning är helt oriktig, att webbplatsens framgång helt och hållet bygger på medlemmarnas förmåga att skapa intressant innehåll och intressanta grupper som utgör merparten av orkuts medlemmar och innehåll. Faktum är att orkuts 50 största grupper, med sammanlagt mer än 37 miljoner medlemmar och nästan 1,3 miljoner besökare varje dag, inte har något olagligt innehåll över huvud taget.

- Orkut.com: Håll orkut vacker

Sidan ovan, som alltså är på svenska, uppdaterades den 3 oktober 2006. Jag förmodar att Orkut även på den tiden hade långt fler aktiva användare än vad Google+ någonsin haft.

Lördagsfråga: Romerskt

1. Majsplanterare - så hette han - hövding över Seneca-stammen under en viktig krigisk tid. Verkar ha blivit bortemot 100 år gammal.
2. Maria-Pia Boëthius, skribent och debattör.
3. Mio min mio (1987), en sovjetisk-svensk-norsk-brittisk samproduktion. Jomen, den spelades delvis in bakom järnridån. Christian Bale var med, och riddar Kato (skurken) spelades av Christopher Lee. Floppade.
4. Paul Williams har såväl skrivit filmmusik som gjort roller. En av de mer udda är den kloka apan Virgil i Battle for the Planet of the Apes (1973), den sista och kanske inte allra bästa filmen i serien.

Seneca, Boethius, Cato och Vergilius - den kvartetten satte Ole Bull. Tror jag - fint att inte avslöja för mycket för tidigt, fast ibland kan ni vara tydligare. ;-)

Jag i TV

En bok, en författare: Blindspår

Programmet En bok, en författare går ut på att en författare blir intervjuad om sin senaste bok. I mitt fall var det journalisten Olle Palmlöf som ställde frågor om Blindspår (Leopard 2012) -- liksom om faktoider, skepticism och annat dessutom.

Inspelningen var lite speciell. Programmet är varken direktsänt eller klippt. Bilden växlar mellan två kameror, men inte en sekund är tillagd, borttagen eller omstuvad. Det gav lite mer nerv åt det hela.

Funna fel:

• Både Olle och jag lyckas blanda ihop Johannes Magnus, han med den påhittade kungalängden (faktoider.nu: Kungarnas numrering), med hans bror Olaus Magnus, mest känd för praktverket Historia om de nordiska folken från 1555.
• Det amerikanska inbördeskriget inträffade 1861-1865. Så klart.

Och namnet "Ol-a-u-sson" verkar svårt för stockholmarna. :-]

Lördagsfråga

Lussjuka och fluglarver

Nu blir det inte för den klenmagade...


Phthiriasis idag är flatlöss i ögonlocken. Låter nog så otrevligt. Men det är ingenting mot gamla tiders phthiriasis, eller lussjuka som det hette i Sverige. Lussjukan utgjordes av bölder, och när de omsider öppnades eller sprack av sig själva släppte de ut en mängd insekter.

Om det låter som en klintbergare så visst, det finns till exempel en liknande historia om spindlar (se Snopes: The Travel Bug). Men den gamla lussjukan verkar, enligt åtminstone en källa som studerat ämnet ordentligt (Jan Bondesson) ha varit ett faktum. Kanske det var en parasit som idag är utdöd?

Vilka illustrationer jag valt bort till förmån för denna. Hujedamej.

Insekter ur bölder, då kan man associera till fluglarver i sår. Sådana är definitivt högst verkliga. Slagningar ger gott om nyhetsrubriker, där de ofta kombineras med äldreboenden och liknande. Kan man tänka sig något obehagligare underbetyg än att patienternas sår fylls med fluglarver?

Nu behöver larver tydligen inte innebära så grotesk vanvård som man tänker sig. Vid rätt årstid och väder kan flugor passa på, och bara några timmar senare har äggen kläckts till larver - som upptäcks vid nästa ombyte, får man hoppas.

Sen finns det de som lägger larver i sår med flit. Jomen.

En förvånande uppgift kom från en sjukvårdsofficer vid fronten, nämligen att gaskallbrand, en av de allvarligaste diagnoserna under detta krig, sällan uppstår i sår där det finns larver.

- Maurice C. Hall, "Parasites in War Time", The Scientific Monthly, februari 1918

1863 upptäckte några av sydstaternas kirurger som fått slut på bandage att om fluglarver fick vara kvar i ett sår - istället för att som brukligt plockas bort - tog de bort infektionen och läkte patienten. Detta var nästan 70 år före 1930-talets larvbehandlingar.

- George W. Adams, "Confederate Medicine", The Journal of Southern History, maj 1940

Denna upptäckt kanske har gjorts otaliga gånger genom historien, nämligen under krig: Sår med fluglarver klarar sig, otroligt nog, bättre. Sedan blir det fred, och man glömmer snabbt och effektivt bort den motbjudande behandlingsformen ... För att återupptäcka den nästa gång det smäller. Hur det fungerar verkar inte helt klarlagt; länge föreställde man sig att larverna gick på den sjuka eller döda vävnaden, men den tanken håller kanske inte.

Men utöver de här nämnda upptäckterna under inbördeskriget och första världskriget så var det 1931 som maggot therapy blev en grej. (Det lär ha funnits surgical maggots på marknaden. Jag har inte fått det bekräftat.) Det höll i sig ända fram till penicillinets segertåg efter andra världskriget, för att då glömmas bort, snabbt och effektivt.

Och sedan några år har larvterapier åter varit i ropet, särskilt sedan de multiresistenta bakterierna fått oss att inse att antibiotikans seger inte var fullkomlig. Huruvida larverna verkligen är effektivare än andra kurer än en annan fråga.

Adelsohn badar i Forsmark

Under valrörelsen 1985 besökte Moderaternas partiledare Ulf Adelsohn kärnkraftverket i Forsmark. Det här var några år efter kärnkraftsomröstningen, och den gamle linje 1:aren fick naturligtvis frågor om kärnkraftens säkerhet. Han nämnde då att han kunde tänka sig att bada i bassängen med kylvatten, "därför att det är ofarligt".

Han blev känd för två saker. Bastkjolen var något som verkligen inträffade, men inte kärnkraftsbadet - även om en del fick för sig det.

Hur farligt vore då ett sådant bad?

Till att börja med är jag inte säker på vilket vatten som avses. Kylvatten används för att kondensera ångan, men det tas in direkt från havet och släpps ut direkt. Bassängerna som den på bilden (från just Forsmark) används för tillfällig förvaring av använt kärnbränsle. Detta är förvisso kraftigt radioaktivt, men vattnet dämpar rätt bra.

Och här kommer den förträffliga sajten xkcd in, den som inte bara förser nätet med roliga bilder/serier utan även har en läggning åt det vetenskapliga hållet. Sammanfattningsvis skulle en grodsimmande Adelsohn vid ytan ta emot mindre strålning än horderna av fotografer vid bassängkanten.

xkcd: Spent Fuel Pool

Ekot Sveriges Radio, 14 augusti 1985: Ulf Adelsohn vill bada i Forsmark 1985

Smartaste klubben

I'd like to get Noesis out at least two or three times a year. But I didn’t get around to publishing an issue last Spring and Summer, partly because I’d lost some files for Noesis submissions in a computer crash (I've written to the authors asking them to please resubmit their contributions) and partly busyness and procrastination, and then I had a series of health problems this Fall (none of them terribly serious but bad enough that my energy was significantly depleted).

- Kevin Langdons ledare i Noesis #193

Redaktören som slarvat med backup och har fallenhet för prokrastinering är inte vilken dumskalle som helst. Noesis är medlemstidning i föreningen Mega.

För ni känner väl till föreningen Mega? Inte det? Okej... Föreningen Mensa då? Tänkte väl det.

Hur svårt är det egentligen att komma med i Mensa? Den är kvalificerad, som i ett nationellt IQ-test i sitt land hamnar bland de översta 2 procenten. (Det krävs alltså lite mer för att komma med i Mensa Japan än i Mensa Sverige, för att ta ett exempel.) Det blir 1 av 50; inte fullt så exklusivt som en del fått för sig.

Men det är skrutt om man jämför med några andra high IQ societies. One-in-a-Thousand Society tar in 1 på 1 000, Prometheus Society 1 på 30 000 och såväl Omega Society som Mega Society - håll i er - 1 på 1 000 000. Kevin Langdon är alltså en på miljonen, bokstavligt talat.

Eller borde åtminstone vara, om det megahäftiga testet verkligen är känsligt nog att plocka ut en på miljonen, varken mer eller mindre. Det är den samlade yrkeskåren av psykologer inte säkra på, milt talat. Det är därför Guinness rekordbok inte längre har med världens föregivet smartaste. Fast det är nog inte enda anledningen till att föreningar som Prometheus och Mega inte är i närheten lika aktiva eller kända som Mensa.

