Lördagsfråga 584: Kuwaitkriget

1. Tintin drabbas av en khamsin i Tintin au pays de l'or noir (1950). (Och jag använde mig naturligtvis av originalet när bild #1 skulle tas fram.)
2. Koloniområdet Granby, Huddinge.
3. En dvärgspetshjort som lever i Anderna. På franska heter dvärgspetshjortar daguet (med reservation för att jag kan ha blandat ihop släkte med undersläkte eller något annat dumt).
4. Däremot är jag tvärsäker på att locusta är gräshoppa på italienska.

Under Kuwaitkriget ("första Gulfkriget") kallades de respektive bidragen från USA, Storbritannien, Frankrike och Italien för Operation Desert Storm, Operation Granby, Opération Daguet och Operazione Locusta. Den satte Tricky.

London-stenen

Fram till 2016 kikade stenen ut på världen, eller åtminstone en bit av Cannon Street, så här.

When London Stone was erected and what its original function was are unknown, although there has been much speculation.

- Wikipedia sammanfattar: London Stone

... Some legends saying it was used as an altar by druids. Other stories claim the stone was brought back from Troy by Brutus or that it was the stone that was resting place of King Arthur sword's Excalibur.

- Mysterious ancient stone that has lain at the heart of the City of London for centuries to go on show at last, Daily Mail 12 mars 2016

Varför har folk intresserat sig för London Stone? Enkelt uttryckt: För att folk intresserat sig för London Stone.

Inte för att stenen samlar så värst många turister idag. Om den någonsin gjort det ... Trots det spännande eventuella äldsta förflutna som vävts upp kring den. Kanske den där väven är lite väl tunn och lös ändå? Det finns ju ingenting att ta på.

Påtagliga fakta är få: Geologiskt är det en oolitkalksten. Detta specimen skulle kunna komma från exempelvis Rutland uppigenom landet, i likhet med en hel del annan kalksten genom åren. Vi vet att stenen åtminstone inte är lokal. Måtten är ca 53 cm x 43 cm x 30 cm, och den har varit betydligt större.

Om vi övergår till arkeologi och historia ... Så händer inte så värst mycket. Att druider skulle använt det som altare skulle ha kunnat vara en riktig hypotes, framlagd på fullt allvar – men i det här fallet är det ett hugskott. Vi har inget som visar eller så mycket som antyder att stenen varit ett palladium (garanti för stadens lycka och framgång) från antiken (om det nu hämtats från Troja eller någon annanstans), eller haft någon koppling till kung Arthur eller något av hans svärd.

- Pyttedetalj med London Stonne från den magnifika Copperplate-kartan^WP, som visar staden under 1550-talet

En liten händelse 1450 återkommer i berättelserna om stenen. Det året ledde en viss Jack Cade ett uppror. Man lyckades inta London, varefter upproret slogs ner och Cade dödades. Att denna fotnot i engelsk historia återkommer just i detta sammanhang beror på att Cade, när han red in i staden, slog med svärdet mot stenen och förklarade sig vara Londons herre. Det hade varit avgjort intressant om det funnits minsta spår av en tradition i den stilen. Men det finns det inte. Av allt att döma var Cades handling en spontan aktion utan djupare innebörd. (Den nämns även i Henrik VI del 2, vilket är London-stenens största litterära ögonblick.) Det har inte hindrat turistguider att nyttja den "historiska kryddan" på stenbumlingen, och ibland öst på i sådan mängd att den börjat påminna om belagda kröningsstenar som Stone of Scone eller vår egen Mora sten.

London-stenen, tillfälligt utställd på Museum of London. Jag misstänker att besökare inte behöver riskera någon trängsel.

Ett sista länktips: The perambulating London Stone, HARN (Histories of Archaeology Research Network) 1 juli 2016

Lördagsfråga 584

Självskrivet X

Klassiska symboler, en av mig uppdaterad och utökad utgåva av Jan-Öjvind Swahns lexikon från 2006. Så här ser en bit av den ut på riktigt. "Uppdaterad" är ingen överdrift; jag har gått igenom varenda artikel och putsat, justerat och korrigerat i bra många av dem. Några artiklar är uppenbarligen nya (när de beskriver företeelser som inte fanns 2006), andra nytillskott är mindre tydliga. Här är ett sådant, som smakprov utöver det som går att tyda sig till i bilden ovan.

Foten är vår ständiga kontakt med jorden vilket gett den olika sorters symbolik. När Jesus före den sista måltiden tvättar lärjungarnas fötter, och uppmanar dem att fortsätta med bruket, var det en uppenbar symbolhandling som signalerar ödmjukhet. Rituell fottvagning förekommer än idag i flera kyrkliga sammanhang. Att kyssa någons fötter är en ännu tydligare underkastelse.

I Indien och Kina finns en hel del heliga och flitigt vördade fotavtryck. De sägs vara spår av gudar och helgon som på ett mirakulöst sätt bevarats i stenen. I Skandinaviens hällristningar finns också en del fotavtryck, men deras betydelse känner vi inte till. Kanske de ligger närmare dagens hand- och fotavtryck som kändisar lämnat på Liseberg än Asiens heliga fotspår?

