Bedragarna på TV 4

Finns det äkta medier? Folk som kan prata med spöken och andar? En enda vore en sensation, som skulle revolutionera vår världsbild på en mängd olika sätt. Men någon sådan har ännu inte visat sina färdigheter på ett övertygande sätt.

Allt vi sett är en bunt charlataner och lurendrejare, varav måhända några även lyckats lura sig själva: utöver Sol-Britt Rönnqvist och hennes berömda mor Saida har vi Jane Lyzell, Benny Rosenqvist, Jörgen Gustafsson och Anders Åkesson, liksom internationella stjärnor som Terry Evans, Colin Fry, Sylvia Browne, James van Praagh ...

Det är en sak när de ger vaga och allmängiltiga anvisningar om exempelvis försvunna föremål – "nära vatten" är en klassiker som sällan slår fel i ett land med myriader vattendrag och långa kuster, eller när saker ligger "i lådor", "bakom möbler" och liknande. Man får heller aldrig veta hur ofta de, all vaghet till trots, har helt fel. Eller mumlar strömmar av allmängiltiga antydningar om döda personer, där hoppfulla ättlingar hakar på det som råkar passa: jamen, det är ju på pricken!

Det är betydligt allvarligare när de får polisen att lägga resurser på att kontrollera grundlösa tips eller rentav falska mordanklagelser, vilket det finns alldeles för många exempel på. Däremot finns det ännu inget exempel på att något medium varit till faktisk hjälp i något brottsfall. Om de varit till mista nytta hade det varit fantastiskt. Som det nu är, är det ett motbjudande och cyniskt geschäft.

Frågan är varför det yrkesmässiga bedrägeriet uppmuntras och underlättas av exempelvis TV 4? Hur kan kriminalitet få immunitet genom att kalla sig andlig?


Christer Sturmark och Peter Illi: Dags att förbjuda bedragarna på TV 4, Newsmill
TV 4: Det okända