För övrigt är samtliga nämnda föreningar utom Mensa grundade av samma person: Ronald K. Hoeflin.

En skeptiker anklagar sig själv

Ibland är det en ren glädje att vara skeptiker, andra gånger hårt arbete vars enda belöning är mail från folk som insinuerar att jag arbetar för frimurarna, judarna eller Big Pharma. Så det är på sin plats att fråga sig vad som drivit mitt skeptiska engagemang, år efter år.

Först och främst: Jag är skeptiker av moraliska skäl och ren anständighet. När folk tjänar pengar på att lura andra, eller sprider farliga konspirationsteorier, vill jag bekämpa det.

Det andra skälet är inte fullt lika nobelt. Jag har alltid varit nyfiken på det bisarra och avvikande. Politiska extremister, nyreligiösa sekter — allt ska undersökas, och en del av tankegodset jag hittar flyttar in i huvudet för en längre eller kortare tid. Jag läser om UFO-troende eller konspirationsteoretiker, inte bara för att kunna avslöja dem eller le åt dem, men även för att jag är djupt fascinerad av att det visserligen bara finns en värld, men otaliga sätt att uppfatta den på. Dessutom finns det ibland något att lära sig.

Det tredje skälet är rent personligt. Jag växte upp i ett hem där namn som Carl Jung och Rudolf Steiner — liksom andra tänkare som präglat alternativrörelsen — har åtnjutit stor respekt. Att se kritiskt på de värden man vuxit upp med är en normal del av att bli vuxen, och för mig blev det skeptiska engagemanget en del av den processen.

Därmed kan man kanske säga att mitt skeptiska engagemang drivs av en blandning av moralisk upprördhet, sinne för det bisarra och en försenad trotsålder. Jag tror att många av mina sämsta sidor som skeptiker kan förklaras utifrån dem.

- Ur En skeptikers anklagelseskrift mot seg selv, Didrik Søderlind, 14 januari 2013 (min övers.)

Didrik är "livssynsrådgiver" i Human-Etisk Forbund, det är Humanisterna i Norge; svenska Humanisterna hette för övrigt likadant fram till 1999. Artikeln berör humanismen (denna moderna rörelse jag aldrig blir klok på) helt lätt, men framför allt vanlig skepticism: kritisk granskning av pseudovetenskap, vidskepelse och förvillelser.

"Anklagelseskrift"? Efter genomgången ovan av hans drivkrafter funderar Didrik på sina svagheter, de han haft med sig från början liksom de som utvecklats under hans engagemang. Envar som ägnar sig åt sådant lär känna igen sig - det gjorde jag - och kanske lära sig något - jag tror jag gjort det.

Lördagsfråga: Stig Dagerman

1. Asien? Nej, det bisarra projetet Dragon Gate, som av någon outgrundlig anledning uppförts i Älvkarleby. I Norrgärdet i kommunen föddes Stig Dagerman 1923.
2. Vipera berus, den enda giftormen här i trakterna. Spelar en sorts titelroll i Dagermans debutroman Ormen.
3. Cave canem, "varning för hunden". Den här är från "den tragiske poetens hus" i Pompeji. Liknande (om än sällan fullt lika fint gjorda) varningar var ganska vanliga i romerska villor. Varning för hunden var också Dagermans sista s.k. dagsedel: "Lagen har sina blottor, hund får de fattiga ha / De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra".
4. Storm var en tidning som gavs ut av Sveriges syndikalistiska ungdom från 1933 och fram till början av 1950-talet någonting (utdragen död, oklara uppgifter). Känns lätt igen på framsidans röda cirkel. Detta nummer är från 1944 och berättar som synes om förintelsen. Dagerman, som var engagerad syndikalist, arbetade med den ett tag.

Ole Bull satte även denna.

Fria fantasier i Fria tidningen

Fria Tidningen (www.fria.nu) är en tidning och ett mediekooperativ som, med egna ord, "finns för alla som tröttnat på de stora mediebolagens ensidiga verklighetsbeskrivning"; en avvikande röst i mängden "när åtta av tio dagstidningar är borgerliga på opinionssidorna och resten socialdemokratiska". De har hjärtat till vänster, kort sagt.

Nyligen publicerade de en artikel med rubriken Från energi till medicin. Den ger en på sätt och vis god inblick i den s.k. energimedicinens gravt pseudovetenskapliga värld -- folk som pratar om frekvenser och energier (inte sådana som man kan mäta utan den finare andliga sorten), som tror att man lagt fram vetenskapliga förklaringar av hur akupunktur eller homeopati fungerar (de fungerar inte), och som fortfarande blir imponerade av ordet kvantfysik, oavsett hur, var, när och varför.

Nu hade texten inte skrivits av en vanlig journalist. Anna Dahlman listar visserligen en journalistutbildning på sin hemsida, men framför allt är hon själv verksam i kvacksalvarbranschen. Behandlingar och kurser i öronakupressur, traditionell kinesisk medicin, tai chi m.m. (Mest förvånande var att hon fått in artiklar om behandling av spädbarn med akupunktur i den annars synnerligen trovärdiga tidningen Filter.) Hon talar alltså i egen sak.

Sedan artikeln uppmärksammats tog Fria Tidningen bort den från hemsidan. Någon förklaring om hur den befängda verklighetsbeskrivningen, som bara mindre nogräknade tidningar skulle släppa in på annonsplats, letat sig in i det riktiga materialet har inte getts.

Nedanstående smörja läses på eget ansvar. Där är möjligt att det inte är ljug och trams i varenda stavelse, men jag garanterar ingenting. Jag iddes nätt och jämnt läsa igenom den.

Från energi till medicin

Fördjupning Julstressen har lagt sig, nyårslöftena är avklarade och kanske tillhör du en av många som på allvar tänker gå den där kursen i yoga eller qi gong för att ta tag i problemen med stress och hitta ett bättre sätta för att hantera vardagen? Studierna om att de här flertusenåriga metoderna fungerar är många men hur är vetenskapen ännu inte helt ense om. Vi ska i en serie i två delar ta er med på en resa i kvantfysikens värld, förr och nu, och prata med sakkunniga om energi, ljus och den i vårt samhälle väl cementerade skepcismen kring att se allt som en helhet.

Det meditativa tillstånd som uppstår när man gör de här övningarna i yoga och qi gong ger en lugnare hjärtrytm, minskar stress, förbättrar sömnen och ökar blodflödet och kapaciteten. Detta är bevisat i ett flertal studier och rösterna som säger emot är få. Dessa flertusenåriga metoder är ett sätt att skapa flöde i kroppen, lugna ner sinnet och uppnå balans. Både inom yoga och qi gong talar man om att vi också består av energi och man lär sig metoder för att hantera och styra energin. I yoga kallas energin för prana, i qi gong och i en annan vanlig form, taiji, heter den qi. Med hjälp av sin andning lär man sig att bemästra och styra sin energi för att uppnå bästa resultat. Både qi gong och taiji kommer ur den taoistiska filosofin där man anser att vi uppkommer och utgår från naturen och kosmos och det som binder oss samman är qi eller energi och att vi genom olika övningar och metoder kan hjälpa oss själva att hålla oss friska. Och det är här det blir klurigt för oss västerlänningar och vår syn på hur man ska hålla sig frisk, och kanske framförallt vem man ska lyssna och lita på.

Att mäta energi

Med mätverktyg kan man mäta kroppens energibanor – meridianerna. Där energibanorna går har kroppen en annan frekvens och på meridianernas punkter, som man stimulerar vid akupunktur, är det en mycket påtaglig skillnad i frekvens än på andra områden på kroppen. Om detta är de flesta överens. En som har gjort banbrytande forskning inom elektrofysiologi, som det här området kallas, var kirurgen Robert Becker, professor vid State University of New York. Becker stötte som kirurg ibland på problemet att brutna ben inte vill läka och han var övertygad om att det hade att göra med kroppens energifrekvenser och deras förhållande till jordens magnetfält. För att mäta kroppens energiflöde konstruerade dr Becker ett verktyg, och har med det mätt frekvenser över hela kroppen på tusentals amerikaner. Alla deltagare visade lägre frekvens på samma punkter och punkterna överensstämde helt med de akupunkturpunkter som finns längs meridianerna. Hans arbete resulterade i att man med elektrisk stimulans på låg frekvens kunde starta läkeprocessen i brutna ben som inte ville självläka. Dr Beckers forskning resulterade i nästan 100 publicerade vetenskapliga artiklar, ett flertal böcker och två nomineringar till Nobelpriset i medicin.