Och här är förlagets presentation: Klassiska symboler

Nu är förresten det lilla autobiblioteket åter komplett:

1. Faktoider (2008)
2. Fler faktoider (2009)
3. Är det verkligen sant? (2009)
4. Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden (2009), föreg. översatt till norska
5. Nya ord med historia (2010)
6. Tredje rikets myter (2011)
7. Blindspår (2012)
8. 1914 (2014)
9. Sveriges historia (2018)
10. Kings and Queens of Sweden (2019), med Bönnelyche och Henrikson
11. Klassiska symboler (2019), med Swahn

De senaste alstren skiljer sig en anings aning från de tidigare genom att delvis vara mina. Svårt att precisera hur stor roll det spelar ... Även om allt i böckerna inte är mitt, så är det som faktiskt är mitt verkligen mitt ... Om det nu blev tydligare.

Då är det enklare att konstatera att en översatt bok är min till över 90 %, men inte en "annan" bok än originalet. Det är därför jag räknar de elva volymerna som tio böcker.

Gravsmyckning vid allhelgona

Alla helgons dag firas den första helgen i november. Historien om dagen är över två tusen år gammal.

- Interflora: Allhelgonadagen - gravsmyckning

Vissa sorters traditioner som associeras med högtider tenderar vi att uppfatta som gamla, jättegamla eller urgamla. Samtidigt är traditionerna ofta sentida eller direkt moderna. Maximerade faktoider!

Om man läser en källa som den ovan (vald för att den är så typisk) så kan man få intrycket att vi satt ut blommor och ljus på gravarna vid alla helgon sedan åtminstone medeltiden. Har vi det?

Året 1914 är känt för flera saker. En av de mindre omtalade är att det var då som vi fick en särskild dag på hösten för att smycka gravarna. De som drev frågan var landets handelsträdgårdsmästare, och de drev den givetvis av marknadsmässiga skäl.

Sommarhalvårets odlingssäsong var över och ännu hade inte julens blommor börjat drivas fram i växthusen. Hur skulle man kunna öka försäljningen av blommor under hösten? [...] I ett tal som ordföranden för Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund höll 1914, lyftes frågan om att instifta de dödas minnesdag på hösten och att gravarna då skulle smyckas med blommor.

- Inger Olausson: Gravsmyckningsdagen i allahelgonatid, 29 oktober 2015

Det kan nämnas att den första dagen som valdes var söndagen efter Mikael, känd som Mickelsmäss och förknippad med skördefester. I början av 1950-talet flyttades den till allhelgona.

Gravsmyckningen vid allhelgona är helt enkelt resultatet av en lyckad PR-kampanj. Med tanke på att den fortfarande snurrar på, år efter år, över ett sekel efteråt, så måtte det vara en av landets mest lyckade någonsin.

"Totalförlamad"

På 1960-talet började han bli folkkär, hamnade i radio och tv och allt. Den snobbige ynglingen är långt borta.

Torsten Ehrenmark inledde sin journalistiska bana på en rad olika tidningar och en rad olika avdelningar. En aspekt som han kunde vantrivas med var att han, en examinerad student som varit ute i stora världen, läst svåra böcker och behärskade främmande tungomål åtminstone i skrift, skulle behöva nedlåta sig till att harva med predikoturer och idrottsreportage.

Men i åtminstone det senare fallet (predikoturer är inte så flexibla i formen) så kunde han protestera på sitt sätt. När han rapporterade om sporthändelser så lade han upp det som de franska mästarna skrev sina noveller. Först inledning (såklart), miljöbeskrivning, de ingående karaktärerna etc. Så småningom ett sinnrikt stegrande av spänningen, tills artikelns klimaktiska avslutning, helst på sista raden, löser upp textens problematik genom att berätta vem som vann.

Alla som varit i närheten av en sportartikel vet att det är så som man inte skriver sportartiklar. Det var också vad redaktörerna gjorde glasklart för sin stukade poet.

Så småningom insåg denne till fullo hur sportsidornas artiklar ska se ut. Men innan dess hann han med att smyga ut några lärda tjuvnyp. Ett av dem gällde en skidåkare som "klappade igenom" under en tävling. Ehrenmark nämnde att herrn ifråga tycktes ha drabbats av paralysie générale. Vad är det, "generalparalys"? Direktöversatt blir det totalförlamning, vilket naturligtvis var vad Ehrenmark menat. Någon annan betydelse kände han inte till. Uttrycket hade flugit förbi i något sammanhang och han hade lagt det på minnet av ingen särskild anledning alls. Så som det brukar bli.

Skidåkaren hade inte känt till det utländska uttrycket alls utan slagit upp det. Han hade då fått lära sig att det är en sen och allvarlig form av syfilis. Han hade, fick Ehrenmark höra på omvägar, funderat på att stämma tidningen, men det verkar inte ha genomförts.

Efter den betan tog Torsten Ehrenmark det lugnare med tjusiga glosor. Och såg nog till att slå upp saker han skrev lite oftare. Vilket är ett generellt tips: Kolla saker, även sådant man "vet". För de lättaste felen att göra är de man inte är medveten om.

Luthers fläck

Hösten 1517 hade han spikat upp de där teserna och satt hjulen i rullning på allvar. Fyra år senare satt han med hemlig identitet och tryckte på borgen Wartburg i Thüringen. Inte för att "Junker Jörg" lät sig nedslås. Under det knappa år han tillbringade där läste och skrev han stridsskrifter i mängd. Dessutom översatte han Nya testamentet till tyska, eftersom en sådan behövdes.

Och så var det den där bläckfläcken.

