Har ni också haft f.d. elitidrottare på jobbet? Som berättar om hur de motiverade sig att hoppa högre, springa fortare eller vad det nu var? Och vars erfarenheter ni förhoppningsvis ska kunna dra nytta av i arbetslivet, och bli lika lyckade i era respektive branscher som de?
Att det där är blaj har väl många av oss haft mer eller mindre på känn; det går inte att jämföra sport och arbete på det sättet.
Natalie Barker menar att självupptagenheten, konkurrenstänkandet och perfektionismen ofta visar sig vara egenskaper som är mer eller mindre oanvändbara i livet efter idrotten. De är inte till nytta i arbetet, studierna eller familjelivet.
- På de flesta arbetsplatser gäller det snarare att samarbeta, att vara effektiv och att snabbt hänga med i alla förändringar.
- Elitidrottare kan få det svårt med det "vanliga" livet, DN 24 oktober 2012
Här är själva rapporten. Som så ofta avhandlar den även andra ting än de journalisten var intresserad av. Men redan dess abstract indikerar att här finns en del att fundera över nästa gång någon vill ge intryck av att den ena sortens framgång går att kalkera på den andra. Eller hur de nu formulerar det.
There is no doubt that Olympic performance requires an exceptional range of physical and psycho-social characteristics. Athletes must be determined, persistent, patient, and of course, develop extraordinary physical competencies. While one would assume that such characteristics would guarantee success in ‘normal lives’ beyond sport, research suggests that this is not always the case. While some athletes transit into other fields with few problems, others encounter difficulties adapting to different lives. Many experience forms of disorientation, depression and self-doubt. While athletes train to become Olympians, they learn ways of valuing, understanding and doing. Socio-pedagogical research suggests that this learning is embodied and thus includes the construction of identity. Such becoming and being has implications beyond competition, as athletes will bring their embodied selves to the settings they enter after retirement. This study examines the tacit and unintentional learning that takes place in elite sporting contexts and how these kinds of learning become relevant outside of sport. Eight semi-structured interviews were conducted with recently retired Olympic athletes. A reading of the participants’ data based on socio-cultural learning theory reveals the dispositions the athletes developed and how these proved persistent or underwent reconstruction after sport. Key findings are: a) transitions require substantial learning and therefore effort; b) learning should be understood in terms of contextual productivity; c) unintentional learning inheres in sporting environments; and d) some aspects of sporting identities conflict, while some are consistent, with lives outside of sport. Sport pedagogues should thus reflect on learning in sport settings and consider how it relates to lives beyond sport.
- Från Barker-Ruchti, Barker, Lee, Rynne: Preparing olympic athletes for lives outside of elite sport: toward best practice (2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.