Andra vanliga sätt att mäta energifrekvenser och magnetfält i kroppen som vi kanske inte tänker på är EKG och EEG, som mäter hjärtat och hjärnans aktivitet, som används inom sjukvården dagligen.

Med bättre mätinstrument har man även kunnat visa att akupunktur, där man direkt påverkar kroppens energier genom att stimulera punkter, utlöser smärtstillande endorfiner, det skyddande stresshormonet kortisol och må-bra hormonet serotonin och att kroppens självläkande processer sätts igång. Akupunktur används inom sjukvården främst för att lindra smärta men nya studier med goda resultat öppnar för användande av akupunktur vid till exempel spädbarnskolik.
 
Från ordning till kaos

För att förstå lite bättre var forskningen står i dag och vår uppfattning med den ska vi ta en titt i backspegeln. Den världsbild som rådde tidigare sprang ur upplysningen med Isaac Newtons upptäckter inom naturvetenskapen. Den rådande tidsandan var en av klarsyn och vetenskap. Med empiriska studier och mekaniska modeller kunde allt förklaras och sättas in i sitt sammanhang. Allt bestod av väl definierade ting som kunde plockas isär och brytas ner till dess minsta beståndsdelar för att systematiseras och förklaras. Man trodde att våra celler var fasta byggstenar och att om någon del inte fungerade som den skulle kunde man ersätta den eller rent av ta bort den. Vi bestod av muskler, ben, inälvor och hud, vetenskapen var påtaglig, syns det inte så finns det inte.

Kvantumfäderna Albert Einstein, Max Planck och Werner Heisenberg med flera, vände i början av 1900-talet upp och ner på de här begreppen när de fann att allt inte är så välordnat utan mer ett fungerande kaos som styrs av krafter som vi inte riktigt kan få grepp om. I kvantumvärlden är det relationer som är nyckeln till hur allt fungerar. Allt, ända ner till de minsta partiklarna som utgör atomerna, tar form och kan observeras endast i relation med något annat. Världen skapas, så att säga, i relation med betraktaren. Det här är ju oerhört svårt att förklara, förstå och få grepp om men nödvändigt att ha med oss för att förstå dagens forskning inom det här fältet.

Kvantumforskningen menar att vi uppstår och blir till i relation till- och kommunikation med vår omgivning. Allt i oss, ner till minsta beståndsdel är energi och vibrerar med en viss frekvens och olika celler vibrerar med olika hög frekvens. Våra celler är i ständig kommunikation och anpassar sig hela tiden efter vår miljö och det vi upplever. Våra celler, eller de partiklar som utgör dem, är röriga, rentav kaotiska, grupperingar av energi som vandrar mellan partikeltillstånd och vibrationsvågor.

Än mer förvånande var att det som man tidigare trodde var ett tomrum, mellanrummet mellan cellerna eller luften mellan tingen, visade sig inte heller vara tomt utan fyllt av en enorm aktivitet med partiklar och antipartiklar som ständigt uppstår och försvinner. De uppstår antingen som partiklar eller vibrationsvågor eller som båda samtidigt. Det här är en hörnsten i kvantum teorin och formulerades av Heisenberg som den så kallade osäkerhetsprincipen; att en partikels energimängd aldrig kan mätas eftersom den ständigt ändrar form. Mellanrummet, allt det som finns runt det som vi uppfattar som materia, är alltså som ett enda stort energihav, ett fält fyllt av aktivitet. Det här fältet kallas nollpunktsfältet.

Vår komplexa natur

Vi människor kan utföra väldigt komplicerade saker som till exempel isdans, akrobatik, eller andra avancerade rörelsemönster där man blixtsnabbt processar mängder av information. Förr trodde man att kroppen styrdes genom kemiska processer i hjärnbarken och nervimpulser mellan hjärnan och kroppsdelarna och att informationen tar vägen från vår hjärna ut i nervändarna och tillbaka igen men den här förklaringen räcker inte har forskarna kommit fram till. Det tar, rent fysiskt, alldeles för lång tid – nervändarna, framförallt de längst ut i våra lemmar, är för långsamma med att skicka information. Att man genom intensiv träning bygger upp synapser i hjärnan eller att det är kemiska processer verkar heller inte vara hela svaret. Något mer styr kommunikationen på alla de plan som krävs för att kunna utföra snabba, komplicerade rörelsemönster. Vad det är och hur det fungerar vet man inte fullt ut men att den här förmågan finns i, eller eventuellt till och med utanför, kroppen är ett område som det forskas inom i dag. Det verkar som att kroppen har fler informationsvägar än vad vi tidigare har vetat om och ny forskning letar efter förklaringar på vilka de kan vara.
 
Nollpunktsfältet

Den brittiska undersökande journalisten Lynne McTaggart läste i mitten av 1990-talet några mycket väl utförda studier om homeopati och framförallt healing som visade häpnadsväckande resultat. Hon bestämde sig för att titta närmare på området för att skriva en artikel som hon trodde skulle handla om mänskliga energifält. Istället blev det början på en resa in i den nya fysikens värld som, tre böcker och ett globalt forskningsprojekt senare, fortfarande pågår.

– Det jag fann var små upptäckter här och där som sammantaget bildade en så komplex och fascinerande bild att den helt omdefinierar vår värld, berättar McTaggart. Det var idéer om att varken vårt sinne eller vårt minne bor i vår hjärna, att vi med vårt sinne kan påverka materia. Väl etablerade forskare inom allmänt accepterade vetenskapsfält fick fram resultat som inte passade in i den rådande världsbilden och deras vidare efterforskningar ledde dem till helt oförväntade nya upptäckter, forstätter hon.

I McTaggarts bok The Field har hon samlat forskning inom det här området, forskare som har arbetat vidare på kvantumfädernas upptäckter. Det här området är en vattendelare både inom forskarvärlden och allmänheten. Skeptiker menar att det är pseudovetenskap medan förespråkarna säger att det är forskning i framkant. McTaggart har anklagats för att dra allt för långtgående slutsatser av forskningsresultaten medan andra menar att vad hon har gjort banbrytande arbete i att samla och göra komplicerad vetenskap begriplig för gemene man.

Faktaruta: Nollpunktsfältet
Kvantfysikernas upptäckter visar att vakuum inte är ett dött och tomt utrymme utan även i vakuum pågår en ständig fluktuation mellan mikroskopiska partiklar.

Den energi som skapas av dessa ständiga fluktuationer av elektromagnetiska vågor är det som bildar och kallas nollpunktsfältet.

Detta är energi i dess grundtillstånd, dess lägsta energitillstånd, denna energi bildar ett oändligt energihav som sträcker sig ut i universum.
 
Det McTaggart funnit är att de här forskarna, oberoende av varandra, genom sin forskning kommit fram till att vi människor är i ständig kontakt med nollpunktsfältet omkring oss (se faktaruta på föregående sida) och att detta fält verkar hålla en intelligens och kunskap som skulle kunna förklara och ge svar inom områden som förbryllar vetenskapen. Några av de viktigaste genombrotten är upptäckterna kring just energi och ljus och här följer tre exempel på när kvantfysiken tar oss närmare en förståelse av hur allt samverkar. Vi tillåter oss i några stycken framöver att bli rejält vetenskapliga...
 
Oändlig energi

Den amerikanske forskaren och fysikern Dr Harold E Puthoff vid Stanford University var redan på 1960-talet intresserad av att lösa världens energiproblem. Baserat på Heisenbergs osäkerhetsprincip började Puthoff att undersöka möjligheterna att på något sätt komma åt den oändliga energin i nollpunktsfältet. Puthoff har vigt sitt liv åt den här forskningen och kunde på 1990-talet visa att elektroner, som ständigt är i rörelse, får sin energi genom att ”tanka” energi från nollpunktsfältet, eller det som vi tidigare sett som tomrummet omkring tingen. Med matematiska beräkningar kunde Puthoff visa att om man drog ut proppen i nollpunktsenergin så kollapsar atomstrukturen. Hans beräkningar visade också att hela nollpunktsfältet är en sorts gigantisk självgenererande energi-loop som går igenom universum.

Puthoffs arbete ledde honom till ett samarbete med ingenjören Ken Shoulders, genom att inkludera nollpunktsfältet i sina innovationer fann de ett sätt att pressa samman elektrisk kraft i små kluster så att de kunde använda elektriska applikationer i väldigt små utrymmen. Den här tekniken ledde till att Puthoff och Shoulders var några av de första att skapa bland annat en platt tv-skärm. Alla deras patent involverade nollpunktsfältet och tekniken blev snabbt listad i USA som en av de viktigaste. Vid Puthoffs Institute for advanced studies at Austin, Texas fortsätter den nu 75-årige Puthoff sina försök att på något sätt komma åt och transformera energin i nollpunktsfältet.