När jag först hörde historien så framställdes det som att Luther sagt något i stil med att "i Wartburg kastade jag bläck på djävulen", en uppenbar liknelse som den naiva allmänheten skulle ha tolkat bokstavligt. Men historien är inte belagd riktigt så långt tillbaka. Den första versionen som hittats låter som den saga den är. Och någon "förklädd djävul" finns inte bland Luthers citat; med tanke på hur produktiv och välciterad han var under sin livstid så är det uppenbart att uppgiften kommer någon annanstans ifrån.

The first evidence of a story involving an inkwell dates to the end of the sixteenth century. In that version, a former Wittenberg student claimed to have heard that while Luther was at the Wartburg, the Devil, dressed as a monk, threw an inkwell at the reformer.

En sådan anekdot är ju mer än tacksam att, så att säga, förse med belägg. Särskilt som sådana även kan råkas hittas på andra orter inom Luther-turismen, som tyckte att det var onödigt att bara Wartburg skulle ha en djävulsk fläck.

In 1650 the first book to refer to an inkspot on the wall appeared, and thereafter the story told how Luther threw the inkwell at the Devil. Gradually, an inkspot appeared on the walls of other buildings where Luther had lived, and the story became a widely-known legend.

- Scott A. Hendrix: Legends About Luther, Christian History Institute #34 (1992)

Jag vet inte hur länge det dröjde innan man på de smärre fläckorterna tröttnade på uppdaterandet. Men vid sekelskiftet 1800 torde Wartburg ha varit ensam kvar. Det beror på en källa som utgör såväl belägg som spridare av uppgiften, även om DS-volymerna aldrig blev lika lästa som brödernas sagoböcker:

Doktor Luther satt på Wartburg och översatte Bibeln. Detta ogillades av djävulen, som inget hellre ville än att förstöra Den Heliga Skrift. Men när han gjorde ett försök tog Luther bläckhornet han använde sig av och och slängde det i huvudet på den onde. Än idag visar man upp kammaren och stolen som Luther satt på, och fläcken på väggen dit bläckhornet flög.

- Nr 562 i Jacob och Wilhelm Grimm, Deutsche Sagen vol II (1818)

Så här ser Luthers arbetsrum i Wartburg ut idag. På väggen en samtida bild av den skäggige och långhårige "Junker Jörg". Möblerna är inte i original, utom möjligen pallen, som är en fossiliserad ryggkota från en val. Om väggarna ser bedagade ut så kan det delvis bero på besökare som tagit med sig små souvenirer (om de inte, i en misstänkt katolsk eller rentav hednisk anda, sett dem som flisor av associerad helighet för att bota och förbättra ting i behov av bot och förbättring). Någon bläckfläck har inte synts till på länge.

Lördagsfråga 583: Arawak

1. Lite kycklingspett på grillen, eller barbecuen då – även om de renläriga (och skråets renläriga kan vara fruktansvärda i sin lärdom och dess utövande) garanterat har synpunkter på likställande mellan grill och BBQ. Med mycket mer ... De torde dock inte ha några invändningar mot påståendet att ordet stammar från barbakoa i det ur-karibiska språket arawak, där det avser en träställning för att hänga upp och torka, röka och varför inte även tillaga kött på. Indianstammen ifråga är avgjort mest känd för att ha varit den första som Columbus & co kom i kontakt med 1492, ett claim to fame som de utan tvekan gärna hade sluppit.
2. Guava härstammar från Karibien, och så gör även vårt namn på den: guayaba hette den på arawak. Eller ett "sydam. indianspråk" som Svensk Ordbok skriver; jag misstänker att exempelvis lågtyska inte skulle betecknas "nordeur. handelsspråk" ...
3. Hängmatta är en finfin och komplett oväntad folketymologi. För det kan väl inte bli enklare, tänker man: en hängande matta? Men såväl ordet som föremålet kommer från Karibien och var, tillsammans med tobak och syfilis*, bland de första importerna från den nya till den gamla världen. På arawak ("karibiska" enligt SO) kallades den amaca vilket på spanska blev hamaca (samma ord har på andra vägar blivit hammock). Att den busenkla geniala konstruktionen förbättrade sjömännens bedrövliga nattläger oerhört för nästan inga pengar alls bidrog till dess blixtsnabba spridning över haven. Givetvis hamnade den i det etablerade sjöfararspråket holländska. Där justerades ordet, med hängande mattor i tankarna, till hangmat. Och så småningom fick vi hängmattan, en av de svenskaste av svenska symboler.
4. Majs har, såväl beträffande ordet som sädesslaget, nått oss via spanjorerna som kallar det maíz och innan dess arawakerna som kallade det mahiz.

Pazuzu lämnade, som traditionen bjuder, ett gott kryptiskt svar. Huruvida det även var rätt svar har er lördagsfrågemästare inte kommit fram till. Så jag skulle (som en annan tradition bjuder) först behöva lite assistans med svaret.

* Meningarna går isär om Treponema pallidum pallidum fanns i Europa innan de transatlantiska färdernas tid eller inte. Jag lutar, som synes, åt att den inte gjorde det, dock utan att ha investerat särskilt mycket i idén.

Det bortglömda kriget

För 100 år sedan började första världskriget, ett bortglömt krig om man jämför med allt som skrivits om andra världskriget.

