CC: Karbonkopia

Karbonkopia. Har ni någonsin gjort en sådan? (Mer än i blanketter som kommer med kopieringen "inbyggd", men nu tänkte jag uppmärksamma kidsen på nedanstående företeelse.)



Jag har det, för ett par tre sekler sedan. Två skrivpapper med ett karbonpapper (där karbon = kol, som vi vet) emellan. När man skriver på det översta så får pennans tryck kol att överföras till det undre papperet. Att sudda gick därför inte, då fick man bara en stor svart fläck på det nedre papperet.

Metoden kunde även användas i skrivmaskiner. Valsen fick justeras för tjockleken, vilket inte var något problem annat än kanske på de allra enklaste modellerna.

Jag vet inte om man fortfarande kan köpa karbonpapper i fysiska pappershandeln - kanske finns varan på lager lite varstans, kanske blev den restnoterad förra seklet och får idag sökas antikvariskt, likt Guillous färgband. På nätet finns de lite varstans. Jag undrar hur omsättningen är.

En lustigt detalj är att ordet kommit att leva kvar i språket även sedan företeelsen börjat glömmas bort, och är kanske även i bruk bland de som aldrig sett den. Men den förmodligen vanligaste tillämpningen har ni i mailen, adresser efter "cc" är ju (ifall ni inte visste det) de som mailet går till utöver den primära mottagaren; A skickar mail till B, dessutom får C, D och E varsin kopia. Om A inte vill att B skall se att även F och G får kopior så kan dessa sättas efter "bcc" = blind carbon copy.

Det riktigt intressanta är att sådana här betydelseväxlingar sker och har skett precis hela tiden; företeelser kommer och går, mänger av ord vi använder är anakronismer, bortglömda liknelser, nytt vin i gamla läglar.