Alldeles lysande

För att förstå ljusets roll i oss måste vi vända blickarna mot Tyskland. Fritz-Albert Popp är en tysk professor och biofysiker vid universitet i Marburg och grundare av International institute of biophysics i Neuss. Popps forskning kring ljus har gjort honom erkänd världen över och lett till omkring 150 vetenskapliga artiklar och åtta böcker.

Med hjälp av UV-ljus undersökte Popp på 70-talet ett av det mest dödliga cancerämnena som finns för att se vad som hände med ämnet när det blev belyst. Vad han fann var att det tog upp ljuset och sände tillbaka det med förvrängda våglängder. När han belyste ofarliga liknande ämnen så sände de tillbaka ljuset i oförstörd våglängd. Popps slutsats blev att ljus verkade ha en inverkan på hur vi mår. Popp fann att alla cancerogena ämnen bara reagerade på ljus med en speciell våglängd; 380 nanometer, då förvrängdes frekvensen. Popp sökte vidare och fann att det fenomen att celler kan reparera sig med hjälp av ljus, det så kallade fotoreparationssystemet, som var väl känt bland forskare men som inte kunnat förklaras, också fungerade vid frekvensen 380 nanometer. Sådana här sammanträffanden sker inte av en slump tänkte Popp, 380 nanometer för att reparera skadade celler och 380 nanometer för cancerogena celler att skada kroppen. Det innebär att de båda processerna måste vara sammanlänkade och i så fall måste det i våra kroppar finnas ljus. Popp firades i forskarvärlden för upptäckterna om det biologiska fotoreparationssystemet, men när han presenterade idén att vi människor utsöndrar ljus från en inbyggd ljuskälla fick han lämna sin professorstjänst och blev förlöjligad av en enig kår.

Men tillsammans med forskaren Bernhard Ruth lyckades Popp genom avancerad röntgen mäta ljusmängder först i gurkgroddar och därefter potatisgroddar. Det de kunde se var att groddarna sände ut en förvånansvärt hög ljusfrekvens där samstämmigheten var högre än något Popp tidigare uppmätt. Inom kvantfysiken innebär den här samstämmigheten att partiklar kan samarbeta dels med varandra och med det elektromagnetiska fält som omger dem. Det innebär att när vi äter grönsaker och växter tar vår kropp inte bara upp näring utan också ljuspartiklar som sprider sig ut i hela kroppen. Popp fann att molekyler i cellerna omedelbart svarar på olika ljusfrekvenser och sprider med ljusets hastighet en hel skala med frekvenser till andra molekyler i kroppen. Popp har fortsatt sin forskning bland annat med att fastställa om mat är färsk genom att mäta mängden ljus som utsöndras från maten. Hans forskning och experiment har genom åren accepterats och hans anseende har återupprättats i den vetenskapliga världen.

Det intelligenta hjärtat

Vid Heartmath institutet i Boulder Creek, Kalifornien, har man i snart 20 år forskat om hjärtat och deras forskning visar att det kan vara hjärtat som är kroppens kommunikationscentral. Hjärtat har en elektrisk styrka som är hundra gånger starkare än hjärnans och det är 4 000 gånger starkare magnetiskt. Upptäckterna om hjärtat är så intressanta att ett nytt fält har skapats inom vetenskapen – neurokardiologi. Inom det här fältet har forskare upptäckt att hjärtat har ett eget inneboende nervsystem, ett nätverk med nerver som är så sofistikerat att man kallar det för ”hjärtats hjärna”. ”Hjärtats hjärna” innehåller över 40 000 neuroner som ger hjärtat förmågan att oberoende förnimma, processa information och ta beslut. Forskningen tyder också på att hjärtat har en förmåga till inlärning och minne. Dessutom fungerar hjärtat som en hormonell körtel som utsöndrar och hanterar hormoner, bland annat må-bra hormonet oxytocin, samt neuro-transmittorer som påverkar hjärnan och våra kroppsfunktioner. Hjärtat kan vara det som fungerar som mottagare och sändare i våra kroppar genom dess förmåga att samla in och processa information på så många plan.

Vid Heartmath institutet har man samlat forskare som i upprepade studier visat att vi fungerar optimalt, från våra kroppsfunktioner till vårt mentala och känslomässiga tillstånd och ända ner på cellnivå, när vi är i ett tillstånd av så kallad koherens eller yttre och inre samstämmighet. Det här är ett fridfullt, harmoniskt och avslappnat, men ändå vaket tillstånd; ett meditativt tillstånd. Den här känslan av harmoni kan vi kalla att vara i kontakt, känna helhet, ha flyt, ”oneness”. Det är ett väldigt behagligt tillstånd och ett tillstånd med känsla av liv och kreativitet. När vi utsätts, eller utsätter oss för, stark stress påverkas vi istället negativt och den yttre och inre samstämmigheten upphör och det ger effekter ända ner på cellulär nivå. Vid Heartmath instititutet arbetar man därför med metoder och verktyg för att minska stress och öka välmående så att man är mer i tillståndet av samstämmighet. Det många eftersträvar när de går på yoga eller lär sig meditera.
 
Nätverkandet

När Lynne McTaggart började gräva i den här forskningen och hittade forskare som trots att de, i vissa fall, möttes med stor skepsis, blev uthängda, avskedade och misskrediterade, fortsatte att söka svaren på det som förbryllade dem så började en helt ny bild växa fram av hur vi fungerar, hur vi hänger samman och hur vi kommunicerar. Dessa forskare har kunnat visa att våra celler är vibrerande energiknippen, att vi utsöndrar ljus och att vårt hjärta är en intelligent kommunikationscentral. McTaggart menar att den här forskningen tyder på att vi går från en uppdelad, isolerad värld där allt skulle förklaras genom att bryta ner det till dess minsta beståndsdelar till en värld där allt hänger ihop och är i relation med allting annat. Den pekar på är att våra celler, vårt DNA hela vår struktur är uppbyggt för att skapa samband, att kommunicera och att relatera.

– Vi inser nu att kvantumeffekter utgör processer för sådant som fotosyntesen, som ju är grunden till vårt liv och liv på jorden, säger Lynne McTaggart, och om även det är en kvantumprocess då behöver vi helt tänka om vad gäller våra idéer om kvantteorin för det gäller inte bara döda ting och det är inte bara de små partiklarnas vetenskap. Vetenskapen kan nu bevisa, och håller nu på att komma ifatt, vad många andliga ledare påpekat i årtusenden.

Men om det nu är så att den här forskningen stämmer, hur påverkar det då hur vi ser på hälsa och sjukvård? Detta kommer vi titta på i nästa tema men Lynne McTaggart vill öppna för en bredare syn på hälsa och hur vi ska bli friska.

– Akutvården är fantastisk, den är ojämförbar, säger hon. Blir jag påkörd av en buss så vill jag ha all hjälp jag kan få av akutvården för att pussla ihop mig igen. Men för så gott som alla degenerativa sjukdomar, där cellerna långsamt bryts ner, så tar modern medicin i stort sett bara hand om symtomen.

Del två i detta tema utkommer den 26 januari. [Eller sannolikt inte alls, som det verkar]

Anna Dahlman

Fria Tidningen 16 januari 2013

Lördagsfråga

Darwin [och vår Herre]

There is grandeur in this view of life, with its several powers, having been originally breathed into a few forms or into one; and that, whilst this planet has gone circling on according to the fixed law of gravity, from so simple a beginning endless forms most beautiful and most wonderful have been, and are being evolved.

Det där är den allra sista meningen i en av de viktigaste böckerna någonsin: The Origin of Species (1859).

There is grandeur in this view of life, with its several powers, having been originally breathed by the Creator into a few forms or into one; and that, whilst this planet has gone circling on according to the fixed law of gravity, from so simple a beginning endless forms most beautiful and most wonderful have been, and are being evolved.

Det där är den allra sista meningen i The Origin of Species (1860), nämligen den andra upplagan (liksom de följande).

Varför lade han till en skapare? (Den illa förklädda guden lades in på fler ställen.) Religiöst tvivel, vetenskapligt tvivel, för att köpa sig lite frid hemmavid (till exempel var hans fru djupt religiös) och/eller från några av de mest ovidkommande invändningarna? Eller något annat?

Frågan har naturligtvis luftats åtskilligt, och som vanligt har folk tenderat att se vad de vill se; en till synes historisk debatt som egentligen handlar om dagens frågor, ifall begreppet känns igen (jag säger bara Hitler). Som om eventuella religiösa griller hos Darwin skulle förminska styrkan i evolutionens förklaringsmodell.