- Mikko Lindskog: Utställning om det bortglömda kriget, SVT 13 november 2014

En enkel slagning på "det bortglömda kriget" ger en lista som inleds med, och nu skriver jag innantill:

• Afghanistan
• Jemen
• Ukraina
• Korea (benämningen tillskrivs USA hos Historiska Media, hela världen utom Korea i TV 4)
• Första världskriget, östfronten (till skillnad från det ihågkomna på västfronten ...)
• Andra kinesisk-japanska kriget (1937– 1945, "andra världskriget i Kina"; två konflikter som smälte ihop på ett typiskt sätt)
• Första världskriget (japp, hela; se citatet ovan)
• Libyen
• Slovak-ungerska kriget 1939
• Finska vinterkriget (benämningen tillskrivs ryssar)
• Tjetjenien
• Sudan
• Västpapua
• Kongo

De fjorton exemplen täcker in flera aspekter av, och problem med, att kalla ett krig för "bortglömt".

"Bortglömt" syftar naturligtvis egentligen på att kriget ifråga inte är så uppmärksammat som skribenten tycker att det borde vara, vilket förhoppningsvis gör läsaren nyfiken. Det gäller särskilt för konflikter som är pågående eller åtminstone nära i tid. Här skulle man, som så många gör, kunna lägga ut texten om nyhetsbevakning och nyhetsvärdering, skillnaderna mellan vad vi påstår oss vara intresserade av, vad vi egentligen är intresserade av, vad medierna fokuserar på och vad vi faktiskt tar till oss. Att vissa konflikthärdar får mer uppmärksamhet än hela kontinenter. Eller att det, i vår ständigt uppkopplade värld, finns nog så många krig som pågått i åratal och kostat miljoner människor livet, men som ändå fått färre rubriker än vad Trumpen, popsnöret för dagen eller en rolig katt kan få på en vecka. Å andra sidan kan (typiskt nog!) vissa händelser ge uppmärksamhet. Som när deltagare i det "bortglömda" kriget i Jemen anklagades för att ha angripit oljeanläggningar i Saudiarabien, vilket skänkte åtminstone en del medietid åt den konflikten. Nog så intressant alltihop, men lite väl omfattande för en enkel bloggpost.

Då är det enklare att sammanfatta mitt främsta problem med beteckningen: Historiskt sett är nästan alla krig bortglömda. Det gäller sannerligen inte bara obskyra griskrig utan även fullskaliga konflikter.

Kina är bara representerat av ett exempel, men den världsdelen ligger mycket "bra" till i sammanhanget. Ta en titt på Wikipedia: List of Chinese wars and battles för en bedövande lång lista över allt från smärre strider till regelrätta, förhärjande krig; visserligen under en mycket lång tid, men även bland de allra senaste seklerna råder inte precis någon brist på krig som fått begränsad uppmärksamhet i väst. Utöver Första opiumkriget och Boxarupproret torde den allmänbildade västerlänningen inte sätta så värst många. Och jag misstänker att inte ens de militärt överintresserade känner till särskilt många fler. För att ta ett enda exempel: Hur många har koll på ett av historiens mest förödande krig? (Ledtråd: 1850–1864.)

Ett krig och kategori i listan som sticker ut är Finska vinterkriget. I träffen (”Finska politiker skyldiga till vinterkriget”, Yle 28 november 2011) nämns att kriget kallas så i ... Ryssland. Man kan förstå att den sovjetiska historieskrivningen fann en utmaning i att ta upp det kapitlet, för att uttrycka det milt. Varför Koreakriget fått samma beteckning i USA har en del också tillskrivit censur (om än, givetvis, inte av samma slag), men desto fler tar upp besvikelsen sedan ett intensivt stormaktskrig slutat med status quo, dödläge och vapenvila.

Det krig i listan som utan tvekan bäst förtjänar att kallas "det bortglömda kriget" är det slovak-ungerska. Det utspelades den 23-31 mars 1939 – nio dagar i ett Europa som väntade på något oerhört mycket större – mellan den pinfärska första slovakiska republiken (en "naziprovins" som upplöstes efter kriget) och kungariket Ungern (som hann bli "naziprovins" innan det upplöstes efter kriget). Det var ett mycket litet och mycket kortvarigt krig, med komplicerad politisk upptakt men utan några mätbara praktiska konsekvenser, och därtill i den historiska skuggan av den största konflikten i världshistorien. Det har alla förutsättningar att glömmas bort, eftersom det faktiskt är oviktigt (utom för de som var direkt inblandade såklart, men det gäller ju alla krig).

Wikipedia: Slovak-Hungarian war

En anledning till att jag inte skulle kalla ett krig "bortglömt" är att det känns som ett billigt och irrelevant sätt att försöka väcka nyfikenhet. Att krig glöms bort är, faktiskt, regel snarare än undantag. Pröva själv; ta en titt på Wikipedia: List of wars: 1945-1989 och se hur många du sätter. Men vilken syn har man på sina läsare om man utgår ifrån att de inte känner till Koreakriget eller första världskriget? Man får hoppas att de vänder sig till barn, för deras egen skull och deras läsares.

Lördagsfråga 583

Bloggpaus

Bloggen tar en paus p g a force majeure.

Den romerska vägen i Giza

Henry Salt (1817)

Åren 1925-1936 utforskade arkeologen Émile Baraize den stora sfinxen i Giza. En anledning är nog så passande på denna blogg: Man hade för sig att det fanns okända rum inne i sfinxen. Men denna gången ska jag ta upp en annan aspekt.

Baraizes viktigaste fynd var resterna av ett rejält tempel som stått framför sfinxen. Att hitta även spåren av en större byggnad på en plats som Giza, det är inte illa.