Men det är nog talande att skaparen inklistrades i sådan hast. Man kan säga att Darwin arbetade på den första upplagan i tjugo år, den andra i sex veckor. I det perspektivet är redigeringen närmast blasfemisk. :-)

Fortare än ljuset 1572

It were vain, in order to explain so rapid a variation of brightness by the aid of a simple change of distance, to attribute to the star a velocity greater than that of light, or, if we choose, to endue it with an infinite velocity.

- François Arago, Popular Astronomy (1855), sid 270

Stjärnan ifråga var Tycho Brahes från 1572, den nya stjärnan, stella nova, i stjärnbilden Kassiopeja. (Tycho var inte den förste som beskrev den, men den som gjorde det bäst.) Tanken på nya stjärnor ogillades av de som menade att stjärnskapandet som nämns i 1 Mos 1:16 är det enda som kan komma på fråga. Om det inte var en ny stjärna, så kanske det var en vanlig stjärna som plötsligt flyttades mycket närmare jorden? Tycho menade att "rörelsen i en rät linje är onaturlig för himlakroppar", vilket på sätt och vis låter lika antikt som den eviga stjärnhimlen.

I Aragos bok studeras tanken närmare. Stjärnan från 1572 befann sig minst tre ljusår bort, får vi veta (dagens uppgift är 8-10 ljusår), vad jag förstår uppskattat utifrån avståndet till andra stjärnor i närheten. När den började minska i ljusstyrka gick den från första magnituden (starkast) till andra på en månad. Om vi antar att stjärnans faktiska ljusstyrka var konstant, innebär det att avståndet fördubblades, och att den därmed färdades flera gånger fortare än ljuset. Inte för att v > c var något omöjligt vid den här tiden. Men författaren menar ändå att den ofantliga hastigheten är ännu mer försvårande för hypotesen än den räta linjen; och allt för att försvara något som i princip är likställt med astrologi.

SN 1572 så som den uppfattas av tre olika teleskop, med sinne för såväl infrarött som röntgen.

Steady state 1979

Det finns en liten grupp astronomer som har en egen uppfattning om universum. De anser att det kommer att fortsätta att utvidga sig, men de tror också att ny materia ständigt skapas och att nya galaxer undan för undan kommer att födas ur denna nya materia. De här vetenskapsmännen tror alltså att universum aldrig kommer att upphöra att existera och dessutom att det aldrig kommit till. - Det har alltid funnits till och kommer att finnas till i evigheters evighet!

- Tom McGown, Astronomi (Carlsen 1979)

Uppfattningen kallas steady state, är motsatsen till big bang, var hetast på 50- och 60-talen, och har idag definitivt förpassats till vetenskapens stora skräpkammare. Men ännu när jag var liten kunde jag läsa om den i nytryckta böcker; i förklenande ordalag ("liten grupp", "en egen uppfattning") men ändå.

Jag har inte provat, men denna teori skulle kunna komma till användning när någon ställer den evinnerliga frågan om vad som hände före big bang - det måste ju finnas någonting före!? Ger steady state ett mer logiskt intryck? Trots att den som sagt är motsatsen till big bang så finns inte här heller något "före".

Läst 2012

På ett forum jag frekventerar finns en trevlig tråd rubricerad Vad läser du just nu? där folk helt enkelt skriver vad de läser. Eftersom jag verkar ha varit relativt ordentlig under 2012, så har jag i efterhand kunnat sätta ihop följande lista. Komplett med några snabbrecensioner blir den kanske dessutom intressant för någon mer än mig.

Första världskriget 1-6 (SMB 2009).
En genomgång av alltihop: två volymer om västfronten, en om östfronten, Gallipoli och Mellanöstern får en liksom sjöslagen, och så en "uppsamlingsvolym" med Österrike-Ungern, Italien och de afrikanska övningarna. Den som fått för sig att allt hände på västfronten är definitivt tagen ur den förvillelsen. Å andra sidan är man i så fall knappast läsare av ett sånt här fint populärt standardverk. Inte utan vank såklart (kartor!) men vackert så. Lär hålla länge.

Björn von Rosen, Samtal med en nötväcka (En bok för alla 1984)
Klassiker. Ett absolut måste för fågelintresserade.

Frank Joseph, The Axis Air Forces - Flying in support of the German Luftwaffe (Praeger 2012)
Årets överlägset sämsta bok ledde mig till den fascinerande historien om juden som blev nazistledare -- se bloggposten Illinois Nazis.

Henry Kjellson & Carl-Anton Mattsson, Forntida teknik (Valentin 1995)
Kjellson var von Däniken på svenska, och något tidigare dessutom. Mattsson och några andra UFO:n (de är aktiva i UFO Sverige än idag) är med på noterna. Tibetanska lamor som fixar antigravitation medelst ljud, en radioaktiv Moses, helikoptrar i gamla testamentet? Här har ni dem alla. Källkritiken är sådär.

Karin Rehnberg, Husmödrar i Bohuslän 1938 (1990)
Bygger på fascinerande detaljerade tidsstudier som utfördes på flera platser i landet 1938. Konsulenter hängde med utvalda husmödrar i en eller flera dagar och höll reda på vad de gjorde och hur länge, minut för minut; skala potatis, snyta barn, hämta vatten, diska, sätta på grytan, stoppa strumpor, koka kaffe, hämta mer vatten, dricka kaffe, titta ut genom fönstret, hämta ännu mer vatten, och så vidare, och så vidare.

Lars Gahrn, Slaget vid Herrevadsbro och hägringar vid Häradsvad (Mölndal 2004)
En avhandling om slaget 1251 vid Herrevadsbro i Västmanland, eller närmare bestämt hur slagets placering ifrågasatts och förflyttats till Häradsvad i västgötska Vårgårda -- inte av sakliga skäl, utan genom fantasier och felläsningar från 1700-talet som osannolikt nog lever kvar än idag. Som en sorts Västgötaskola i miniatyr. Gahrn besitter såväl de kunskaper som den energi som krävs för att vederlägga sådant.

Richard Feynman, The Pleasure of Finding Things Out (Penguin 2007)
Valda texter från en av 1900-talets intressantaste forskare. Minnen från Los Alamos, en rapport om Challenger-olyckan, och framför allt en föreläsning vari han i princip grundade nano-tekniken.

Carl Sagan, The Dragons of Eden (Ballantine 1986)
Tvärvetenskaplig genomgång av företeelsen mänsklig intelligens. Bred och djup; hjärnans evolution, dolda artefakter (titeln syftar på ormarna vi delade plats med uppe i träden)... Här och var känns det som om en uppdatering skulle kunna vara påkallad, men inte särskilt ofta.

Cecilia Bååth-Holmberg, Skogsboda gård (Norstedt 1902)
En lärobok i lantbruk m.m. för unga gossar, skriven i romanform. Som roman är den ett pekoral av högsta klass. Som lärobok är den bitvis rätt intressant, såväl för tidlösa fakta som en skildring av saker och ting vid förra sekelskiftet.

Richard Dawkins, Verklighetens magi (Fri Tanke 2012)
Populärvetenskaplig genomgång av naturvetenskaperna -- varför finns det olika djur, hur fungerar en stjärna, kontinentaldriften etc. -- med snitsiga och genomarbetade illustrationer. En pärla. Uppenbart skriven för barn (obligatorisk för alla tolvåringar därute) kan den även läsas av vuxna.

Olle Bergman, Bibliska ord (Historiska media 2012)
En trevlig liten etymologisk ordbok, med urvalet satt till de ord vi fått från bibeln. Även om jag kände till de flesta i stort och några i detalj, så är det alltid intressant att få reda på resten.

Albert Engström, Äventyr och hugskott (1908)
Albert Engström, En bok till (1909)
Albert Engström, Kryss och landkänningar (1912)
Albert Engström, Bläck och saltvatten (1914)
Albert Engström, Med Kaaparen till Afrika (1937)
Engström har jag läst mycket av, och mycket återstår -- det är tydligt att skrivandet utgjorde en hörnsten av flera slag i hans tillvaro, ifall man inte visste det innan. I en sådan produktion är det självklart att kvalitén varierar. När det är som bäst är det absolut lysande. "Kaaparen" är det senaste verket i hans produktion och där är det tydligt hur åldern börjar ta ut sin rätt; även om han i sina bästa stunder fortfarande är mer vital än vilken 25-åring som helst.

Sid Fernwilter med Dan Glimne, Pirayaklubbens handbok för fula fiskar (Egmont 1997)
En kortfattad och lättläst handbok i skojeri, med tyngdpunkt på spel. Dan Glimne är, ifall ni inte visste det, landets främste spelexpert, och skulle mycket väl kunna leverera en långt tjockare och vetenskapligare avhandling i ämnet. Ifall han inte redan gjort det.