Yet its excavation was also bittersweet, an object lesson in the trade-offs that come with digging on a palimpsest of history like the Giza Plateau.

En palimpsest är en handskrift där någon raderat texten för att återanvända materialet. Metoden var särskilt aktuell så länge man skrev på dyrbart pergament. Att läsa sådana raderade texter, där kniven skrapat bort det mesta men inte precis allt, är ett givet inslag i studiet av manuskript. Otaliga gamla texter har nått oss som palimpsest; på vippen att försvinna.

Många historiska platser är geografiska palimpsest där man knappt kan ta ett enda spadtag utan att få upp blandade fynd. Och även om bilden av Gizaplatån präglas av byggnadsverk från en påfallande kort period (de tre stora pyramiderna byggdes inom loppet av några decennier) så har den inte varit isolerad från omvärlden.

For Baraize’s temple, the original front porch of the Sphinx, was found below the equally grand processionary way dating from the much later era of Roman Egypt; the latter had been literally built on top of the former, which, by the time the Romans set to work some 2500 years after its construction, must already have been buried by the desert sand. For 20th-century archaeologists, to recover the one meant to destroy the other.

- Jimmy Maher: The Pyramids of Giza, Chapter 12: Tourists, Fabulists, and Diggers, 28 juni 2019

Även om arkeologi är förstörande till sin natur så undviker man i det längsta att förstöra saker i onödan, även sådant som inte är det allra intressantaste för stunden. Så har man inte alltid tänkt. Den romerska vägen i Giza är icke mer. Det vi vet om den stammar från en undersökning gjord 1817.

Gellers kollega Hurkos

In the bloodstained living room where bodies of Miss Tate and Sebring were found beside couch, clairvoyant Peter Hurkos, who worked on Boston Strangler case, studies scene.

- "A Tragic Trip to the House on the Hill", Life magazine, 29 augusti 1969

En dryg vecka efter morden släppte polisen in Roman Polanski i sitt hem. Han åtföljdes av en journalist och en fotograf från tidningen Life. När de kom fram till grinden så trängde sig en medelålders man fram genom folkmassan och presenterade sig själv: Peter Hurkos, "the well-known psychic". Polanski lät honom följa med.

Peter Hurkos med Steve McQueen

Hurkos må, likt alla hans kolleger, ha varit en skojare och skälm, men att han var well-known var inte en överdrift. Hurkos var en av flera hyfsat välkända charlataner i den mediala branschen vid den här tiden. Han hade importerats till USA 1956 av en viss Andrija Puharich, som även om han aldrig påstod sig ha mediala förmågor för egen del är en ännu viktigare och ännu okändare aktör i branschen. Puharich var läkare i US Army och mycket intresserad av paranormala förmågor, som han tog på största allvar. Han förefaller att ha varit rejält godtrogen och lättlurad. Hans "främsta" insats i sammanhanget var när han några år senare imponerades storligen av en israelisk förmåga vid namn Uri Geller, och tog honom till USA för att testas "ordentligt" (jojo) – resten är, som man säger, historia.

Än idag känner alla som har minsta koll till Geller. Hans många kolleger är desto mer bortglömda. Som till exempel Hurkos. Men på 1960-talet var han som sagt hyfsat känd, tillräckligt för att bland annat spela rollen av sig själv i ett avsnitt av deckarserien Perry Mason. En av hans påstådda specialiteter var att genom att röra på föremål "känna" vad det varit med om. En sådan förmåga hade suttit fint i polisiära sammanhang. Mycket riktigt påstods det att han kommit med värdefulla upplysningar i flera utredningar. Utan att ha kollat mer än enstaka (t ex var hans signalement på den ökände Bostonstryparen åt skogen) så kan man lugnt utgå ifrån att de var lika värdelösa som de han "kände" sig fram till på 10050 Cielo Drive.

I Helter Skelter: The true story of the Manson murders (Random House 1974) återger Vincent Bugliosi & Curt Gentry vad Hurkos trodde sig ha kommit fram till:

Hurkos later told the press: "Three men killed Sharon Tate and the other four – and I know who they are.

Facit: En man och två kvinnor utförde morden (en tredje kvinna deltog passivt). Men i sammanhanget är det naturligtvis helt rätt att gissa på en grupp av män.

I have identified the killers to the police and told them that these men must be stopped soon. Otherwise they will kill again."

Bugliosi och Grant lägger till att polisen inte rapporterat någon sådan "information". Om de alls fick den så torde de ha följt standardproceduren när "medier" svamlar loss: Nicka vänligt och ignorera.

The killers, he added, were friends of Sharon Tate

Fel.

turned into "frenzied homicidal maniacs" by massive doses of LSD.

Även om droger förekom så vet vi att det inte alls gick till på det sättet.

The killings, he was quoted as saying, erupted during a black magic ritual known as "goona goona," its suddenness catching the victims unawares.

Så fel det kan bli.

Att påstådda "medier" försöker lägga sig i polisutredningar är ett angeläget ämne som jag tagit upp flera gånger. Se bloggposterna Att sabotera för polisen, Att fortfarande sabotera för polisen och Att sabotera för polisen del 3.

Wikipedia: Peter Hurkos

"Bonus": Hans änka har lagt ut en devot och hagiografisk förteckning över "the world's foremost psychic" på Stephany Hurkos: Peter Hurkos - Biography. Där förefaller att finnas hur mycket som helst att källkolla, för den som ids.