Gerhard Boldt, Hitlers sista dagar (Aldus 19732)
Ett standarverk som jag tagit del av som destillat eller urval, men inte läst innantill förrän nu. Boldt var en veteran från flera fronter, som sedan han blivit alltför ärrad för krigstjänst blev lägre tjänsteman i centrala positioner, på slutet den allra centralaste. Han lämnade kanslihusets bunker den 29 april.

Simon Singh, The Code Book (Fourth Estate 2000)
Klassiker om chiffer och koder, från Caesar till dagens RSA. Obligatorisk.

Lördagsfråga: Apokalyptiskt

1. En utövare av yabusame, beridet bågskytte. Hästen är som synes vit. Därför passar de som representant för apokalypsens förste ryttare: "En vit häst, och han som satt på den hade en båge" (Upp 6:2).
2. Från dataspelet Darksiders kommer en fantasiryttare med groteskt uppförstorat svärd. Hästen är visserligen svart, men notera eldsflammorna vid hovarna. Det avser apokalypsens andra ryttare: "En annan häst, en eldröd, kom fram, och han som satt på den fick rätt att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom" (Upp 6:4).
3. Justitias vågskålar är nyckeln till apokalypsens tredje ryttare: "En svart häst, och han som satt på den höll en våg i handen." (Upp 6:5)
4. En beskedlig jadespringare ger oss apokalypsens fjärde ryttare: "En gulblek häst, och som satt på den hette Döden". (Upp 6:8) Färgordet khloros kan även översättas till grön (samma ord som i klorofyll) som visserligen är svårare att tänka sig på en häst -- å andra sidan är en grön häst en av de minst osannolika detaljerna i Johannes hallucination.

Enkelt? Ungefär så enkelt som lördagsfrågorna blir. Såpass enkelt att Pölsa Dum anade ugglor i mossen. Men den här gången var det inte lurigare än så: Det var apokalypsens fyra ryttare som avsågs.

Fildelning 1984

Sånt här fanns i alla 1980-talets hemdatortidningar: listningar. Tidningarna tryckte program i BASIC, som läsarna omsorgsfullt knappade in i sina datorer. (Det förekom även program i maskinkod som matades in på olika sätt.)

Listningen ovan är ett program till Atari. Det heter "Video texter", går tydligen ut på att presentera text på skärmen på något sätt, och skrevs av Christer Nordahl i Kalmar. Notera att det har skrivits ut på skrivmaskin - även enkla skrivare var dyra på den här tiden. Specialtecken som < och > har klottrats in med blyerts.

Så gick det till när datorer i hemmet var en helt ny företeelse.

Lördagsfråga

Alex Jones

I korthet: Piers Morgan är brittisk journalist och programledare, verksam i USA. Efter skolskjutningen i Sandy Hook (26 dödade) var ämnet gun control ännu aktuellare än vanligt. Morgan kritiserade några argument från vapenförespråkare, som att fler vapen i samhället skulle leda till lägre brottslighet. Dessa svarade med en petition på Vita Husets hemsida - där upplåts plats åt sådant - där alla som vill kan rösta för att Morgan ska utvisas. I skrivande stund har den drygt 100 000 underskrifter.

We the People: Deport British Citizen Piers Morgan for Attacking 2nd Amendment

Petitionen skapades av Alex Jones. Han är inte bara pro gun. På hemsidorna InfoWars och PrisonPlanet driver han frågor som

• 9/11 var en konspiration
• Konspirationen för en kommande världsregering
• Psykofarmaka som "självmords-piller"
• Farorna med fluor och varför vi inte vill ha det i dricksvattnet
• Den globala uppvärmningen är hittepå

Jag vet inte hur vanliga sådana här idéer är bland vapenförespråkare i allmänhet. Men Alex Jones är definitivt mer fantasifullt paranoid än genomsnittet. Och det är inte den enda anledningen till att vapenlobbyn svårligen kunde hitta en sämre talesman. Titta själva. (SAN 1/1T4)

 

Den sista textremsan indikerar att videon lagts upp av en sympatisör till Alex Jones. Att sådana finns är kanske det mest osannolika av allt.

Trafikregler för fotgängare

Om man går på en väg ska man gå på vänster sida, så att man möter trafiken. Men om du går på stan, exempelvis på trottoaren, en stig eller i en gångtunnel, går man på höger sida.

- Insändare i Metro

Är detta etablerad praxis?

Relaterat: Jag vet att man i det rulltrappebaserade samhället Stockholm utvecklat regler för var man ska stå resp. gå i rulltrapporna, även om jag för mitt liv inte minns vilket som är vilket.

Julmust förbjuds (?)

Idag fick Kennet Öhlund stå för texten. Hoppas du inte misstycker, Kennet.

---

Rubrik idag på många håll: "Snart kan julmusten förbjudas - av EU". En snabb koll ger vid handen att detta helt enkelt är rena dumheter.

Huvudkällan är Cecilia Giertta, Sveriges Bryggerier. Efter att ha läst detta Karamellfärg förbjuds i maltdrycker - men inte i öl mejlade jag henne. Här är brevet:

Hej Cecilia!

Nu har jag läst vad du skrev häromdagen:
Julmust ”säljs ju inte som maltdryck precis och berörs inte av EU i det här fallet.”

Jag undrar om du har någon förklaring på hur det kunde bli så här i Dalarnas Tidning [9 februari 2013]: Julmusten kan hotas av EU.

Har du fått veta mer sedan du skrev, eller är det tidningen som gör en helt galen artikel?

Tacksam för snabbt svar!

Svaret:

Hej
Det som står i artikeln är helt galet och jag söker just nu reportrarna som skrivit och kräver en rättelse.
mvh

Våra kära osanningar

Dessa tre sedelärande berättelser säger kanske först och främst något fundamentalt om mänsklighetens tidlösa vilja att platta till framgångsrika kvinnor, men också något om berättandets inneboende kraft.

Att en bra story slår allt.

Också sanningen.

- Ronnie Sandahl Höglund, Vi håller hårt i våra kära osanningar, AB 8 januari 2013

Och detta kan vi läsa i Aftonbladet, av alla ställen. Ja, de borde ju veta.

Några kommentarer av de faktoider som tas upp:

Ines Uusmanns berömda fluga: Den fluga som hon syftade på vad det planlösa surfandet. Detta har visserligen inte försvunnit, men nog använder vi webben på ett mer inriktat sätt idag än 1996. Men ett förmodat dumt, teknikfientligt och kortsiktigt citat från en politiker, socialdemokrat och kvinna därtill (vilket som nu är viktigast) är såpass tacksamt att få haft problem med att hon i själva verket hade mer rätt än fel.

Marie Antoinettes "varför äter de inte bakelser" har nog fått livskraft via Rosseau, men märk väl att han, innan M. A. ens kommit till Frankrike som sagt, uppgav den diffusa källan "en stor prinsessa"; det var en sorts klintbergare som applicerats på flera furstinnor, innan det till slut fastnade på den vi alla känner till åtminstone namnet på.

Werthers självmordsvåg: Sandahl Höglund nämner "ett enda dokumenterat fall", men det självmordet var sannolikt heller inte inspirerat av Goethes olycklige.

Vad källorna beträffar finns borgarnas badtunna (den som aldrig förekom, vad folk än har för sig att de minns) med i Faktoider, dock inte Werther eller Napoleons hand (den som var ett stilgrepp, vad folk än fått för sig).


Faktoider.nu: Marie Antoinette; Werthers självmordsvåg; Borgarna i badtunnan; Napoleons hand

Lördagsfråga 242

1. Ur Forbrydelsens element (1984), Lars von Triers första långfilm. Flera samplingar från filmen användes i Front 242:s Work 01.
2. Cipher Complex skulle bli ett spel till Playstation 3. Front 242 skulle bidra med musiken. Något spel blev det aldrig. Smakprov på bild och ljud finns på arkiverade www.ciphercomplex.com [archive.org].
3. Bandets medlemmar gillar sidoprojekt av alla de sorter. Här skivan Twelve av den tillfälliga avknoppningsgruppen Cobalt 60.
4. Den här frågan var knepig. Några källor (eller om det är samma uppgift som repeteras) uppger att predikanten i Welcome to paradise - "Jesus is here!" - skulle vara en samplad Ferrell Griswold (smakprov). Det jag hittat låter inte i närheten. Då är Jimmy Swaggart, den gråtande TV-predikanten, betydligt mer lik (smakprov), såväl beträffande rösten som den obalanserade stilen. Men säker verkar vara svårt att bli.

Pölsa Dum kom närmast. Vackert så.

Ulf Nilsons krönika

En av de mer omtalade nyheterna på sistone var att Ulf Nilson, mest känd som krönikör på Expressen och den kristna tidningen Världen Idag, börjat skriva på Dispatch International.

Dispatch International ges ut (på flera språk) av det så kallade Tryckfrihetssällskapet. Det är, enligt de själva, "en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det". I praktiken är det ännu en konstellation på högerkanten, tillsammans med SD och SD-kuriren, Avpixlat med flera. Stilen är mer polerad än hos uttalade nazister som info14.com och Nordfront (f.d. patriot.nu). Men en betraktare behöver i stort sett bara hålla reda på en sak: Tryckfrihetssällskapet tillhör den antimuslimska fraktionen, inte den antisemitiska. Huruvida muslimerna eller judarna är huvudfiende till västvärldens vita folk är nämligen den fråga som extremhögern har absolut svårast att komma överens om.

Efteråt ångrar sig Nilson - säger han - och mycket har tyckts och sagts om hans medverkan. Vad det egentligen var han skrev har varit lite svårare att få reda på, delvis eftersom hemsidan www.d-intl.com legat nere (länk till krönikan). Någon dum-propaganda var det inte frågan om. Nilson målar upp arabvärlden som ett hem för kaos och våld, som riskerar att spridas ut över världen - nej, kommer att spridas, om ingen sätter stopp.

Men läs själva. (Med reservation för att jag inte haft tillgång till primärkällan.)

---------------------

Ingen har kontroll över våldet. Världen har aldrig varit mera mediatät än den är just nu. "Alla" har TV (om än mer eller mindre i åtskilliga fattiga länder). Miljoner och åter miljoner har datorer och därmed tillgång till oändliga hav av information. (Att mycket av denna information är idiotisk och onödig, bortser vi ifrån här.) Kort sagt bombarderas vi som lever nu med mer information än någon tidigare generation. Att allt fler människor på jorden kan läsa är också ett viktigt faktum. Och givetvis spelar papperstidningar och tidskrifter också en viktig roll.

Även i censurländer som Kina och Sovjet kan sanningen skymta fram ibland. Den sanning (eller snarare "sanning") vi ser och upplever är fruktansvärd. Det finns inget bättre ord: fruktansvärd. Framför mig på bordet när jag skriver detta ligger DN. Nästan halva förstasidan upptas av en bild, tagen av min gamle kompis Roger Turesson på plats i inbördeskrigets Syrien. Bilden visar 8-åriga Manal al-Younes, liggande på en soffa, svårt skadad av en klusterbomb, ett händelsevis förbjudet vapen. Poängen är naturligtvis inte så mycket att bomben ifråga är förbjuden utan att bilden med stor sannolikhet kunde tagits på flera andra platser i Syrien och andra länder. Det vi upplever inför denna jul är varken mer eller mindre än kaos i Mellanöstern, även kallat arabvärlden. I Syrien slåss Bashar Assads trupper mot folk man kallar islamister, men som ofta helt enkelt är folk. Man skjuter, bombar, sticker, stryper och när man får chansen torterar man dem som man sen slänger i fängelse. Kort sagt - kaos, civilisation har upphört att gälla. Likadant är det i Egypten och Libyen och låt oss inte tala om Irak. Arabvärlden har gått sönder och ingen kan sätta ihop den igen, allra minst Israel som har nog med att hålla krutet torrt längs med alla gränser. Någonstans i utkanten av detta elände skymtar jag (för all del pessimist sen årtionden, första gången i Mellanöstern 1956!)... Någonstans i utkanten av dramat skymtar jag atombomben. Tekniken är känd, tillverkningen jämförelsevis enkel.

Vem blir först?

Hur många tusentals offer?

Män, kvinnor, barn, javisst!

Vad jag försöker säga är att vi, framförallt de av oss som bor i Mellanöstern, har tappat greppet. Någonstans på vägen fick passioner och fördomar överhanden, samtidigt som tekniken tillhandahöll ständigt effektivare vapen. Glöm inte det senare! Att vapnen blir mera effektiva betyder fler döda, fler stympade och blödande och – glöm inte det heller! – ökat hämndbegär. Jag sitter här, i det snöiga men fridfulla Huddinge, och läser vad jag just skrivit. Är jag för dyster? Finns det ingenting att glädjas åt inför denna jul? Jovisst. Så länge det finns liv, finns det hopp, som de gamle sa. Likafullt anser jag (se ovan) att faran är större än någonsin. FN är en papperstiger. USA och Ryssland balanserar misstänksamt varandra och Kina har nog av sina egna problem. Länder som Sverige spelar naturligtvis inte den minsta roll i den stora ekvationen och slutsatsen kan bara bli att ingen har kontroll. Vissa kriser kan man bemästra, men stoppa utvecklingen mot mera våld i Mellanöstern – nej, det kan man inte. Och glöm för ingen del oljan! Utan den stannar världen så låt oss alla hoppas att inget otäckt händer prinsarna i Saudiarabien (obehagliga som de onekligen är)...

Så vi befinner oss i ett underligt vänteläge i jultid 2012. Vad om det väldiga Kina? Hur farliga är de dussintals konflikter inom och mellan nationer (om det är ordet) i Afrika? Var bör vi, västvärlden, engagera oss och var bör vi nöja oss med att titta på? Visst har medellivslängd och välstånd stigit sen 1700-talet. Men precis detsamma gäller aggressivitet och fördomar – plus tekniken att massdöda. Slutsatsen kan bara bli en och jag upprepar den: Vi har inte kontroll. Vi är passagerare på jorden som är ett underbart rymdskepp till större delen fyllt med underbara människor. Vi älskar varandra (ibland) och har det fint tillsammans. Men kontroll? Nej, icke...

- Ulf Nilson, Dispatch International 3 januari 2013

Lördagsfråga

Den magiska nykterhetsrörelsen

Vi har funnit något av ett himmelrike, och vi har kastats in i en fjärde dimension av tillvaron som vi inte ens kunnat drömma om.

- Bill Wilson, Anonyma Alkoholister (andra svenska utgåvan 2003)

Vad är det där för uttalande? Från en mystisk sekt? Ja, eller åtminstone bra nära.

I det senaste numret av Folkvett, medlemstidningen för föreningen Vetenskap och folkbildning, skriver Victor Moberger om Tolvstegsideologin som pseudovetenskap - Alcoholics Anonymous, rörelsens historia och uppbyggnad. Det är sannerligen en ögonöppnare. Även om jag kände till dess religiösa slagsida (det myckna pratet om Gud, med det namnet eller något annat) så var dess gedigna pseudovetenskapliga grund en överraskning.

Ta en sådan sak som beskrivningen av alkohol som allergi: För en alkoholist är det bara fullkomlig avhållsamhet som gäller. Minsta milliliter med sprit och man ramlar tillbaka i det okontrollerade supandet. Känns det igen? Det är AA:s bild, nog så spridd, men den bekräftas inte av vetenskapen. Tvärtom lyckas många alkoholister att gå till ett problemfritt drickande (även om detta är svårare ju svårare beroendet är).

Eller AA:s hyllade tolv steg, den bildligt eller bokstavligt gudagivna metoden för att uppnå nykterhet - den enda metoden och den ofelbara metoden. Hur vet vi att det är den enda, och att den är ofelbar?

Jo:

• Om du är medlem i AA och lyckas sluta dricka - tolvstegsmetoden har lyckats.
• Om du är medlem i AA och inte lyckas sluta dricka - du har inte arbetat tillräckligt noggrant och ärligt med de tolv stegen; det är ditt fel.
• Om du inte är medlem i AA och inte lyckas sluta dricka - bevisar att tolvstegsmetoden är den enda som gäller!
• Om du inte är medlem i AA och lyckas sluta dricka - du var inte någon riktig alkoholist.

Den sista ursäkten påvisar, tycker jag, tydligast att AA är inne i ett pseudovetenskapligt om inte rentav sekteristiskt tänkesätt.

Mest förvånande av allt är, som så ofta, att detta pågår och pågått i decennier utan att kritiseras. Eller att kritik som gjorts inte fått något genomslag. (Redan på svenska Wikipedia-artikeln ges flera exempel.)

AA uppfattas som en god nykterhetsrörelse, med deras egna ord "en gemenskap av män och kvinnor, som delar sina erfarenheter, sina förhoppningar och sin styrka med varandra för att söka lösa sitt gemensamma problem och hjälpa andra att tillfriskna från alkoholism". I själva verket verkar den största skillnaden mellan AA och vilken sekt som helst vara att man inte pressar sina medlemmar på pengar.

Runda ord

Vi vet vilka de är. Men varför just runda?


"Negrer luktar inte sämre än någon annan människa. Och deras intelligenskvot står inte på en lägre nivå än någon annan människas, det finns vetenskapliga bevis för det."

Det jag har för mig att jag fått reda på en gång i tiden är följande: Julen 1966 medverkade Per Oscarsson i det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna. Det var då han gjorde riksskandal genom att klä av sig samtidigt som han berättade om hur barn blir till... Ja, han pratade om förintelsen också, och en del annat. Men på den här tiden var det sexet som slog. Milt sagt.