Lördagsfråga 582: Mao

1. En av Samoas alldeles för få mao-fåglar.
2. Observatoriet i Molėtai, Litauen. Eller Molėtai Astronomical Observatory som det blir på internationalesiska.
3. Den färska mangaserien MAO.
4. Det har fixats till sen dess men länge såg brittiska flottans sjukhus vid Maó-Mahón på Menorca ut så här. Sådana sjukhus fanns lite varstans jorden runt på den tid då Britannia härskade över vågorna.

Tomas satte temat, liksom att det ingalunda var taget ur luften. Den 21 september 1949, dvs prick 70 år sedan i lördags, utropade Mao Zedong Folkrepubliken Kina. Ett ordentligare grundande utfördes den 1 oktober, ett jubileum som inte lär gå obemärkt förbi i dagens Folkrepublik.

Prästmannens anteckningar eller Suparnas terminologi

Då och då finner jag att ting som jag varit helt eller nästan helt säker på var missuppfattat, hopskarvat eller rent hittepå tvärtom är helt äkta. En del sådana upptäckter är roligare än andra. Men det är länge sedan jag blev så glad som när jag hittade "prästmannens anteckningar" i original.

Att brännvin dracks i överflöd vittnar en prästmans anteckningar från 1809 om.

- Spritmuseum: Svenskt brännvin – från medicin till monopol

Dessa "anteckningar" har valsat runt ett bra tag på nätet, i lite olika varianter men utan nämnvärda skillnader. Ofta har texten kallats "Konsten att hålla sig nykter". För att sammanfatta så räknas här upp en lång rad namngivna supar som, sägs det, var OK att konsumera dagligen och ändå anse sig nykter. Fast just den "detaljen" återkommer vi till ...

Texten skrevs ner av pastorn i Umeå Johan Anders Linder (1783-1877) på 1830-talet (har inte exaktare datering än så). Varför årtalet i nätversionen blivit 1809 vet jag inte; en tanke är att man föredragit ett av märkesåren i Sveriges historia framför ett anonymare från 1830-talet. Jag hittade texten återgiven av Lars Ericsson i tidskriften Oknytt 1-2 1988, utgiven av Johan Nordlander-sällskapet. Den får här den rubrik som Linder gav den.

Suparnas terminologi

En man, som vill föra en regelmässig diet i mat och dryck, tager sig följande styrke-tårar:

Förutsatt att man icke svultit eller törstat den föregående dagen, besväras man vanligen av slem i halsen, eller så kallade: Tuppar, varför man börjar, efter uppvaknandet, med Tupp-supen. Den kan tagas på sängen.

En stund därefter, och sedan man tagit liten motion, följer den uppfriskande besken – vidare en klar, för att borttaga beskens eftersmak. – Nu dricker man sitt kaffe, varefter kaffe-supen ej förgätes. Vid frukosten tages aptitsup, en på fisken samt halvan. Nu inträder arbetstiden, varunder blott fyllhundar supa.

När middagsbordet är serverat, tages Aptit-supen, och innan man skiljer sig från smörgåsbordet Klacken. Därefter under måltiden, Supen på fisken, halvan och [oläsligt ord]. På e.m. sedan man tagit sin middagslur, drickes kaffe, varefter kaffe-supen ej förgätes. (Den som ej dricker kaffe är berättigad till denna även, med förbindelse att istället för kaffe taga en klar.) Därefter följer Sexan, som näst aptit-supen är den angelägnaste.

Nu har vi the-dags – men en sann patriot dricker ej denna utländska dryck, som dessutom gör magen kvalmig utan då man nu sätter sig till spelbordet tar man sig istället en spelsup. Därefter drickes toddy, och emellan varje sådan är man berättigad till en Mellanbindare och äro glasen ej för stora drickes trenne Toddy, och följdaktligen tagas och 2ne Mellanbindare. Vid kvällsmåltiden de 3ne ordinarie måltidssuparna och då man stiger i sängen bör man ej glömma Lopp-supen och härmed är nu dagen till ända.

Dessa 21 supar äro en måttlig mans dagliga diet, och därjämte hög diet. Likväl kan den vid träget och tröttande arbete något förstärkas. Man uppfriskar sig då med förmiddags-supen och emellan Kaffe-supen och sexan på e.m. Eftermiddags-supen. Vad härutöver förtäres, kan möjligtvis urarta till rummel, och bör därefter undvikas. Dock härunder inbegripna vissa tillfällige supar såsom: Kyrko-sup, tankställare, ressup, för-sup, Apoteks-sup, handels-sup, Släd-sup, osv.

Så överdrivet detta kan synas, har jag likväl varit i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, följas av mången så kallad måttlig man.

Den sista meningen är, vad jag sett, aldrig med i moderna muntra återgivanden av "prästmannens anteckningar". Det är lätt att förstå eftersom den förtar hela intrycket. Texten är inte alls en uppmaning, eller ens ett nyktert (ha!) återgivande av seder och bruk, utan en drift med "måttliga män".

Pastor Linder var för övrigt med om att 1830 grunda Sällskapet Måttlighetens Vänner. Prästerskapet var det stånd som arbetade mest för att sprida nykterhetsrörelsen, och Linder strävade mer än de flesta kollegerna. Han hade nog blivit lindrigt förtjust av att förknippas med vad som kommit att uppfattas som en saklig beskrivning av supandet i 1800-talets början; om man inte, som jag, tagit det för rent hittepå.

Lördagsfråga 582

Ankan om den svenska klimatkannibalen

Tredje september ska Magnus Söderlund, professor i företagsekonomi med inriktning på konsumentbeteende och verksam på Handelshögskolan, ha ett seminarium på Gastro summit i Stockholm. Söderlunds seminarium får en utmanande rubrik: "Kan du tänka dig att äta människokött?"

- Patrik Oksanen: Så spred sig lögnen om människoköttet och klimatet, Östersundsposten 20 september 2019

Det var varken första eller sista gången som ett seminarium fick en rubrik som stack ut. Men praktiskt taget alla sådana rubriker glöms bort och försvinner kort efter att deras resp seminarier avhållits. Den här rubriken skulle få ett eget liv. Efter bara en vecka hade den muterat till detta:

Svensk forskare föreslår kannibalism för att bekämpa global uppvärmning

- Rubrik på den ryska sajten rossaprimavera.nu, 10 september 2019

Hur gick det till? Förloppet finns kartlagt på mytknäckarsajten EU vs Disinfo: The Kremlin Über-Propagandist and the Beef against Liberalism. Eller se Oksanens återgivning och analys.

En aspekt som förtjänar att begrundas särskilt är att denna visklek hade så olika deltagare. Å ena sidan hittar vi etablerade ryska trollsajter, pålitliga rubrikvrängare som kan stöpa om vilken nyhetstorkenotis som helst till maskirovka och propaganda; där finns Samhällsnytt (fd Avpixlat, fd Politiskt Inkorrekt) och Fria Tider som åtminstone försöker att jobba likadant, om än med mindre resurser och talanger; där finns Breitbart, vars kannibal-tweet retweetades av the Donald; och där finns Falun Gong-sajten Epoch Times som ibland återger fakta, ibland inte. Där finns Aftonbladet och Nyheter 24 som sannerligen inte är lika illa, men som har en mycket lång erfarenhet av att ta lätt på sanningen. Och så finns där Sveriges Radio! Och TV 4, med vilka "det tar fart på riktigt" (Oksanen). För det är de sistnämnda som lanserar soundbites som "Människokött ett alternativ för att rädda klimatet".

Ryska och svenska troll hade nog kunnat komma fram till sina befängda artiklar även utan sådan hjälp. Men det är bestickande att ett jämförelsevis respektabelt mediahus som TV 4 hjälpt till att driva nyheten från verkligheten ut i en ding ding värld. Trots att Sveriges Radio och TV 4 har helt andra värdegrunder och motiv för sina vinklingar än Samhällsnytt, Breitbart och Sputnik så kan resultatet sammanfalla.

Den helande icke-andens universum

I vilka sammanhang behöver man hantera riktigt, riktigt stora tal? Matematik och astrofysik är två exempel jag kommer på direkt. Finns det så värst många fler?

Vad sägs om kvacksalveri?

Historien om Oscillococcinum börjar i slutet av första världskriget. Som om det inte räckte med det stora kriget så härjas världen av mycket små men oerhört dödliga krigare i form av spanska sjukan. Joseph Roy var en fransk läkare som i vävnadsprovet tyckte sig upptäcka den ansvariga mikroben: En vibrerande bakterie som fick namnet Oscillococcus. Snart hittade han den i prover från en rad andra sjukdomar: Gonorré, syfilis, reumatism, mässling, tuberkulos ... Uppenbarligen var han någonting mycket stort på spåren.

Eller inte alls. Vi vet inte riktigt vad det var Roy såg, eller trodde sig se. Vi vet att många av nämnda sjukdomar, som till exempel spanska sjukans influensa, orsakas av virus som Roy garanterat inte kunde se i sina mikroskop.

Det hindrade inte Roy från att ta fram ett "läkemedel". Han var nämligen homeopat, och i den branschen är sådant trivialt. Ett ämne där han trodde sig ha hittat Oscillococcus var anklever, och därför användes lever och hjärta från myskand för att tillverka Oscillococcinum. Anka eller and? Vet inte hur det fungerar, men de där homeopaterna vet väl vad de gör ... *host*

Det är nu vi hamnar i de mycket stora talens värld. Homeopati arbetar ju med synnerligen kraftiga utspädningar, eller potentieringar som de kallar det (läs mer på bloggposten Snabbkurs i homeopati), och Oscillococcinum tillverkas med utspädningar som är ovanligt kraftiga även för att vara homeopati. Den kan anges med koden "200CK" på förpackningen, vilket innebär att den ursprungliga substansen, lever och hjärta från myskand, är utspädd 10⁴⁰⁰ gånger. Hur mycket är det?

Antalet atomer i det universum vi kan observera är sisådär 10⁸⁰. Om man ersatte alla 10⁸⁰ atomer med miniatyruniversum med vardera 10⁸⁰ atomer, skulle man få ett superuniversum med 10¹⁶⁰ atomer. Om man gjorde om greppet, skulle man få ett superduperuniversum med 10²⁴⁰ atomer. Det är fortfarande inte i närheten av 10⁴⁰⁰.

Ett argument mot homeopati är att alla utspädningar över 10³⁵ innebär att en dos av preparatet förmodligen inte innehåller en enda molekyl av den ursprungliga substansen. I detta fall skulle det på varje molekyl av Cairina moschata gå 10³²¹ molekyler av vatten/laktos. Det skulle bli en kub av Oscillococcinum med en sida på 10⁵⁵ ljusår, säger för en molekyl ursprunglig substans. Som jämförelse har det universum vi kan observera storleksordningen 10¹⁰ ljusår.