Och så var det en efterföljande debatt någonstans, i TV eller radio, vari någon försvarade Oscarsson - eller om det nu var han själv - med att konstatera att "knulla är ett mjukt, runt ord".

Stämmer detta?

Tips: Influensakoll

Hur vet Smittskyddsinstitutet hur alla dessa influensor sprider sig? En metod är att hålla sig med informatörer, som helt enkelt talar om ifall de blir sjuka.

För att bli en sådan informatör anmäler man sig på www.influensakoll.se. Sedan berättar man en gång i veckan hur man mår. Det är allt.

Vi behöver fler deltagare

Hittills har knappt 1 400 personer gått med som rapportörer. Vi har därmed kommit ungefär en tredjedel till vårt mål på 3 500 deltagare och vi behöver många fler. Det är mycket enkelt att rapportera, och på webbplatsen kan man följa utvecklingen av influensa och förkylningar på en färgkarta över Sverige.

- Smittskyddsinstitutet

Data presenteras bland annat på dessa kartor, där andelen insjuknade rapportörer under den senaste veckan visas länsvis:

Sjukdomsläget: Influensa
Sjukdomsläget: Förkylning

Felkällorna är naturligtvis flera, särskilt som rapportörerna är relativt fåtaliga. Med tanke på hur Facebook ser ut vilken dag som helst torde det inte vara något problem att hitta några tusen som då och då ska berätta hur de mår - inte minst eftersom de här får någon som faktiskt lyssnar och är uppriktigt intresserad.

Året 2012

Några valda bloggposter från året som gick.

12 januari: Att fortfarande sabotera för polisen
Ett ämne som aktualiseras med deprimerande regelbundenhet: Polisen låter sig luras av uppenbara skojare och/eller tokar.

17 januari: Kim Jong Il spelar golf
En klassisk faktoid. Inte så mycket för det påstådda golfresultatet utan för att folk trott att uppgiften ingår i Nordkoreas propaganda.

13 januari: Demotivational posters
Tog reda på historien bakom en intressant och mycket spridd internet-mem.

24 januari: Sagan om skrönans återkomst
En mem - "Har ni hört att de gjort en bok av Sagan om ringen?" - kom otippat tillbaka. Eftersom många länkade till min blogg kunde jag studera tillströmningen i ganska god detalj.

2 februari: Aktion mot antivaccination
Om vår tids farligaste villolära.

7 februari: Faktoidernas dag
Såklart! Lade in en bunt småartiklar jag hade liggandes.

24 februari: Rätt tro på rätt tron
Med anledning av tronarvingens födsel påminns om hennes plikt att fördöma muhammedaner och andra kättare.

26 februari: Artiklar 2005-2011
En bibliografi, mer för min skull än för er.

2 mars: Krishna i ett tefatIndiens så kallade vimanor granskas - myt eller verklighet? (Gissa en gång.)

7 mars: Zarah Öberg, utbildad
Zarah Öberg är kanske en blåst toka, kanske en beräknande lurendrejare, kanske någonting däremellan. Att hon inte är något att ta på allvar inses lätt sedan man tagit del av hennes CV, hämtad från hennes hemsida.

25 mars: Påskägg
Överraskningar på film.

28 mars: Biverkningar
Granskning av en bipacksedel.

4 april: Illinois Nazis
En bok för recension blev till slut en artikel om en synnerligen märklig människa.

11 april: Allt du behöver veta om detox
Just det - allt du behöver veta om detox! Garanterat!

17 april: VoF på bokmässan i Örebro
Tillbringade några dagar på en medelstor bokmässa, träffade kolleger, pratade, sålde böcker och stortrivdes i största allmänhet.

27 april: En dag på jobbet
Prata vetenskap och skepticism för slumpvalda publiker på 1-60 meters höjd.

8 maj: FOI och klimatförnekarna
En synnerligen oroande rapport (om oerhört dålig respekt för klimatfrågor bland svenska kommunpolitiker) visade sig vara falskt larm. Och det verkar inte bero på något missförstånd, utan på rapportörer som vill få uppmärksamhet.

24 maj: Varnad av Facebook
Facebook tar en sekt på allvar och varnar en granskande journalist.

25 maj: VoF pack
Dråplig respons på några jackor med dekaler.

27 maj: Jonas Gåde, Comunicera
En sektledare granskas.

15 juni: Otur
Några säkra sätt att samla på sig otur listas. Följ allihop och galenskap utlovas.

17 juni: Spritstaden
Jag har alltid intresserat mig för planer som aldrig blev av, ju mer storstilade, udda och nästan-realiserade desto bättre. BoozeTown är ett mycket fint exempel i genren.

24 juni: Mayakalendern som inte är det
Stenreliefen som blivit en av vår tids ikoner är inte en mayakalender. Det är några symboler i aztekisk tappning.

28 juni: Xocai - chokladmaffian
Bloggposten om pyramidspelet Xocai är nog den som fått flest kommentarer på denna blogg. Att pyramidspelarna inte bara är förvillade utan kan bli farliga om de pressas för hårt hade jag inte trott.

10 juli: Fetma ökar (bland diabetiker)
Ännu en larmrapport som granskad visar sig bygga på ännu en missuppfattning - i detta fall en mycket enkel miss.

12 juli: Oskuld och arsenik
"Extraordinära påståenden kräver extraordinär bevisning" - ett gammalt djungelordspråk som åter aktualiserades.

26 juli: Koranen och vetenskapen
Den här sortens villoläror är ganska vanlig på sina håll: Att läsa in vetenskap i heliga skrifter.

27 juli: Wilberforce och Huxley 1860
En debatt som är mycket välkänd bland bildade skeptiker; en vattendelare i kampen mellan religion och vetenskap... Eller?

1 augusti: Signalfel
Alla har hört begreppet, men hur många vet vad det är?

5 augusti: Istället för Absolut
Den välkända designen var ett koncept bland flera. Som kungavodkan, eller vikingavodkan.

19 augusti: Bibeln censurerad
Den som ska göra en bibel för barn har gott om problem i GT:s mörkare delar.

23 augusti: Folielogik
Tio kännetecken på konspirationsteorier.

9 september: Tokmässa
Besök på en "alternativ" mässa, med kristaller, healing, andeskådare, kvacksalvare och så vidare.

12 september: Blackface
"Kan det vara en neger?"

16 september: Det är då fan att man har ett samvete
En skeptiker funderar.

27 september: Bokmässa \o/
Karnevalen i Göteborg, med ny bok och ständigt förnyad VoF-monter.

7 oktober: Hur jag hittar allt
Standardfråga får svar.

19 oktober: Att ge utrymme åt irrläror
Detta är ett av skepticismens stora problem: För att kunna förstå att något är fel, måste man först veta vad det är; men berättar man hur något är, riskerar man att sprida vanföreställningarna. Ibland löses detta bra, ibland dåligt. Här ett aktuellt exempel från Chalmers där det blev parodiskt dåligt.

24 oktober: Gomorron Sverige bjuder in knasboll
Nu kom Kristoffer Hell aldrig till TV-soffan. Förmodligen upptäckte man att han är heltokig.

28 oktober: Chemtrails!
En spridd vanföreställning kartläggs. Den blev aktuell denna höst sedan en svensk miljöpartist kungjorde att hon trodde på den.

2 november: Herman Lindqvist och felfinnarklubben
Herman Lindqvist har många, bland annat jag, kritiserat upprepade gånger genom åren. Men den "kritik" som här framförs mot honom är irrelevant, petig eller direkt felaktig.

4 november: Religiös biologi
Stefan Edman kritiserar ateism.

18 november: NEJ till gratis körkort för invandrare!
En av de för närvarande mest spridda klintbergare.

25 november: En gång till: Blasphemy!
Sedan han gett ett föregivet mirakel en naturlig förklaring fick han lämna landet. Jo, i vår tid. Nu hälsade han på i Sverige och gav några föreläsningar.

4 december: Poultrygeist
Världshistoriens sötaste spöke? Hade vart, om det inte vart påhitt. Nej, inte missuppfattning, inbillning eller så, utan en ren skröna.

11 december: Tolvan Tolvansson
Mannen/kvinnan som lyckats lura såväl skatteverket som döden.

12 december: Spökprat för barn
Anden i glaset började som en leksak - apropå en befängd debatt som gick sin runda vid den här tiden.

18 december: Apokalyps då och då
De inte riktigt sista dagarna gick i apokalypsens tecken. Som till exempel profeten, som trots sin gåva såg sig nödsakad att justera gudsorden då och då.

För övrigt blev 2012 mitt sämsta bloggår sen jag började. Hur ska detta sluta?