Whatever you're getting, it ain't duck liver.

- RationalWiki: Oscillococcinum

Finns det exempel från fysiken där man hanterar tal i denna storleksordning?

Som slutkläm några ord om vad "CK" egentligen står för. "C" ser man ofta på homeopatiska preparat. Det innebär att varje utspädning/potentiering är 1:100, så "2C" är utspätt 10 000 ggr osv. "K" står för Korsakov. Han var en tidig rysk homeopat som förenklade utspädningsprocessen på så sätt, att han efter skakandet hällde ut innehållet för att sedan fylla på med vatten.

The Korsakov method was adopted favourably by physicians and pharmacists. Jahr stated, in 1841, "for dilutions one does not wish to keep, the obtained dilution can be emptied out and the same flask can be filled with one hundred drops and shaken one hundred times in order to achieve the next dilution". Although Hahnemann's method is scientifically accurate [ha!], the Korsakovian method lends itself well to computerisation and automation, rendering it the preferred choice for very high potencies in many countries.

- Sulis Remedy Makers: Potencies and the Korsakovian Scale

Så den där utspädningen 10⁴⁰⁰ gånger behöver inte ha mycket med verkligheten att göra. Vilket känns synnerligen passande i sammanhanget.

Ågren

Mitt namn är Ågren, jag kommer stilla
Mot mig blott föga Albyl förmår
Jag sitter hos dig när du mår illa
Och dagen efter för dig gör svår

- Studenttidningen Lundagård (1929)

Det belägg som Svenska Akademiens ordboksredaktion i Lund grävde fram är det hittills äldsta som uppvisats för detta ord. Det är något så ovanligt som ett anagram, alltså av ånger. Även om man inte behöver fundera länge på kopplingen mellan ånger och bakfylla så var den länge språkligt väletablerad: bondånger, även förkortad bondis, var sedan åtminstone mitten av 1800-talet en av de många beteckningarna på kopparslagare, bakrus, och allt vad fenomenet kallats.

Idag definieras ågren (stavat med litet å) som ångest i SAOL, men det verkar vara en sorts missförstånd. Den ursprungliga betydelsen är den som är populärast än idag: bakfylla.

Ett ord som detta är som gjort för upphovsmyter. Mängder av Ågrenar sägs vara ”originalet” till herr, eller i förekommande fall rentav pastor, Ågren. Samtliga dessa påståenden förefaller att vara efterhandskonstruktioner.

Neural nätvärk

Olika stridsvagnar. Bland annat.

Många klintbergare hör till allmänbildningen. Sådana behöver vara just allmänna, säger inte fordra någon bakgrundskunskap utan förstås direkt av alla.

Men det finns också mängder av klintbergare som förekommer inom vissa grupper. Om de handlar om en person, händelse, period eller annan företeelse som inte är allmänt känd så löper de ingen större risk att spridas bland allmänheten (om de inte muterar såklart), men kan spridas desto effektivare i sammanhang där personen, händelsen etc är desto mer känd.

Den anekdot som ska tas upp här förekommer i AI-branschen. Neurala nätverk har, gissar jag, de flesta utanför det facket aldrig hört talas om, och än färre har en susning om hur de fungerar. I detta sammanhang är de en metod för att få en dator att skilja på bilder (ge högre eller lägre utslag). För att åstadkomma det får det först "träna" genom att titta på en rad bilder vars utslag är kända. En lurig egenskap är att inlärningen inte går att analysera; datorn ser bilden X och ger utslaget Y, och vi vet inte varför. NN har använts länge inom AI och på sistone fått fler och fler praktiska tillämpningar. Men den här historien verkar utspela sig en tid tillbaka.

Som vanligt när det gäller klintbergare finns det flera versioner. Här är en:

AI-forskare tog fram ett neuralt nätverk som skulle kunna skilja på amerikanska och sovjetiska stridsvagnar. Man började med 100 bilder av vardera sorten, och tränade nätverket med dem. När det var klart så tog man fram ytterligare 100 bilder av vardera sorten och testade det på nätverket. Det lyckades perfekt! 

Men längre fram så gjordes fler tester, och de gick inte alls lika bra. Nätverket var inte ens bättre än slumpen på att skilja stridsvagnarna. Vad hade hänt? 

Så småningom fann man lösningen: De amerikanska stridsvagnarna hade fotograferats en solig dag, de sovjetiska en molnig. Nätverket hade lärt sig att skilja på soliga och molniga himlar.

En viss Gwern Branwen har gjort en synnerligen gedigen genomgång av denna klintbergare, för en klintbergare är vad det är. Där listas en rad versioner från olika utvecklingssteg, där den ovan är den senaste. Versionerna varierar på alla möjligas sätt utom just beträffande stridsvagnarna och den snopna upptäckten att nätverket lärt sig något helt annat än det man var ute efter (och så saknas naturligtvis alltid hänvisningar till pålitliga källor). Branwen har grävt fram en sannolik början på historien vilket man inte ser ofta. Och så understryker han att poängen med klintbergaren när den återges inte ligger i dået utan i nuet:

After all, presumably nobody really cares about what mistakes a crude perceptron may or may not have once made back in the 1960s; most/all of the story-tellers are using it for didactic effect in warning against carelessness in contemporary & future AI research/applications.

- gwern.net: Tanks

Det är inte minst viktigt: Klintbergare brukar ha en sens moral, även om den inte alltid är glasklar. De är uppbyggliga historier vi berättar för varandra.